Att ha en ångradag

Idag känns inte idén att säga upp mig som en sådär jättesmart grej att göra utan att ha nåt annat färdigt redan. Det känns lite naivt nästan att utgå, som jag gjorde, ifrån att det löser sig. Tänk om det inte gör det? Tänk om jag inte hittar nåt? Tänk om ingen vill ha mig? 

Jag vet inte hur jag har tänkt riktigt, men jag har nog lite tänkt att nåt bara ska uppenbara sig. HENNE SKA VI HA! Lite så. Jag tror att det inte handlar så himla mycket om att jag tycker att jag är så bra så att folk ska jaga efter mig, utan mer om att jag inte riktigt vet vad jag vill eller hur jag ska komma dit och därför mest kör strutsmetoden och hoppas på att nåt bara ska magiskt uppenbara sig om jag bara inte bryr mig om att planera så jävla mycket. Naivt och dumt tycker jag om det tänket just idag.