tisdag, oktober 27

Tiden tiden tiden (5+4)

Ibland när jag tänker på tiden så blir jag helt svindlig. För nästan exakt två år sen flyttade Andreas in hos mig i min lilla tvåa och vi målade väggar och byggde hyllor och slängde skräp och nu sitter jag här och är preggers. Och gift. Jag vill nästan skratta rakt ut när jag skriver det för det är så himla overkligt. För två år och nio månader sen var jag singel och nyårsönskade att jag kunde få träffa nån och nu, ja nu kollar jag på (ännu) större lägenhet/hus/radhus med snubben som är allt jag nånsin kunde ha önskat och förhoppningsvis snart även pappa till mitt barn. Eller han är ju pappa till embryot i magen ofc, men ni fattar. Om ett år har vi *fingers crossed* en liten bebis. En bebis! OMGOMGOMGOMGOMG! Tiden går så snabbt?

Fast också: tiden går så långsamt? Herregud vad det här med att vara preggers ställer till det i huvudet. För det första så går det fan inte att låta bli att hela tiden brasklappa det här. OM allt går bra. FÖRHOPPNINGSVIS har vi en bebis i slutet av april. Det är fortfarande väldigt TIDIGT och VI VET INTE HUR DET KOMMER ATT GÅ. Och alltså, jag är ju asglad över att vi lyckades med själva befruktningen, men sprudlande lycklig? Nej, men jag är inte det? Jag är helt ärligt mest ja, jag är gravid och det är skitkonstigt *axelryck inombords* och jag fast jag inte vill så skäms jag för hur jag känner. Andreas blev helt överlycklig och sprallig och jag känner mest mmmmmm..okej. Plus det här med att kroppen håller på och liksom håller på. Helt jävla omöjligt att veta hur man egentligen mår. Ena sekunden så stramar det i typ ljumskarna, andra känner man Absolut Ingenting och tredje så kollar man maniskt på pappret när man har kissat. Jag är inte trött, jag har inte mått illa och mina bröst är bara lite ömma, men jag har varit så jävla svullen i magen så det ser ut som att jag är i minst sjunde månaden och så blir jag andfådd och får hjärtklappning för fkn minska lilla. Man ba ska det vara så här eller är det nåt FEL PÅ MIG *googlar*? Dessutom har jag antingen fått nån form av mild förkylning eller så har jag redan fått täppt näsa på grund av slemhinnorna och what's worse även astmabesvär. Det är "kul". I fredags tog jag snabbverkande astmamedicin (har ringt min läkare som har kollat upp mina mediciner och garanterat att det inte är några som helst problem, ytterligare en grej att oroa sig för), vilket jag aldrig gör annars och fick sån jävla hjärtklappning. Vid ett tillfälle var min puls uppe i 110 slag per minut och då låg jag i soffan sen två timmar tillbaka. Den dödsångesten och känslan av okej ska det vara så här i nio månader/kommer jag ens klara av att vara gravid/SKA JAG DÖ NU? var ju inte jätterolig direkt. Jag ringde till 1177 som sa direkt att det var ofarligt för barnet och för mig och sen skakgrät jag hysteriskt i 30 minuter tills jag somnade mitt i. Alltså jag är hypokondriker sen innan och det här är fan inte bra. Andreas ba men är det verkligen bra att du oroar dig så här mycket? Ba eh nej, det är det säkert inte MEN VAD FAN VILL DU ATT JAG SKA GÖRA DÅ FÖRMINSKA INTE MINA KÄNSLOR BUHUHUUUUUU.

Resten av helgen struntade jag i medicinen och hade således ingen hjärtklappning när jag var still men jag blir likförbannat svintrött av att vara uppe och röra på mig och då blir jag rädd att jag inte får tillräckligt med syre och dödar vårt barn och vill ta medicin men av den tror jag att jag ska dö så ja. Det är inte kul att vara preggers va. (Obs NO JINX, stay in the womb little Cellen)

Plus: är gravid. Mår som att jag är gravid. Det syns inte att jag är gravid. = värdelöst. Längtar efter att vara i sjunde månaden och iallafall få gnälla ohejdat med förståelse från omgivningen. Just nu känns det som att jag borde bete mig precis som vanligt och må precis som vanligt och orka precis som vanligt eftersom jag ser ut precis som vanligt. Känsla: inget är som fkn vanligt för jag håller på att göra en bebis. Av saker jag äter. Och saker jag dricker. Och av mitt blod. Häromdagen till exempel så började hjärtat slå. Idag börjar den få ögonpluppar på huvudet. I förrgår fick den små knölar till armar. Inget. Är. Som. Vanligt.

8 kommentarer:

minahistorier sa...

för mig som singel ger det hopp - att det kan gå snabbt! känns som att det gör det för många, när det känns rätt efter 30 kan det gå hur jäkla snabbt som helst.

Linn sa...

Det kan verkligen gå snabbt, och vet du? Det känns inte ens som att det går snabbt när man är i det, bara när man tittar lite från sidan på det hela. Jag vet att jag har skrivit det förut, men om jag tittar på fem av mina närmsta vänner som precis som jag var singlar i december 2013 så har en fått barn, två är gravida, en är sambo sen 2,5 år och en kommer snart att flytta ihop med sin kille. Jag tror inte att det går att hindra paniken som kryper på en när man bara ser tiden rinna iväg, men så här på andra sidan så önskar jag verkligen att jag kunde ha vetat hur snabbt det går när det känns rätt och liksom njutit mer av livet istället. Så jävla klyschigt, men sant.

egoistiska egon sa...

Älskar att du uppdaterar såhär i efterhand. Första tiden som gravid, den märkligaste ever. Och jag grät mest och Kenneth var glad. Han skrattade hysteriskt när vi tog vårt test och jag gröt. Ja. Eh.

Lisa sa...

Åh, igenkänningen på känslorna under tidig graviditet. För mig var det nog väldigt mycket självbevarelsedrift att inte kunna vara 100% glad, var så himla nojig över allt som kunde gå fel. Och nej, oron släppte inte efter 12v och RUL som jag hade hoppats - kom alltid en ny milstolpe att oroa sig fram till. Och så fortsätter det, trots frisk unge! Men oro är liksom en av avigsidorna av mödraskapet, på något plan vänjer man sig (trots hypokondri).

Åsa sa...

Mmm hela sommaren gick jag runt och såg småknubbig ut, skitkul verkligen... speciellt på stranden. Ville ba skrika till folk som kollade "nej jag har inte bytt ut sit-ups mot pizza och öl jag är fan på tjocken!"
Nu när det är uppenbart är det som du säger, omgivningen tar hänsyn. Fast det är inte alltid man vill ha det heller... eller råd och tips och uppmaningar och klappar på magen (vad i helvete liksom, sluta ta på mig..)
Man slutar äga sin kropp litegrann... det bara är så.

Emma Esteban sa...

Älskar dessa inlägg! Och känner igen mig i så himla mycket. Tog också astmamedicin nån gång där i början, fick hjärtklappningen från helvetet och tänkte NÄ NU HÄNDERE NU DÖR JAG. Dog såklart inte. Är också hypokondriker. (Nähe!?)

Linn sa...

Egon: Ja, men jag är också glad att jag skrev ner det för annars hade jag glömt. Så himla himla konstigt att hålla den första tiden när allting är nytt och allting händer och man ba THE FUCK? hemlig/inte prata om den för det är ju exakt då man både vill och behöver prata om det tänker jag.

Lisa: Ja, men så är/var det säkert för mig också egentligen. Jag vill verkligen inte ta ut nåt i förskott och så där, men det är ju tråkigt att inte kunna vara glad också. Mitt värsta TÄNK OM och bRASKLAPP släppte efter ultraljudet när jag insåg att jag liksom inte har hittat på utan att det faktiskt är nåt därinne.

Åsa: Jag har inte så mycket problem med utseendegrejen, eller snarare så tycker jag ju att folks utseende väl är deras jävla business och inget andra ska lägga sig i, men jag fattar vad du menar. Men just grejen att det liksom HÄNDER saker i kroppen är ju fan läskigt och jag har tampats sjukt mycket med just grejen att jag inte äger min egen kropp längre. Vill helst inte tänka på när folk börjar ta på min mage. Jag kommer ju få nån form av utbrott.

Emma: Åh, tack! Så himla härligt att höra att andra också känner igen sig och herregud tack för att du berättade om astmamedicinen också. Nu slipper jag känna mig som ett freak.

S sa...

Det är så fint att läsa detta, har läst inlägget flera gånger. Fint för att det ger mig hopp att det faktiskt går att träffa någon och att det kan gå snabbt när det väl känns rätt. Det ger mig hopp på nåt sätt, när det bara känns som en omöjlighet det här med dejting.