Plötsligt händer det liksom

Jag pratade med en av mina bästisar häromdagen. Hon har också två barn, men där den äldsta är lika gammal som Nils och den yngsta blir ett år här i sommar. Hon sa att hon ville sälja barnen jävligt billigt. En känsla jag känner igen mig oh-så-väl i. Men för en gångs skull kunde jag vara den där peppiga morsakompisen som ba det blir bättre! och typ mena det. För även om jag blir TOKIG på barnen rätt ofta och dom kan vara riktiga små rövhattar så är det SÅ mycket lättare nu än för säg ett år sen. Att ha en bebis generellt är ju fan skitjobbigt. Först är man trött och dom behöver mat och blöja och närhet och har ont i magen och whatever. Sen börjar dom kunna grejer och är skitfrustrerade över att inte kunna och vill mest bara klänga på en och efter det kommer fasen när dom kan ta sig runt och därmed riva ner/ut precis allting dom ser. Att parera det och samtidigt försöka få på en treåring sin overall medan den kan hääääävvvv!! borde fan ge nobelpris. Plus absolut minimalt med egentid.

Nu är våra barn drygt två och ett halvt (han känns äldre?) och nyss fyllda fyra och medan dom absolut driver mig till randen av vansinne genom att gadda ihop sig och göra så jävla mycket hyss så är det också just det: dom gaddar ihop sig/leker tillsammans. Hela tiden. Nu har dom till och med börjat gå upp själva på morgonen och jag och Andreas får absolut inte följa med (pga kan hääääääävvvvv) och förutom att typ medla lite ibland eller göra det allmänna servet (törstig! hungrig! ta ner den! jag vill cykla!) så kan jag sitta i soffan bredvid och läsa en bok. Dom får ju inte vara ute själva på framsidan, men jag kan sitta på trappan och ändå känna mig rätt trygg med att ingen av dom springer ut i korsningen och bara kolla med ett halvt öga medan dom åker sparkcykel eller leker kurragömma. Igår när dom kom hem från förskolan hade grannens sexåring varit hemma frisk från förskolan (sista säkerhetsdagen) så hon var sjukt leksugen och barnen blir ju som tokiga när stora grannarna vill leka. Mamma, Estrid undrar om vi vill komma över och leka hos henne, får vi det? JA MITT BARN VARSÅGOD! Sen sprang dom fram och tillbaka mellan våra trädgårdar och lekte i två timmar tills vi fick tvinga in dom för lite kvällsmat och sen lekte dom nån timma till efteråt. Det var min första riktiga ok, så här är det att ha stora barn-känsla. Jag hade dörren öppen så jag hörde ju dom (servade som vanligt törstig hungrig osv) men jag kunde gå runt hemma och bara pilla på grejer. Ingen tjatade, ingen pratade. Jag hade till och med gott om tid på mig att laga mat. Sen kom dom in, hungriga som vargar, och åt precis allt vi gav dom. Utan att skrika eller kasta grejer. Och sen gick dom och lade sig utan typ nåt tjafs alls. Och imorse gick dom som sagt upp själva och sen bad Ellen om frukost, slukade den, gick och valde kläder som hon klädde på sig och sen satte hon på sig skorna och gick ut och väntade på framsidan. Andreas tror jag mutade Nils med choklad (the fuck?) för att han skulle släppa ipaden och klä på sig, men sen gick allt bra förutom ett litet strumpbyte som resulterade i att han kom ner med två olika strumpor vända ut och in. (Han "äj stoj nu och behövej inte stjumpoj med ploppar" = stor panik varje morgon eftersom vi bara äger strumpor med halkskyddspluppar.) Sen verkade allt fine och han satte på sig skorna och så drog dom bara. Kvar var jag med en kopp varm kaffe och ett nystädat hem. Då gör det nästan inget att Nils vaknade och var arg som ett bi inatt och sen låg och ömsom sparkade mig i sidan och ömsom försökte trycka bort mitt huvud från kudden och klättra upp ovanpå mig för att vara nära så jag sov som en kratta och sen vaknade av ett JAG VILL GÅ UPP MED MAMMA!  och solen rakt i ögonen kvart över fem.

Välkommen till min privvade tankeverksamhet

Dagarna fullkomligt släpar sig fram. Det är alltid så när jag ska sluta på ett jobb, fast jag när jag säger upp mig har alla intentioner att jobba in i det sista. Kan också ha och göra med att jag har otroligt lite på jobbet eftersom nästan alla mina grejer är framtidsgrejer som är på hold för det finns ingen som tar över efter mig direkt. Har roat mig med att skicka offertförfrågan för flytthjälp för det kan ORIMLIGT kosta så mycket att flytta. Samt pratat med vår banktjänsteman och det var ju tur för jag hade lite glömt att vi ska betala ytterligare 5% i insats vid tillträdet, förutom de 10% vi redan har lagt in själva. Förhoppningsvis hinner våra köpare bli godkända av bostadsrättsföreningen så vi får ut vår handpenning härifrån, men annars får väl banktanten låna ut lite till tills vi får den. Så konstig grej, det här med pengar. Ju mer vi har, desto mer ångest får jag. Obs att jag aldrig har varit i en situation där pengar på riktigt har varit ett problem så jag kan bara säga att jag inte är dumihuvet nog att inte förstå att DET såklart är ett riktigt problem till skillnad från min tönt-ångest. Känns så knasigt att behöva skriva det för det känns som basic fucking humanity att kunna se sitt eget privilegium men ja. Jag ser det iallafall. Och jag har absolut haft noll kronor på kontot och en vecka kvar till lön och helt skraptomt på sparkontot för jag har pluggat i tre år, men även då hade jag ju vetskapen att hade det VERKLIGEN kört ihop sig så hade mamma och pappa ställt upp.

Ibland känns det som att det låter som att vi har hur mycket pengar som helst och att jag har växt upp med en diamantsked i munnen och så är det inte. Jag har växt upp i ett rätt vanligt medelklasshem med två arbetande föräldrar med relativt hög lön. Det jag menar är väl just exakt det: dom har alltid haft några hundralappar att skicka ifall jag har suttit riktigt illa till. På samma sätt som jag och min man bägge två har ganska bra heltidslöner och inte behöver tänka på kontobalansen när vi handlar mat eller betalar räkningar. Däremot är jag inte dummare än att jag förstår att det som för oss är en självklarhet för andra är önsketänkande.

Ja men med den lilla passusen kan vi väl fortsätta dagens skolkinlägg. Jag får iallafall ångest av pengar och framförallt att spendera dom, även om det är på nödvändiga grejer som typ flyttbil eller lagfart (som sagt förjävla trökig grej att betala, varför ska man betala det?). HATAR att köpa dyra grejer, eller alltså dyra-dyra. Kan absolut lägga 800 kronor på nån himla ansiktskräm som tar slut blabla men när summan går över typ 2000 kronor även om det är typ for life så får jag lite ångest. WHY IS THAT?! Kanske sund självbevarelsedrift i och för sig, men come on liksom. Måste jag ha hjärtklappningsångest när jag kollar på ett excelark som går plus?

Nu kommer barnen snart hem. Konstigt hur man kan gå från att längta så man DÖR när dom precis har börjat förskolan till att känna liiiiiiite åh nej, snart kommer dom så här några år senare. Älskar dom, men ptja, well, livet är ju tystare när dom är på förskolan. Och det är lite skönt att bara få vara mig själv och inte bara MAMMA MAMMA MMAAAAMMMMMMMAAAAAAAA! hela tiden.

Hej från jobbskolkarn nummer ett. Klockan är 14.06. Jag ska strax åka och hämta barnen eftersom vi hämtar kl 15 nuförtiden. Det är 22 grader varmt ute. Idag har jag haft ett jobbmöte på 45 minuter med min kollega och chattat med en annan i kanske en kvart, men i övrigt har jag sammanställt ett exceldokument med all information kring köp och sälj och hus och grejer och fikat med grannen en halvtimma. Vi fick sålt huset igår, förresten! Nån frågade om vi är nöjda, och det kommer vi säkert bli när vi har hämtat oss från kaoset som har varit vårt liv dom senaste veckorna. Min främsta känsla just nu (förutom sjukt stor irritation på mäklaren pga helt värdelös - sälj inte med Notar i Sköndal om ni nån gång skulle råka på dom) är lättnad att det här är över. Lättnad över att vi bara precis gör en liten förlust och inte förlorade alla massa pengarna vi plöjde ner i renoveringen. Lättnad över att slippa städa och ha barn i sängen och allt. Jallefall, har gjort ett exceldokument. Varit inne på Skatteverkets hemsida och gjort en skattemässig vinst-beräkning och kollat vad vi kan få i uppskov (är personligen mkt pro-uppskov), lagt in en liten räntematris på snitträntor och kollat vad vi skulle behöva betala i ränteskillnadsersättning om vi skulle ränteshoppa (alldeles för mycket för att det ska vara värt det). Kom på nu att jag glömde lägga in stämpelskatten så nu har jag gjort det också. Himla pisstråkig grej att betala för övrigt. Det och flyttgubbar. Har även fått offert om det och höll fan på att ramla omkull. Om vi skulle ta in packhjälp, typ nån packar ner köket och tavlor och sånt, och sen ha tre flyttgubbar plus två lastbilar så skulle det kosta nästan 50 000 kronor (innan RUT om man gör sånt avdrag). Det är ju nästan 9 timmar vi bara betalar för att dom ska sitta i en bil á 2500 kronor timman. Det blir väl...20 000 kronor av typ DÖTID. Gawd, orkar inte ens. Orkar inte heller packa in allting i nån himla hyrbil på 14 kubik och åka 8 vändor á 70 mil med barn och hej och hå heller så vet inte riktigt vad vi har för alternativ om vi inte raggar upp nån lastbilschaufför här det närmsta. Obs att vi inte kommer ta in nån jävla packhjälp. För den typen av peng kan jag packa mina egna himla glas, thank you very much. Men dödtimmarna i bilen kommer vi liksom inte åt för det är 70 mil tur och retur som måste köras. HATAR TRÅKIGA DUMMA FLYTTPENGAR.

Vill ju också egentligen köpa Grythyttan-möbler och absolut att pengarna existerar på vårt konto nu när huset är sålt, men jag kan inte. Det spelar ingen roll att dom håller en livstid, man (jag) kan inte lägga mer än en månadslön på utemöbler. Jag får leta upp någon annans gamla och hålla liv i dom istället. Har hittat bord, bänk och två stolar hos nån tanta i Karlskoga för en bråkdel av priset så nu ska jag bara ringa pappa och tigga att han ska hämta dom åt oss (han bor i Karlstad) och vinna en liten auktion så får jag lägga ner sommaren på att slipa lite trä istället.

Oj, nu måste jag åka annars blir jag sen. Hej!

Coronatest

Ja, ni var flera som undrade över coronatestet jag tog. Är det inte bara för sjukvårdspersonal osv. Så här är det: jag har astma. Jag tar förebyggande behandling varje morgon och kväll och har i vardagslivet inga problem alls. Däremot kan jag bli ganska dålig när jag blir förkyld och har därför förutom ökad grundmedicinering även möjlighet att själv behandla min astma med en kortisonbehandling (tabletter i några dagar) för att häva inflammationen i luftrören helt enkelt. Jag har haft astma sen jag föddes och när jag möter läkare i "vanliga" vården kan jag oftast mer eller lika mycket om just astmamedicinering, främst min egen, än vad dom gör. Jag har alltså min astmaläkares fulla godkännande att själv bedöma när kortisonbehandling är nödvändig, vilket inte ska vara ofta eftersom det i sig skulle vara ett tecken på en dålig underhållsmedicinering. Ni fattar. När jag har pratat med vänner som haft corona har jag förstått att andningspåverkan verkar vara otroligt lik astmatäthet. Trycket över bröstet, korta andetag, andfåddhet och hjärtklappning. Check check check check liksom. Som ni vet kan man inte bota corona med lite kortison. Därför kände jag mig rätt orolig när vi blev sjuka, främst eftersom jag var rädd att jag inte skulle kunna bedöma vad som är corona-andningsproblem och vad som är vanlig astma. Vanlig astma gör mig inte orolig alls (även om det är pissjobbigt at times) för jag har behandling som jag är van vid och som fungerar. Corona-andningsproblem uppepå astma gör mig livrädd. Så jag gjorde som vi är tillsagda och ringde 1177s coronalinje, där man ju ska få hjälp med bedömning och svar på sina frågor. Det enda som hände var att sköterskan jag pratade med sa ok, behöver du ambulans? och jag sa såklart nej, för jag behövde verkligen ingen ambulans. Och då sa hon vad vill du att jag ska göra då? varpå jag sa det jag beskrev ovan: jag undrar om det finns hjälp att få testa om det är corona så jag enklare kan bedöma när jag kan egenbehandla och när det är dags att uppsöka vården. Då svarade hon det kan jag inte hjälpa till med. Du får ringa om du blir sämre. 

Det kände jag var ungefär sådär hjälpsamt. Och min astmamottagning svarade inte i telefon. Så då kom jag ihåg DNs artikel om FHMs testbussar som hade 10 000 test om dagen i kapacitet, men under intervjudagen hade haft 10 besökare och där en anställd var tvungen att låtsastesta för att dom skulle få bilder till repotaget. Så jag tänkte att det ju verkar finnas testkapacitet och kollade på FHMs hemsida där de pekade mot företaget de har avtal med för att genomföra testerna i testbussarna. Så jag fortsatte till deras hemsida där de skriver att de i första hand ska provta vårdpersonal och i andra hand folk med remiss. Och sen länkade dom till de vårdgivare som utöver regionerna själva får remittera. Ni fattar. Jag fyllde iallafall i ett formulär hos en vårdgivare där jag beskrev mina symptom och astman samt om min arbetsgivare hade rekommenderat testet och sen fick jag svar efter någon timma att jag kunde få en remiss samt att jag, eller min arbetsgivare, fick betala kostnaden av testet. Jag betalade, företaget skickade en remiss till provtagningsbolaget och sen fick jag ett sms för att boka provtagningstider. Jag fick smset 16.15 och det fanns tider var tionde minut från 16.20. Så jag bokade och var där kl 17. Det var ingen bil där när jag kom dit, och det var ingen annan där förutom jag under den kanske kvarten jag stod parkerad, blev administrerad och sen fick utföra testet i bilen. Inte heller mötte jag någon när jag körde därifrån. Det verkar således inte som att testkapaciteten på FHMs bussar är ens i närheten av de 10 000 tester de ska kunna administrera dagligen.

Två dagar senare fick jag provsvaret, som var negativt, och min tidigare oro för astman, som dessutom förvärrats under tiden, försvann. Jag kunde fortsätta min vanliga medicinering och belastade inte vården i övrigt.

Jag kan till viss del förstå att FHM inte testar alla med symptom för för folk utan underliggande sjukdomar skulle ju ett positivt resultat mest bara vara skönt att ha. Att man vet vad det är man har/har haft och på sin höjd att dom få som har feber i 30 dagar utan att ha corona kanske bör söka vård, men för oss som har underliggande sjukdomar gör det ju skillnad i hur vi bedömer vårt vårdbehov, medicinering och mående i övrigt. Jag tycker absolut inte att det ska vara en pengafråga eller en fråga om hur bra eller intresserad man är av att själv söka rätt information. Men jag står också för att jag absolut betalade 1500 kronor via en privat vårdgivare för att få ta testet. Det hade jag inte gjort (och gjorde inte) när vi var sjuka i början av mars och testlabben gick på knäna. Anledningen till att jag började kolla upp möjligheten själv var att FHM själva sa att de hade outnyttjad kapacitet. Jag är inte ute efter att "sno" nån annans plats, men tycker däremot att det är dåligt att inte fler inkluderas i det vanliga testflödet när kapaciteten så tydligt finns.

Fy fan. Förra veckan var en riktig jävla pissvecka. Barnen, eller mest Nils, var sjuk och sen blev jag och Andreas sjuka och sen skulle vi fota huset för hemnet-annonsen. Det regnade snöslask, fotografen skulle komma 8.30 och både jag och Andreas hade feber. Vi drog till Tyresö slott med barnen, käkade McDonalds till frukost i bilen innan, och medan jag ringde ett väldigt nödvändigt samtal så promenerade Andreas med våra tappra och sjuka ungar runt i isvädret. Sen kom vi hem och ba PHEW nu äre över! Men det var det inte för bilderna blev så jävla dåliga så mäklaren till slut skickade en ny fotograf med tre timmars varsel i fredags. Däremellan hann jag med att göra ett coronatest hos en av dom där FHM-bussarna i Älvsjö, vi hade inte corona. Lidköpings kommun skickade erbjudande om förskoleplats på en förskola vi inte ens sökt till, 5 km från nya huset, trots att hon jag pratade med på kommunen sa det behöver ni inte oroa er för! när jag frågade om kötid och placering osv. Plus fick ett meddelande från en bästis med mycket dåliga nyheter. Plus vinden blev inte klar pga sjukdom hos oss den här gången. När jag stod i duschen igår kände jag bara att NÄE men kanske är jag deprimerad ändå? Känner ingen glädje över någonting och allt är bara chores. Är jag ens gjord för att vara någons mamma? Har absolut noll tålamod just nu och i kombinationen med uttråkade barn och coronaisolering är inte vinnande för mig. Börjar verkligen känna av effekten av att vara ensam och hemma så här mycket. Vad finns liksom kvar av MIG i allt det här?

Gå upp, fixa frukost, köra barn till förskola, jobba fast nästan utan nån kontakt med andra på ett jobb jag har sagt upp mig från och nu mest känner likgiltighet inför, hämta barn, laga mat, plocka undan, lägga barn, sitta en sväng i soffan. That´s my life man.

Nej, det börjar tulla på reserverna nu. Min identitet flyter ut i kanterna när jag blir utan socialt samspel. Plus på toppen: kan inte gå ut med nån kompis pga rör mig inte där det finns folk och har så himla mycket med hus och flytt och fix att ta tag i att den lilla tid som är kvar blir helt handlingsförlamad. Jag orkar inte ringa nån. Vill bara sitta i soffan och glo på min telefon.

Igår tog vi en tur till Stavsnäs och tillbaka bara för att komma ut lite. Slutade med att Nils kräktes i bilen precis på vändplan i Stavsnäs, dvs exakt prick längst hemifrån. Och Ellen hade somnat i bilen och blev superledsen när vi började dra i hennes jacka för att Nils skulle kunna sitta i nåt annat än blöja. Såna jävla rookieföräldrar som 1) har glömt att ett barn är åksjukt samt 2) inte har med en endaste liten pinal. Vi har ju så stora barn nu så oftast behöver vi ju inte ha med nåt annat än typ nåt att äta/dricka, om ens det. Men Nils har ju faktiskt fortfarande blöja och saker kan ju uppenbarligen hända även om man bara ska sitta i bilen, så lesson learned.

Det ordnade iallafall upp sig lite mer igår kväll. Jag har kommit på att jag kan läsa böcker via bookbeats i telefonen istället för att hetsuppdatera instagram och läste två böcker igår medan barnen kollade på Frost och nåt annat. Efter kräksincidenten fick Nils bestämma kvällsmat och han önskade sig mcdonalds framför teven och myskväll så det hade vi. Och när vi satt där, jag och Andreas i varsitt soffhörn och barnen bredvid/på varandra på golvet så kände jag den ändå, lyckan. Jag var mätt och hade haft en händelselös(ish) dag och satt och läste bok medan mina barn var URGULLIGA och tysta. Idag har jag tagit tag i två skitgrejer på jobbet och haft ett tredje möte med en kollega och sen köpte vi tacos från La Neta till lunch så nu känns det bättre. Plus städerskan har varit här så det är jättefint OCH barnen är på förskolan. Börjar tro att mitt välmående är rätt korrelerat till mängden tid jag är med mina barn där ökning i tid är minskning i välmående. Tur att peakarna som kommer ungefär runt läggdags och dom är trötta, varma och vill kramas är så höga att dom liksom suddar ut tröttman man känner under resten av dagen.

Och nej, vi har inte sålt huset. Nu finns det iallafall fina bilder på hemnet om nån vill se hur vi bor (eller köpa ett hus...): https://www.hemnet.se/bostad/radhus-6rum-skondal-lilla-skondal-stockholms-kommun-karin-larssons-vag-46-16806642

Jag har fått en hater. Hen tycker att jag skryter om våra pengar och att jag gnäller för mycket över mina barn. Tipsade hen om att sluta följa mig om det är så jobbigt att hen får kräks i munnen, men gissar att hen kanske är som jag och inte kan låta bli att läsa bloggar som gör att man får hjärtklappning av irritation i timmar efteråt. Ah well, du får också vara här hatern. Jag säger som mina fyraåring: det är okej att gilla olika. Dock bör du nog sluta läsa nu för nu ska jag prata om alla mina pengar som jag spenderar och alla mer pengar jag hoppas vi kan få. Ni kan för övrigt få rösta om ni vill på pengar eller inte pengar i bloggen, go nuts i kommentarerna om ni vill men ni kan ju numrera eller eller nåt om ni vill vara anonyma.

Jallefall, jag har hetsköpt inredning till vinden. Huset ligger ute som kommande men mäklaren hävdar ”högt tryck” och vill ha en förhandsvisning på söndag. Imorgon sätter dom dit sista listerna och städar undan så ja well det blir ju tajt men. Ja (vi...) har iallafall köpt en soffa från ikea, Söderhamn. Beställde den färg som verkade kunna levereras innan midsommar, en typ senapsgul? Gillar färgen, men tyget känns billigt men skitsamma för den fanns iallafall. Idag kom den. Utan nåt överdrag alls. Förstår öht inte Ikeas bekräftelsemail men har ju tolkat det i efterhand som att klädseln kanske kommer med posten alt att den är restad. Kundtjänst gick inte att komma fram på. Kollade därför om det kanske finns nån extraklädsel vi kan fixa, för vi måste ju ha nåt däruppe och den andra går ju att returnera när den väl kommer. Insåg att det går att plcoka ihop till hela soffan om vi åker till både Barkarby och Kungens kurva. Härligt i dessa tider, no? Insåg sen att dom ju kan försvinna, men att det ju går att köpa ”click and collect” så vi bara kan hämta det på lördag. Lade två ordrar, en till Kungens kurva och en till Barkarby (naturally) med första bästa upphämtningstid. Insåg efter det att det ju kan bli likadant den här gången och inget eller hälften levereras. Så imorgon ska Andypants åka till Ikea (vi skulle ändå köpa några hurtsar och två asfina och svinbilliga lampor) och köpa ett tredje set med klädsel, fast en vit som vi inte vill ha efteråt tillskillnad från klädsel 1 och 2. Håller tummarna för att vi får leveranserna så vi kan skicka tillbaka allt annat och inte gå back, men tror att turtåget tuffade förbi där med jobbet och huset så vi kommer väl stå här med ikeas billigaste soffa fast dyraste klädsel i historien. Har också köpt grejer på HM home som jag jagat i sex dagar, men som det PRECIS pep till i telefonen att det kommer levereras imorgon. Det är en spegel i. Tusen spänn på att den är paj och bordet böjt och sängkläderna trasiga.

Varför jag håller på så här? För att vi vill ha i runda slängar sex och en halv miljon för vårt hus och det är lättare att få om huset inte ser ut som en byggstation och jag har coronaskräck och har vare sig psyke, ork eller tid att leta loppisfynd. Ska låna lite grejer av Julia och Robert och grannarna för att då in lite grejer med patina, men i övrigt blir det väl ikeamonter på 32 kvadrat där uppe. Vi fick mätbeviset idag förresten och det blir 32 kvadrat extra boyta av renoveringen, 53 kvadrat golvyta. När vi flyttade ihop bodde vi ett år på mina 34 kvadrat som referenspunkt. Det är så stort och det knuffar över totalytan till 150 kvadrat. Det är fan ett rätt stort hus ju?

Ok nu har Andreas nattat färdigt satungarna så nu måste jag städa och vika tvätt och sortera skit.

2020-05-06

Idag är ingen bra dag. Jag vaknade före hela familjen vid halv sex och sen var det i och för sig en rätt bra morgon för barnen gick upp själva så vi kunde ligga och dra oss till halv sju, men efter det har det gått käpprätt neråt. Jag är så jävla trött. Alltså som att det har kommit en dementor och sugit ut min själ-trött. Det är inte en bra kombination med en obstinat fyraåring som visserligen kan göra allt själv, men vill göra det i sin egen takt (dvs o e r h ö r t långsamt) och en två och ett halvtåring som precis har upptäckt den egna viljan. Började nästan gråta på hallgolvet imorse när den ena sprang iväg för sjunde gången och den andra nöp mig i benet med sina vassa (oklippta) naglar och fnittrade när jag försökte sätta på honom överdragsbyxor. Sen grät den första för att hon inte fick ha sin rosa dunjacka (har packat ner den) och den andra för att den första grät. Åkte i tystnad till förskolan och lämnade två ljuvliga barn (varför blir dom alltid ljuvliga där?) och höll nästan på att somna i bilen på vägen hem. Nu har jag suttit först en kvart i bilen med dånande musik och sen en kvart på verandan i solen och till sist med en gigantisk kopp blecksvart kaffe bredvid mig. Känner fortfarande noll energi, men var precis uppe på vinden och kollade en sväng och golvet blir klart idag och DET ÄR PRECIS HUR FINT SOM HELST WIIII. Vill inte flytta. Vill redan ha flytten klar. Ska hålla en presentation idag för vår grupp för nåt som inte ens är godkänt än och nej men jag är så jävla opepp just idag.

5 maj 2020 -2

BÖÖÖÖÖL! Nu pratade jag precis med vår älskade BVC-sköterska Ingegerd för Ellen har inte fått någon kallelse till en fyraårskontroll och det var för att dom för nu inte släpper in dom större barnen pga corona. Så nu kanske vi inte får träffa henne igen och WUUUUUHÄÄÄÄÄ. Jag älskar Ingegerd. Hon har varit en sån himla trygghet, framförallt med Ellen där i början när jag var förlossningstraumatiserad och rätt så knäpp. Får man skicka blommor till sin BVC-sköterska? Ska minst sätta Ellen och Nils på att rita varsin teckning som vi kan posta. Får väl skriva ett brev jag också och berätta. Jag sa till henne att vi kommer sakna henne massor och jag tror att hon också var lite rörd. Fan vilken dag hörrni. Så himla pissiga saker att göra, även om målet är nåt vi vill. Jag är en vanemänniska. Jag gillar att ta exakt samma promenad varje dag. Köra samma väg till jobbet. Säga hejdå till barnen på samma sätt. Planera sommaren fyra månader i förväg och göra excellistor på varenda tänkbar kombination av köp- och sälj. Hängslen och livrem, fast sen när det kommer till dom stora besluten så kör vi bara. Jag vet ju det. Mina excelark trumfas ju alltid av "en känsla" och så kör vi bara. Aja derailade kanske lite där men iallafall snyft för att vi inte får ha kvar förskolan och Ingegerd.

5 maj 2020

Pratade med mäklaren som ska sälja igår. Vi ska ha visning på söndag. Vi har bara tagit en bild på baksidan med verandan och lagt ut det som kommande, utan pris och utan bilder (doh), men tydligen är det såpass högt tryck att han vill prova en visning innan vi ens lägger ut huset på riktigt. På vinden håller Byggare Bob (heter han på riktigt) och Byggare Anton på att lägga golvet. På fredag kommer elektrikern och sen ska det vara klart. Imorgon kommer det nån gubbe och reparerar vår mikro och sen tror vi att Ikea kommer leverera en soffa och en fåtölj-grej. Vore ju fint om vi kunde få ställa upp det på vinden på lördag och göra iordning där inför visningen. Vi har rensat kontoret/gästrummet och satt upp lite tavellister och plötsligt är det ett rätt stort rum istället för bara en avställningsyta. Jag har en ikeakasse full med urvuxna kläder jag ska leverera till Mimmi när jag hittar en lucka och i köket står det lite nya växter. You gotta spend money to make money tror vi tydligen.

Igår satt jag med Excel och prissatte allt vi vill göra och köpa och vad flytten kommer kosta och HELVETE DET GÅR ALLTID SÅ MYCKET PENGAR. Det är väl livet och vi är ju sjukt privilegierade som ens har pengar, men det är så trååååååkigt att lägga pengar på flytthjälp och hyra lastbilar och flyttstäd och himla golvslipning. Det är ännu tråkigare att göra allt det själv och det skulle vi (jag) gissningsvis inte ens palla, men jag hade ju hellre lagt pengarna på ett nytt set med utemöbler från Grythyttan men men. Vet ni för övrigt hur OTEROLIGT mycket pengar det kostar med utemöbler från Grythyttan? Vet ni förresten vad det är? Det är såna där på stålställning med träspjälor som har sånt där gött gung. Rolls royce av utemöbler. Kostar i runda slängar från 30 000 kronor om man köper nytt. Inte så himla mycket billigare på blocket kan jag meddela efter att nästan ha hivat iväg datorn i chock när jag googlade begagnat. Vi har sagt att om vi får väldigt bra betalt för vårt hus så vi går plus på den här husaffären and then some så köper vi det som present till oss själva. Tror ju snarare att vi kommer gå back på det här huset så det ser ju inte lovande ut, men får vi flera hundra tusen gratis för att vi bara har bott, ja men då kanske vi kan unna oss? Vi är annars otroligt bra på att lägga massa pengar på typ billigt skräp och snåla på fingrejer som håller så vore typiskt oss att köpa typ tio Rustastolar som vi slänger (skänker bort) efter en säsong än nåt vi har drömt om i tio år och som håller en livstid.

Nu skrattar dom uppe på vinden. Hoppas det innebär att det går bra där uppe.

Jag sa för övrigt precis upp barnens förskoleplatser officiellt (på sthlms stads hemsida). Fast jag berättade för deras huvudpedagog igår så kändes det skitjobbigt att göra det officiellt. Jag orkar faktiskt knappt tänka på förskola till barnen för jag tycker det är så JÄVLA jobbigt och för att vi har världens bästa nu och barnen är så himla trygga och glada. Imorse hoppade Ellen t ex upp ur sängen för att hon kom på att en vikarie hon gillar skulle jobba idag. Mamma, Lovisa sa att Vanessa kommer idag! Jag har längtat efter henne! Till och med vikarierna liksom. Generellt är barnens förskola en ångestpuck för mig. Jag går in i totalt katastroftänk och får för mig att barnen kommer bli mobbade och personalen vara kall och avvisande och småstadsaktiga och avfärda tolerans och allt vad genuspedagogik heter. Det är möjligt att jag också lider av enorma fördomar här, men jag kan liksom inte tänka mig att barnen skulle kunna ha det så fint och tryggt som dom har det nu. Nej, nu måste jag sluta tänka på det innan jag börjar gråta. Till dig som skrev om förskola i kommentarerna igår: Nej, det är mycket lättare med förskola i Lidköping såklart. När jag pratade med Lidköpings kommun om att ställa barnen i kö så förstod hon inte vad jag menade när jag frågade om kötid och alternativ placering. Så vi antar ju att barnen får plats på förskolan 400 meter från nya huset. Nackdelen med att det inte finns någon kö är ju också att det knappt finns någon valmöjlighet. Eller det är klart att det existerar andra förskolor, men vi vill ju gärna att barnen ska gå där vi bor så dom får kompisar i området eftersom alla barn där också kommer börja samma skola osv.

Annars då? Jag har ont i huvudet. Precis lagom tills barnen kommer hem från förskolan går min ork ur mig varje dag. Perfekt timing. Idag tror jag att jag ska försöka gå ut med dom direkt för jag har inte lyft huvudet från datorn idag förrän nu. Jag läste nån ADHD-meme om 3 jobblägen: gör absolut ingenting, jobbar 4 timmar vid random tillfällen under en dag eller får 40 timmars jobb gjort på 8 timmar. Kände igen mig otroligt mycket i det. Igår och idag har varit det sistnämnda och nu vill jag bara sova.

4 maj 2020

Jag skickade precis in min avskedsansökan på jobbet. Min direkta chef slutar på fredag och vår gemensamma har åkt på en sjukt tuff coronaresa och är inte närvarande alls. Således inte så perfekt timing att säga upp sig, om det nu finns någon sån nånsin, och kanske inte heller bara en liten månad efter att min provanställning blev en fast tjänst. Men life doesn´t care about your plans osv.

Men till the big reveal dårå:

Jag har fått ett nytt jobb.

Vi har köpt ett hus (!!!!)

Vi ska flytta till Lidköping.

Det hele var ju inte så planerat, det var det inte. The Rona made us do it osv. Nej då, men vi har ju pratat om Lidköping i typ fyra år men så kom det ett barn och ett nytt jobb och ett till barn och ett nytt hus och ett nytt jobb och jamen, vi har det ju skitbra här. Så vi satte en deadline att bestämma oss innan Ellen börjar förskoleklass (hösten 2022) och tänkte väl inte så mycket mer på det. Tills corona kom och ställde allt på lite ända och en kväll för några veckor sen kom vi överens om att vi kanske kan börja kolla lite mer aktivt där nere och att det kanske aldrig kommer komma perfekt timing och att det kanske är dags att flytta om vi antingen får syn på ett hus vi gillar eller jag får ett jobb. Så hemnet-appen öppnades och scannades och vi såg ett hus och jag ringde mäklaren med kaninpuls och ba får vi komma och kolla? men det fick vi inte för det skulle skrivas kontrakt ett par dagar senare (lol, mäklare i Lidköping vs mäklare i sthlm = saker som ej är samma). Det satte iallafall igång en känsla av jo men det är ju det här vi vill! så vi fortsatte kolla hemnet och så såg jag ett hus som hade legat ute ett tag, men som vi avfärdade pga ful exteriör och husvagnsparkering (UPS i Lich) och plötsligt hade vi också ringt mäklaren för att kolla på det huset. Det var en torsdag. På lördagen regnade det och jag låg i soffan och scrollade djuuuuuupt ner på linkedin efter jobb för jag menar tänk om vi gillar huset? Kanske inte så bra idé att säga upp sig mitt i blossande arbetslöshet?

Jag hittade iallafall ett jobb. Ett jättejättejätteroligt jobb. Ett sånt jobb som jag tänkte att jag aldrig skulle få jobba med, att min uppoffring för Lidköpingslivet skulle bli att jobba som ekonomitant och gå ner 30% i lön. Så jag tänkte att jag ju likagärna kan skicka in en ansökan och ansökningstiden hade gått ut egentligen så jag skickade iväg den redan på lördagen. På måndag förmiddag bokades första intervjun, på måndag kväll ringde en av ägarna. På tisdagen hade jag intervjun. På torsdagen ringde dom mina referenser och på fredagen fick jag jobbet i slutet på en riktig grill-intervju med två av ägarna, CFO:n och sälj- och marknadsdirektören.

Vi körde ner till Lidköping för att kolla på huset kl 12, sladdade in 11.52, och sen hade jag intervjun 13.30. Andreas satt i bilen och väntade medan jag svettades i en corona-anpassad intervju i en i övrigt tom matsal. När det var klart gick jag ut till bilen och sa

Jag fick jobbet. Och jag sa ja. Så nu kan vi likagärna köpa huset också.

Så nu ska vi flytta. Vi får tillträda i mitten av juni och det nya jobbet börjar första september. Om det inte blir totalt kaos på jobbet (det är ledningsgruppsmöte nu, så håller tummarna) så är tanken att jag jobbar fram till min planerade semester första veckan i juli och sen flyttar vi. Ja, vi ska ju sälja ett litet hus först och vinden är inte klar än och barnen har inte fått förskoleplats och ja, lite så. Men det löser sig.

ps. För er som undrar över Andreas jobbsituation så kan jag meddela att vi har LYXEN att hans jobb redan är digitalt och hans närmsta kollegor sitter i typ Jönköping, Visby och Härnösand så han jobbar kvar precis som nu och kommer få sitta på deras kontor i Lidköping istället för i gamla stan. Utan den set-upen hade vi aldrig kunnat fatta ett sånt här beslut på sex dagar. ds

Ellen, 4 år

Imorgon fyller min förstfödda fyra år. HUR ÄR DET MÖJLIGT?! I år är också första året jag kan tänka på förlossningen utan att få ångestpåslag så det går ju ändå framåt. Gud så stolta dom måste vara på sjukhuset att det bara har tagit fyra år för mig att komma över traumat som skedde pga deras bristande rutiner och medmänsklighet. Kom ihåg people: lita på er egen instinkt. Om vaginal förlossning känns fel, gå inte på hetsen. Alla vaginala förlossningar är inte som på film. Mvh Team Snitt FTW!

Nog om det. Ellen, min Ellen. Älskade älskade lilla älskling, vilken stor liten person du har blivit. Imorse byggde du ett duplohus med garage och pizzaugn och blomlådor och ett garage till Nissis bilar. Och hem från förskolan kom en bok du ritade och skrev som hette "Första kapitlet i hur man leker mamma mamma barn". Oh the proudness, älskade skruttfia. Du ÄLSKAR böcker och berättelser och iscensätter väldigt ofta lekar utifrån böcker. Numera finns ju även lekarna i "kapitel" så det räcker inte bara med att vara enhörningen Astra eller draken Strömma utan det finns också olika lekar/kapitel typ Kapitel tre - Astra och Zoe räddar enhörningsdalen. Din pappa är betydligt oftare med i lekarna än vad jag är. Jag är mest en ofrivillig extra som får ett namn på någon karaktär men slipper agera mer än att svara till det namnet istället för till mamma. Till skillnad från din pappa som ÄR Zoe och ska leka med dig. Som tur är slipper vi bägge oftast eftersom du har din Nissi. Gud vad ni älskar varandra. Du är min bästa kompis! säger någon av er nära på varenda dag och om vi någon gång gör något med bara en av er säger ni nästa gång kan väl Nissi/Ellen också följa med? Det tog ett tag för er att connecta, men nu är ni nästan oseparabla. Det är lite irriterande för oss ibland när ni gaggar ihop er och bara kollar på varandra och fnissar när vi säger till, men även i det känner jag sån himla lycka över att ni har varandra.

Jag blev mamma med dig. Du gjorde mig till din mamma. Tänk att det var du därinne? Du är nästan alltid glad. Du tycker nästan allting är roligt. Barnen på förskolan springer och tar emot dig varje morgon, men du verkar ha en ganska avslappnad inställning till det här med kompisar. Jag vet att du leker med Esther och Signe och Frank och Flora och Teodor, men den enda du själv verkar behöva är Nils. Dom andra är fina kryddor, men du har inte kommit in i kompisandet själv riktigt och verkar inte ha jättebehov av det heller. Ett tag när du var yngre var jag rädd att du skulle bli lite kufig och utanför, men det verkar mest vara att du enkelt glider in och ut ur både gemensamma och ensamma lekar. Senaste tre gångerna jag har hämtat har du legat under rutschkanan och tittat upp i himlen och sjungit för dig själv. Helt omedveten av vad alla andra barn har hållt på med precis bredvid, fast ändå inte utanför eller ensam. Det har sett ut som att du njuter av det?

Du njuter för övrigt väldigt mycket. Du älskar att bli kliar på ryggen eller masserad eller pillad i håret. Du älskar älskar älskar att krypa in under mitt täcke och lägga dig som ett plåster för du är så varm och mjuk, mamma! Du gillar att kramas och vara nära och du säger så himla fina saker till alla hela tiden. Rent allmänt är du väldigt uppmärksam, både på känslolägen och på detaljer. Du har stenkoll på var allting är och hur folk mår och vad dom sa igår och ja, men jag känner igen mig älskling. Förlåt och varsågod, it´s a blessing and a curse så att säga.

Jag älskar dig. Du är smart och snabbtänkt och påhittig och fantasirik och snabb. Gud vad du springer fort. Du gillar att rita och måla och skriva och bygga. Nils älskar ju sina bilar och du kan leka med dom för att pleasa honom om du är riktigt leksugen, men annars gillar du mest karaktärslekar. Det är fortfarande sällan du bara är Ellen. Eller, jag tror inte jag kommer ihåg en enda dag sen du började prata som du bara har varit "Ellen" en hel dag. Det är så himla fint att få ta del av den världen.

Grattis på födelsedagen älskade lilla vän. Jag hoppas att du alltid får ha kvar all plats du har i ditt hjärta och din positiva syn på livet.

Jaha, vad händer då? SÅ JÄVLA MYCKET HÄNDER under ytan. Som jag inte kan prata om riktigt än *tuff bloggare*. Men det är stort och det är snabbt och det är så sjukt mycket nu så jag kan knappt sova på nätterna och är inte hungrig och jag tänker i 130 km/h. Har så många trello-listor nu att jag snart behöver projektleda även trellon. Det pratas om att jobba enligt pomodoro-metoden (25 minuters oavbrutet jobb, sen 5 min paus osv) men jag kör mer pomodoro allting samtidigt fast utan paus och hela tiden. I söndags var typ första gången jag satt ner i en timma utan att ha panik över att behöver fixa ordna ringa tricksa sen helgen innan. Det är spännande och roliga och knasiga grejer, men dom tar upp otroligt mycket tid just nu. Samtidigt har jag ju ett jobb att sköta. Två rätt stora grejer att projektleda, varav en är över vår grupp. Vi är inte så samkörda och har inte jobbat tillsammans så länge och nu är allt digitalt och jamen vi kämpar på. Hade ett möte i torsdags som gick superbra. Det var skönt. Och ett projekt jag har jobbat på sen i oktober har fått godkänt i första instansen. Det var också skönt.

Har inte ens haft tid att kolla corona. Har inte längre koll på dagliga dödstal och spridning och sånt. Kollar lite på kurvorna. Dom går inte rakt upp längre. Nästan alla jag känner har som sagt haft det. Hittills har det TA I TRÄ gått bra för alla, även om det har varit skitjobbigt för vissa. Vi håller oss fortsatt isolerade. Jag går i skogen och lyssnar på fågelkvittor och planterar i mina rabatter. Andreas kan åka och tilläggshandla ibland vid halvtio på kvällen och det har hänt att vi har köpt McDonalds genom drive-through:n, men i övrigt fortsatt isolation.

På vinden händer det grejer också! Nu är målaren här och spacklar väggen och ska måla och elektrikern kommer och gör klart i veckan. Sen ska det läggas golv och jamen det är väl det? Det blir superfint. Och stort! Och kvällssolen skiner in genom fönstret. Det hade jag inte koll på innan för våningarna under skuggas av vinkeln på den sjunkande solen, plus det har varit vinter och inte funnits nåt himla ljus alls.

Nu ska jag äta lunch och sätta mig på verandan och djupandas en stund.

Döden. Döden döden döden döden döden.

Ingenting har hänt någon jag håller av. Jag vill bara säga det först. Det här inlägget är inte ett inlägg om sorg, men om döden och samhället och hur vi som individer förhåller oss till den. Nu är den ju väldigt tydlig i samhället av uppenbara orsaker. Många dör i förtid och det är såklart jättesorgligt för varj enskild individ och dens närmaste. Jag vill inte att det här ska förminska individers sorg, men jag vill också prata lite om hur vi skyggar så mycket för döden, eller är så ovana vid den i vårt samhälle, att det känns som om folks generella bild är att allt är räddningsbart. Det är ett svårt ämne att klampa runt i och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att formulera det jag tänker så det går att förstå, men min grundtanke är väl egentligen det här: livet är döden och döden är livet. Det ena existerar inte utan det andra och varken eller är ett val. Och att det känns lite som att vi är så vana vid tanken att allt går om man vill (den går att diskutera för sig...) och att livet är en stor plan så vi liksom missar att allting faktiskt verkligen inte går att styra. Fast även där är vi ju bra på att styra. 

Jag menar att vi planerar karriärer och träning och sätter upp mål och fixar och går i terapi och underhåller relationer och allt annat för att liksom komma FRAMÅT. Stiltje går emot människans natur, tror jag. Vi är olika i det också, såklart. Vissa har planer för allt. Jag är med i Friday Labs och det inspirerar mig oerhört att höra om planer och medvetet tänkande och att styra sin vardag osv, men det går också lite emot min natur. Jag är bäst i nuet. På ett sätt tror jag att döden lärde mig det.

Men åter till döden. Jag läser artiklar om folk som förlorat sina nära, i corona eller cancer eller nåt annat. Varje gång är det uttalat att någon har gjort fel. Om bara personalen hade x eller läkarna hade sagt y. Det finns absolut felhantering inom sjukvården och felmarginalen ska såklart vara så låg som det bara går, men och här kommer väl min grej: jag tror att den är det. Eller snarare, jag tror att vår kollektiva tro om vården är att läkare har alla svar. Och det är himla lätt att vara efterklok. Och ännu lättare att lägga över skulden på en person/händelse än att acceptera att jaha, nu blev det så här (helvetes jävla skitdöd). Jag tror också att läkarna har en nyktrare syn på verkligheten än oss andra. När en läkare säger att det inte finns någon mer behandlingsmöjlighet eller att man inte vårdar gamla människor i respirator handlar det inte om att det inte GÅR. Det handlar om att livet inte blir längre eller bättre. 

Det cirkulerar många insamlingar varje år för folk vars cancer inte går att bota enligt svensk sjukvård. Någons läkare har gjort bedömningen att hen inte får bättre livskvalitet eller livslängd av behandlingar och därför valt att avsluta desamma. Insamlingar för att kunna skicka iväg personen på en alternativ behandling utomlands. Den typen av insamlingar gör mig otroligt illa till mods samtidigt som jag förstår förstår till hundra procent var viljan att fixa kommer ifrån och såklart tycker det är fint att så många vill hjälpa till. Anledningen till mitt obehag är det här: det är klart svensk sjukvård har koll på vilka behandlingar som finns. Jag har folk i min närhet som har fått vård utomlands där allting har ombesörjts av svensk sjukvård. Resor, vård, planering - allt har skötts och betalts av den svenska vårdapparaten. Och visst, det är klart att svenska regioner och landsting har budgetar att hålla och ibland är det säkert en fråga om såväl pengar som timing, men jag tror att vi kan vara relativt säkra på att svensk vård inte undanhåller eller underlåter sig att börja med livsräddande behandlingar för att det är dyrt. Jag tror att vi är så inställda på att allt ska gå att fixa så vi vägrar ta in att döden händer. Ibland kommer döden och det är åt helvete. Men det är också en del av livet. Och den delen av livet som vi har är värt mer än att försöka förlänga ett lidande.

Jag vet inte varifrån vi har fått att vi ska vara så jävla lyckliga hela tiden? Att alla går omkring och mår så himla toppen? Att man samlar som vuxenpoäng, fast liksom livspoäng, när man har partner och barn och hus och bra jobb och pengar och yoga och och och allt. Och att man inte får vara ledsen, för det ska botas. Sorgcoacher ska se till att man kommer över sorgen. Det kommer fler jobb, kämpa på! Håll ut! Alltså. Måste det vara så? Vad skulle hända om vi börjar se på döden (och livet) på ett annat sätt? Döden händer och sorgen får existera. Det är okej att vara ledsen och att ha allt innebär inte lycka. I livet finns döden och det är brutalt, men det sätter också livet på sin ända och det man har haft blir så mycket mer värt? Tänk om jag hade kunnat uppskatta min mammas kramar när dom hände lika mycket som jag uppskattar dom nu i efterhand? Och däri ligger min största sorg när det kommer till insamlingar om behandlingar utomlands. Tänk vad många kramar och minuter med dom som betyder mest som försvinner för någonting som kanske förlänger livet, men hur mycket av det livet sker tillsammans där det betyder mest? Minuter i livet kvittar ju egentligen om man hela tiden strävar efter att framtiden ska vara perfekt. För dom uppskattades ju inte när dom skedde. 

Det är klart att vi alla skyr döden. Jag är inte rädd för döden i sig själv, men jag är livrädd för att vara på väg dit. Min sorg, i mitt liv, är oerhörd. Jag saknar mamma varje dag. Och jag vet att alla som förlorar någon också hade velat ha lite mer tid tillsammans. Bara ett möte till. Bara en kram. Nu blev det inte så för döden kom ivägen men det måste också få vara okej.

The Rona

Det känns som om alla i min närhet har eller har haft corona nu. Våra bästa kompisar i området har haft det, förmodligen hela familjen med tre personer med symptom. Min chef och hennes familj har det. Min chefs chef är jättedålig och vi vet faktiskt inte riktigt var hen befinner sig just nu. Hoppas på hemma. Andreas gamla skolbästis har haft det. Min bästa kompis skrev igår att hon och hennes familj har haft det. Två andra kollegor har haft det. Det är inte som om vi är världens mest populära personer med världens största umgänge så min covid-19-självexpertis känner att siffrorna om att 30-40% av Stockholms befolkning nu är smittad verkar rätt så troliga. Samtidigt i andra delar av Sverige: en kompis som är en av tolv ansvariga läkare i Skaraborg hade för en vecka sen inte haft nåt fall. Min kompis i Göteborg är föräldraledig och har riskgrupp i familjen så dom är rätt isolerade, men säger att allt är som vanligt i övrigt. Ingen jobbar hemma direkt osv. En person i Lidköping som jag pratade med igår pratade om en kollega "som var lite krasslig men det är ju inte corona". Här om nån är krasslig är det 100% corona. Det är kanske det där också, men känslan som jag bär på verkar verkligen inte finnas där.

Jag är glad för varje person som får det och mår bra efteråt för det innebär att jag kanske kan få röra mig lite ute i samhället snart. Alltså jag längtar typ efter att gå in på Lindex. Nej, Kappahl. Jag längtar till och med efter en butik där det enda jag har köpt är typ barntrosor. Jag längtar efter Bauhaus. Ja, nu verkar det som att det blev rätt så köpinriktat här ja, men nu blev det så. Framförallt längtar jag efter att min pappa ska kunna komma hit. Det var längesen och jag längtar efter honom.

Rimliga reaktioner?

Imorse postade en person i vår lokala facebookgrupp att hon hade hittat två barn som tillhör en av förskolorna i kvarteret ensamma ganska långt bort från förskolan. Hon försökte ringa numret som står på deras utflyktsvästar, men inget svar. Till sist fick hon med barnen till förskolan där någon personal sa att "föräldrarna ska vara meddelade" och att personalen var ute och letade. Hon säger själv att hon var med barnen i minst 30 minuter och att dom hade varit själva en stund innan dess. Vi har inte våra barn där och jag höll på att implodera av ilska över nonchalansen. Till saken hör att jag hittade ett litet barn på andra sidan av en vältrafikerad väg mittemot förskolan i höstas. Barnet sprang sen över vägen och tillbaka till grinden där en personal i princip slet in hen och sen vägrade möta mina kontaktförsök. Jag såg att barnets pappa var på gården (eller antog att det var barnets pappa pga lyfte upp och pussade det) så jag släppte det då. Men det är alltså andra gången dom har tappat bort barn på mindre än 6 månader. Jag berättade det för alla jag pratade med när det hände, men postade inget i gruppen eftersom jag tänkte att 1) det är inte min förskola 2) pappan var där 3) jamen lite jobbigt att liksom hålla på och hålla på.

HELT JÄVLA ORIMLIGT! Tycker jag. Jag kan inte ens tänka att vår förskola skulle ringa och ba "vi har tappat bort Ellen och Ester" för nej, men det skulle aldrig hända. Men OM det skulle hända något barn på förskolan hade jag åkt direkt dit för att hämta mitt eget och ställt till med ett HELVETE. Här? Nej, men föräldrarna till barnen går in i kommentarerna och säger att de har fullt förtroende för förskolan och personalen och snälla kan ingen skriva nåt negativt för då blir folk rädda. Vad i?

Kan vi rösta här? Är det jag som är en fruktansvärt jobbig jävel?

Hade du:
A) ställt till med ett HELVETE dvs krävt utredning, satt personal på paus tills utrett, kommit med 1000 beredskapsplaner
eller
B) Nah, kan hända alla. Dom kom ju tillbaka till slut?
eller
C) Varit lite försiktigt ifrågasättande men nöjt dig med ett förlåt och det ska inte hända igen?

Håll ut!

Jaha, på coronafronten intet nytt. Vi hade barnen hemma måndag-tisdag förra veckan för att vi tänkte att det kanske var onödigt att ha dom på förskolan när det enligt vissa prognoser skulle vara peak-smitt här i Stockhom just då. Sen hade jag ändå tagit semester på onsdagen för att vi egentligen skulle ha åkt till Karlstad och Örebro och hängt med våra ursprungsfamiljer, men det blev ju OBVIOUSLY cancellerat. Min syster bor i England och blir provocerad av hur folk inte verkar bry sig i Sverige, medan jag sitter här och KOKAR inombords när jag ser folk jag känner dra iväg i Sverige som om inget hade hänt. Var så sugen på att demonstrativt trycka på avfölj på en av mina gamla bästisar häromdagen, men höll mig i skinnet pga well, ingen är perfekt och alla gör sina val blabla.

Vi hängde hemma. Förutom en dag när vi tog en dagstripp en timma härifrån och hängde UTOMHUS på BEHÖRIGT AVSTÅND med Mimmi och hennes familj. Jag har aldrig njutit så av Dennis hotdogs och gammelt korvbröd i duggregn som då. Så otroligt skönt att få prata lite med andra levande människor face to face igen. I övrigt har jag beställt cirka tusen nya kokböcker och sitter och längtar ihjäl mig efter att få bjuda hem folk på middag igen. Jag har ju som nyårslöfte att enbart bjuda på vegetarisk mat och efter den senaste bokskörden känns det inte ens jobbigt, bara inspirerande. När det nu kommer bli.

Bygget flyter inte på bra. Det flyter inte alls för byggare Bob har fått förmodad corona och vi har totalstopp att komma in här förrän man är ettusen procent frisk. Det gör inte så mycket att det inte är klart, men jag börjar bli fruktansvärt trött på byggpapp på golvet och rum fulla av skit vi vanligtvis har på vinden. Någonstans har jag inte ens orkat ta tag i ens inredningen pga coronaförlamat sinne. Sen hade vi ju eventuellt tänkt finansiera en del av renoveringen genom att öka upp lånen och samtidigt värdera om för att få lägre belåningsgrad, men nu vette fan vad som är bäst? Vi behöver nog låna upp lite av det vi tidigare har amorterat av för att ha lite quick-access-pengar ifallifall, men kanske inte så mycket som vi hade planerat från början. Good news är ju att min anställning också passerade sexmånadersgränsen häromveckan så nu är jag iallafall inte provanställd längre. Alltid nåt

Support your local

Det blir mycket hemmahäng just nu, det blir det. Jag kanske inte är superriskgrupp, men jag medicinerar ju dagligen (förebyggande/underhållsdos) mot astma och är allergisk mot pollen vilket triggar det tidigarenämnda så jag är JÄVLIGT försiktig. Jag har varit i en mataffär en gång de senaste tre veckorna och det är också enda gången jag varit inomhus med andra människor än min familj. Det är sån himla tur att vi har trevliga grannar för det ger ju iallafall ett visst socialt häng några timmar i veckan, på verandan eller på bänkarna i solen på framsidan medan barnen härjar runt. Det är mycket möjligt att jag är alldeles onödigt försiktig, men döden är ju en vanligt förekommande tanke även pre-corona så att säga. Igår tvingade jag t ex Andreas att gå igenom begravningsönskemål, ifall ifall nåt skulle hända. Vi blev osams och jag sa att jag skulle skita i hans önskemål för det var det dummaste jag har hört. Hashtag härligtjej83.

Jag har rätt mycket ångest just nu. Den botas temporärt i skogen och i solen så jag försöker promenera i skogen och sitta i solen så mycket jag kan. Det gör min inte heller till världens stabilaste mamma. Ibland undrar jag om jag fuckar upp våra barn helt när jag tappar det för tredje gången på en halvtimma för att dom skriker och vrålar och hänger i gardinerna och kastar saker och krockar med cyklarna och petar pinnar i varandras ansikten och rymmer. Obs allt det hände inom loppet av ett kort telefonsamtal med pappa igår, så det är taget ur verkligheten. Innan jag fick barn ba jag tror INTE på att skrika på barnen. Jag tror INTE på att hota. And look what I got: två barn som inte för sitt LIV kan lyssna på en snäll tillsägelse. Inte ens när jag ber dom med ett snälla söta rara, kan ni inte försöka lyssna på vad jag säger? Ni kan ju göra er illa, lyssnar dom. Det senaste är att dom istället för att skärpa sig bara tittar på varandra och fnittrar när vi säger till. Alltså jag vill gärna brasklappa att våra barn har rätt mycket frihet och att jag inte skuggar dom bara för att skälla, men hänga i gardinerna? Leka kull i trappan? Kasta sina leksaker? Jag menar, är det okej? Är det bara jag som överreagerar när jag till slut tappar det och vrålar NU FÅR NI FAN SLUTA KASTA ERA GREJER ANNARS SLÄNGER JAG ALLIHOP! ?

Jag kompenserar barnen idag med att ha varit och hämtat en dockvagn hos en familj i området. Dom har redan en, men i ett inslag av Välj dina strider har jag nu hämtat en till för jag orkar fan inte medla en jävla gång till om vems tur och hur länge någon har haft den vi redan har. Vi har en lokal facebookgrupp med lite köp och sälj och annat så jag skrev helt sonika i den igår att jag sökte vad som helst som rullar och tio minuter senare hade jag fått en av en snällis. I samma grupp har en annan granne lite längre ner på gatan informerat om att hans cateringfirma går lite trögt så han har slagit upp portarna till ett lunchstånd på trappan. Det är vinnaren av sveriges mästerbagare eller vad det heter så det är inte bara en random dude som steker lite falukorv. Enligt uppgift sålde han 70 portioner i måndags och ännu fler igår och på fredag kommer det tydligen en fredagskasse med färdiglagat man kan hämta. Så himla smart! Och i samma grupp postas det info om brödbilen som kommer idag och nytillskottet ostbilen med ostar från fromageriet i saluhallen. Och om den lokala blomsterhandlaren som cyklar ut fredagsbuketten för 249 kronor inkl hemleverans. Vi har köpt lite av allt för det vore ju fantastiskt om vårt trökiga nybyggsområde kunde få behålla det här även post-corona.

Barnen är på förskolan. Dom springer allt dom kan från bilen på morgonen och Nils skriker föjkolan! Hujja! Yeah yeah yeah yeah! med händerna i luften varje gång bilen svänger upp på gatan där den ligger. Det är så fint att dom känner så för sin förskola. Vi gör det vi kan för att hjälpa till och har dragit ner barnens vistelsetimmar så dom går hem kl 15 varje dag under de närmsta veckorna och är lediga på fredagar. Det är skiftslut kl 15.15 och på fredagar är dom en ordinarie personal kort pga vidareutbildning så platschefen (tillika vår huvudpedagog) som aldrig någonsin klagar eller säger ifrån svarade Det skulle verkligen underlätta om ni har möjlighet när jag kollade om det kunde hjälpa. Andreas skulle ändå vara hemma varannan fredag så han ökar det lite och resten kan vi flexjobba in nu när vi inte har någon restid till jobbet.

Våra nya grannar bjöd förresten in oss på AW på fredag. Vi sa ja, för det är ju trevligt, men nu har jag ångest över att hänga hemma hos några andra, fast jag vet att dom är friska. Ska kanske ta och jobba på det här med live a little?

Covid-19 - för oss som kan

För att lätta upp stämningen så här på fredag eftermiddag vill jag härmed även slå ett slag för att konsumera, om du kan. För en gångs skull tror jag att världen faktiskt skulle må bättre om vi konsumerade. Vi kan gå in på coronavirusets positiva påverkan på klimatet och vilket himla skutt i rätt riktning hela den frågan får i och med det här en annan dag men för nu måste vi också försöka ta solidariskt ansvar för att hålla igång det som går. Vi kanske inte ska ta en shoppingtur med vinlunch allihop, men att inte bli helt spargrishoarder är ju smart ifall vi vill ha kvar våra favoritbutiker och bagerier framöver. Eller restauranger för den delen. Så köp hämtmat och beställ den där tröjan på nätet. Sväng förbi bageriet och gå för guds skull in på nån nätbokhandel och köp en drös böcker så får du både nåt att förkovra dig i och stöttar kulturen och alla dom som kämpar på för att ha råd med att skriva för oss andra. Det är oroligt och mångas sparpengar har tappats ur, men utan handel kommer det gå så mycket långsammare att få tillbaka dom. You've gotta spend money to make money så att säga. Nu checkar den här marknadsekonomen ut för den här veckan. Jag ska kolla på Shrek och Happy feet med mina barn, köpa hämtmat och beställa väggfärg och facetimea med min syster och min pappa och ta minst en promenad i skogen varje dag. Trevlig helg!

Covid-19 - bara gör som du är fucking tillsagd, Berit.

Jag har pendlat mellan ångest och panik och relativt lugn senaste tiden. Och kanske mest av allt gått från att tycka att Anders Tegnell är en fjant till att vara så jävla glad över att Sverige kan få ha en Anders Tegnell. Och över att vår regering inte fattar populistiska beslut utan faktiskt verkar hantera det här så faktabaserat det nu går när inget riktigt går att förutspå. Det jag däremot har otroligt (och aggressivt) svårt att förstå är alla som åker på semester nu. Är det så jävla svårt att låta bli? Min instafeed är full av bilder från svenska fjällen. Som om hela grejen med att spridningen i Europa blev det den blev pga alpresenärer är helt bortglömt. Som om just DERAS familj ju inte är nån fara. Det räcker med en smittad för att trettio dagar senare ha nästan 250, om vi inte hjälps åt att begränsa smittytorna. Jag fattar att det är pissigt för främst turist- och nöjesnäringarna och att samhället inte kan eller bör stanna helt och jag är verkligen 100% emot nedstängningar och total karantän, men nöjesresor just nu? Really?! Känner också att jag vill tillägga att alla väl måste fatta att det här inte handlar om att stoppa lite gamla människor från en för tidig död? Det handlar om att försöka förhindra en eventuell samhällskollaps, må hända genom att utlösa lite tidiga småkollapser. Om alla blir sjuka samtidigt, okontrollerat så faller sjukvården. Barnomsorgen. Samhällsfunktioner som sophämtning. Varuleveranser. Tutti. Det behöver inte ens betyda att alla blir sjuka. Det räcker med att fel personer blir sjuka för snabbt. Vi måste väl ändå ha tillräcklig tilltro till de ledande i Sverige att förstå att de såklart inte skulle utlösa den här typen av åtgärder som skapar arbetslöshet för upp mot hundratusentals människor för att skydda några extra från att dö i influensan?

Är det så svårt att lägga vårt vardagsliv åt sidan och försöka vara hemma så mycket som möjligt och begränsa våra sociala kontakter?

Framförallt eftersom de "rekommendationer" som finns faktiskt verkar funka. Och i ett läge där Sverige har alla fördelar som går i allt det här, generellt sett:

1) Vi har yta och frisk luft och relativt stora bostadsytor per person.
2) Vi kan röra oss utanför huset utan att faktiskt träffa speciellt många människor.
3) Vi har i princip gratis sjukvård och otroligt subventionerad tillgång till mediciner, vilket innebär att många med underliggande sjukdomar är välmedicinerade till att börja med.
4) Vi har lägst antal rökare i hela världen och därmed en lägre andel lungsjuka.
5) Vi har ett väldigt individbaserat samhälle med mycket färre sociala kontaktytor än t ex Italien eller Spanien.
6) Svenskar är relativt lydiga och framförallt solidariska.
7) Vi är rika. Staten är rik. Vi har finansiella medel att klara det här SÅ mycket bättre än många andra.

Summa summarum har vi möjligheter många andra saknar och då blir jag fan förbannad när folk SKITER I att dra sitt lilla strå till stacken. Jag vill mycket hellre se tillbaka på det här som någon månad eller ett par månader när vi fick leva rätt isolerat men hade möjligheten att bygga upp ett bra samhälle igen än tiden där folks självcentrerade behov pajade möjigheten vi en gång hade.

Jag läser om Lasse och Berit som "lurar systemet" och smiter ut bakvägen från sin karantän, hihi. I vårt områdes facebookgrupp annonseras det efter lekkamrater till barnen som är hemma pga snuva. Min instafeed sänder live från nattklubbar med svettiga dansgolv och hotellfrukostar. Min pappa går på restaurang och har bostadsrättsmöte och min morfar var på sin vanliga kör. Alltså. Alla kanske inte måste göra allt, för det blir ju total lockdown, men många kan göra rätt mycket. Framförallt vi som inte har akuta problem med jobb, sällskap hemma i form av familj eller partner och möjlighet att ta oss till stället utan kollektivtrafik.

Och läs nu inte det här som att jag inte förstår att folk lider. Att folk blir av med jobben. Att ekonomin är ett stort svart hål. Jag vet, och jag har djup ångest över det. Men alternativet är att vi hamnar på samma ställe, bara okontrollerat.

För min egen del är jag inne på dag nio av vabb/beordrat hemma-jobbande. Jag älskar mina barn MEN HELVETE VAD DOM ÄR JOBBIGA! Och varför måsta dom äta tusen gånger per dag? Också: världens största praise till förskolepersonal som gör det här varje dag. Går i skogen och identifierar fågelljud och samlar pinnar och löv och går tillbaka till förskolan och låter barnen bygga egna fåglar och bon i papier maché, pinnar och löv. (källa: vår förskolas senaste nyhetsbrev). Själv hör jag inget fågelkvitter alls över alla mamma. MAMMA. MAAAMMAAAA. ma ma. MAMMA OM DU ÄR EN ENHÖRNING OCH JAG ÄR ZOE OCH SÅ KAN VI FLYGA OCH HÄMTA NATTVINGE OCH DEN GRÖNA DIAMANTEN OCH mamma jag ojkaj inte gå meja, bäj mig. mamma titta en tjaktoj jag vill ha en tjaktoj näj kan vi söpa en tjaktoj MAMMA JAG MÅSTE KIIIIIISSSSAAAA!

Jag oroar mig. Vi borde alla oroa oss.

Jag jobbar hemma idag för jag började få lite ont i halsen igår och har haft lite rethosta på morgonen. Inget jag ens skulle ha tänkt på, tror jag, i vanliga fall. Jag hade definitivt inte gjort nåt annat än att gå till jobbet iallafall. Nu tänker jag att jag gör det myndigheterna säger, och det mitt jobb säger, dvs stanna hemma vid minsta lilla tecken på sjukdom. Det känns inte som att det är något alls, så här en halv dag in och det är garanterat inte corona oavsett, men en vanlig förkylning skulle potentiellt kunna bli livsfarligt om jag senare skulle ha oturen att drabbas av coronaviruset. Jag har astma. Nils har astma. Om vi är sjuka och vårt immunförsvar redan nedsatt och corona slår till så kan det bli seriöst farligt, även om den generella dödsrisken för någon i min ålder är 0,2% och nästintill obefintlig för nån som är två år.

Ni vet ju sen innan att jag har vissa hypokondriska drag och att oron för det här var hög redan när det egentligen var rätt safe. Men nu är det inte rätt safe längre och vi är utelämnade till varandras vett och sans och gudarna ska veta att min tilltro till mina fellow medmännskors vett och sans är beyond låg. Kanske för att jag på säkert tio ställen bara idag har läst om hur fjantigt det är att oroa sig, raljerande memes eller texter om att halva barnfamiljsbefolkningen skulle behöva vara hemma om lite snuva är nåt att gå på eller bara grejen att jobba hemma skulle innebära att folk rör sig mer i samhället. Den sista är ba helt THE FUCK?! för mig. Jobba hemma betyder väl (i det här läget iallafall) att man jobbar i sitt hem. Inte att fripass till att springa till lekland eller starta spontanrave i nåns källare?

Jag har faktiskt jättesvårt att förstå logiken bakom de direktiv som finns just nu. Det finns en möjlighet från statens sida att gå ut och beordra de som kan jobba hemma att göra just det och att be folk undvika andra människor så gott det går. Det går att säga att folk ska sluta kramas/skaka hand och om det går undvika publika transportmetoder. Inte för att det MÅSTE gälla alla, utan för att om vi som kan undviker det så kommer mängden människor som behöver gå till jobbet och åka tunnelbana/buss/spårvagn ha färre kontaktytor och mindre spridningsmöjligheter. Det enda bevisade hjälpmedlet mot coronaviruset just nu verkar ju vara karantän och förbud. Vi är absolut inte där i mängd människor än för den typen av gigantiska tvingande beslut, men små ändringar i mångas vardag i några veckor kan fördröja och minska mängden smittade människor (och rädda massvis), minska trycket på vården och ekonomin och livet kanske kan få fortsätta nästan som vanligt för dom allra flesta? Region Stockholm har släppt smittskyddsspårningen och fokuserar på att stärka vården och skyddet av den. Det är inte längre en skyddsbarriär mellan dig, mig och någon som bär på smittan.

Till alla er som inte håller med: se bortom dig själv. Några extra dagar hemma kan hjälpa massor av människor. Några förlorade kronor nu kanske betyder en massa sparade kronor i längden för dig själv också. Mot att du är med och indirekt räddar liv.

Nu smsade precis min man och frågade hur jag mår och jag svarade att jag nog egentligen är frisk, men att jag har lite ont i halsen, lite ont i huvudet och är lite tät men att det är svårt att veta vad som är sant och vad som är placebo/nocebo pga är rädd och har jättemycket ångest. Sen började jag gråta vid diskbänken med telefonen i handen. Jag är rädd på riktigt. Inte raljerande hypokondrirädd, på riktigt orolig och full av ångest. Jag antar att det jag känner för det här kanske är så Greta Thunberg och många med henne känner för klimatet och ironiskt nog är ju coronaviruset förmodligen den bästa, snabbaste och mest effektiva klimatåtgärd som har eller kommer göras under de närmsta 10 åren. Plus Trump kanske blir av med jobbet, vilket ju vore en oerhört bra grej om än på bekostnad av en massa tråk.

Aja, nu ska jag försöka göra nåt annat än att refresha nyhetssidor, vårt intranät och öva på att få ner andetagen till magen och axlarna från öronen. Men kan vi inte hjälpas åt peeps? Vi tar det säkra före det osäkra och vårt solidariska ansvar och kväver det här i sin linda.

Om barn och bråk och sånt.

Känslan när ens barn kommer hem med en blåtira från förskolan. Också känslan när det är ens andra barn som har orsakat den... Det var en halv-olycka och Nils hade tydligen inte ens blivit ledsen så personalen hade inte märkt nåt förrän märket började synas, men nu är det kanske tredje eller fjärde veckan i rad som Ellen har gjort nåt med Nils på förskolan. Det börjar ju som en lek, det är inte så att hon knuffas med flit eller för att göra honom illa, men sen verkar det som att det går överstyr på just förskolan. Dom har en lek som heter mine-mine där dom tar tag i en grej, eller varandra, och så har dom dragkamp medan dom skriker MINE! MINE! och så skrattar dom så dom håller på att trilla omkull. Det är inte min favoritlek, men eftersom dom har så kul så har vi inte stoppat den hemma. Samma sak med nån lek där en är lok och den andra tåg som håller om midjan på loket och liksom drar omkull hen. Den leken gör dom i sin sackosäck eller på vår mjuka lekmatta och samma där, vi har inte stoppat den för dom har bara roligt. Det är också en lek där dom turas om att vara lok/tåg så den verkar liksom jämlik på nåt sätt. Men nu verkar det som att lekarna har migrerat till förskolan och där stoppar dom (alltså våra barn) inte i tid eller så leker dom på en mindre anpassad plats, typ asfalten med leksaker på. Obs att jag inte blamear förskolan för dom kan inte hålla koll på exakt allt hela tiden och det börjar ju som sagt som en jätterolig lek. Igår hade Ellen iallafall lagt sig på Nils så han fick en leksaksbil vid ögat (blåtiran). Förra veckan hade hon också lagt sig på honom, fast då fick han ont i ryggen, och veckan innan det hade dom skickat ut Ellen på gården (med en grupp andra barn och personal) för att sära på dom för att Ellen hade varit fysiskt på på Nils på ett sätt han inte kunde stoppa.

Ellen ville nästan inte gå in genom dörren igår när dom kom hem från förskolan för hon skämdes så mycket och när vi pratade om det var hon ledsen. Vi var såklart inte arga, för vad är vitsen 8 timmar senare? Men vi pratade ju om vad som hade hänt och varför och hur vi kan se till att det inte händer igen. Så nu är det absolut förbjudet att brottas eller dra i varandra. Jag gick och lade mig svinsur igår för jag och Andreas pratade om det precis innan läggdags och han tycker att jag är en jävla fun-police som detaljkontrollerar barnens lek. Och jag känner att jaha, men det är inte en mänsklig rättighet att brottas och lek ska vara på lika villkor eller allra minst nåt som är roligt för alla deltagare och när en får smällar och blåtiror och blir rädd så är det inte lek längre, även om det må vara Nils som initierar till leken. Och vi är vuxna och kan sätta den gränsen åt honom/dom och det är vår himla skyldighet att göra det. Andreas mumlade nåt om att lära sig i leken och då ville jag faktiskt slå honom jävligt med nåt tungt i huvudet (ironiskt nog) och skrek-väste NILS ÄR KILLE! HAN BEHÖVER INTE LÄRA SIG ETT SKIT OM ATT BROTTAS ELLER KNUFFAS ELLER DRA I VARANDRA ELLER LEKA KRIG ELLER PISTOLER. HAN BEHÖVER KRAMAR OCH DOCKOR OCH ATT NÅN VISAR ATT NEJ BETYDER NEJ. Sen stormade jag in på toaletten och tjejduttade olika saker i ansiktet innan jag gick och lade mig.

Sen vaknade Ellen vid typ halv-tre och kom upp i vår säng och snurrade och vid halv fyra gick jag och lade mig på soffan, vansinnig på min nästan-fyraåring och hennes jävla stökande och bökande. Idag har jag tre rätt viktiga möten och jag är på jättedåligt humör. Hurra.

Saker jag tänker på

1) USA. USAs halvdiktatoriska demokrati samt valprocessen som är designad för vita, rika människor. USAs skämt till legala system, såväl i processen (säsong 3 av podden Serial ger ett bra tvärsnitt av såväl processer som bakomliggande strukturer (host rasism)) som i SKÄMTET till riksrättsprocess som handlade absolut noll procent om brott och skuld och 100% om egen politisk vinning. Så himla himla konstigt att det enda skyddet folket har mot maktmissbrukande presidenter inte är en rättsprocess alls, utan en kompisröstning där de röstandes personliga vinning överstiger folket de representerars.

2) Element/radiatorer. Blev så arg på Andreas igårkväll när vi vid den mycket lägliga tidpunkten 23.00-00.15 skulle bestämma/diskutera hur vi ska göra med värmen på vinden. Hans "något mindre" engagemang i frågan provocerade mig så jag ev-en-tu-ellt skrek MEN TROR DU ATT JAG TYCKER ATT DET ÄR ROLIGT ATT GOOGLA FUCKING ELEMENT?! Nu har jag smsat Byggare Bob för att kolla om vi kan skita i vattenburet för då får vi lite fler alternativ till placering än om dom ska hålla på och dra rör över hela jävla rummet.

Nu har jag ett möte, hej.

Så trött

Jag är så trött. Igår gick jag och lade mig strax efter klockan nio och det är väl iallafall goda två timmar innan jag vanligtvis går och lägger mig. Somnade på en gång och vaknade av klockan imorse kvart över sex. Eller jag vaknade en halv minut inatt när Nils klättrade över mig med ett bestämt JAG VILL SOVA BEVID PAPPA! Det gick bra att sova bredvid mig också tydligen för han blev skitsur när jag tog upp hans kudde så han kunde ligga på den istället för på min kudde/på mitt ansikte. SOVA BEVID MAMMAAAAAA! Alla somnade ju tydligen direkt så det verkar ju ha funkat.

Jag drömmer så mycket just nu. Inga roliga Sandra Beijer-drömmar, men ångestgrejer. Loopade jobbtankar eller corona-drömmar. Drömde att min kompis man dog (?) av corona och hon annonserade det via instagram med ett "RIP". Jag kom inte ihåg drömmen förrän jag senare dagen efter såg en vanlig instapost från henne på just hennes man, väldigt levande, och ba men var inte han död? Så makabert att hjärnan liksom hade by-passat empatin och bara accepterat faktumet och allokerat det som ett verkligt minne i huvudet för jag blev liksom förvånad av att han levde. Glad, förstås, men mest förvånad.

Igår isolerades vinden för övrigt. Det är fortfarande skitkallt där uppe, men jag tänker att vi kanske kan låna en byggfläkt och värma upp det till rumstemperatur och sen bara ha öppet där. Kommer bli så konstigt att ha en våning till att vara på. Vi försöker planera inredningen nu. Vill ni veta hur vi tänker? Nu får ni det iallafall. Ja, absolut att jag hade kunnat lägga in bilder direkt men den här bloggen har ej rörts sedan jag startade den 2009 och bilder går ej att få in utan att man vill peta ut ögonen av fult. Så ni får länk-klicka istället om ni är nyfikna.

:: Soffa: Pendlar mellan att köpa Ikeas billigaste soffa Söderhamn (utan schäslong) eller en svindyr illgul Muuto Rest. Eller kombinera en liten Söderhamn med en Blanca Yin Yang från Melimeli.

:: Soffbord: Jag älskar Ferm Livings Distinct, men ett stenbord med tusen hörn känns sådär kompatibelt med vilda bebin som bor här hemma. Jag tror att vi kanske kör på ett från Bolia, Island, istället. Oklart om det blir svartbetsat eller vanlig oljad ek isåfall.

:: Matta: Det här är otroligt oklart än så länge. Skulle ju vilja ha en stor fluffig gos-matta, typ den här, men eftersom budgeten definitivt inte tillåter oss att sväva ut precis överallt är det mer troligt att det blir nåt sånt här.

:: Tevebänk/system: Här vi rätt sugna på Betonggruvans grejer och vi passade på att matcha black friday-rean med mina leverantörsrabatter via jobbet och köpte en Samsung the Frame vi ska ha på väggen ovanför.

Vi tänker också rippa Bloggaibagis tavellistsvägg för att ha på motsatta väggen, som blickpunkt när man kommer upp för trappan.

Lampor och annat fix är än så länge väldigt oklart för vår byggare vill att vi bestämmer var elementet ska sitta, samt vilket vi ska ha, och också vad vi ska ha för skjutdörrar in till vindsförrådet (snark och SNARK) och vilka väggar vi ska ta ner (ok, den är lite förståelig). Nu måste jag googla skjutdörrar lite och jobba. Hej.

Vad är du rädd för?

Jag har sån fruktansvärd hypokondri just nu. Eller kanske inte för mig själv så mycket som för andra. Eller kanske inte så mycket hypokondri som att jag är L I V R Ä D D för att nåt ska hända mig eller nån i min familj. Nils haltade lite i söndags, eller så gick han bara lite konstigt för att hans blöja var full, men istället för att inte ens registrera det har min hjärna snurrat upp sig i leukemi eller benmärgscancer. Ellen sover dåligt. Nattningarna är som en dröm, men hon vaknar mitt i natten och är vaken ett par timmar och som resultat är hon ju såklart trött och "en smula" känslig på dagen. I lördags på nåt lysrörsfik fick jag för mig att hon hade supermörka ringar under ögonen så då fick min hjärna det till att hon också har cancer. Andreas är förskonad för tillfället, men han hostar ibland och då har han lungcancer. Jag har förmodligen hudcancer, bröstcancer och lymfom. Om vi ska tro min hjärna alltså. Dom senaste dagarna har detta också eskalerat en skräck för coronaviruset. Alltså jag VET logiskt att sannolikheten för nåt av ovan är minimal, men eftersom det inte går att garantera motsatsen så har min hjärna the time of its life här när den skickar ångestsignaler kors och tvärs. Som en härlig bonus sitter jag på samma avdelning på jobbet som exakta motsatsen till mig själv. Folk som varit i norra Italien senaste veckan och nu snorar och hostar och ba haha, varför ska jag kolla upp nåt eller höra av mig till HR, trots krav på detsamma från organisationen. Hatar att jag tyvärr är rädd för det här på riktigt, men hatar ännu mer folk som skiter i instruktioner för att.. nej, men jag vet inte? För att dom är så otroligt viktiga att dom absolut inte kan jobba hemifrån ett par dagar, trots att hela vår verksamhet är uppbyggd kring det. Nu hade jag kanske inte brytt mig så jättemycket eftersom Corona är ungefär som ett vanligt influensavirus, men jag är riskgrupp pga astma och har barn hemma som har detsamma och jag tycker det är jobbigt. Nej, jag tycker att det är jättejobbigt. Och jag vet att det förmodligen är jag som borde jobba på mina fobier (det finns fler...), men eftersom det inte går att lösa på tre veckor känner jag att jag helst bara skulle vilja whistle-blow:a mina kollegor så jag kan få jobba utan att vara på gränsen till panik hela tiden. Just nu har jag löst det genom att jobba hemma idag. Imorgon tänker jag sitta på en annan våning och på fredag ska jag vara ledig pga min kompis mammas begravning. Jag ska också ta tag i att prata med min chef om det här eftersom jag inte kan gå runt och hata på mina kollegor bara för att jag är en smula knäpp.

Jag kan ju inte vara den enda som har hang-ups. Kan ni inte berätta vad ni är rädda för så jag känner mig mindre ensam?

Tillbaka på jobbet och därmed framför datorn och därmed kan jag också blogga. Det största problemet för oss som gillar textbaserade bloggar måste ju ha varit när blogspot/blogger tog bort sin app och gjorde det förjävla jobbigt att blogga från telefonen? Sörjer fortfarande skrivbloggarnas glansdagar och känslan när ens morgonfeed bestod av 50 olästa inlägg. Jämfört med dagens på sin höjd 7-8 stycken.

Nils har fått influensa och natten till söndag väckte Andreas mig och ba "Nils bara skakar!" och då satt Nils i Andreas knä och skakade så där som man gör när man fryser riktigt rejält och har börjat spänna sig i hela kroppen. Vi tänkte såklart att det var feberfrossa, men han hade bara 37,4 så vi blev oroliga och ringde 1177 och under tiden vi satt i kö, kanske i en kvart eller så, så gick hans temperatur upp till 39,6 och sjuksköterskan vi pratade med tyckte att det verkade vara just feberfrossa. Den sista tempen jag mätte var 40,8 och det var en timma efter en dos alvedon. Då låg han på mitt bröst, som när han var bebis, och flämtade och småstönade och jag kände STARK vilja att åka in till akuten. Det gjorde jag inte. Jag satt vaken i soffan med Nils till halv sex när jag väckte Andreas och bad honom ta över så jag kunde få några timmars sömn. Måndag-tisdag har han väl kommit ner till kanske strax under 39 grader dagtid och lite lägre på alvedon, men nätterna har varit en ren pina med en kokhet, flämtande liten hög i famnen. Imorse var första morgonen han vaknade utan feber. Nu hostar och snorar han som en galning istället, men det får Andreas deala med för nu är det min tur att jobba torsdag-fredag.

Fortsätter väl förövrigt min quest i att bli Sveriges Jobbigaste Konsument genom att börja bråka med Qliro om deras ytterst tveksamma rätt att skicka marknadsföringsmail om sina tusen olika sätt att skuldsätta individer utan en tydlig opt-in. Har inte cc:at VDn än men väl bokmärkat datainspektionens klagomålsansökan.

Vad mer då? Renoveringen fortsätter. Jag ägnade vabbdagarna åt att storstäda, tvätta mig igenom tvättberget och (äntligen) ta ner julstjärnorna och hänga om gardinerna för att göra mig av med dom sista julresterna. På söndag ska vi på en husvisning i Tyresö. Jag hoppas starkt att jag kommer ogilla huset för annars måste vi bestämma nåt och jag vill verkligen inte bestämma nåt just nu. Jag vill inte heller inte gå på visningen för det är precis ett sånt hus vi letar efter och det är inom budget och ja, men det är fint. Så.

Nu ska jag försöka motivera grejer här på jobbet fast min hjärna känns som sirap efter fem dagars total sömnbristhaveri.

Olika saker jag tänker på just exakt prick nu

:: jag borde verkligen ta ner våra två julstjärnor som fortfarande hänger uppe. Och julgardinerna som är tjocka röda sammetsgardiner som snor allt ljus. Fast iochförsig, om jag gör det så måste jag också tvätta våra fönster för dom ser förjävliga ut.

:: nu har dom börjat på vinden. Jag sa till Andreas i helgen att jag skulle gå upp och fota före-bilder för jag är så jävla dålig på det. Har jag fotat före-bilder? Nej, det har jag inte. Jag har några bilder nånstans i telefonen som vi använde till...nåt..? Får gå på dom. Det har iallafall rivits ut några kvadratmeter jox och igår var dom tydligen här och levererade material. Det vet jag för att min fyrtiotreåriga man filmade lastbilen när han jobbade hemma och smsade mig. Jag var lite orolig innan dom satte igång, men nu är jag mest jaja, bygg ni. Vet inte om det är för att jag litar på dom, för att jag inte kan nåt eller för att det inte får plats mer saker att tänka på i huvudet just nu men så är det.

:: jag jobbar hemma nu på eftermiddagen. Det gör jag eftersom jag är byggd så att jag inte kan koncentrera mig när andra pratar och jag samtidigt ska försöka klämma ur en pitch ur huvudet. Jag pratade med min chef igår om min tveksamma metodik för att få till mina business case. Den går ut på att jag läser allt jag kan komma över. Googlar, frågar, läser, grejar, tjatar. Funderar i duschen, på toaletten, när jag promenerar, i bilen när jag har hämtat barnen. Överallt ploppar det upp en massa frågor i huvudet som jag sen försöker hitta information om. Sen, när jag har alldeles för mycket information om alldeles för mycket saker, tänker jag att jag ska organisera mig. Jag ritar upp ett skelett till en presentation i min anteckningsbok och försöker referera till rätt information på rätt ställe och sen kör jag fast. Inget blir bra. Ingenting funkar och inget får ett bra tempo. Då blir jag sur och googlesnokar på Sandra Beijers nya kille och funderar på ifall vi ska ha målade lister på vinden eller vad fan vi ska göra med vår trädgård till sommaren eller så. Och så gör jag nåt annat i kanske en vecka, eller tills det är ungefär dagen innan, eller timman innan why not?, jag måste visa upp det. Då kommer den, logiken. Plötsligt ser jag hur jag ska lägga upp det och hur allt hänger ihop och så kan jag slänga ihop nåt lite snabbt. Det låter väl inte helt fel? Nej, det hade väl varit en bra process OM DET INTE VAR SÅ ATT JAG ABSOLUT FÖR MITT LIV INTE KAN GÖRA DET UTAN TIDSPRESS. Och en påhittad för mig själv räcker inte. Jag måste känna livet i mig så att säga. 

:: Jag sitter alltså hemma för att försöka känna livet i mig. Hittills är allt jag har känt rester från gårdagens lasagne i min mu (till lunch) och ptja, det var väl det. Eller nej, jag har ett intro som jag inte helt får ihop och egentligen typ en klar struktur, men det är fult och jag känner noll inspiration. 

:: Det är likabra att jag går in i fas ett med ett annat projekt istället. Jag har ett mail med eventuellt sveriges bibliotekts samlade innehåll i som jag absolut skulle kunna ta tag i att läsa in mig på. 

:: Vi har köpstopp i februari förresten. Jag har nog sagt det. Därför är jag sugen på att köpa PRECIS ALLTING JAG SER. Till och med Rodebjer som jag började hata kanske SS17 när dom bytte teckensnitt i loggan och plötsligt tog dubbelt så mycket betalt för samma grejer SAMT snackade om himla inkludering blabla men ändå bara frontar samma sorts modeller som alla andra.

:: Jag vill sova nu. Igår var Ellen vaken nån timma mitt i natten och imorse var Nils vaken från typ fem och innan dess har dom typ turats om att klättra på mig eller vara vakna och det känns som att jag aldrig får sova, fast jag får ju det. Jag hade ju kunnat gå och lägga mig istället för att kolla på tio avsnitt av masterchef australia varje kväll. Nu är vi iofs ikapp tevetakten så nu försvinner ju den möjligheten.

Livet livet livet

Jag vabbar. Nils föll ihop i söndags och kunde inte stödja på vänsterbenet utan att vi sett eller hört nån skada innan så vi, som vanligtvis är rätt chill med diverse skador, drog till närakuten. Dom tog det verkligen på allvar och han röntgades och det gjordes ultraljud och togs blodprov. Inga konstigheter, så vi fick åka hem igen med en förmaning om att ha stenkoll närmsta dygnet och sen följa upp med ett samtal igår kväll. Han verkar numera helt oberörd och slutade i princip halta redan i söndags kväll, men jag är hemma idag också för att vara helt säker på att han orkar springa och vara som vanligt. Ellen är också hemma för ptja, lättare att vara med bägge samt pga dom vill bara vara med varandra. Det är ju lite gulligt faktiskt. Dom har iallafall lekt här hela morgonen så jag har vikt all tvätt, steamat allt som ska steamas sen senaste veckornas tvättar, bäddat rent, tvättat två nya maskiner, tömt diskmaskinen och städat. Sen gick jag ut med dom strax innan elva för att testa orken (dom sprang 2 km) och så gick vi in och gjorde våfflor till lunch. Mitt i en gräddklick på en klänning och nån som skrek efter vatten plingade min mobil. Min kompis har förlorat sin mamma efter en tids sjukdom. Fan i helvetes jävla apcancer. Jag blev ledsen. För min kompis och hennes familj såklart, men även för mamman och för att jag känner så starkt med det dom känner just exakt nu. Ellen var jättefin och skulle trösta och kom med kramar och klappar och ville veta vad som hade hänt. Så vi pratade om att jag var ledsen för min kompis skull och att hennes mamma blev sjuk såsom mormor blev och att dom bor i himlen nu. (Min enda lögn om döden är den om himlen för jag har inte ord nog att förklara att man försvinner men minnet lever kvar så himlen är lite en kompromiss kan man säga.) Sen pratade vi lite om cancer och att dom flesta blir bra av mediciner, men inte alla, och att det är okej att vara lite ledsen. Då lade mitt ljuvliga lilla barn armarna om min hals och kramade jättehårt och sa att hon och Nils finns nu och att dom ska vara med mig för alltid. Så då ljög jag väl inte direkt, men jag sa inte att det inte är sant för herregud det finns bara så mycket man kan förklara för en treåring och det är min största ångest i livet och jag är vuxen och borde kunna hantera det. sen somnade Nils när jag pratade med min bästis i telefon och jag sitter i soffan och skriver det här och Ellen kollar på My little pony och kanske har en vabdag aldrig varit mer vältimead.

Jag är så trött. Tung i kroppen-trött. Ont i huvet-trött. Det var som att vintern och mörkret bara slog mig igår och så poff blev jag helt slut. Imorse tog det en halvtimma att komma ur sängen. Ok, det låg först två och sen en varm liten barnkropp precis bredvid. Ellen, som var kvar till sist, klappade mig på kinden med pannan mot min och ba mamma, vi gosar så bra att du somnar om hela tiden. Ja, mitt hjärta, så är det. Jag borde väl gå och lägga mig tidigare, men jag är inte trött på kvällen. Jag är trött på morgonen. Hade det inte varit för att jag hämtar barn och ändå är borta mycket så hade jag gärna jobbat lite mer som min kollega som kommer in vid halv tio och går, ja när han nu går är lite oklart för då har jag ju gått för längesen. Längtar till helgen. Vi tar ju varsin morgon på helgerna och även om jag längtar efter min sovmorgon så längtar jag nästan lika mycket efter barnmorgonen. För på barnmorgonen får man en lång lång lång morgon i soffan med massor med kaffe, två små sovvarma barn i knät och tid att läsa Peppes fredagslänkar och om man har tur får man även se lite på nåt härligt brittiskt husprogram på teve. Sovmorgon är ju urhärligt, men det blir lite mer en abrupt start när man väl vaknar. Typ FRUKOSTEN ÄR KLAR! och så får man pallra sig upp. Nu har jag nästan druckit upp första kaffekoppen här så nu mår jag lite bättre. Och vårt larm pep precis till i min telefon och visade att hantverkarna som ska göra vinden har börjat jobba nu.

Home, sweet home!

Jag åkte till England med pappa i torsdags för att hälsa på min syrra och se deras nya lägenhet och för att ta en sväng till London och gå på musikal och ha det gött. Det har varit precis hur mysigt som helst, och härligt att få prata med min ursprungsfamilj utan att ständigt bli avbruten av (visserligen gulliga men) tjatiga barn. Vi såg för övrigt &Juliet och nu ska man ju absolut inte uppmuntra till flygresande, men om ni ändå ska till London: SE DEN! Åh, den var helt fantastisk! Den är en modern spin på Shakespeares Romeo&Juliet där Juliet skiter i att ta livet av sig och väljer att gå vidare med sitt liv och musiken är ett urval av Max Martins samlade musikskatt. Jag hade väntat mig att gilla den pga hits jag är uppvuxen med, men den var smart och inkluderande och fin och rolig och alldeles alldeles underbar. Vi var på fantastiskt humör efteråt. Rekommenderas starkt! Vi käkade också på en italiensk restaurang Olivelli och jag åt en perfekt burrata och nåt kött som var så mört att det smälte i munnen. En liten lugn restaurang på en bakgata med toppservice och ja, nä men maten var fantastisk. Annas nya lägenhet var hur fin som helst (kommer bli när dom är klara med renoveringen) och hotellet i London var också jättebra. All in all: mycket bra resa! Det enda smolket i bägaren var det här med att ha barn för JISSES vad jag längtade efter dom igår. Hade gjort vad som helst för att teleportera hem mig och var väldigt nära på att lyfta upp bägge barnen i sängen när jag gick och lade mig. Fick nöja mig med en liten varm hand på kinden halva natten och det stora barnet i knät tjugo minuter i soffan imorse. Ska försöka jobba idag, men vill helst bara åka tillbaka till förskolan och slita med mig dom hem.

Ellen är inne i en period när hon sover så jävla dåligt. Vissa nätter somnar hon som en stock och vaknar inte förrän vi väcker henne och andra, som inatt, vaknar hon vid två och somnar sen inte om förrän strax innan det är dags att gå upp. Vi tänkte att det hade att göra med att förskolan låter henne sova ibland (vi har sagt att hon inte ska sova ca tiotusen gånger) så förra veckan sa vi till på skarpen att hon absolut inte får sova. Hon har inte sovit dagtid hemma sen typ i somras liksom. Jag tror att hon bara spelar ut dom för att hon vill ha sin napp som hon bara får ha när hon sover. Iallafall, förutom att man blir rätt trött själv av att försöka avstyra jag vill gå upp kl 3.21 så blir ju Ellen helt slut dagen efter. Nu är det kanske tionde gången på några veckor och inatt var det värre än vanligt så nu får hon sova tills hon vaknar för att komma ikapp lite med sömnen. Jag har redan gått igenom mailskörden, fixat frukost, hängt en tvätt och gjort skelettet till ett business case jag måste ta tag i och klockan är bara 08.10. So far otroligt produktivt det här med att vara hemma. Jag har ett möte efter lunch där vi ska sätta presentationen av ett nytt koncept så Ellen får hänga med mig till jobbet. Det är ungefär det bästa hon vet och hon brukar vara sitt absolut soligaste jag när hon får känna sig stor. Tänker att jag sätter henne i ett hörn med sin ipad och lite ritpapper och hoppas på det bästa.