fredag, februari 27

Jag tänker att dieter och träningshets bara är en form av försök att fylla livet med nån form av mening

Vi lever ju i en värld där det finns nästan fler sanningar än människor och alla är vi väl på vårt sätt ganska övertygade om att vårt sätt är lite bättre än alla andra sätt har jag tänkt. Jag börjar ändra mig. Jag börjar tänka att det som är min livskris, is this it?-krisen, förmodligen upplevs av alla, mer eller mindre. En del kanske inte märker av den för de har hittat sin thang, sin grej att hänga upp meningen på. Ett barn två barn tre barn inga barn men massa resor, vad vet jag. LCHF 5:2 rawfood frukterianism vegetarianism veganism. Alla sätt att tro att en gör lite bättre, för sig själv, för sin omgivning, för miljön. Och vad är det för fel på det då? Absolut ingenting, det här är ingen pekpinne merely en reflektion över saker andra kanske har fattat som inte har fastnat hos mig än. Jag går mest runt och dräller och likt tjuren Ferdinand gillar saker i nuet och kommer inte så mycket längre än så. Andreas sa häromveckan när jag hade ett av mina bryt att meningen kanske kommer komma för mig om vi får barn. Stackarn. 

Det är ju inte som att jag är direkt olycklig liksom. Det är inte som att jag vaknar på morgonen i nån annan dimma än den morgontrötthet jag har haft sen jag var barn. Det är inte som att jag inte kan njuta av en god middag eller fina blommor, en nytvättad lägenhet eller av honom. Som jag njuter av honom. Han är liksom min polstjärna, min riktning, mitt skyddsnät, min xanax, mitt livs största källa till glädje. Det är liksom allt det andra. Allting som ligger utanför bubblan som är mitt hem och min kille och min familj. Is this it verkligen? Vi föds in i en position och sen tuffar livet och åren på och sen tar det slut. Är det det vi alla lever för? 

Jag tror (ganska säkert vet) att det är förlusten av en självklarhet i mitt liv som har skapat det här svarta molnet i mitt huvud som dyker upp och ba nu ja, men vadsomhelst kan hända. Som säger varför ska vi planera för nånting alls när saker och ting ändå blir helt random, varför ska vi bry oss? 

Jag kanske bara ska gå med i en sån där ruffiegrupp eller börja med crossfit och juica allting och hoppas på det bästa?

3 kommentarer:

Anabanana sa...

Jag är rädd för crossfittare. Dom är helt hysteriska. Haha. Näää vadå ha fördomar? hahaha. ;D

Honey sa...

Jag är crossfittare. Jag är snäll. Jag lovar. Och det är roligt, faktiskt, prova på ett pass och se vad du tycker? Det kanske (förmodligen) inte gör att du hittar den där självklarheten, men det är en kul tränings/umgängesform.

Christel sa...

Fast jag vet inte, att gå runt och drälla och leva i nuet låter förbannat fint för mig. Är det liksom inte det som alla glömmer, att leva i nuet? Man är så mycket före i huvudet hela tiden. Fan, att kunna bara vara här och nu, jag tror att det är få förunnat.