Om att höra till

Jag känner mig så otillhörlig just nu. Jag är för vuxen för att höra till min originalfamilj och min syster bor dessutom utomlands, och jag har ganska uppenbart misslyckats med att skapa en egen.

Mina kompisar bor på olika ställen och om dom inte gör det så umgås dom inte med varandra, så även om tryggheten finns punktvis så finns den inte i en grupp.

Ingenstans är det självklart att jag liksom passar in.

Jag är jag är jag. Och jag är oftast fine med det. Men just idag skulle jag verkligen behöva den där tryggheten självklarheten kärleken. Nån som satt tyst bredvid och kollade på teve och strök mig lite över armen ibland. Några kompisar som stökade och skrattade och inte bryr sig om jag sitter tyst och är åhörare med lite tårar ett tag.

Men jag släpper inte in folk dit. Det är min svagaste sida. Det är svårt att visa svag när jag är bestämd och respektkrävande och utåtriktad alltid annars. Det är svårt att vara den tysta i hörnet när jag alltid är clownen.

Jag skyller inte det på någon annan. Det är jag som får panik när det är tyst och stelt och börjar prata om precis vadsomhelst, bara det inte är tyst. Jag har satt mig i den sitsen alldeles själv. Men den är inte så jävla lätt att komma ur. Och för det mesta vill jag ju inte ur den. För det mesta vill jag ju säga min åsikt. Men dagar som idag när jag inte vill det så vågar jag ändå inte riktigt släppa in. Skämtar till det för att slippa tårar och mascaraklet. Slippa tappa ansiktet.

Jag önskar att jag hade vågat be om hjälp idag så att den här ensamheten kunde kännas mindre förlamande. För idag gör det ont.