Borta bra, men hemma bäst

Supersizeme-landet är häftigt och fascinerar mig mot min vilja. Allt finns här och det är häftigt på nåt sätt. Att kunna få precis exakt vad man vill ha precis när som helst lockar liksom in en (mig) i nån blandning av awe och disgust. Los Angeles känns lite som en automatiserad fabrik eller som en ful version av framtiden eller kanske lite som Truman show. Förprogrammerat är kanske ordet jag söker. Och det beror nog till stor det på att gatorna i princip är tomma på människor, trots att det bor ungefär arton miljoner människor här. Istället möter man bilar av storleken dinosaurie. Det hjälper inte heller att alla affärer har tydliga kösystem, kaféer har kaffe på löpande band och ingen jaywalkar utan väntar istället snällt på att handen ska tala om att nu får du gå. Visst, jag har bara sett en del av L.A och jag längtar efter nästa gång när jag kan komma hit och bo på hotell och hänga downtown och se lite folk och gå på restaurang och så, men nu vill jag hem.

Jag längtar efter min säng och hur min lägenhet luktar och min dusch med bra tryck i och ett kylskåp med riktig mat och min soffa. Herregud vad jag längtar efter att lägga mig i soffan, knäppa på teven och dra mammas filt över mig. Kanske tända lite ljus. Andas in svensk höstluft. Sova i mörker. Jag längtar efter att kunna ringa min syster och min mamma och Emma. Jag har inte glömt dig serru, inte Ellen heller. Och min tvättstuga. Gud vad jag längtar efter rena kläder som luktar gott även efter man har torktumlat dom istället för en blandning av varm äckellukt och klorin.

Jag längtar efter att få ställa in mina böcker i bokhyllan (14 so far) och ljudet som bussen gör när den stannar utanför och mitt kontor. Jag längtar efter att få hänga upp mina fyrtiosju tavlor eller iallafall köpa ramar till dem. Jag längtar efter att läsa på bussen. Jag längtar efter att träna.

Jag tror att det är tur att jag åker hem om tolv timmar.

Det är synd att det är textade filmer på bio i Sverige

Jag som aldrig nästan ser på film har sett två på bio och typ fem på planen. The social network bekräftar bara att Justin T är sjukt ful och såg ut som scream i en scen. Har jag skrivit om det redan kanske? Life as we know it var en annan mysfilm som jag hulkade mig igenom. Typiskt mig att lipa till amerikanska gigantproduktioner. Annars kan jag rekommendera Dumma mig och tala om att Killers är rätt ovärd om man inte är supersugen på Ashton Kutchers tvättbräda (och när är man inte det?)

Men det jag egentligen vill gnälla över är att svensk bio textar engelska filmer. Ja, jag förstår varför men JAG vill inte ha dum text som tar fokus från filmen. För det gör det så himla mycket. Finns det nån bio i Stockholm som inte textar?

Mera böcker

A tiny bit marvellous

Justja, jag läste ju A tiny bit marvellous av Dawn French också. En bok om en helt onormalt normal familj. Boken är skriven som en dagbok där mamma, dotter och son skriver varsina kapitel. Först tyckte jag att boken var jätterörig eftersom varje kapitel har ett eget språk, men när jag väl lärt mig var det faktiskt rätt roligt. Det roligaste med den här boken är nog att jag fick känna så himla mycket. Jag var irriterad på dottern och på sonen och på mamman och sen tyckte jag synd om dottern och mamman och sonen och sen gillade jag dottern och sonen och ja, kanske mamman också. En speciell bok som jag förstår om man inte gillar, men jag gillade den verkligen. När jag väl hade kommit in i den vill säga.
Betyg: 3,5/5.

Vilken storlek är du?

Det slog mig precis när en kille frågade en nyanställd butikschef what size are you? att det liksom är konstigt hur alla vet vilken storlek alla har när man jobbar med kläder. Jag skojar inte om jag säger att det kanske är en av de fem första frågorna man får när man börjar på jobbet. Sen diskuteras kroppar i detalj. David kan inte ha den för han är för bred över axlarna och Stella har ingen rumpa så prova inte på henne nästa gång och Adam är för kort för att vara en medium är normala för att inte säga dagliga saker man hör i korridoren.

Det fina är kanske att ingen lägger nån vikt i vilken storlek man är. Det är inte bättre att vara en XS än en XL. Eller tvärtom för killar. Enda gången det finns en värdering är när man är en Small som tjej eller Medium som kille för då kan man ha alla våra samples och då har man en jävligt billig garderob.

Skriva ikapp?

Jag funderar på om jag ska skriva ikapp en om dan-grejen bara för att kunna publicera när andra gör eller om jag ska ta en om dag för en om dan. Vad tycker ni?

Bortskämd? Jag?

Gud vad jag låter hemsk i förra inlägget om mina föräldrar. Som om vi har fått allt vi har pekat på jämt och som om jag inte är ett dugg tacksam. Alltså pappa har jobbat 70-timmars veckor så länge jag kan komma ihåg och både mamma och pappa kommer från riktiga arbetarfamiljer, men nu tjänar pappa nästan det han förtjänar och med det kommer vissa perks. Som att åka till Australien eller på semester eller köpa en skruttig bil. För att dom tycker att det är roligare att vi gör saker nu än att vi ska vänta tills det kommer ett arv.

Men det jag kanske är ännu mer tacksam över är att dom har varit förnuftiga nog att se till att vi vet om att vi är bortskämda och har det bra och därmed förmågan att känna en stor tacksamhet för att vi har det så.

Jag har en sån förbannad tur som har friska, roliga, underbara, kärleksfulla, smarta föräldrar. Det hade räckt. Såklart. Men nu har dom det helt okej ställt och då får man vara tacksam för det också.

My parents

Jag vet inte hur jag ska börja. Nu har jag skrivit första meningen och suddat ut fyra gånger så nu blir det till att freestyla istället.

Jag kan inte tänka mig bättre föräldrar än mina. Jag läser andras beskrivningar om sina föräldrar och tänker gud vilka fina människor, men dom är inte bättre än mina. Och även om det finns få jag blir så arg på som mina föräldrar och få jag tycker är lika dumma i huvudet eller jobbiga eller envisa så är dom felen små i jämförelse med dåliga föräldrar. Mamma är till exempel väldigt mycket martyr. Och pappa har sagt förlåt en gång under hela mitt liv. Men det är så dom är. Mamma får man lära sig att ignorera när hon sätter igång och pappa säger förlåt genom en chokladkaka på kudden eller genom att sticka in huvudet i dörröppningen och göra en grimas. Så är dom och så är det.

Mamma och pappa är som natt och dag. Mamma är liten och blond och en känslomänniska utan dess like. Pappa är lång och mörk och reser sig och går om man börjar grina när man bråkar. Mamma bryr sig om allt och alla och pappa bryr sig om mig, min syster och min mamma. Och sina bröder och farmor, fast inte lika mycket. Jag, min syster och mamma är hans allt och för oss skulle han gå i döden.

När jag är ledsen ringer jag hem till mamma och grinar och så får hon tycka synd om mig och säga att det går över och att livet är så ibland. Om hon inte är hemma och pappa svarar istället så får man rådet att dricka lite vatten och gå och lägga sig. När jag krisar om jobbet och om framtiden och om pengar och lägenhetslån och amorteringar så ringer jag pappa. Om mamma svarar så slutar det med att vi blir osams på tre sekunder för att hon inte fattar nåt.

När mamma och pappa ska köpa nya utemöbler så åker dom och kollar på nåt, bestämmer sig för blåa och sen levereras det röda för att mamma ångrade sig. Oh, skulle jag ha berättat det? När mamma och pappa åker bil så roar pappa dom genom att räkna ut konstiga sifferkombinationer medan mamma inte ens kommer ihåg första siffran.

Men det som jag älskar med att komma hem är att det är så mycket skratt. Vi har otaliga hemmavideofilmer från semestrar där pappa skämtar så mamma skrattar och kissar på sig. Och dom har så himla kul ihop mina föräldrar. Även om dom är olika och olikheterna ibland leder till tredje världskriget så har dom så himla kul ihop.

Jag är bortskämd. Jag är fruktansvärt bortskämd. Inte på ett titta jag har en ny märkesväska-sätt, men på kärlek och tillit och okej då, lite lyx. Vi har kunnat åka på semestrar. Jag flyttade till Australien, pappa betalade biljetten. Jag köpte en bil, pappa betalade. Jag ville flyga hem över jul, pappa betalade. Jag ville köpa lägenhet, dom gav mig pengar till insatsen. Och såklart älskar jag dem för det. Men inte på grund av det. Jag älskar dem för att de fullkomligt överöser mig och min syster med kärlek av den icke-monitära sorten och för att de alltid alltid finns där för oss.

Häj äl äj

En tyst och tom stad

Det konstigaste med en av världens största städer är att den är så tyst och tom. Jag tog en promenad på en dryg åtimma efter jobbet här i Santa Monica och jag mötte kanske fem personer. Starbucks på Main street var helt tomt klockan sju. Alla åker bil här. Alla. Åker. Bil. Utom jag och dom andra svenskarna.

Har tagit två nighttime cold and flu tablets och känner att jag typ måste hålla upp huvudet i tofsen. Dags för sängen?

Semesterläsning

Har visst med mig tio böcker i bagaget och då har jag inte köpt en enda bok i USA än och jag har hört att det ska vara billigt med böcker i det här landet. Jag har läst typ åtta av dom so far och pratat om två. Nu ska jag försöka komma ihåg resten, men det är inte säkert att jag klarar av det och då får ni helt enkelt vänta tills jag kommer hem.

Dry: A Memoir av Augusten Burroughs vet jag iallafall att jag läste för jag köpte den för att jag var så himla sugen på något roligt. Men jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Efter att ha börjat Burroughs-läsningen med Magical Thinking så förväntade jag mig att jag skulle gapskratta och det gjorde jag inte. Missförstå mig inte, det är en bra bok. Det är en jättebra bok faktiskt, men den är inte lika hysteriskt rolig som den första jag läste. Man blir jättesugen på att läsa fler av hans böcker, det måste jag erkänna att han inte har tappat, men det är mer för att han har ett extremt märkligt förflutet.
Betyg: 3/5.

The Enchantment of Lily Dahl av Siri Hustvedt är en annan bok som min favoritbokaffär i hela världen tillhandahöll för dyra pengar. Shit, vad det är dyrt med böcker i Australien alltså. Jag gillar ju Hustvedt när hon inte håller på med massa psykoanalysbabbel och jag gillade den här boken också även om jag kanske inte blev lika fast som när jag läste What I loved (trodde jag hade skrivit om den här, men tydligen inte). Det är faktiskt tydligt att det är samma författarinna till båda böckerna och inte bara i språket utan även hur hon porträtterar karaktärerna. De är udda och lite ensamma, men ändå självständiga. Det är en jättefin historia på nåt sätt, men det förstod jag inte förrän jag hade läst klart boken nästan. Så om du tycker att den är lite trist i början så är det för att du inte har blivit infångad än. Den är värd att läsa, jag lovar.
Betyg: 3,5/5.

Vad fan har jag läst mer?

Jo! My friend Jesus Christ av Lars Husum som jag köpte enbart på titeln och för att omslaget är knallorange med Jesus på en Harley framför korset. Lars Husum är dansk och boken utspelar sig i Köpenhamn. Jag kan inte danska och vet inte hur den här boken skulle vara på danska, men på engelska är den fanimig fenomenal. Och tjejen som har översatt boken har verkligen gjort ett bra jobb för den känns äkta, en känsla jag sällan känner med översatta böcker. My friend Jesus Christ handlar om en trasig kille och om hans väg tillbaka. Och om ni är som jag och hatar organiserad religion så fear not. Den här boken handlar så inte om guds son Jesus treenigheten amen. Den handlar om mänsklighet och trasighet och relationer. Och den är så fin så jag fick ståpäls flera gånger. Läs för bövelen!
Betyg: 5/5.

Dom andra kan ju inte ha varit så jättebra för jag kommer inte ihåg dom just nu.

My first love

Vem är min första kärlek egentligen? Peter som frågade chans en hel dag i trean och som jag tillslut sa ja till och lite halvt motvilligt pussade hejdå en gång och sen var jag jättenervös när vi skulle ses nästa gång. Lite fjärilar i magen sådär. Sen gjorde jag slut när sommarlovet började efter en vecka.

Eller Petter som var den första som jag hånglade med? Vi var på skolans fritidsgård och hade gått undan till en källartrappa för att hångla liksom för första gången och jag var så nervös att jag var tvungen att avbryta liksom precis när vi skulle pussas och klia mig i ögat. Då var jag tio år gammal. Det i sig är ju helt sjukt nu när jag tänker på det i efterhand, men då tyckte jag att jag var lagom gammal.

Eller Björn som jag var dödligt förälskad i ungefär hela högstadiet? Som var två år äldre och hängde med dom tuffa killarna och som var ihop med en av dom tuffa tjejerna på en annan skola som han brukade bråka högljutt med på torget där alla hängde på helgerna. Björn vars telefonnummer jag memorerade och brukade tjuvringa till och antingen lägga på (om han svarade) eller låtsas att jag hade ringt fel (om hans föräldrar svarade), som fick hela mitt innersta att hoppa bara av att gå i korridoren. Som jag aldrig trodde det skulle hända nånting med.

Björn som var kompis med mitt ex och som 'ringde fel' dagen efter min kille hade gjort slut i tvåan på gymnasiet, som skvallrade om vad min kille gjorde när han inte svarade på mina telefonsamtal och som förmodligen var det bästa som kan ha hänt mig just då. Som jag tyckte var världens snyggaste kille och min tonårscrush (!) som jag hängde med dag och natt i några månader och som jag liksom aldrig blev kär i. Som jag lämnade klockan åtta en lördagmorgon genom att smyga ut efter han hade somnat när vi hade grälat högljutt om droger en hel natt (han var för, jag var emot) och aldrig gick tillbaka till.

Introduce yourself

Oh näj, MÅSTE jag prata om MIG? Hehe. He.

Hej!

Jag heter Linn och är tjugosju år gammal. Jag har flyttat tretton gånger i mitt liv och växte upp i två städer. Vi flyttade från Karlstad när jag var nio år gammal och mitt krav för att flytta med var att jag skulle få en orm. Ja sa mamma. Ja sa pappa. Jag fick ingen orm. Istället klippte jag av mig håret och alla killarna på den nya skolan trodde att jag var en kille. Det har jag nog tänkt på ganska mycket om jag liksom tänker efter. Typ klädde mig i jättetajta kläder när jag var fjortis så mina minimala former skulle synas. Nu finns det nog ingen som undrar längre, förutom till sättet. Jag gillar killars rättframma sätt, lite tough love sådär. Jag tycker inte att man måste analysera allt hela tiden, men gör det gärna iallafall. Jag tycker man borde låta saker och ting vara lite grann. Lev nu, inte imorn eller om två år eller på låtsas. Jag älskar att bara hänga. Slökolla på teve, laga mat, snacka, dricka öl och om jag är på humör så gillar jag att shotta.

Jag har ett jävla temprament som jag i princip har under kontroll nuförtiden. Jag blir arg som ett bi, men det går över lika fort och jag tycker faktiskt att det är skönt att få ut all ilska på en gång istället för att gå och pysa lite då och då.

Jag är en besserwisser när det gäller saker jag kan eller tror mig kunna. Matlagning och australiensiska viner är två exempel. Och böcker. Jag tror att jag kan omvända folk som inte gillar att läsa genom att JAG rekommenderar böckerna. Mkt charmig egenskap.

Jag är jätterolig. Inte för att skryta eller så, men jag är faktiskt jätterolig. Framförallt om jag är sur och bakfull. Men om man är en sån person som tar saker bokstavligt (host amerikaner) så är jag inte rolig alls. Då är jag förmodligen helt jävla dumihuvet.

En kompis berättade för mig i slutet av ettan på gymnasiet att hennes storasyster hade bestämt sig för att få MVG i allt sista året. Då bestämde jag mig för att få MVG i allt från och med då och gick ut med 19.5 utan att ha slösat allt för mycket tid på att plugga. Jag har väldigt lätt för att lära.

Ibland är jag rädd för att mitt liv har varit så lätt att nåt måste gå fruktansvärt fel snart för att väga upp det. Sen tänker jag att det inte alls det är så lätt att vara allergisk mot en massa mat och ha astma när man är liten och behöva ligga på sjukhus med svullna ögon för att mamma har köpt fel schampoo när alla andra får åka på skolutflykt. Och så tänker jag att fan, jag har visst kämpat mig till där jag är idag. Jag har visst ansträngt mig och gjort saker som jag inte känt för och trotsat mina demoner och jag förtjänar fanimej det här. Och sen börjar cirkeln om igen.

Det är jag. More and less.

Härmis

Vill förövrigt göra den där himla utmaningen som alla gör just nu som är snodd av nån som har snott den av nån. (Skulle gärna länka om jag visste vem som startade.) Dels för att jag inte orkar tänka och dels för att det skulle vara kul att faktiskt ha det nedskrivet.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Bildbevis

lalalala L.A

Är framme i L.A nu. Gud vad jobbigt mitt jobb är alltså. Verkligen. Har spenderat hela dagen i en monsterbil som jag kallar för traktorn, men som enligt killarna verkligen inte är en traktor utan ett tecken på att man är en somebody. Eller hur? Dom vill bara ha en störst går först-bil att glassa runt i. Så idag har vi glidit runt i den svarta pimpmobilen och kollat på stränder och Malibu och surfare och käkat lunch på ett motorcykelhak (I know, wtf?! right?) och åkt vilse på Mulholland Drive så en av killarna med ett ehehextremt ordningssinne fick lite panik över att vi var en timma efter i hans dagsschema. Ett mycket viktigt dagsschema ska sägas, men tanke på att våra andra planer för dagen är icke-existerande. Vi hittade ut tillslut efter att ha frågat en dam med hund när Mulholland helt plötsligt blev en grusväg. Gud vad ont det gjorde i dom små killarna när dom fick erkänna sig besegrade och fråga efter vägen. Fick även se vad jag kallar Mount Humpalot. En bergstopp som ser ut som en tjock man som bestiger en kvinna. Och alla surfer dudes här nere ser ut som Kendockor. Gorgeous mind you, men bara kritvita tänder och flirtiga ögon och noll i huvet.

Nu har min jobbarkompis dragit på viktig middag och här sitter jag och hans kompis och ska gå ut och dinera så att säga. Han är dock mycket trevligt så jag tror inte att det blir så himla stelt och jobbigt. Vi satt trots allt på en liten handduk idag och tittade på när Anders surfade, fast mest på delfinerna som lekte bredvid om jag ska vara helt ärlig. Han kan inte surfa för han fick brädan i huvudet igår och har fem stygn i tinningen just nu. Jag kan inte surfa för att jag kan inte surfa.

Eh, hej resedagbok.

En liten parentes bara

Min kompis Lisa känner mig ganska bra kan man säga. Förra året när jag fyllde år fick jag en fickplunta och ett grattiskort med två gamla kärringar och hälsningen From one drunken whore to another. Iår fick jag två böcker: the last living slut samt en bok packad med Chuck Norris-quotes. Och det summerar i princip upp humorn på den här resan.

Chuck Norris once killed the pope with a roundhouse kick to the face because of an argument over who had the better beard - Norris or Jesus.

Chuck Norris hates ballerinas. They twirl all day long without killing a single person with a roundhouse kick.

Jesus is a follower of Chuck Norris on twitter.

Ovan tycker jag är JÄTTEkul.

Godnatt.

Nu är det slutsemestrat

Om ungefär tolv timmar sitter jag på ett plan till L. freaking A. och då är glassarlivet slut minsann. Jag har cirka tre tusen kronor i mitt namn och längtar efter min soffa och en vardag. Jag vill grotta ner huvet i jobb och laga riktig mat och läsa bloggar. Tre veckor worth of bloggar. Jezuz. Sen ska jag skriva lite med om jag kommer ihåg hur man gör. Men inte nu. Nu ska jag sova.

Oh crap

Det här med att reseblogga visar sig vara mycket svårare än jag hade tänkt mig. Främst för att lilla bloggen känns lite undanskuffad för verkligheten just nu. Verkligheten är fantastisk. En av mina bästa kompisar fixade en födelsedagsfest för mig i lördags. Jag lagade iochförsig maten, men han fixade allt annat. Och alla kom. Alla mina fina fina kompisar som inte egentligen hänger speciellt mycket med varandra kom för min skull. Eller som Marvin sa senare på kvällen Linn you're the glue that keeps us all together, can't you see that now? och sen förklarade han vilken fantastisk person jag är. Och då slog det mig: jag spelar roll för massor med människor. Det finns folk som tycker att jag är snäll och fin och rolig och gullig och fantastisk. Den känslan ska jag stoppa in i en liten sammetsask och ta fram när jag är lite deppig och ensam. Den känslan ska få dra upp mig ur träsket när baksmällan från den här resan slår mig om några veckor. Förövrigt så har jag typ fått ett jobberbjudande här nere. Igen. Och jag vet inte vad jag vill.

Jag har läst massa böcker också, men vi får ta det när jag inte käkar frukost och är otrevlig mot mitt sällskap.

Birthday fish bowl punch

Her fearful symmetry

Har ett liv tydligen, men om man verkligen vill kan man smyga in lite läsning mittibland ett glas rött och en frukost. Till exempel. Eller kanske ägna lite flygplanstid åt läsning.

Jag gillade ju verkligen Audrey Niffeneggers bok A time traveller's wife och hennes förmåga att väva in verklighetstrogna relationer med lite hittepå. (Nu när jag letar länkar så har jag tydligen inte talat om för er att jag har läst den. Aja.) Her fearful Symmetry är faktiskt lika bra den, även om jag blev arg på författarinnan flera gånger under bokens gång för att hon låter den ta den riktningen den tar. Niffenegger är definitivt inte en författare man ska läsa om man gillar uppenbara happy endings. Inte det att sluten är hemska, men dom är vemodiga och kanske lite lyckliga på sitt eget sätt. Jag kände saker när jag läste den här boken. Jag var arg och ledsen och vemodig och glad och irriterad. Det tycker jag är ett bra tecken i en bok.
Betyg: 4/5.

Sen har jag också tagit mig igenom Commitment av Elizabeth Gilbert. Eat Prey Love var bättre. Mycket bättre. Commitment var mer som en uppsats med dåligt refererade källor och en jävla massa trams. Framförallt kände jag att boken var väldigt inkonsekvent. I ett kapitel hävdar författaren en sak och i ett annat det rakt motsatta och det stör mig. Klart man kan ändra åsikt, men då kanske man ska referera till vad eller varför det har ändrats och inte bara byta från ena sidan av ringhörnan till den andra. Sen tyckte jag att språket hade förändrats. Jag gillade ju hennes sätt att skriva, men nu kändes det bara tillgjort på nåt sätt. Som att hennes success på något sätt stigit henne lite över huvudet. Som att hon skriver till och för sina läsare och inte för att hon känner ett inre driv. Hon ursäktar sig och dubbelförklarar sig och håller på och det faller inte mig i smaken.
Betyg: 2,5/5.

I'm alive

Jaha, hej på er då. Nån som hänger här fortfarande eller? I don't blame you if you don't faktiskt när jag är så kass på att ge er juicy goss om mig själv. Finns för lite juicy goss att ge faktiskt. Det närmsta jag har varit en kille är förmodligen när jag pratade med kafékillen alldeles nyss.

Min röst är helt fucked up. Eller som min mamma (!) sa när jag pratade med henne: Det är för att du är ditt sexiga jag när du pratar engelska. Ba uhm ja? Har druckit varje dag sen jag kom hit. Rökt för många cigaretter. Pratar för mycket. det är världens konstigaste känsla att vara tillbaka. Superglatt för att alla blir så förbannat glada när vi ses och bara kramas och pussas och gullar sig. Superjobbigt för att jag vet att jag måste ta tillvara på de här veckorna för sen ses vi inte på, ja bokstavligt talat jag vet inte när. Så himla hemma att gå på gatorna och kunna hjälpa folk hitta och veta när vilken restaurang har specials. Så himla borta att inte känna igen kafépersonalen eller folket på gatan. Nya människor har tagit över min roll som local nu och det gör ont.

Jag är en annan person här. Det är ganska tydligt faktiskt. Lisa säger Det syns att det är här du hör hemma och allt mitt babbel som gör att uptighta stockholmare rynkar på ögonbrynen tas emot med leende och skratt och where are you guys heading to night? See you there.. Älskar gästfriheten i Australien. Älskar att folk skjutsar och hämtar och låter en bo och fixar biljetter och restauranger och vin för att dom VILL, inte för att dom måste.

Älskar mina kompisar.

Nu börjar jag snart grina här i kaféhörnet så nu räcker det för idag.

När hästar springer stannar landet

En bild säger mer blablabla

Min största hobby är mat

Jag och Ben har cook offs. Han har gjort paella. Jag har gjort äppelmarinerad fläskfilé med knapriga rotfrukter. Idag blir det lasagne. Min fkn paradrätt. Måste vinna det här. I övrigt händer det inte så mycket. Vi har käkat frukost solat ätit lunch handlat läst. Det ska bli väldigt skönt med lite storstadstempo igen faktiskt.

Tiny treats

Förlåt att jag ignorerar er. Tydligen har jag ett liv som inte involverar internet. Mycket skumt. En dag kommer det en sammanfattning på när vi hörde en orm och såg delfiner leka och valar vinka och smet in på en nattklubb och drack sju flaskor vin till middag och såg en adult comedy som innehöll mer än vad Freud nånsin skulle kunna analysera, men den dagen är inte idag. Ni får lite fjuttiga bilder istället.

Mäh, missade inlägg 1000

Ah well, sånt händer. Recap är iallafall inlägg nummer tusen. Hurra på det. Själv har jag sand i öronen och en sommarlen hud som älskar att jag inte har sminkat mig sen i måndags. Igår drack vi Sangria (hemmagjord) och åt paella ( hemmagjord) och pratade på balkongen i månskenet med vågorna som bakgrundsljud. Det är just i detta nu extremt svårt att förstå varför jag flyttade hem till pretentiösa stressiga Stockholm.

Och magsaknaden är long gone nu. En liten relapse i mörkret bara.

Har sett noll spindlar men förmodligen en orm.

Hej, jag har det bra

Recap

Somnade om vid halv åtta, vaknade halv tolv. Lunch med otroligt fina människor som inte kunde förstå att det är två år sen jag flyttade. Det kan inte jag heller. Vi käkade bagels i en liten laneway där menyn var gjord av gamla barnböcker. Min var Babar. Sen gick vi till Cookie och tog en eftermiddagsöl på en av deras privata balkonger och tittade på lite graffitti in action på toppen av en skyskrapa. Nu har vi precis landat i Coolongatta och havet brusar utanför fönstret. Don't be jealous. Heh.

Didn't see that one coming

Jag saknar honom och det förvånar sig nåt oerhört. Var well out of noveltybubblan när jag åkte och nästan tillbaka på gå dvs. han är bara vän med förmåner och så saknar jag honom i maggropen. Mycket oväntat, men vi embracear det här jag och magtrakten. Fast jag säger att jag ska freestyla det här, låta mig tycka om bla bla bla så vill jag ha nån bekräftelse från hans sida att jag inte är spinsterdespo och hittar på den där lilla ärtstora känslan att det känns typ...rätt. But it ain't gonna happen, jag vet ju det. Menändå.