måndag, oktober 22

Om kroppen och sånt

Igår såg jag en rubrik på nån skvallertidning "Topp tio kändiscelluliter!" och fick tillfällig migrän. Jag tycker att det är så jävla sjukt att celluliter ens har ett nyhetsvärde 2012. Eller post-graviditetsmagar eller bröst eller gäddhäng eller blodådror eller nåt annat som kroppen får för sig att visa eller tillverka av olika anledningar. DET ÄR EN JÄVLA KROPP FÖR HELVETE!

Jag är så trött så trött så trött på den dömande inställningen till kroppen och jag är så trött på hur det påverkar min syn på min kropp. Ska vi verkligen tillåta att en sån sak som kroppsform påverkar humör och självförtroende? För det första så har vi olika fysiologiska anlag som bestämmer hur fett och muskler gillar att uppföra sig. En del kan inte gå upp ett gram trots att dom dricker grädde och andra får större rumpa bara av att titta på en macka. Bägge två tycker att det är lika jobbigt eftersom media och vi själva konstant manar på bilden av det perfekta, som givetvis är ouppnåeligt för 95% av mänskligheten för annars skulle de inte ha något mer att tjäna pengar på. Och för det andra, spelar klädstorleken verkligen så stor roll för vem jag är?

Ibland när jag står framför spegeln så ser jag bara allting som är fel. Magen som putar och låren som knölar och armarna och axlarna och vaderna och är det inte fel på hela jävla mig egentligen att jag ens vågar visa mig ute så som jag ser ut! Och så går jag till jobbet eller till festen med sänkt huvud och har inte alls så kul som jag borde ha eftersom jag hela tiden tänker på att sitta med rak rygg och höjt huvud eftersom jag har hört att man ser bättre ut då och det är ju faktiskt det viktigaste.

Andra dagar (ofta efter sex, weirdly) känner jag mig supersexig och kan dra handen över kroppen och liksom känna det andra känner. Det är mjukt och hårt blandat och det är kurvigt och herrejävlagud vad jag ser glad ut när jag skrattar att jag inte alltid skrattar vem skulle liksom inte vilja ha mig?! Och så går jag till jobbet eller till festen och lyser ur ögonen och skrattar och pratar och tänker inte alls på nåt jag borde göra eftersom jag har så roligt så jag liksom har glömt av allt det andra.

Finn ett fel.

Såklart att vi ska känna oss glada och fina och värda och bra hela jävla tiden. Inte bara ibland. För att alla gånger som vi känner oss glada och fina och värda så blir vi det i andras ögon också och så blir det liksom magiskt en fin bra spiral åt rätt håll.

5 kommentarer:

kaka sa...

amen

Johanna sa...

Men jaa, precis så!

tearsandpearls sa...

TACK för det! WORD!

Omomigen sa...

Klok som vanligt. Jag blir så jävla ledsen när jag tänker på mig själv som 10, 15, 20,25 och hur jag såg på mig själv, min kropp och mitt ansikte och vad det har hämmat mig. Nu när jag ser tillbaka var jag aldrig tjock eller ful eller vad jag nu inbillade mig. Och då misstänker jag ändå att jag har legat på den sundare skalan jämfört med många. Det värsta är att det aldrig helt försvinner? Bättre och bättre men jag tror inte jag känner en enda kvinna, i någon ålder, som inte lever med mer eller mindre komplex.

Linn sa...

Okej hörrni, men då bestämmer vi det.

omomigen: samma här. Och nej, det finns ingen OCH HUR JÄVLA HEMSKT ÄR INTE DET?!