fredag, september 11

En sak som är jobbig och väldigt annorlunda sen mamma dog är hur mina relationer har ändrats. Det började förmodligen redan när jag jobbade på Minirodini och höll på att jobba ihjäl mig och oroade mig för mamma på sidan av. Tiden som tidigare varit oändlig krympte och krympte och krympte och till sist fanns det nästan ingen tid kvar till nåt annat än att överleva och mitt stora nätverk, relationerna med fina personer, blev svagare och svagare. Det kanske äe en naturlig del av att bli vuxen och det kanske egentligen är en kombination av familjebildandande, som ju har en tendens att vara ganska tidsödande, och brist på engagemang och ork från min sida, men oavsett så saknar jag alla ibland. Rätt ofta.

Tiden efter mamma, året efter mamma, var ganska mycket som ett svart hål. Jag kommer helt ärligt inte ihåg speciellt mycket eftersom ingenting hände och den tiden som jag inte låg i soffan och var deppig ägnade jag mest åt att försöka vara sällskap till pappa eller träffa dom som jag aldrig kommer kunna vara utan. Även min relation till mina bästisar är annorlunda nu, nästan ny och lite öm ibland. Det är inte lätt att vara kompis med nån som är totalt inåtvänd och relativt ointresserad av en och ens vanor och god bless dom för att dom står ut ändå.

Jag vet inte vad ni har för uppfattning om mig, men jag gissar på att ni tänker mig som ganska extrovert. Det har jag alltid gjort också, men i den mörka sörjan som är sorg så försvann lite det som var min intuition och mina skills i att dra en konversation framåt. Det börjar komma tillbaka, thank god, men fortfarande får jag ibland aktivt tänka på vad jag ska säga/fråga personen mittemot ibland, även när den personen är en av mina närmsta. Det är märkligt och det gör att jag tvivlar mycket mer nu än vad jag nånsin gjort förut på min egen person och min del av mina relationer. Tycker dom om mig? Verkligen? Har jag nåt att bidra med? Och det hjälps kanske inte heller av att min telefon som tidigare kunde plinga flera gånger per kväll nu kan vara tyst över en hel helg och att almanackan är ständigt tom. Alltså det är ingens fel och jag skyller inte på någon eller tycker att det är någons fel eller ens fel alls. Det är vad som händer när livet händer men ibland kan jag sakna livet jag hade med folket jag hade det med.

3 kommentarer:

GullGossensMamma sa...

Åh jag känner så igen mig. Fast utan samma grundforskning. Innan jag skaffade barn (själv) var jag ute jämt, skrattade skämtade kunde dra vilket sällskap som helst runt i diskussioner. Ett gäng folk runt mig, alltid redo för vad som helst.

Så skaffar jag två barn (med donator) flyttar från fridhemsplan till förorten och helt plötsligt ekar allt tomt.
Trodde att jag hade knölar i bröstet i våras och insåg helt plötsligt att mina närmaste, de jag vill ringa och brukade prata med varje dag, hade jag inte pratat med.på månader.
Men jag älskar mitt liv nu, fast jag saknar.ändå att vara mitt i flamset och vara den som ringer och rings konstant....

Det har med.åldrande att göra men är inte roligt...

Maria sa...

För mig har du mycket att bidra med, kram.

Johanna sa...

Åh <3. Förstår helt känslan. (Kram!)