måndag, november 16

Alltså jag vet verkligen inte vad jag ska skriva här när världen ser ut som den gör. Allt känns så fjuttigt eftersom allting i jämförelse blir så fjuttigt. Jävla maktgalna idioter till män överallt.

Vi var på Fotografiska i lördags. Där finns Magnus Wennmans Där barnen sover, bildserien om barn som drabbas av kriget. Det var så mycket känslor i det lilla nedsläckta bakre rummet och med all rätt. Verkligheten att det som hände i Paris är vardag för så många kunde inte blivit tydligare än just där, just då. Samtidigt var det oundvikligt att slås av kontrasten av vit medelklass som med tårar på kinderna bara gick ut ur det lilla rummet, kollade på lite andra foton och sen fortsatte med våra liv med en liten ryckning av en axel och kanske lite tyngre hjärtan. Vi kan ju unna oss att känna precis hur mycket empati vi vill med för i våra liv finns ju i princip inget ont. Våra liv fortsätter som vanligt. Vad kan det möjligen finnas att säga om min vardag då utan att det låter bortskämt/vidrigt/verklighetsfrånvänt?

1 kommentar:

Limpy sa...

Känner exakt samma.