Sorgen. Saknaden.

Helt plötsligt bara kom den, ett jävligt oönskat brev på posten. Sorgen. Mormor som älskade våren tulpanerna det gröna får aldrig mer se. Jag stod på vår takterass och tittade ut över djurgården och såg alla nyanser av grönt och det var sol och det fläktade, inte blåste, och mormor kom över mig. Hon hade älskat den känslan. Titta, sa hon alltid, titta vad fint det är med grönt, Linn. Hon förstod aldrig varför jag gillar det vita och hårda och kalla som är vinter. Mormor var mjuk. Jag är kantig. Hon var mild. Jag är högljudd. Hon var tryggheten och skrattet och världens finaste blå ögon. Hon var våren. Jag är mörk höst.

Mormor, jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig.