Balansen

Och så var det april 2022 och tio dagar till min äldsta unges sexårsdag. Tiden är så himla märklig va? Tänk vad man tänker och planerar och oroar sig och håller på och så händer liksom bara livet, oavsett oro eller planer eller tänk. Jag kan garantera att jag inte trodde att jag skulle sitta vid mitt matbord i Lidköping och lyssna på fågelkvittret om någon hade frågat för sisådär sex år sedan. Jag är ju världssämst på att göra planer, liksom LIVSPLANER ni vet, så jag vet inte vad jag hade svarat, men att bo i Lidköping hade inte varit ett option då.

Jag mår bra, här i framtidstiden 2022, iallafall. Jag tycker att det är roligt hur tiden liksom ger en insikter som man jagar när man är ett yngre jag, men som inte kan komma förrän man har levt lite till. Inte för att jag har hittat Meningen med Livet men nog har jag hittat en balans som jag inte visste att jag behövde. Jag trodde verkligen att jag "gillade att ha många bollar i luften" och "drevs av utmaningar" och socialt samspel och jag vet inte om det är osant nu heller, helt, men det får mig iallafall inte att må speciellt bra.

Efter att mamma dog försvann en del av mig som klarade stress. Det kanske inte var själva förlusten så mycket som releasen efter så många års ångest och undrande och oro och att fylla livet med så mycket jobb och alkohol och annat så jag inte behövde tänka så mycket. Oavsett så är jag inte samma person nu som jag var då. 

Det gick fort med mycket i livet där ett tag. Andreas, bröllop, lägenhet, barn, barn och hus. Livet drevs framåt på nåt sätt? Barn har ju en tendens att helt hänsynslöst driva tiden framåt och jag tycker att det känns som att man bara får hänga med. Inget har väl egentligen lärt mig så mycket om mig själv, eller om att förändra mig själv som att ha barn. 

Personen på andra sidan då? Med ganska så stora barn som lämnar väldigt mycket utrymme för att fundera på vad jag vill och vem jag är och vad som gör att jag mår bra? Ja, men jag har insett att jag är rätt jävla trökig. Jag har lärt mig att sova till exempel och kan nu riktigt längta efter att gå och lägga mig. Igår, till exempel, gick jag och lade mig tjugo över nio och somnade som en stock och vaknade nästan bara lite sur över vårfåglarnas vansinneskvittrande utanför fönstret imorse. Innan kunde jag absolut under inga omständigheter somna innan klockan 23 och det tog rätt ofta minst 45 minuter innan jag somnade, om inte mer. Jag vaknade på nätterna och var vaken och kunde inte komma till ro. Nu somnar jag innan Andreas har hunnit borsta färdigt sina tänder. 

Jag är också glad, i själen liksom, och känner mig lyckligt lottad (nästan) varje dag. Så länge som jag har lagom mycket att göra, that is. Är det mycket på jobbet eller mycket aktiviteter utanför så kommer oron tillbaka som ett brev på posten. För att må som bäst har jag insett att receptet för mig är ett roligt jobb, men under fasta arbetstider och inget efter kl 16.30, mycket sömn, ingen alkohol och max en aktivitet per vecka. Får jag också lite sol och frisk luft och en kram då och då så är livet komplett.

Inte direkt vad mitt tidigare jag drömde om, om man säger så. Karriärskvinna med lägenhet i storstad, afterwork med barnen bredvid och massor med folk runtomkring hade nog kanske varit en bättre beskrivning. Men det är roligt hur det där liksom kan komma, fast på ett annat sätt än man tror.

Jag har ett så sjukt roligt jobb. Jag vet att jag har sagt det förut, men även ur perspektivet att jag har KUL på jobbet. Jag känner mig sedd som person och vi skrattar sjukt ofta och mina åsikter räknas och jag gillar folk som gillar mig tillbaka. Jag kan luncha själv eller med andra, men oavsett så känner jag mig liksom hemma. Det är min sociala bubbla. Jag får ut allt det som är JAG på jobbet. Och sen kan jag hämta barnen vid fyratiden och bara vara mamma. Sitta en sväng i solen och kolla på när barnen hoppar studsmatta eller greja med nåt. Ta en promenad hela familjen efter maten och lukta på varm vårskog och höra barrträden knäppa. Somna djupt och sova (för det mesta) ostört i 7-8 timmar.

Balansen har jag hittat. Min balans. Den var aldrig ett glas rött eller sena kvällar eller hetsiga innerstadsvägar. Den var tid och lugn och tydliga ramar, sömn och en familj med utrymme att existera utan att vara på varandra.