tisdag, maj 15

Det är tur att det inte finns hundra av honom för en är fullt nog

Jag saknar James. Jag saknar att bli skriken på och kindpussad och uttagen på inspirationsluncher. Jag saknar hans flin när han retade mig och jag gick på det och han förnöjt kunde muttra att han minsann var bättre än mig. Jag saknar hans sätt att muntra upp mig när jag var ledsen. Och när vi firade och var glada. Och när vi hade heldagsplanering och han hyrde en hotellsvit i stan med takterass och sa till mig att göra en plan och fan inte komma dit utan en och hur han tittade på mig när jag hade presenterat färdigt och sa ok mini, we'll do it! och bara lyfte in rubb och stubb och lät mig fixa allt runtomkring. Jag saknar att han även när han lät mig fixa allt runtomkring ändå var där och petade. Are you sure? I hate this colour! Font's too big. Call Houses yesterday! I don't want this! Are you fucking insane? Det var alltid nånting som var fucking! med James. Jag saknar att varje sån kommentar startade ett minigräl som efteråt alltid gav mig perspektiv och direction. Jag saknar hans arm runt mina axlar alltid för att vi oavsett om vi var överens eller inte alltid ville åt samma håll. Jag saknar att han inte är här för att se vad han har gjort för mig, med mig, hos mig. Jag saknar min chef.

1 kommentar:

anydaynow sa...

Fint och sorgligt. Kram.