Det sjukaste är ändå hur mycket duden lugnar mig när vi ses. På två timmar igår gick jag från skakig och hjärtklappning till lugn. Han är som valium on legs. Och: har sovit hela natten samt somnade på en sekund igår=win!

Den som inte hoppas dör

Så kommer det nån form av beslut ändå från maggropen och det är så himla skönt när hjärnan samarbetar för en jävla gångs skull. Inte lätt, men skönt. Och duden känns...blä. Jag hoppas ju nånstans att jag har fel, men jag tror inte det och det gör mig ont även om den känslan just nu faller bakom allting annat. Och jag tänker att det väl för FAN borde vara lite min jävla tur, lite mitt jävla år, lite javenne min mitt allt.

Är det så här för alla? Eller är det så här för vissa personer, such as myself, och kommer det alltid att vara det? Kommer jag hitta min plats och kommer allting bara liksom passa ihop in the end och jag kan se tillbaka och ba det var ju DÄRFÖR. Så jävla klyschigt, men jag när ju en dröm om det. Att allting en dag bara passar ihop. Lyckan kärleken och meningen med livet. En dag ba varsågod, det här är det du har väntat på. Det här är anledningen. Det här är det finaste sköraste varmaste tryggaste roligaste och det kommer nu för att nu är du klar med skiten.

Undra vad jag har glömt mer

Jag har haft linser i snart 17 år. Idag är första gången jag har gjort mig iordning och gått och lagt mig och börjat läsa och nästan somnat utan att vara medveten om att jag har glömt att ta ur dom. Blinkade precis på grund av tröttma och ba vänta, vavaredär? En lins?! JAG HAR GÅTT OCH LAGT MIG MED LINSER UTAN ATT FATTA DET. Alltså...

Saker som inte är lika

Känns inget bra med snubben. Men varför inte bara ta all skit samtidigt på nåt sätt?

Vill bli wow:ad. Har revision imorgon. Livet ba fortsätter dela ut skräp.

Det kommer bli bra, allt kommer bli bra

Jag lyssnade till min mammas röst i huvudet och skärpte mig, klädde på mig och gick ut i en liten timma. Ångesten brände i magen trots solen, tills jag såg den, planen. PLANEN! Det lilla i planen innebär att jag ska göra plommonspäckad fläskkarré och koka äppelmos till söndagsmiddag. Det stora i planen är lite luddigare, men känns ändå som en bra väg framåt. Alltså, jag kommer fortfarande krisa major, so don't you worry, men det var liksom som ett mynt som föll ner där nånstans vid hammarbykajen.

Jag tycker det är så himla jobbigt att känna efter vad jag vill. Jag har inget svar på det. Eller jag har ett svar men det är mer en dröm och mer framåt än just nu så det hjälper inte så mycket. När jag har känt så här tidigare har jag flyttat. Först till Göteborg sen Melbourne sen hem igen. Då är det lite som att livet bara får hända och huvudet blir så himla upptaget med att allt är nytt och kaos så det är liksom ingen idé att känna efter. Men nu vill jag inte flytta. Jag bor här nu. Jag BOR här nu och det förstör min vanliga (flykt)lösning.

Det kommer bli bra, det blir ju alltid det, men just nu just idag känns det bwuuuuuööh.

Pityfesten

Ja, man kan säga att jag har lite av en livskris. Jag bara grinar HELA TIDEN och vill ingenting. Jag vill inte gå ut. Jag vill inte vara inne. Jag vill inte träffa nån, inte heller vara själv. Jag vill inte jobba men inte vara ledig. Inte äta. Inte sova. Inte jävla existera.

Jag ringer mamma och gråter i en timma, snyftar det är så jobbigt att vara vuxen mamma. Andas stötvis med tårarna som ett vattenfall över ansiktet medan hon säger tröstande saker och kramas med orden. Säger gå ut med dig unge! och jag säger ja och lägger på och vänder mig i soffan. Kollar in i teven men hör inte ser inte. Sverige tar silver i stafetten och jag gråter lite till.

Livet, jag gillar inte dig så värst mycket just alltså.

*övar på att släppa mitt kontrollbehov*

Nämen såatte om en inte åkte på lite magsjuka inatt också to top things off nicely? Nu ba ligger utslagen i sängen och försöker mailstyra grejer. Men jag tänker att det kanske kom rätt vältajmat ändå. Nu måste jag låta andra göra sina grejer utan att hålla på och lägga mig i och det är en bra grej eftersom det ligger alldeles för mycket saker på mitt bord. Upprepar fjantmantrat det blir bra allt blir bra i huvudet och snart kanske magen tror det också.

Sova var det va?

Vill ha en ny Amsterdamhelg så jag sitter och slökollar Barcelona om ett par veckor. Hittade bra flyg (ej ryanair pga bojkott) samt ASFINT hotell för 3000 spänn? Vill typ boka direkt.

Stabil tjej

Idag var jag på jobbet i sex timmar. Tre av dom hade jag kostymmöte och imponerade, tre av dom grät jag och sen gick jag hem. Är helt slut som artist och gråter för ptja, allt? Min bästis ba "du är min smartaste kompis" och jag ba *bwuuäääh*. Min kollega ba "du är så jävla bra" och jag ba *unghh*. En annan kollega ba "jag saknade dig idag" och ögat ba *läcker*.

Såatte, ingen är odödlig folket. Men som min kille bebis-"tröstade" mig med igår: det kommer bli bra. Allt kommer bli bra.

Kan fortfarande inte somna. Happy life. Vet inte om jag ska gå upp och äta nåt eller om jag ska försöka somna ett tag till innan jag ger upp.

Kan inte sova/att inse mina begränsningar

Har grinat i telefon till en av mina bästa samt hulksnorat ner min killes tröja. Det går total rundgång i min skalle och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen i det här. Jag hatar att jobbet tar så mycket energi och jag vet fan inte om jag pallar. Det är liksom inte värt det? Jag kan inte tillräckligt mycket? Jag orkar inte?

Så värt dock att jag har så himla himla fint skyddsnät som bara säger smarta saker och torkar mina tårar och skickar fina sms och begraver mig i kramar och... Alltså, fy fan för att göra det här på egen hand. Min stoltaste grej i mitt liv är att jag har lärt mig vara liten hos andra istället för att bita ihop och vända det inåt. Har spyångest i magtrakten nu liksom, hur fan hade den varit om jag var ensam?

Lagen om alltings jävlighet

När man har en dag som ALLTING måste hända på och det känns som att tiden bara rinner ifrån en? En sån dag har jag. Plus allting bara blir probleeeeeeeem!

Förlåt för slisk

Jag vaknar med en arm över mig och andetag lite för nära örat för att det ska gå att fortsätta sova. Har inte helt vant mig vid att det andas nån bredvid mig. Jag kollar på skidor i sängen och försöker vara tyst för att inte väckas, fast klockan är massor och vi borde gå upp och göra nånting med dagen. Ligger och drar fingrarna genom hans hår på hans skäggstubb för att det kittlas så himla skönt i händerna.

Han handlar så jävla mycket mat och jag undrar om det kommer fler på middagen och jag tycker inte ens att det är konstigt när jag säger det, fast det är klart att det är skitkonstigt om han skulle bjuda hem folk till mig utan att säga till innan. Han står med korslagda ben lutad mot köksbänken och tittar på mig när jag lagar mat. Berättar saker som gör att jag börjar asgarva och inte kan sluta och måste böja mig ner för att jag får kramp i magen. 

Ibland tittar han på mig på det där sättet som gör att jag känner mig helt naken och måste vända bort blicken för att kunna andas igen, sen fnittrar han när jag blir blyg.

Den här killen alltså, det känns som om det är på riktigt.

Söndagsmiddag

Favorit i repris: baconlindad köttfärslimpa med potatismos och ångkokta grönsaker. Boom!

Är du min kille nu?

Jag börjar mer och mer tänka att vi är ihop och att han vet det också. Inte bara att jag har bestämt att jag är ihop och tänkt att han väl får bestämma sig för det när det känns rätt för honom och att jag är ihop på egen hand fram tills dess. För det har jag gjort ett tag nu nämligen, varit ihop utan hans vetskap/godkännande. Men igår nämnde han vårt förhållande i en mening. Och han kom till jobbet i fredags och träffade mina kollegor, som min kille. Och jag har slutat vara ett psykfall i huvudet och börjat tänka att han träffar mig för att han vill och inte för att han är lurad. Framsteg för folket.

Lördagsfeeling

Jag är kär jag är kär jag är kär jag är kär jag är kär jag är kär jag är kär jag är kär jag är kär. Så jävla sjukt.

Ska börja med affirmationer varje morgon, rosa post-its och what not

En sjuk sak med att vara singel länge är hur man positionerar sig själv som den där personen "det" aldrig händer. Jag ser ju när kompis efter kompis hittar sin person och jag tänker/har tänkt att det där kommer hända mig också en dag. (Man måste tänka så för att inte hoppa, känner jag.) Sen så händer (håller på att hända fingers crossed osv) det här med snubben och jag ba näe, sånt här händer ju bara andra. Det kommer gå snett. Han vill inte ha mig blablablablabla.

Singelhjärnan och dess vana att vara oälskad är en jävla ruin:er va.

No jinx

En sekund efter jag tryckte publicera på förra inlägget fick jag helt åh nä, men jag vet ju inte om det är nåt eller alltså jag vill inte ta ut segern i förskott han kanske inte gillar mig och... The fuck huvudet? Skärp mig! Nu ska jag fan visst det ta ut segern i förskott för jag gillar honom och han gillar mig och vi har kul ihop och well, ja. Det är dags att börja bli lite lycklig över det här istället för att bara hålla på och noja hela tiden.

A little thing called love?

Alltså igår, typ finaste kvällen sen vi träffades. Jag tycker så himla himla mycket om honom och well, det känns nästan bisarrt hur lätt allt är. Jag sa det på restaurangen. Att jag inte riktigt vet hur man gör det här. Att det är en ny situation att bara lita på att det han säger är sant och känna i magen att det är det också. Att jag inte vill fortsätta det här om det inte är på riktigt för det kommer göra för ont. Att det skrämmer mig att ingenting är svårt för det känns som lugnet före stormen. Han pussade mig över bordet och sa Jag vet. Men det ska ju vara så här.

Jag gillar hur vi pratar. Jag gillar hur han tänker. Jag gillar att han säger till mig när han inte förstår vad jag menar. Jag gillar att han förstår vad jag menar, most of the time.

Jag gillar att han får mig att känna mig smart rolig het snäll. Bloggen, jag tror jag är kär.

Önskemål

Kan alla ni som bloggar sätta på funktionen som gör att man kan prenumerera på kommentarer?

Tack på förhand,

Världens Sämsta Minne

When in doubt, do a to-do

Nu har jag pratat med folk och gjort en to-do-lista och nu känns livet mycket lättare igen. Plus jag ska på dejt med middag och spelning ikväll och jag har aldrig hört musiken eller varit på restaurangen så jag känner att det kommer bli en mycket bra avslappning för mig. Plus alkohol. Ska dricka alkohol och bli lullig. Älskar känslan efter 1 1/2 glas vin.

Delad börda är lättad börda

Alltså det är jag som är slightly dramatisk i det här företaget. Det är inte mina chefer som skriker på mig att jag är dumihuvet, det gör jag så himla fint på egen hand. Och innan ni tänker så ska man inte tänka! så vill jag meddela att jo, ibland ska man det. Ibland måste man ta en reality check och ba nähe, jaha jag kan absolut inte allt alls det. (Förutom om det är nån här som inte har mitt vanliga I'm superior-självförtroende, isåfall kan ni fortsätta tänka att ni är svinbra.)

Dagens känsla: sugig, men klar förbättring från gårdagen.

Ps. Ni gör mig himla himla himla glad när ni bryr er. Det är så fint så jag grinade lite åt det förut. Tack! ds.

Sitter i soffan i glasögon fultisha hoodie och kollar på United states of Tara. Är ledsen inuti och försöker den sköna gamla förträngarmekanismen. Det funkar stötvis. Hatar att känna så här.

När man ringer sin pappa och grinar

Vännen, hur ser helgen ut? Vill du att jag ska komma upp?

Upp som en sol...

Jahapp, har precis grinat mig så snorig så det liksom tog stopp i näsan. Inget in inget ut så att säga. Nu har jag ont i huvudet, varma ögon och hetsåt precis en halv påse ihopknölade chips som jag hittade i ett skåp till middag för att jag var hungrig/tycker synd om mig/inte orkar laga mat. MONDAY FUN! ändå.

Det ligger ett fint fluff runt min hjärna och gör mig lycklig

Nu är jag hemma igen. Jag vill beskriva helgen, men jag har liksom inte ord nog att förklara hur jävla fantastiskt det har varit. Hur det kändes som att hjärnan liksom tog sig upp ur dvalan och började fungera igen. Det känns ungefär som att ha fått nya glasögon med en bättre styrka, sa jag förut när solen sken in genom fönstret där vi satt i hotellbaren med varsin cappuccino och tittade på folk och jag hade ryst tre gånger på rad av ren lycka.

Om ni ska till Amsterdam så rekommenderar jag VERKLIGEN The Park Hotel. Det ligger precis bredvid Vondelpark, vid en av kanalerna, och är det bästa hotell jag någonsin har bott på. Täckena var så fluffiga att vi vid flera tillfällen skrek rakt ut av mysighet. Utsikten var fantastisk. Frukosten var perfekt. Duschen var som att stå i ett varmt vattenfall. Och sen luktade det så jävla gott överallt hela tiden.

Alltså, allting har varit så jävla perfekt. Vi har vandrat omkring, druckit öl på pub, champagne på nåt fancyschmancy ställe och käkat italienskt som ärligt talat är to die for.

Det känns som om jag är hel igen. Jag var trasig och nu är jag hel.

Amsterdam, baby!

Nu åker jag och Lisa och min nya telefon bort och är småfulla resten av helgen. Ta hand om er och sånt. Hejrå.

Rookie mistake

Fick en ny telefon idag för min gamla håller på att lägga av. Gick hem på lunchen för att käka och tänkte att jag lite smidigt skulle kunna säkerhetskopiera gamla telefonen och lägga över på nya telefonen och liksom Voila! HAHAHAHA. Nej. Är nu inne på timma två av uppdateringar och skit. Nu kan jag ju visserligen jobba precis lika bra hemifrån som från jobbet så det är väl inget JÄTTEproblem direkt, men jag är sällskapssjuk och det är ENSAMT HÄR HEMMA. Sjukt irri, yo.

Note to self: sluta med "smarta ställen"

Ägnade tjugo minuter i morse åt att leta efter mitt pass och vända upp och ner på alla mina "smarta ställen". Sen hittade jag det på en stol i vardagsrummet, helt synligt. Var tvungen att sätta mig i soffan och vila lite efter den pärsen. Plus det satt nån annan i soffan och jag har blivit nån form av närhetsknarkare så jag var liksom tvungen att sätta mig där och tvångskramas lite. Stackars dude alltså, jag är typ värre än min mamma när det gäller närhet just nu, vilket borde vara omöjligt. Ah well, han får skylla sig själv.