onsdag, februari 26

Vad är du rädd för?

Jag har sån fruktansvärd hypokondri just nu. Eller kanske inte för mig själv så mycket som för andra. Eller kanske inte så mycket hypokondri som att jag är L I V R Ä D D för att nåt ska hända mig eller nån i min familj. Nils haltade lite i söndags, eller så gick han bara lite konstigt för att hans blöja var full, men istället för att inte ens registrera det har min hjärna snurrat upp sig i leukemi eller benmärgscancer. Ellen sover dåligt. Nattningarna är som en dröm, men hon vaknar mitt i natten och är vaken ett par timmar och som resultat är hon ju såklart trött och "en smula" känslig på dagen. I lördags på nåt lysrörsfik fick jag för mig att hon hade supermörka ringar under ögonen så då fick min hjärna det till att hon också har cancer. Andreas är förskonad för tillfället, men han hostar ibland och då har han lungcancer. Jag har förmodligen hudcancer, bröstcancer och lymfom. Om vi ska tro min hjärna alltså. Dom senaste dagarna har detta också eskalerat en skräck för coronaviruset. Alltså jag VET logiskt att sannolikheten för nåt av ovan är minimal, men eftersom det inte går att garantera motsatsen så har min hjärna the time of its life här när den skickar ångestsignaler kors och tvärs. Som en härlig bonus sitter jag på samma avdelning på jobbet som exakta motsatsen till mig själv. Folk som varit i norra Italien senaste veckan och nu snorar och hostar och ba haha, varför ska jag kolla upp nåt eller höra av mig till HR, trots krav på detsamma från organisationen. Hatar att jag tyvärr är rädd för det här på riktigt, men hatar ännu mer folk som skiter i instruktioner för att.. nej, men jag vet inte? För att dom är så otroligt viktiga att dom absolut inte kan jobba hemifrån ett par dagar, trots att hela vår verksamhet är uppbyggd kring det. Nu hade jag kanske inte brytt mig så jättemycket eftersom Corona är ungefär som ett vanligt influensavirus, men jag är riskgrupp pga astma och har barn hemma som har detsamma och jag tycker det är jobbigt. Nej, jag tycker att det är jättejobbigt. Och jag vet att det förmodligen är jag som borde jobba på mina fobier (det finns fler...), men eftersom det inte går att lösa på tre veckor känner jag att jag helst bara skulle vilja whistle-blow:a mina kollegor så jag kan få jobba utan att vara på gränsen till panik hela tiden. Just nu har jag löst det genom att jobba hemma idag. Imorgon tänker jag sitta på en annan våning och på fredag ska jag vara ledig pga min kompis mammas begravning. Jag ska också ta tag i att prata med min chef om det här eftersom jag inte kan gå runt och hata på mina kollegor bara för att jag är en smula knäpp.

Jag kan ju inte vara den enda som har hang-ups. Kan ni inte berätta vad ni är rädda för så jag känner mig mindre ensam?

5 kommentarer:

Filippa sa...

1: WTF! på dina kollegor. Outa dem till chefen helt klart. Morr.

2: Jag är rädd att jag kommer bli ensam och sjuk när jag är gammal (inga barn - vill inte ha, ingen snubbe - vill inte ha). Sjukvården av idag... alltså man gråter ju.

minahistorier sa...

fy fan för kollegor som beter sig så. man ska ta virusrisken på allvar, inte minst med hänsyn till de som är i riskgrupper.
jag är rädd för mkt men försöker att utmana mina rädslor ibland. mest rädd är jag för sånt som är utom min kontroll: att nån nära ska bli sjuk, eller att klimatet och världen blir så jävla förstört att vi inte har nån framtid. det sistnämnda nojar jag över nästan varje dag.

Mimmi sa...

Alltså, i din sits tycker jag det är noll konstigt att säga till din chef exakt det - om personer som eventuellt har exponerats för virus jobbar på plats trots instruktioner om det motsatta så jobbar jag hemifrån tills detta är löst. Punkt. Vill du kan du ju betona det extra med att informera om astman men det ska faktiskt inte behövas.

Jag går och tänker på samma och att Olle hade RS förra året och jag inte vet om det i så fall gör honom känsligare. Jag har träffat en person från norra Italien för nån vecka sedan, min bransch vimlar ju av dem. Larmen från Italien kom efter men klart tanken då finns där. Vare sig personen eller jag har några symptom, och vi är ingen riskgrupp, men ändå. Annars nojar även jag över prick samma som du. Att jag, Magnus eller barnen ska bli svårt sjuka. Bilolyckor. Hatar när Magnus är ute och kör med alla tre. En olycka och hela min familj skulle vara borta? Risken är ju som du säger minimal och vi har dessutom en bil modell pansarvagn men ändå. Tänker tanken varje gång.

Nu har jag också bonusnojan - jag kommer aldrig mer få ett jobb? Alla som anställt mig de senaste 20 åren är bara glada att slippa mig och ingen kommer gå på bluffen mig igen och jag kommer bli arbetslös och sen hemlös och barnen kommer tvingas se mig tigga vid tunnelbanan när de är p stan med sina kompisar och skämmas och jag kommer behöva byta stad för att inte utsätta dem för skammen. Varför sa jag upp mig nu igen? Helt rimligt.

Hanna sa...

Jag låg precis vaken och tänkte på hur dåligt vi hanterar viruset här.

En kollegas grannar kom hem från Italien. Mannen som jobbar för stor internationell koncern sattes i ”karantän” (dvs åkte till sin sommarstuga) i två veckor av sin arbetsgivaren . Kvinnan som jobbar på vårdcentral kunde gå till jobbet som vanligt.

Linn sa...

Filippa: Min chef läser här så det är outat nu :) Men jag tror att det kommer bli mer allvar även på jobbet när det sprider sig som det gör. Tack för att du delar med dig av dina rädslor!

minahistorier: tack för stödet och tack för att du delar med dig!

Mimmi: Gud, relaterar så hårt till bilgrejen. Jag ska ner till Lidköping imorgon på begravning och har sån ångest för att jag kommer krocka alternativt att huset kommer brinna upp hemma. Och nu ska ju det här var en safezone för våra nojor och inte peppy-peppysson, men du kommer få jobb. Alla som träffar dig i minst tre minuter skulle anställa dig.

Hanna: Det var det sjukaste! Är i och för sig inte förvånad för min tilltro till vårdcentraler och deras rutiner är låg som bäst. Men just vård borde ju om några ha stenhårda rutiner tycker jag.