tisdag, februari 4

Livet livet livet

Jag vabbar. Nils föll ihop i söndags och kunde inte stödja på vänsterbenet utan att vi sett eller hört nån skada innan så vi, som vanligtvis är rätt chill med diverse skador, drog till närakuten. Dom tog det verkligen på allvar och han röntgades och det gjordes ultraljud och togs blodprov. Inga konstigheter, så vi fick åka hem igen med en förmaning om att ha stenkoll närmsta dygnet och sen följa upp med ett samtal igår kväll. Han verkar numera helt oberörd och slutade i princip halta redan i söndags kväll, men jag är hemma idag också för att vara helt säker på att han orkar springa och vara som vanligt. Ellen är också hemma för ptja, lättare att vara med bägge samt pga dom vill bara vara med varandra. Det är ju lite gulligt faktiskt. Dom har iallafall lekt här hela morgonen så jag har vikt all tvätt, steamat allt som ska steamas sen senaste veckornas tvättar, bäddat rent, tvättat två nya maskiner, tömt diskmaskinen och städat. Sen gick jag ut med dom strax innan elva för att testa orken (dom sprang 2 km) och så gick vi in och gjorde våfflor till lunch. Mitt i en gräddklick på en klänning och nån som skrek efter vatten plingade min mobil. Min kompis har förlorat sin mamma efter en tids sjukdom. Fan i helvetes jävla apcancer. Jag blev ledsen. För min kompis och hennes familj såklart, men även för mamman och för att jag känner så starkt med det dom känner just exakt nu. Ellen var jättefin och skulle trösta och kom med kramar och klappar och ville veta vad som hade hänt. Så vi pratade om att jag var ledsen för min kompis skull och att hennes mamma blev sjuk såsom mormor blev och att dom bor i himlen nu. (Min enda lögn om döden är den om himlen för jag har inte ord nog att förklara att man försvinner men minnet lever kvar så himlen är lite en kompromiss kan man säga.) Sen pratade vi lite om cancer och att dom flesta blir bra av mediciner, men inte alla, och att det är okej att vara lite ledsen. Då lade mitt ljuvliga lilla barn armarna om min hals och kramade jättehårt och sa att hon och Nils finns nu och att dom ska vara med mig för alltid. Så då ljög jag väl inte direkt, men jag sa inte att det inte är sant för herregud det finns bara så mycket man kan förklara för en treåring och det är min största ångest i livet och jag är vuxen och borde kunna hantera det. sen somnade Nils när jag pratade med min bästis i telefon och jag sitter i soffan och skriver det här och Ellen kollar på My little pony och kanske har en vabdag aldrig varit mer vältimead.

1 kommentar:

Johanna sa...

Å beklagar verkligen, både din kompis och din egen förlust. Fy fan alltså.