måndag, februari 9

Det går sakta, men det går framåt

Min pappa är femtiotalist och har haft direktörsjobb och att diskutera med honom har tidigare kunnat vara lite som att springa rakt in i en betongvägg. Inte för att han har haft inhumana åsikter på något sätt, men kanske mer för att han har varit så himla fast i men jag menar ju inget illa-facket. Det som jag också har varit i, och säkert är i när det gäller vissa saker även om jag försöker läsa på och bättra mig. Iallafall, jag och min syrra har nu fått pappa att inte bara förstå att vissa saker är onödiga och ibland sexistiska och/eller rasistiska utan att också argumentera detsamma till sina likar. Jag är ju stolt över pappa rätt så ofta, men jag tror att ett av mina stoltaste ögonblick var när han stängde en rasistisk diskussion med ett det spelar ingen roll vad man menar om man är medveten om att det kan uppfattas som stötande, det är ju jättelätt att bara låta bli att säga det.*

* Jag är medveten om det lite orättvisa och väldigt strukturella i att det tas på större allvar när det kommer från honom än från mig, men frankly I don't give a damn. Jag tror att allting har större möjlighet att spridas och tas på allvar om det kommer från en sändare mottagaren är van vid och kan relatera till. Mitt nya mission: påverka tidigare generationer.

2 kommentarer:

Maria sa...

Heja, vilket genombrott! Jag har samma mission, men det känns som att jag aldrig nått fram någonstans. Kämpar likväl på.

Linn sa...

Jo, men det är klart att du når fram. Jag tror att det registreras nånstans långt bak och sen när en har sagt det tillräckligt många gånger så låter det bekant och oscary för dom och så börjar dom använda argumenten själva. Tjat alltså, winning strategy ibland.