söndag, november 20

Strö lite socker på mig är du vänlig

Ni vet när det ligger som ett extra hudlager av osäkerhet? När magkänslan inte vill jävla bestämma sig utan mest bara hoppar runt i magen som en annan jelloshot? När tårarna sitter i halsen och ovanför ögonen bakom pannbenet och fötterna är för kalla? En sån dag är det.

Jag ligger i soffan med datorn på knäna och liksom känner efter. Man ska inte känna så jävla mycket efter, men det är mycket enklare att predika än att leva efter faktiskt. Jag har tänt ljus och mina tulpaner börjar växa sig fint vilda ur vasen och det står nypressad apelsinjuice i ett sånt därnt fint gammelglas en armlängd ifrån mig. Teven är på, men ljudet är av. Jag gillar att ha tyst när jag skriver, men musik när jag läser förresten. Är inte det lite konstigt? Om orden ska komma ut av sig själva så måste dom få utrymme för det på nåt sätt. När vi läste James Frey i bokcirkus! så berättade nån att han skriver mening efter mening av sina böcker. Att han inte har nåt färdigt manusskelett utan låter orden styra en mening efter den andra. Så skriver jag också, om än inte vare sig i romanform eller med samma kvalitet. Jag har absolut ingen aning om vad som kommer ut när jag öppnar bloggen. Förutom när jag ska berätta om nåt som har hänt förstås. Då skriver jag ju som det är. Men annars. En mening efter den andra och sen i slutet: publicera.

Juicen är lite sur förresten. Jag gjorde den på gamla apelsiner och en blodgrape som luktade sött, men smakade beskt. Tänker att det väl inte kan vara nåt farligt med att äta mjuka apelsiner. Och så ringde jag mamma förut, bara för att få höra lite fluff. Älskade vännen. Lilla gumman. Åh, vilken tur att du finns! Sånt.

2 kommentarer:

It's all gonna be fine sa...

Så skriver jag också. Känns fint att vara i sällskap med dig och Frey.

Mammor är bäst.

Annika sa...

Åh sådär känns det ibland du, och egentligen är det något positivt. Så man uppskattar kontrasterna och sånt. Och att man är en tänkande, kännande människa.Det är ju bra även om det har sina nackdelar.
Ibland känner jag också sådär. Vet inte vad det är för fel. Är man hungrig, trött, frusen, ledsen? Vet inte men man längtar efter mamma. Jag brukar kalla det för känslan av att vilja krypa tillbaka in i livmodern. Där alla saker jag nämnde ovan var tillfredställda. Den ultimata tryggheten. Nöjdheten.