Just Another Fucking Blog

Så har det gått ännu en vecka och det är sol och det är fredag och om ungefär tio timmar får jag krama på min pappa och min syster och jag längtar ihjäl mig efter det. Den här gången hyr vi en bil istället för att ta tåget. En ganska stor del av mig känner mig som en skurk för det, men jag orkar inte med SJ den här gången. Det är för mycket byten, för mycket osäkerhet. Jag vill komma fram. Jag vill komma fram i tid och vi behöver lite flexibiliteten för vi åker förbi Andreas pappa i Örebro på vägen hem och det hade varit sjukt jobbigt utan bil. Hoppas som vanligt på att Hertz ska ha råkat hyra ut alla andra bilar och ge oss en sprillans ny volvo trots att vi har hyrt snålmodellen. Nu jinxar jag det säkert genom att säga det, men vi har tagit billigaste alternativet nästan alla gånger och ändå fått fina, nya, snabba, härliga volvos. *fingers crossed*

Annars då? Well, jag har varit lite ledsen över livets förgänglighet. Jag har varit väldigt tacksam för månaderna veckorna dagarna timmarna vi fick med mamma. För att vi fick våra avskedsord, även om ingen nånsin kan få tillräckligt med såna. Jag har fått en diffus tanke/känsla om att döden är så himla mycket mer en del av livet än jag har tänkt förut. Att livet på nåt sätt handlar om att deala med döden och att vi på nåt sätt ändå är gjorda för att göra det. Hur det går i sjok det här med att förstå och att sörja. Hur dagarna på nåt sätt öppnar upp en ny plats i hjärtat där saknaden också kan få rymmas med glädjen och det fina i minnen. Nä, men okej nu droppade det precis ner en tår i mitt kaffe som står framför mig på skrivbordet. Men iallafall, att döden är vidrig men att livet på nåt sätt ändå är större. Det känns lite hoppfullt.