fredag, november 25

Egentligen vill jag ju vara ljuv och späd och blyg

På riktigt, nu har jag skrattat åt den där jävla katten tills jag började gråta två gånger under en fyratimmarsperiod. Min kollega kom precis upp för trappen och frågade om jag hade en bra dag eftersom han inte tyckte att jag har gjort nåt annat än att skrattat hela dagen. Jag har ett sånt där högljutt skratt, you see. Inget litet gölligt fniss här inte.

7 kommentarer:

tiggerrr sa...

Jag skrattade så jag började hicka. Sjukt roligt.

Maria sa...

Jag har visat för alla som sitter nära mig på jobbet.

Linn sa...

Det är ju inte ens roligt egentligen, men alltså jag fullkomligt bryter ihop varje gång. Helt sjukt.

josefin sa...

En gång i tiden hade jag också ett högt och härligt skratt, men efter att ha blivit retad för det som osäker elvaåring började jag skratta tyst med handen för munnen. Det suger!

(Woops nu skrev jag en sån kommentar som är jobbig, där man vrider om inlägget och skriver om sig själv istället. Hade jag haft en unge eller katt hade jag antagligen skrivit nåt om den!)

Linn sa...

Fast det är okej Josefin. Bara för att det är du. Närå, men det har ju med saken att göra. Och du, ta bort handen. Det går att öva upp, det har jag gjort.

josefin sa...

Hehe, skönt att vara liten och gölli, man får så många free passes. Jag har faktiskt övat på det, men mina (jättejättefina) kompisar (som inte menar något illa utan bara tycker att det är skoj på ett kärleksfullt sätt) påpekar då att mina näsvingar fladdrar. Egentligen kul, men för mig blir det känsligt och lite jobbigt. Framför allt vill jag få tillbaka det höga skrattet, men jag vet liksom inte hur man gör längre.

The world according to Elsa sa...

Jag har också ett sånt där gällt uppseendeväckande skratt, haha. Är något roligt så MÅSTE jag få skratta ju.

Ps. Kattklippet var stört roligt, & jag är också sist på bollen