lördag, februari 7

Jag är hos pappa. Igår grät jag mig igenom sista halvan av middagen för vi pratade om hur det känns, hur livet är och sånt. Jag är så himla himla himla stolt över min pappa och hur oerhört mjuk och tänkande han faktiskt är. Okej, nu kommer det lite fler tårar här. Vi pratade om det nya livet och det flerdimensionella som uppstått i efteråtet. Jag berättade om hur jag ibland verkligen tappar greppet och inte förstår varför vi måste leva. Jag berättade om det dåliga samvetet över att stundtals känna mig som vanligt, och stoltheten över detsamma som på nåt sätt samexisterar med samvetskvalen. Jag berättade om rädslan att glömma. Jag berättade om en bild på ett utdrag ur nån engelsk deckare jag hittade i min telefon häromdagen som är så jävla exakt i sin sorgbeskrivning och också ett hopp. Det var in alles en mycket fin stund med min far.

3 kommentarer:

Johanna sa...

<3

Anonym sa...

Vilken fantastisk pappa du verkar ha, Linn. Och det här med samvetet.. Vet inte om du minns det men jag skrev till dig här i våras, om att jag nyligen fått reda på att min mamma fått cancer. I alla fall så finns inte heller min mamma längre, sen exakt en vecka tillbaka. Och jag har knappt gråtit? Kände sånt otroligt lugn istället, för att det var vidrigt att se henne lida så som hon gjorde i slutet, och det var en lättnad när jag hörde henne somna in och slippa skiten. Nu verkar alla vaka över mig (bor i studentkollektiv) och jag känner mig verkligen helt vanlig, och mår BÄTTRE nu, pga oron är borta, kvar är bara saknaden och sorgen, och jag får dåligt samvete för att jag typ borde vara så mycket mer ledsen och gråta och deppa ihop. Sorry för lång utläggning men det är så skönt att du tog upp just det med samvetet. Vill också passa på att tacka dig överlag, för det du skriver om. Det har hjälpt mig mycket. / johanna

Linn sa...

Johanna 1: tack!

Johanna 2: Åh. Jag är så ledsen för er skull Johanna. Jag vet precis vad du menar med att det känns som ett stort lugn och lite av en lättnad, jag upplevde exakt samma sak. Att se nån gå igenom det cancersjuka gör under sin sista tid i livet är på riktigt inget jag önskar någon. Jag minns att jag de sista dagarna tänkte "men släpp taget nu då mamma, jag orkar inte mer". Det låter ju iskallt, vem vill att nån ska dö liksom? Hur ego är jag egentligen? Men det måste få vara okej också. Vi är inte mer än människor och tankar är okej.

Det går ju inte att "tipsa" om nånting i en sån här situation, men försök att bara häng med i vad hjärnan/kroppen vill. För mig kom det jobbigaste inte direkt efter mammas bortgång utan efter några månader, när livet i övrigt började bli rätt normalt.

Stor stor kram!