måndag, maj 28

Varför jag vill ha minst två barn

Min fina syster ligger i soffan med fötterna mot mig och en filt runt knäna och mitt hjärta liksom svämmar över av kärlek. Vi har inte bott i samma land sen 2006 och ändå är det nåt så himla självklart som bara finns där, syskonskapet. En blick och det blir asgarv. En suck kan framkalla världskrig, även om vi den här rundan inte har yppat ett enda hårt ord till varandra.

Så mycket i mig som är i henne också. Envisheten, ambitionen, hårdheten, skrattet. Vi skrattar liksom likadant. Det gör mina morbröder också. Dom låter precis som morfar och jag och min syster låter ganska mycket som pappa. Det tycker jag är fint.

2 kommentarer:

Josefine sa...

Ja syskon är en fin grej. Känner mig så nöjd med att jag löst detta utan att behöva pressa ut bebis genom vaginan två gånger. Är så winning med bonusbarngrejen!

Linn sa...

Om vi bortser från hur tufft det skulle vara att ha sina egna gener i en minimensch så skulle jag inte ha nåt emot att bara vara bonusmorsa. Är så sjukt osugen på hela gravidgrejen faktiskt.