onsdag, oktober 28

Som att vara konstant bakfull (6+5)

Så känns det. En konstant jävla baksmälla där ingenting är gott trots känslan av att ha mask i magen och där illamåendet ligger strax under svalget, men aldrig rör sig därifrån. HUR STÅR FOLK UT?! Helt seriöst alltså, jag mår ändå rätt bra. Jag varken kräks eller somnar mitt i maten och sover gott på nätterna och funkar okej i huvudet och ändå tycker jag att det är är helt värdelöst. Hela grejen med att ha noll kontroll på sin kropp och bara behöva finna sig i dess nycker? Jag gillar det inte. Och det triggar ett sånt jävla dåligt samvete samtidigt. Jag VILL ju ha barn egentligen. Jag vill ju att fostret ska fortsätta leva och bli en bebis som kommer ut till oss och för varje jag hatar det här! jag känner känns det som att jag önskar olycka över det lilla växande pyret. Och jag har dåligt samvete för att jag bara inte är en sån person som njuuuuuuuter av livets miraaaaakel och går omkring och hennafärgar håret och gör mammayoga varje morgon och bara accepterar att aaaallt är okeeeej. Samt den sköna bonusgrejen att jag har dåligt samvete över att jag inte liksom känner nånting. Jag känner inte nån kärlek eller lycka eller nåt annat. Jag känner mig bakfull fast jag vet att det är för att jag är gravid. No more, no less.

4 kommentarer:

Christel sa...

Okej, nu gissar jag lite här, du får säga åt mig att hålla klaffen om jag har fel.

Jag tänker att du - precis som jag - är en väldigt kännande person? Har jag rätt? Att du är van vid att känna väldigt mycket och hela tiden? Men jag tror att skillnaden i det här är att du nu står inför en väldigt ny situation, en situation som du aldrig har varit i innan. Så hur ska du då kunna känna så där himla mycket just nu? Det är ju nytt. Och det händer i dig. Även fast det inte känns i dig, på annat sätt än illamående just nu. Och illamående är ju ingen jätteangenäm känsla. Den får man bli irriterad på. Till och med hata.

Nä, jag tror att det kommer, allt det där andra. När den här nya situationen har sjunkit in lite mer, blivit greppbar. Inte riktigt lika ny. Oavsett så är det okej att du inte känner sprudlande lycka, rent krasst vet du ju faktiskt inte exakt vad du har framför dig.

(Blev det här neggigt? Det känns som att det blev det Hoppas inte, det var inte meningen. Förlåt isåfall.)

Anonym sa...

Ursäkta men HAHA! Majndfullness, Linn!

Men allvarligt, det är inte så lätt att njuta när man känner sig konstant bakfull. För mig gick det över i vecka 12. Och iaf jag "kände" mer när det som skulle bli Frank började sparka och när man började SE gravid ut, inte bara lite småtjock. Innan dess är det så overkligt.

Louise

Anonym sa...

Ha ha, jag minns att jag förtvivlat låg på toagolvet och kved "Jag ångrar mig!" under min första graviditet. "Ska det vara så här?? I så fall vill jag inte!", tänkte jag när jag inte kunde cykla till jobbet för att jag trodde jag skulle kräkas på väg dit. Sedan la sig hormonerna, och jag lärde mig hantera illamåendet, och allt kändes bättre ett tag. Fram till jag insåg att jag skulle behöva gå igenom en förlossning, alltså… Då var det också synd om mig…

Allt löser sig! Stort grattis till bebisen i magen, och ha en fantastisk upplevelse!
Kram, Sara

Jenny sa...

Med Fimpen kräktes jag i stort sett varje dag till vecka 30. Sen hade vi en askass förlossning, neo, kolik och fick sova till längst fem i två år. Ändå så bara "åh, FLER BARN!!!". Vet inte om vi är dumma i huvudet eller om det är värt det? I vilket fall: det blir såklart bääääättre!