Ett inlägg om dagen i december 5

Ellen kräktes över hela sig och hela mig natten till igår så mellan 01.30-04.30 så var duschade jag, tvättade jag och vaktade jag ett väldigt piggt barn som pratade oavbrutet (när hon väl kom över äcklet att hon hade kräkts). Sen sov jag två timmar skavfötters med lilla tyrannen på soffan innan hon vaknade igen och krävde fem glas vatten och massor av gröt. Ingenting har hänt sen dess så det hade förmodligen bara med hennes hemska hosta att göra, men fan vad man tippar på tå när någon har kräkts även om Ellen alltid har varit sjukt lättkräkig för minsta lilla. Har kanske frågat ”du vill inte spy va?” tusen gånger. Jag stannade också hemma från jobbet igår ifall-ifall och var bara inne i tre sekunder och hämtade min dator för att jobba hemifrån. Det är inte skitlätt att jobba hemifrån med två barn i hasorna och kartonger överallt, det är det inte. Förstår inte hur frilansare utan kontor får nånting gjort på dagarna faktiskt.

Idag har vi provkört våra nya klick-klick-vagnar som går att sätta ihop till en dubbelvagn med nån magnetfunktion. Det är ju inte den enskilt bästa sulkyn jag har provat men grejen att den går att sätta ihop? Så jävla gött! Hade varsin vagn och sen ba men jag går in här i den här butiken en sväng, tar du barnen? Och så klickade vi ihop dom och så satt ungarna där bredvid varandra och kollade på Greta Gris i mobilen. Kanske inte det absolut nödvändigaste köpet i världshistorien, men ja nä den är smidig? Blir pytteliten ihopfälld och är lätt att köra även om den blir bred som en mindre pansarvagn.

Ellen somnade 20.55 idag så nu är klockan typ hv elva och jag skulle vilja se en film och äta göass men Andreas har satt på nåt som verkar urkass och jag borde gå och lägga mig. High-life ändå.

Ett inlägg om dagen i december 4

Vi var på banken och lånade jähähättemycket pengar imorse. Vi har ju köpt ett bostadsrättsradhus och då skickas det tydligen bara helt sonika en faktura från bostadsrättsföreningen på slutlikviden och den ska vara betald 3 bankdagar innan vi får nycklarna och tillträdet är därför begränsat till att hämta nyckeln i en byggbod på området när det väl är dags för inflytt. Vi är 4 hus i vår länga som får nycklarna samma dag och vi har fått tjugoninuterssloter när vi ska hämta nyckeln. Vi ska vara där 9.10 nästa onsdag. Så rolig oexakt tid på nåt sätt. Iallafall så behövde vi därför betala den lilla femmiljonersfakturan redan idag (med lite transfermarginal) så imorse skrev vi på cirka tretusen papper på banken (pantsättningsbrev till nya bostadsrätten, säkerhetsbyten*, brygglånet** och ett nytt lån bara på nya bostaden). Just i detta nu har vi därför lån på nästan tio miljoner (Skriket-skrik). Ja alltså dryga hälften försvinner ju när vi har vårt frånträde från nuvarande nästa onsdag, MEN ÄNDÅ. Så sjukt mycket pengar. Känner väldigt mycket OMG VARFÖR LITAR NI PÅ MIG JAG ÄR EN FRAUD OCH ETT BARN OCH hhahahahaha gud.

*säkerhetsbyte = om man har bundna lån och flyttar så kan man flytta med dom till nya bostaden (givet att man ska ta så mycket lån igen) och bara byta säkerhet (bostad). Det gör man för att slippa ränteskillnadsersättning som är avgiften man måste betala för att lösa ett bundet lån i förtid (banken lånar i sin tur upp pengarna du lånar och skillnaden i kostnaden för dom att ha lånat pengar på bunden tid utan att låna dom vidare kallas ränteskillnadsersättning).

**brygglån = ett extralån på kort tid som man kan få för att brygga över ett hopp mellan andra krediter. I vårt fall från idag tills när vi har tillträde på nya huset och officiellt äger det samt för att täcka den överskjutande delen till handpenningen på 15% innan vi får pengar vid frånträdet nästa fredag. Så ett lån från idag tills på fredag som löses när vi får försäljningspengarna.

Det var dagens ekonomilektion det ja. Nu ska jag göra falafel och se på nån dålig julfilm på Netflix.

Och Kalle, vi har köpt 25 st ljusorangea Eket från Ikea som vi ska sätta upp som en stor 5x5hylla i vardagsrummet. Det knasiga är väl typ att den är rätt så knallorange?

Ett inlägg om dagen i december 3

Jag sitter på jobbet och förhalar mindnumbingly tråkig bokföring med att göra listor på allt som ska göras närmsta veckan och alla som ska kontaktas och allt som ska hämtas samt var. Skrev precis i facebookchatten att vi har tagit hjälp med nästan allting (därav den ev. saftiga budgeten). Imorse bokade Andreas elektriker som ska hjälpa oss sätta upp lampor (vi vet inte ens vilka lampor vi ska ha än så kan bli typ korta en sladd eller bara fästa snyggt). Jag bokade Ikeas monteringsservice till den där knasiga hyllan innan jag gick på lunch och nu pratade jag precis med flyttfirman om "packmästaren" som kommer och hjälper oss packa dagen innan. Väldigt blondinbella-eskt, no? Skämt åsido så är det fan skitjobbigt att packa med småbarn och våra är verkligen santas little stjälpers för ingenting stannar där vi lägger det så att fixa allting själva med barnen hemma skulle bli förjävla jobbigt. Istället kan vi få en packmästare (eller två som det visst råkade bli nu) som kommer och packar ner köket och emballerar tavlor och möbler när vi inte sover där längre och det kostar oss 260 kronor i timman. Att slippa stressen över att kanske inte hinna och därmed göra den klassiska kasta ner skit i random lådor-grejen känns värt så mycket mer än så. Säljaren som jag pratade med sa lite krasst att det ju är billigare att skicka dit ytterligare en sån packperson dagen innan för att emballera så teamet som kommer dagen efter kan bära lådor och flytta direkt än att låta dom fyra (tror jag det är bokat?) som ska köra flyttracet börja greja med sånt. En person för 260 kr/h eller 4 st plus bil för 2500kr/påbörjad timma? Inte så svårt val.

Ni brukar ju gilla när jag pratar ekonomi. Gör ni det fortfarande? Vill ni ha en lista på typ bra att tänka på-flytt-grejer? Eller så skriver jag den bara för min egen skull hehe.

Nu ska jag boka dom där fakturorna och sen ska jag åka hem till mina knasiga barn och dricka glögg.

Ett inlägg om dagen 2

Alltså det är ju så kul med frågor så nu kan jag inte hålla mig med jag har ju två dagar att ta ikapp så att...

Emma säger Jag vill gärna höra om flytten. Hur mycket större är det, ska ni fixa mycket nytt?

Haha, hallå? Pratar jag för LITE om flytten? Det tar vi och ändrar på tycker jag. Jag skrev säkert om det när vi köpte men det var ju i oktober 2016, men eftersom vi har tänkt på det sen dess är det så självklart för oss hur var när vad men det är klart att det inte är för er. Vi har köpt ett nyproducerat radhus i ett nybyggt område som heter Lilla sköndal, ungefär tio minuter söder om Globen. Det ligger inträngt mellan ett jättestort kolonilottsområde, vanliga Sköndal och ett naturskyddsområde och vi kommer ha ungefär sju minuters promenad till badplats och lite skogsdungar precis runt hörnet. Det luktar natur och man hör fåglar kvittra samt t ex vad barnen säger när dom babblar på, unlike nu när Ellen kan prata hela vägen till förskolan utan att jag hör ett ord av vad hon säger pga trafikbrus. Vi har en liten liten altan och en liten liten gräsplätt med ett litet litet förråd och en liten liten egen parkeringsplats precis utanför och det ska bli SÅ JÄVLA LJUVLIGT att bara kunna öppna dörren och släppa ut ungarna och torka tvätten på verandan och dricka vin med grannarna. Ja, alltså jag har ju cirkulerat så mycket kring det här huset så jag redan har lärt känna grannarna fast vi inte ens har flyttat in. Vet inte om det säger mest om min översociala personlighet eller om hur gärna alla vill flytta dit nu men.

Huset i sig är två våningar plus en "inredningsbar" vind med fullstort fönster. Det senare är anledningen till att vi köpte huset för vi var egentligen ute efter ett sextiotalsradhus med en massa halvplan (pga så jävla gött att kunna ha ungarna på en annan freaking våning ibland...i framtiden...när dom slutar vara exakt precis där vi är) så när vi såg att det kan bli tre våningar så köpte vi det lite pladask på säljannonsen. Vi visste inte ens var Sköndal låg så innan vi skrev på kontraktet åkte vi dit och tittade och ba pjta, det här blir nog bra! Det är i grundläget 118 kvadrat, 2 badrum varav ett med tvättstuga (nere)  och ett med badkar (uppe), ett kök (duh) med matplats på ena sidan och vardagsrum på den andra - 100% öppen planlösning - där nere och tre sovrum med ett litet vardagsrum på ovanvåningen. Sen finns det som sagt en våning till med snedtak där högsta punkten är drygt tre meter och sen sluttar det. Totalt är det 52 kvadratmeter golvyta men om man gör iordning det så kan man räkna 25 av dom som boyta (och därmed kunna värdera om huset med 25 fler kvadrat). Vi ska såklart göra iordning även tredje våningen, men det är ett projekt vi tar tag i när vi väl är på plats och kan ta dit snickare för offerter. När allt är klart kommer det alltså vara tre våningar och 143 kvadratmeter stort. Idag bor vi i en gammal tjugotals lägenhet med allt annat än funktionell planlösning på 72 kvadrat så det kommer bli dubbelt så stort. Hörde jag ett HURRA!?

Vi kommer behålla i princip alla möbler vi har, men behöver köpa nytt till nästan hela övervåningen förutom belysning som vi behöver nästan överallt. (Du som frågade vad en rimlig peng till belysning var i ekonomifrågestunden för nåt år sen: jag reviderar mitt svar. Det finns ingen övre pengagräns förutom den som plånboken sätter.) Till nedervåningen kommer vi köpa två mattor, ett gäng lampor och en knasig ljusorange jättehylla från Ikea. Åh, och vi har köpt kanske Världens Finaste Soffbord. Vi kan också ha köpt en sacco-säcksfåtölj i grå manchester (grå manchster though!) och en sittpuff till barnen att hänga-leka-klättra på.

Där uppe kommer vi köpa två stycken "dagbäddar" från Ikea, dvs 80cm breda sängar med utdragssäng så vi får två 160 cm sängar vid behov. Vi tänker att barnen så småningom ska dela rum (Nils lär väl sova hos oss ett tag till pga käkar fortfarande på nätterna och ja nä vi har inte tagit tag i det nej) så till en början får väl Ellen och eventuellt nån av oss sova där och då tycker vi det är skönt att ha en egen säng bredvid och slippa knöla ihop oss bredvid tvåårspropellern. Den andra kommer stå i det lilla sovrummet och agera gästsäng. Alltså bara grejen att vi nu under jul kommer kunna husera förutom oss själva även min pappa, min syster och hennes kille i nästan en vecka där alla har varsin säng känns ju "ganska" fantastiskt. Hälsar man på oss nu får man antingen sova i soffan i vardagsrummet utan gardiner eller i en bäddfåtölj i hallen. Just sayin'. Vi har också köpt en soffa till vardagsrummet och en garderobslösning till sovrummet. Uhm, det är nog det?

Rent pengamässigt så har vi räknat med att det kommer kosta ungefär 100 000 kronor att flytta. I det räknar vi tutti såsom flytthjälp, flyttstäd, hotell 4 nätter för att hinna in och ut ur lägenheten samtidigt plus hotell för min pappa som ska hjälpa till. Resten är nya möbler och garderober och well, annat. Jag lade allt vi ska ha på Ikea i korgen i webbshoppen igår och bara där kommer det gå dryga 30 000 kronor liksom. Det är möjligt att vi har fel och det kommer gå på mindre än 100 000, men det är vad vi har lagt undan iallafall.

Är det nåt mer ni vill veta?

Ett inlägg om dagen - december

Jenny skriver att hon ska skriva ett inlägg om dagen i december. Jag har tänkt skitmycket på att göra nåt liknande för jag gillar ju det här mediet. Jag älskar när vi interagerar med varandra, men allra mest älskar jag hur den här bloggen är min terapi. Hur saker och ting faller på plats i huvudet när jag tvingas skriva ner det jag tänker. T ex dom senaste inläggen om black friday och insamlingar där tankeprocessen kring dom rätt så skilda ämnena tog mig till ett ställe i huvudet där min dödsångest plötsligt släppte taget lite. Hur gick det till? kanske nån tänker nu och ja men nä det undrar jag väl lite också, men in short:

Jag har haft dödsångest ett tag. Rädd för att bli sjuk. Rädd för att dö, eller inte själva döden i sig men liksom att lämna familjen. Rädd för vad sjukdom skulle göra med min familj och med mig. Plus att jag hela tiden har haft det i bakhuvudet om jag t ex tänker på hur lycklig jag är eller hur kär jag är i barnen eller ja men typ närsom. G a n s k a jobbigt att deala med så ofta och inte helt önskvärt att bara trycka bort det och låtsas som att jag kan ta tag i det "nån annan dag". Men så började nån tanke gro någonstans om att vi alla är olika och har olika förutsättningar och olika problem (Black Friday) och kanske också lite om klimatångesten och vår planet och hållbarhet och att det är en lyx att kunna välja att bry sig (och selektivt bry sig). Sen följde nåt snurr om det här med att välvilja kan komma att styra individers öden och hur det kanske inte alltid är bra och framförallt funderade jag väldigt mycket på att 1) livet är olika långt för olika människor, som ett fakta
2) det ligger ganska mycket viktighet i att få möjlighet att processa att så är fallet och i att besked kan starta andra processer där fokus flyttas från överlevnad till utnyttjandet av tid och samtal
3) mammas process, vår process, min process
4) döden är alltid närvarande i livet

Någonstans i dom snåriga tankarna föll någonting på plats hos mig och ångesten vid tankarna på döden försvann (eller försvann och försvann, men jo men lite försvann ta mig fan). Kanske var det ett tyst accepterande av att livet inte är garanterat utan någonting som händer exakt här och exakt nu och om framtiden vet vi ingenting och den dagen vi gör det så ja, men den dagen, den sorgen? I dunno. Borta är den iallafall och glad är jag för det.

Med den lilla passusen tänker jag därför att jag också ska skriva ett inlägg om dagen i december. Så här tre dagar in så kanske jag fuskar dom första två då, men resten ska jag verkligen försöka skriva något. Har ni några frågor eller förslag på vad jag ska skriva om så tas dom så att säga TACKSAMT emot. Annars får jag väl köra på känsla. Kul va?

Livets gång

Min farmor gick bort inatt. Jag sitter på ett tåg på väg hem igen efter ett besök hos henne och hos pappa igår. Hon var 90 år och fick vara pigg både i huvudet och kroppen tills precis nyss och 90 år är 90 år och döden är en del av livet så det känns ändå okej. Eller som en tanke vi alla ändå förlikats med kanske? Jag vet inte. Jag känner mig tacksam över att hon fick det slut hon ville ha (snabbt) och att jag hann dit för att säga hejdå och berätta om hur det aldrig kommer finnas någon som kliar så skönt på ryggen. Eller gör lika god svartvinbärssaft. Eller berättar lika grova historier. Jag kommer aldrig glömma Andreas panikartade blick och hysteriska fnitter som han aldrig fick under kontroll när dom träffades första gången och hon drog en av sina rövare. Humor var verkligen hennes stora paradgren och hon gjorde utförde den med bravur. Jag kommer sakna den. Och jag kommer sakna henne.

Ph, nu kom jag på ytterligare en grej jag tycker är problematiskt: insamlingar till privatpersoner. Typ x har cancer och det finns en icke-medicinskt godkänd metod utan uppföljning i x-land. Tyvärr kostar den 2 miljoner eftersom svensk vård inte testar helt oprövade kort/bedömer utfallet svart. Vi hjälps åt! Eller som precis nu angående nåns vårdsituation där det finns eventuell (tillfällig) hjälp i Sydafrika.

Jag är inte sur (såklart) på att folk blir desperata i desperata situationer, men att vi åh hur ska jag förklara hur jag tänker? Att vi satsar energi och skapar skyddsnät där folks välvilja och förmåga att be om hjälp/ha ett nätverk är nyckeln? Istället för att kanske lägga energi och tryck på välfärdsstaten att se till att det skyddsnätet är tillgängligt för alla och inte bara dom som har stories som berör. Att den här crowdfunding-grejen, hur välvillig den än är, kanske inte alltid är till det bästa?

Mamma dog i cancer för ungefär 4,5 år sedan och jag kan personligen förstå exakt hur gärna man VILL att det ska finnas en bot och bättring och exakt hur mycket hopp som behövs för att orka med tuffa besked, men också samtidigt: vården och läkarna existerar ju inte för att förstöra eller förkorta liv. I beskedet att inte fortsätta behandla finns ju också en hänsyn till livet som finns kvar. Det är inte alltid vårt hopp, våra behov och vår välvilja förstår det. Det är lite därför, tänker jag, som det finns läkare som faktiskt sätter stopp. Som säger att nej, men vet ni? Det kanske kommer bot i framtiden, men den är inte här än. Fy i jävla helvete vad vidrigt det är att höra det och leva med det, men ibland tänker jag också på alternativet: tänk om mamma hade åkt iväg sina 6 sista månader till andra sidan jorden? Ensam och smärtfull och utan oss. Tänk vad vi alla hade missat då?

Och när det handlar om platsbrist eller läkarbrist eller informationsbrist eller andra brister och vi börjar lita på att våra medmänniskor ska tycka att vi är likeable nog att skänka en slant till så kanske det inte blir en riktig bättring. För specifik individ är det givetvis en toppengrej, men för oss som samhälle? Ska vi inte lösa det tillsammans men utan möjlighet att välja mottagare? Egentligen? Fixa ett samhälle där vi ställer krav nog att se till att folk inte hamnar mellan stolarna. Ett samhälle där LSS inte dras in och mammor och pappor och syskon och fastrar och älskade tas omhand OAVSETT om nån orkar rodda en insamling eller inte?

Och ja, nä, men om vi inte är där då? (Det är vi ju inte) Ska vi ändå ideologiskt hålla i pengarna? Alltså jag vet inte, men kanske hellre lägga fem minuter på att maila en politiker än en femtiolapp i en insamling?

Ja, jag är hundra procent ond människa

Appropå min aversion mot rädda världen-anti-black friday-grejen kan jag väl också passa på att outa att den värsta presenten jag vet är såna där välgörenhetskort i andras namn. OBS jag är såklart inte 100% ond och tycker det är superbra att skänka till välgörenhet och är själv månadsgivare till Läkare utan gränser, Rädda barnen och Läkarmissionen, men att ge det som julklapp till nån annan? No-o-pe, om det inte är uttalat att ALLA hoppar julklappar och istället väljer att skänka (eller göra whatever med) pengar som annars hade gått till julklappar eller födelsedagspresenter eller så. Då är det en toppenidé. Men för dom som har traditionella julklappsutdelningar där alla andra har lagt tid, omsorg och pengar på att välja julklappar och så får dom ingenting själva för att en person väljer att sätta sin egna moraliska idé överst? Tycker det är dålig stil. Förespråkar därför istället den här varianten om man känner att man hellre vill att pengarna går till välgörenhet: då får man önska sig det själv. Eller be om kvitton, lämna tillbaka och skänka. Ta smällen själv så att säga. Vet ju folk som har köpt jättefina, omtänksamma presenter och sen ba ”här får du en get i Somalia”. För även om julen inte ska handla om att pengar byter händer så tycker jag att julklappar, om sådana ges, ska vara till nytta och glädje för mottagaren. So sue me.

Hail Black Friday

Okej, nu är jag så jävla trött på hela Upplyst Medelklass™️-gnället över en av årets största reor. Sitt ner i båten och håll käften känner jag mest.

För det första: vill vi ha kvar handel som inte är genom jättar/kedjor så är reor ett måste för mångas överlevnad. Det är dom som möjliggör för butiker att köpa in ett sortiment med olika storlekar istället för bara en small eller medium, olika färger eller i allmänhet ett erbjudande som är nödvändigt för att sälja resterande produkter.

För det andra: det är väl toppen att julrean kommer innan jul istället för efter? Dels finns möjligheten för alla som inte väljer sin konsumtion att köpa nåt alls eller kanske nåt finare eller till och med bättre än alternativet. Det är väl roligare att ge en sak än ett kuvert med pengar eller presentkort att använda i julrean efter?

För det tredje: vet ni hur mycket pengar handeln genererar för t ex välfärden (som samma bojkottare oft vurmar för)? Vi pratar om miljarder in till statskassan i ren moms bara. För att inte tala om alla extraanställda och deras sociala avgifter och skatt. Eller det faktum att så många fler är i sysselsättning i november/december i allmänhet?

Och alla företag som ”bojkottar” reor: hela ert jävla reason for being är att sälja grejer. Er möjlighet att köpa ”bra skinn” eller ekologisk bomull osv är pga pengar ni får in från att folk köper. Alla era anställda finns för att ni säljer. Sluta låtsas ha nån jävla moral high ground och gör er ännu mer otillgänliga för andra än dom med stort köputrymme. Det finns andra sätt att försöka göra gott (bra produktion, hög kvalitet, generösa villkor för anställda t ex) än att exkludera.

Det är klart att alla kan fundera ett extra varv på om vi verkligen behöver vad det nu är, men det gäller väl för fan varje dag året runt och inte bara en vecka med lägre priser än vanligt.

Vi hade slutbesiktning på huset igår. Det gick runt en massa män och hmm:ade och tejpade på väggarna med mikroskopisk noggrannhet, vilket vi såklart tackar för. Generellt känns det som en väldigt fint hantverk även om det är ett massproducerat radhus. Nu bygger i och för sig Besqab, som vi köper av, väldigt mycket på plats, men det är ju inte direkt one of a kind som vi har köpt. Heh. Förutom viss tveksamhet kring vissa inredningsval vi gjorde för 2 år sen (t ex matt kakel - WHY?!) så känns det så himla bra! Nissi var med och sprang omkring och visade med all tydlighet att det var hans hem. Han blängde på alla män, var och en av dom, när de klev innanför tröskeln till HANS hem. Hur hade dom mage att komma där och greja när han skulle hoppa dansa och snurra? Ettåringar alltså, älskar dom så mycket. Satt på tal om eh ett år igår och kollade igenom telefonen för att hitta bilder på hur livet var för ett år sen och HERREGUD hur kan vi inte bara skaffa femtusen barn? Filmerna på Skrällen när hon sjunger och pratar och trollar och grejar och på Nils lilla nyfödsvevande händer? Kände för att gå direkt till toaletten och spola ner mina p-piller (har fått världens bästa p-piller BTW. Kan skriva om dom och anledningen om nån bryr sig?). Inte för att det hade gjort nån större skillnad i och för sig för liggandet är veheherkligen inte prioriterat hemma hos oss just nu. TMI. Andreas vill inte ha fler barn och jag vill nog egentligen inte ha fler barn i praktiken, men i teorin? Åh, i teorin vill jag ha minst fem och vara hemma på heltid och bara svämma över av barn. I praktiken vet vi ju att jag blir en sur ledsen grinig enstöring av att vara hemma och att jag inte alls det vill ha ytterligare tre barn som vaknar om vartannat och skriker vid påklädning och som upptar all min tanketid. Men komma över barnlängtan? Tankarna på att aldrig mer få vara gravid eller ha ett nytt litet liv att älska? Lite sorgligt ändå. Ok måste jobba hejhej.

En kort roadtrip, 1 vs 2 barn och en flytt

Min pappa har flyttat. Han har sålt huset i Lidköping och flyttat till en lägenhet i Karlstad (där han är ifrån/vi bodde först). Det finns cirka tusen känslor kring det såklart, både från min sida och hans, men det var ett jättebra beslut för honom och det är ju det viktigaste. Jag sörjer jättemycket att min direkta kontakt till Lidköping försvinner med det beslutet med gläds så mycket åt hans nya livsinriktning. Fan, det är inte lätt när någon dör och lämnar efter sig förutom direkt sorg och saknad efter personen också ett tomt blad till framtid där det tidigare fanns drömmar och planer. Allt det som skulle bli som aldrig blir är oändligt sorgligt att tänka på men också viktigt att försöka ta sig förbi och hitta en gnista i det som kan bli istället. Helt utan att pekpinna om sorg och förluster så tycker jag att det är viktigt för alla som blir kvar att försöka våga hitta en ny väg till lycka och jag är jättestolt över att pappa vågar det. Det om det. Han fick iallafall tillträde förra veckan och jag kände väldigt starkt att jag vill/behöver (för min egen skull) vara med i flytten. Om det handlar om att packa lådor eller vara smakråd till nya inköp spelar inte så stor roll men det kändes (känns) viktigt för mig att vara på plats och dels få ta del av själva flytten och inflytten, men också på nåt sätt visa pappa att jag är där för honom och att jag stöttar hans val, även om han vet det ändå egentligen. Jallafall, jag bestämde mig för att åka dit och hjälpa till lite grann och sen tänkte jag att det skulle vara kul att få lite tid med mitt äldsta barn så jag tog med Skrällen på en liten nätt 31 mils roadtrip fredag-lördag. Alltså att umgås med en 2,5-åring är ju så jävla roligt? Det är ju nästan 4 timmar i bil och jag tror att hon hade mobilen kanske 20 minuter på ditvägen. Resten av tiden pratade vi eller så lekte hon med sina grejer eller ja hon sov en sväng också (en får ju planera så att säga). Sen kom vi hem till pappa och DET VAR SÅ MYSIGT! Det var som att komma hem fast hem till pappa istället för hem till resterna av ett liv som inte blev. Han har redan fått iordning ganska mycket och har en plan som verkar toppen för resten. När Ellen vaknade i lördags sprang hon in till pappa och när dom gick upp hörde jag Mojfaj, vilken jättefin lägenhet du haj! och då typ dog mitt hjärta lite. Dels för att jag vet att det är ärligt menat; Ellen gillar när det är fint och noterar när det är städat och sånt och såklart dels för att jag vet vad det betyder för pappa att få en sån kommentar. Vi passade iallafall på att klämma in Ikea och nån mer möbelbutik och tog sen med pappa/morfar tillbaka till Stockholm för att hänga med det andra barnet och kolla lite roligare möbelbutiker. Under det dryga dygnet som vi var borta så gnällde Ellen inte en enda gång. Allt var bara jätteroligt och härligt och hon åt och sov och lekte som hon brukar, trots att vi helt ärligt var rätt jobbiga och inte speciellt barnanpassade. Insåg att ETT barn är typ semester.

När vi kom innanför dörren i Stockholm blev Nils så glad så han blev helt knäpptyst och gick fram till pappa/morfar och vägrade sen gå därifrån. Ville inte ens gå till mig utan vände bara och kröp tillbaka in i pappa/morfars famn om han blev nedsläppt. Fan, vad fint det är att barnen har en sån relation till sin morfar! Jag och pappa tog sedan med Nils som omväxling och drog och kollade på mer möbler och efter minuters jagande av lyckligt barn var jag helt slut. 2,5-åring - 1-åring: 100 - 0. HERREGUD vilken skillnad det är. Har ju liksom glömt/förträngt det eftersom jag ofta är med bägge samtidigt och då är det ju ännu svettigare. Här vill jag bara som en passus säga att våra ungar är rätt enkla att ha att göra med i största allmänhet. Bägge älskar att göra grejer och följer med och lyssnar på vad vi säger och är nästan alltid glada, men ni vet ena pratar oavbrutet och andra sticker rakt åt fel håll för att undersöka och sen blir en hungrig när den andra är trött och det ska bytas blöjor och lagas mat och plockas och ahmen ni vet. Vara på resa med en (1) unge som dels kan prata och dels äter helt vanlig mat och går själv blabla är ju svingött! Så sjukt att dra iväg med en ryggsäck kläder och necessär och en liten egenpackad barnväska och ba okej klart. Åkte med helt tomt bagageutrymme tur och retur. Jämför typ 2 barn för ett år sen när det skulle med två vagnar, barnstolar, nån himla hoppgunga, babygym och cirka tusen andra grejer.

Nu sitter jag på jobbet och är jätteglad över en fin helg men känner mig samtidigt liiiiite rånad på min ledighet med familjen. Det känns som att jag knappt har pratat med Andreas och kramat alldeles för lite på min lilla knasbolliga yngsta unge. Livet va, så knasigt härligt jobbigt.

hämta lämna hämta lämna hämta lämna

Jag lämnar Ellen på mornarna nu när Andreas är föräldraledig och han hämtar. En rätt given uppdelning där den som är hemma med andra barnet slipper klä på alla för att ge sig ut och härja och den som jobbar slipper gå två timmar tidigt. Ellen går halv nio till tre varje dag förutom onsdagar när hon går till fyra och fredagar när hon är ledig. Det betyder att jag får hämta på onsdagar och alla vet ju att hämtningen slår lämningen med HÄSTLÄNGDER. Leendet när dom får syn på en? Dom små armarna runt halsen. MAMMA!:et. Mmm...det är så roligt. I vårt fall är lämnandet inte en jobbig process för hittills har Ellen (NO JINX) varit ledsen en (1) gång på morgonen och det gick över innan jag hann därifrån. Men det är ju meckigt. Det är tusen ytterkläder och avbryta mitt i leken och ähmen Ellen KOM NU JAG BLIR TOKIG PÅ DIG! Sen har vi valt lek och spex-metoden för att få till bra lämningar (works like a charm som sagt) vilket innebär att ens eget surmulna morgonhumör måste trollas bort och ersättas av Den Spexiga Mamman. Mamman som har springtävlingar med speakerröst och som hittar på tusen lekar på förskolan och som bara skojar hela tiden. Som lirkar på kläder i sista sekunden och parerar minsta tveksamhet med ett ÅH MEN KOLLA HÄR VILKEN ROLIG! Mamman som har All Tid I Världen och inte alls blir stressad av att det ska klättras upp själv eller springas ett extra varv i parken eller provsitta alla bänkar på vägen. Ellen är ju på toppenhumör när hon kommer till förskolan och kommer in i lek direkt och brukar bara säga ett okej hejdå! när jag säger att jag måste gå. Men idag, idag fick jag både en puss (frågar alltid, får oftast) men så ställde hon sig upp och hoppade och vinkade och ba HEJDÅ ÄLSKADE MAMMA! HEJDÅÅÅÅ! och var helt jätteglad. Och även fast våra lämningar brukar gå bra så är det alltid lite jobbigt att lämna. Kommer det gå bra? Är hon inne i leken? Så en lämning som idag gör ju liksom hela min dag på nåt sätt. Plus: det är onsdag så jag får hämta, yey!

Nils 1 år!

(Okej, det är kanske typ en vecka försenat men vi kan säga att jag var upptagen med att fira?)

GRATTIS ÄLSKADE BARN! Gud vilken tur vi hade som fick dig! Jag har tänkt jättemycket på när du föddes och hur härligt och fint och tryggt och glatt och allt annat som är ljuvligt. En sån kontrast från din systers födelse på alla sätt och vis. Inte bara förlossningsförlopp och metod men liksom hela grejen? Det var så mycket lättare att bara bli någons mamma, din mamma, än att också samtidigt bli en Mamma. Att liksom redan vara någons mamma gjorde att jag direkt blev din. Så var det inte med din syster. Då hade jag svårt att sätta mig in i själva konceptet men den vägen var så att säga reda plöjd så allting med dig var så självklart. Kärleken. Hanterandet. Gullandet. Inte för att något av det var speciellt svårt för herregud vilken exemplarisk bebis du var; glad och nöjd jämt och äääääääääälskade att gosa. Du älskar fortfarande att gosa nästan mer än nånting annat, helst med din syster men i brist på förståelse för det duger både jag och din pappa. Och morfar. Som du älskar din morfar. Det är så himla fint att se!

Du var lite gnällig där mellan sex och nio månader när du vägrade knäcka rörelsekoden och mest satt nånstans och gnällskrek för att du hade förstått att det går att förflytta sig men inte kunde själv. Allas liv blev mycket lättare när du lärde dig krypa i mitten av augusti och sen var det som att någon hade tryckt på en knapp för drygt två veckor senare gick du för första gången och nu springer du omkring som du aldrig har gjort annat. Bebisbarnspring förresten, kanske det gulligaste som finns? Du förföljer Ellen om hon är hemma. Dit hon går, går du. Du är kanske en smula hårdhänt i dina kärleksförklaringar men oftast är du nöjd med att bara vara bredvid henne och pilla med ditt. Ibland får jag och din pappa kanske en kvart själva i vardagsrummet medan ni leker i ert rum. Jag njuter av det men vill helst bara stå och kolla på er för HERREGUD MITT HJÄRTA vad fina ni är.

Du är inte speciellt förtjust i mat, min son. Eller du var det innan du fick allergi/överkänslighet och kräktes en massa. Sen dess är det en låååååångsamt sluttande uppförsbacke mot att få i dig en rimlig mängd mat för din ålder. Ja, alltså du gillar ju som tur är fortfarande mjölk och gröt så du svälter inte direkt. Just nu vill du (såklart) bara äta själv, men bara kex och spagetti och yoghurt så ja nä vi får väl se om du kommer kunna äta ordentligt när du börjar på förskolan i januari? Just det, din pappa är hemma med dig på dagarna nu. Jag längtar efter dig alltid alltid alltid (men det är lite skönt att få prata i hela meningar i normal samtalston).

Du är en himla skojig liten figur, Nils Arvid. Du kan skämta och spexa och har jättelätt till skratt. Och till ilska. Du är så att säga din mors son. Din pappas gener verkar inte vara så starka när det kommer till humöret men vi får väl se om det kanske ordnar upp sig när ni blir äldre? Du har börjat komma och hämta oss och peka när du vill ha någonting. Du säger mamma och pa-pa och såklart ENNEN! och ta-ta (tack tack) och EEEJ! (hej) och visar med handgest mot munnen när du vill ha nappen och plutar med läpparna när du vill ha något att dricka (precis som med din syster introducerade vi glas tidigt). Du förstår väldigt mycket av det vi säger till dig och vet precis när du gör nånting du inte får. Då kollar du på oss och sen skrattar du massor. Just det, du kan ett tecken för bus också; du skakar på huvudet fram och tillbaka (efter din systers lek "kattbus" som går ut på att skaka på huvudet så håret flyger). Imorse skrattade du för första gången åt ett tv-program. Ett där två fordon krockade med varandra för övrigt. Det bästa jag vet är att komma hem till dig och bli överöst med pussar och kramar och skrikskratt. Tänk att jag kan göra dig så glad? Jag hoppas jag kommer kunna det länge länge länge till.

Min älskade, älskade, älskade, älskling, vad jag avgudar dig! Du är det finaste jag har och mitt livs finaste pusselbit. Jag älskar att vara en familj med dig, din syster och din pappa. Jag hoppas du känner det.

Vuxen på riktigt?

Jahaja, här tuffar livet framåt dag efter dag vecka efter vecka månad..nä men okej, ni fattar. Livet med två småungar är "rätt" intensivt från att en (tvingas) slår upp ögonen på morgonen till cirka 20.00 när barnen har gått och lagt sig. Däremellan ska det jobbas också och därefter kämpar en med att inte somna och ger upp cirka 21.30. Fucking PHEW. JAg känner att det är en jävla tur att jag är ledig på fredagar för även om även dom dagarna är fulla med aktivitet så tar det lite stress bort från att ha Den Perfekta Helgen och Maxa Myset osv. För även om intentionen är att gå uuuuuut med barnen och leka i roliga lekplatser (seriöst värsta jag vet btw) och vara en närvarande morsa och läsa böcker och kramas och laga mat tillsammans och whatnot så måste ju förråd fortfarande rensas, garderober sorteras, tvätt tvättas osv. Okej, det var inte det jag tänkte skriva om när jag öppnade appen...

....

Jag tänkte skriva att det är rätt roligt att jobba igen. Att det är rätt roligt att jobba igen och att jag faktiskt nog kan ganska mycket om ganska mycket. Nu är bokslutet preciiiiiis påskrivet av revisorerna och jag har skickat in en rättelse på en inkomstdeklaration från förra året till Skatteverket. Alltså läs den meningen igen. Visst känns det som om en vuxen person gör såna saker? Nån törr ekonomigubbe med kavaj som är för stor över axlarna och lite over-comb? Har även fixat en budget, gjort en kassaflödesprognos för nästkommande år och pillat med prissättningen för vår nästa kollektion. <- gasp="" p="" vuxenpersonsjobb="">
Ser ju mig själv lite som en glidare som bara råkade hamna lite här och sen lite där och så ojsan jaha lyssnar folk på mig? Ni vet när man sitter i möten och hör sig själv prata Smarta Saker och tänker för sig själv haha, det där lät ju skitsmart! för att sen gå hem och fundera lite på om folk vet att dom lyssnar på nån som bara har lite feeling? Jag menar inte att förminska mig själv här för jag vet att jag har pluggat och jobbat och blablabla och att min feeling säkert är baserad på erfarenhet och jada jada, men ni vet känslan? Varför lyssnar nån på mig? På MIG?! Känner samma sak ganska ofta när jag tänker på mitt liv utifrån. Rent objektivt så har jag ju en man och två barn och en volvo och snart ett radhus. Jag jobbar 80% pga småbarnsliv och den senaste restaurangen jag var på var typ McDonalds. Jag har så stabil inkomst att jag i princip skulle kunna förutspå varje månadsekonomi ner på kronan för närmsta året. Alltså jag VET allt det, men jag KÄNNER det inte. I min känsla är jag singel och oansvarig och har typ ingen koll och skarvar lite och bloggar på jobbet och är skitbra på att dricka shots. Jorå.

Om det mot förmodan är nån ungdom som läser här: ingen vuxen är vuxen i sitt eget huvud. Vi tror alla att vi är i vår ungdoms prime fortfarande. Det är inte en dålig grej för övrigt, men om ni tror att man passerar en ålder och plötsligt känner sig vuxen PÅ RIKTIGT, om ni går och väntar på den dagen: ni kommer få vänta ett tag. Eller är det nån annan här som går omkring och identifierar sig som vuxen på riktigt?

My reason of being

Jag längtar så mycket efter mina barn på eftermiddagarna. Nu är klockan kvart över tre och jag sitter och hittar på anledningar i huvudet att gå tidigare från jobbet så jag kan åka hem och pussa på mjuka kinder. Hur kan barnkinder vara så orimligt mjuka btw? Inatt sov bägge barnen i sina sängar hela natten så imorse när dom vaknade och kröp över till/på mig så låg jag och njöt så ini. Herregud, mjuka gulliga sovvarma småbarn som bara vill pussas och kramas, är inte det livet så vet jag inte vad som skulle vara. Bonusen med att ha två är ju när dom vill pussas och kramas MED VARANDRA. Be still my beating heart liksom. Åh, och den här: Ellens pedagog på förskolan hade frågat Andreas igår ifall Ellen pratar mycket om att Nils ska börja förskolan hemma, för hon gör det hela tiden på förskolan. Min Nissibus ska åsså böja på föjskolan i min gjupp med mig faktiss.

Ni beskriver mig, min kompis beskriver mig plus lite Gdansk

Jaha, det var ju SUPERJÄTTEKUL att få ord på hur jag uppfattas. Tusen tack hörrni! Jag är enligt er

klok
omtänksam
härlig
strukturerad
driven
trygg
rättvis
rak på sak
rolig
genuin
stark
mera rolig
ännu mera rolig
bestämd
stark
genuin
ännu roligare
ärlig

Hallå, vad är det här för superperson? Ni vet att jag också är ett litet knytt ibland va? Som fräser åt min man och ibland mina kollegor och definitivt åt mina barn. Som får SÄG ATT DU ÄLSKAR MIG-ångest och kräver bekräftelse och som cirka en gång i månaden (så märkligt va..not) tvivlar på cirka alltings existens. Okej, bra.

Min bästis Stina (som jag för övrigt var i Gdansk med i helgen) beskrev mig som kreativ, driven och varm. Jag blev så glad. Mitt livsmål är att uppfattas som en varm person. En trevlig, inbjudande, mottaglig varm person. Hon sa att ingen kan låta bli att skratta om jag skrattar för det är så smittande. Fan, det var fint. Vi var lite fulla och jag började nästan gråta.

Gdansk förresten, vilken stad hörrni! Det tar en timma att flyga (jaja, flyg är dåligt men om vi nu ska friskriva oss så har jag inte flugit på 2 år och det var pyttekort), det är så jävla rent och TYST. Jag var helt chockad typ hela första dagen för att det var så tyst. Och vackert. Och det är rätt tydligt att det inte direkt går dåligt för Polen rent ekonomiskt. Här gick jag och fördomstänkte att Polen fortfarande var öststatsöst och att all arbetskraftsinvandring därifrån är pga tvång och så är det mer som när svenskar åker till Norge för att lönen är så mycket bättre. Jag kan i och för sig ingenting om polsk landsbygd men vi var i en av Gdansk största förorter och det var jättetrevligt, rent och familjärt även där. Vi var på WW2-muséet som är en fantastisk men såklart också jättehemsk upplevelse. Alla borde tvingas gå på en liknande utställning vart femte år eller så för att vi inte ska glömma. Det är så lätt att tänka på hur hemskt det var men känslorna dämpas ju av tid. Att stå bredvid en av vagnarna som användes för att forsla människor till koncentrationslägren tar tillbaka dom känslorna rätt så effektivt kan jag säga. Fy fan. Dock: gå absolut dit om ni åker till Gdansk pga så jävla bra att bli påmind samt välgjord utställning. Obs det tar typ nästan 3 timmar så kanske inget för barnfamiljer.

Vi var också på Solidary Centre som har utställningar om Polen under Sovjets ockupation samt om Polens väg till demokrati. Den var också intressant såklart, men fokuserade extremt mycket på namn och datum, vilket kanske inte är min favoritgrej historiskt sett. Jag vill veta vad som hände och framförallt varför och hur det påverkar livet och världen men är helt ointresserad av vem som sa vad när. Det är en snygg utställning i en cool byggnad iallafall.

Vi hann också som sagt med ett besök i förorten, Zaspa, för att kolla in stora muralmålningar på husknutarna. Värt ett besök både för street arten och för en sväng borta från bärnstensbutiker och turiststråk.

Jaha, nu måste jag jobba. Hej hej!

Beskriv mig med tre ord

Den senaste tiden har jag av olika anledningar anti-definierat mig själv genom andra. En gång pratade jag med mina kollegor om kärlekstyper och om att Andreas väl är raka motsatsen till cirka alla killar innan honom men kanske mest hur jag är precis ingenting av hans tidigare typ. Han trodde att han skulle vara ihop med en svår, sval, mörk och fin-kreativ typ. And along came jag. Och precis nyss tittade jag på ett instagramkonto med jättefina stillsamma naturbilder tagna av en kvinna jag närmast skulle beskriva som älvlik, eterisk, ljuv. Hon bor mitt ute i skogen och har renoverat sitt torp själv och är ett med naturen och finner hur hela hon bara MÅSTE vara essensen av kreativitet. Hon sjunger och målar och fotar och filmar och gör smycken och och och. Så jag skojade med Andreas hur det nästan provocerar mig för att det är mig så oförståeligt. Jag är en räknenisse. En statistiker. En analyserande scenariospecialist som lägger alldeles för mycket tid på att oroa mig för saker som skulle kunna hända om... Jag skrattar högt och tycker massor om allt och hittar kreativitet i fyrkanter. Alltså missförstå mig inte; jag gillar design och matlagning och ord och känslor men mest när jag har förhållningsramar. Men iallafall så fick ovan grejer (och annat) mig att fråga Andreas vilka tre ord han skulle använda för att beskriva mig och han sa passionerad, lojal och rolig. Jag kan leva med det. Jag tycker det var fina ord. Hur skulle ni beskriva mig/ert intryck av mig med tre ord? Och hur skulle ni beskriva er själva? Klara färdiga kör!

Fnissis Nissibus älskade unge

Vi fick platserbjudande till Nils igår (!!!) så det löste sig precis som vi ville. Det känns som en sten har lättat från mina axlar och huvudet har slutat snurra. Nu vet vi var och när och hur vi skolar in och vilka trygga famnar som kommer hjälpa honom när det är lite jobbigt. Vi pratade om hur vi skulle göra med gruppindelning (det finns två småbarnsavdelningar på förskolan) och bestämde oss igår för att Nils skulle börja i den andra gruppen med motiveringen att det kan vara skönt för dom att slippa att hela tiden förhålla sig till varandra och vara någons syskon med allt vad det innebär. Sen berättade jag det för Ellen igår och hon blev jätteledsen och sa hela kvällen jag vill att Nissibus ska gå i min grupp på förskolan. Snälla kan han inte få det? och fast hon är typ två år och tre månader och ungefär lika pålitlig som en myrstack så kändes det som att hon väl har rätt att vara med och tycka. Och vi älskar pedagogerna på hennes avdelning och den har mycket mindre (ingen) personalomsättning och det är väl mysigt för dom att få vara med varandra och ja men nä, vi ångrade oss. Plus dom är så små nu så det kanske bara är en trygghet och vi kan dela på dom senare ändå. Så imorse bad vi om att få placering i Ellens grupp istället och det fick vi också. Yey!

Sen åkte vi till BVC på tiomånaderskontroll (ett par veckor sent) och Nils imponerade genom att själv traska in i mottagningsrummet och sen demonstrera sina skills på ett utomordentligt sätt. Han gjorde det han skulle (ta klossar och härmas och plocka upp ett gem med bägge händerna) och vägde precis som han skulle och var så lång som han skulle. Inte för att vi var oroliga men det är ju alltid skönt att få det bekräftat. Nu väger han 10,5 kilo och är 78 cm lång (ifall jag vill veta i framtiden). Han säger mamamama och baba och Ennen och tatt tatt och ä dä? och förstår enklare instruktioner som kan du hämta bollen? Får mamma en puss? Kan du lägga bollen i hinken? och svara på om han är hungrig eller vill sova genom att fejkskratta eller skaka på huvudet. Fast jag har gjort det här förut så tycker jag att den här perioden när dom går från bebis till "barn" och plötsligt kan saker är så himla knasig. Man ba var är snutten? Ska du inte hämta den? och så bara gör dom det. Eller typ går eller busar eller dricker själva (nej det kan han inte) eller vad det nu kan vara. Som om dom lär sig nya grejer typ över natten och ba mäh den här gamla grejen har jag ju kunnat FOR EVER duh.

Om att ändra sig och bli lite hetsig

Saker jag borde ha gjort idag: jobbat. Saker jag har gjort idag: jagat förskoleintendent, pratat med densamma och suttit och uppdaterat "min barnomsorg"-sidan och väntat på ett förskoleerbjudande till Nils. Ahmen vadan denna stress kanske ni undrar? Han är ju inte ens ett år blablabla. Jo, men serrni så här: Vi flyttar ju till Sköndal i december och hade tänkt att bägge barnen skulle börja förskola där i januari 2019 dvs flytta Ellen och skola in Nils. Det har byggts en stor ny förskola typ fyrtio meter från vår ytterdörr och obviously har vi haft ögonen på den och ställt barnen i kö. Men nånting har lite skavt. Den är helt ny. Den är superstor (140 platser). Barnen är fortfarande väldigt små för en så stor miljö. Det är jättelång kö eftersom det har byggts ca 200 bostäder i området där den ligger bebodda av 99,8% småbarnsfamiljer. Ellen har haft en hyfsad köplats men ingen garantiplats (annan story) medan Nils har garantiplats (i området dock) men typ bajsplats i kön. Eftersom förskolan öppnade nu i augusti har vi inte riktigt förstått hur kösystemet fungerar; om plats 16 som Ellen har haft är inom de 140 barn som ska skolas in eller om det är plats 16 för de barn som har startmånad januari 2019. Så jag ringde till förskolechefen igår och medan han visst var tillmötesgående och trevlig så lät det ungefär noll procent hoppfullt att få plats för bägge barnen nu i januari, oavsett syskonförtur. Och vi är inte så jävla sugna på att skola in den ena på en förskola och den andra på en annan, let alone några vi inte ens vill ha barnen på. Och som grädde på moset så får jag ångest av osäkerhet. Dom senaste månaderna har jag därför tänkt på det här kanske 10 gånger om dagen (minst) och tänkt att jag ska ringa förskolechefen och tänkt att vi ska försöka planera och tänkt att, ja ni fattar. Så igår så åt jag lunch med Lisa som också har flyttat till andra sidan vägen från oss och som skolade in sitt barn 5 månader för tidigt bara för att få en plats (dvs åkte ut för att lämna barn, åkte tillbaka till stan och jobbade och åkte ut för att hämta igen) och mitt när vi pratade om det så kände jag nämen, varför kan dom inte bara gå kvar där Ellen går nu under vårterminen?! Jag förstår att det låter helt kokobananas att bo i Sköndal och ha barn i förskola vid Zinkensdamm men
1) Vi ÄLSKAR Ellens förskola och känner oss supertrygga med all personal osv så att skola in Nils till dom hade bara känts som att lämna honom till en familjemedlem
2) Jag jobbar typ 1,5 km ifrån förskolan och kommer ändå åka nästan dit varje dag
3) Zinken är på väg till/från Andreas jobb
4) Ellen kommer ha superlång kötid samt vara äldre om vi väljer intag augusti 2019 istället för januari + ca 20% av platserna omsätts i augustiintaget = större chans att dom får plats på förskolan vi vill att dom ska gå på.

Så igår, efter att jag hade pratat i ultrarapid och rantat lite (med en medhållande co-parent) bestämde vi oss för att försöka få in Nils på Ellens nuvarande förskola och skjuta upp önskat startdatum i Sköndal till augusti 2019 och se hur det känns i vår. Att hämta/lämna på söder feb-maj känns inte speciellt jobbigt. Jag ska ändå jobba 80% och dom får egentligen kortare tid på förskolan om vi lämnar vid jobbet istället för hemma. Det enda lilla problemet i den här planen var att Nils inte ens stod i kö till Ellens förskola. Hehe...he. Men jag ställde iallafall Nils i kö igår och imorse när jag lämnade Ellen sa jag till vår huvudansvariga pedagog att vi har ångrat oss och vill att Ellen ska gå kvar plus Nils och då rekommenderade hon en tidigare startmånad (obs han kommer ej skolas in förrän slutet av januari ändå) och att jaga intendenten för tillsättningsprocessen var PRECIS på gång att bli klar. Så jag jagade henne och fick tag på henne och fick reda på att hon redan hade skickat iväg Nils ansökan till koordinatorn på Stockholms stad och att hon hoppades att dom skulle kunna skicka ut ett erbjudande idag. PHEW! (Det är inte jättelång kö till Nils förskola, vi valde oktober som startmånad och bumpades därför upp högt i kön plus han har syskonförtur pga Ellen så jag har inte klättrat olovligt i nån kö här FYI). Så nu sitter jag och uppdaterar min barnomsorg och skriver ett långt inlägg om nåt som kanske är helt irrelevant för ca alla andra och utför noll arbete på betald arbetstid.

Mvh,
Årets Anställd 2018

Idag har jag ont i magen och ångesten väller runt i maggropen som om den hör hemma där. Jag tänker på valet och resultatet av det, men mest tänker jag på det samhälle vi lever i varje dag. Det samhälle som existerar lite oavsett vilket datum det är och vem som är stadsminister. Det samhälle som nu börjar tillåta mer och mer oacceptabla beteenden som rasism, kvinnofientlighet, hot mot yttrande- och pressfriheten. Det samhälle som inte är välkomnande om man inte är vit och helst man. Jag tänker på alla som röstar på SD och tänker att inte kan väl alla dom vilja mig och min dotter och våra likar så illa så dom vill ta ifrån oss rätten till vår egen kropp, rätten till ekonomiska förutsättningar att existera orelaterat till män? Inte kan väl alla dom vara för en inskränkning i rösträtten, i vår demokrati? Alla dom kan bara inte rösta på SD och samtidigt veta allt det. Jag tänker att det är ett stort misslyckande i valrörelsen att inte visa alla dom som inte vet att det finns andra alternativ att rösta på som inte samtidigt kränker människors levnadsvillkor. Jag är rädd för klimatet vi har här i Sverige där privilegiade vita vuxna inte förstår att dom bara hade tur i livslotteriet som hamnade i ett land som Sverige från början. Att dom lika lite kan styra över sitt ursprung som någon från Irak eller Afghanistan eller Syrien. Att det är så många som inte ser att vi har det så här bra för att Sverige är byggt på ett system där vi hjälper varandra och utan det systemet skulle många av dom inte heller ha det speciellt bra. Jag är rädd för alla dom som vill ha förändring eller röstar på ”nåt nytt för att skaka om”. Vill du skaka om livet tipsar jag om att byta jobb eller testa en ny söndagspizza eller byta frisör. Demokrati är fan ingenting att leka med. Jag är rädd för missnöjet utan ansvar. Jag är rädd för fingerpekandet och skulden och hatet. Vart kommer det ifrån? Hur har vi hamnat i en situation där drygt en miljon människor tycker att ett rasistiskt, homofobiskt, kvinnofientligt, odemokratiskt parti är ett bättre alternativ än något av dom som har byggt upp vårt samhälle? Det med gratis utbildning, extremt subventionerad sjukvård, föräldraledighet och barnomsorg för att inte tala om rätterna att få tänka, tycka och tro på vad man vill. Hur kan misstroendet för journalistiken göra att flera hundra tusen människor hellre hämtar sin sanning från förvrängda högerextrema sidor än medier etablerade sen hundra år tillbaka?

Vi behöver se efter varandra hörrni. Vi behöver visa varandra att vi andra är många fler och att vi har rätt. Alla vinner på en framtid där medmänsklighet är ledordet. Kan vi inte tillsammans se till att visa det imorgon?

Brasklapp

Fan, ibland översköljs jag av dåligt samvete över att jag bara gnäller över mina barn. Åh dom är så jobbiga och åh fan vad dom förstör och åh tänk ett liv som det var Före Barn. Alltså jag vet att ni vet, men jag älskar älskar älskar mina ungar. Jag kan tycker det är så jobbigt att vara ifrån dom så jag inte ens sover på soffan när dom är svinjobbiga och jag ska upp och jobba (trots att Andreas erbjuder sig att ta bägge) för jag vill inte vara ifrån dom ens en liten minut. Jag gnäller över att jag ligger vaken på nätterna i nån klibbig barnhög men sanningen är också att alla mina övriga sömnproblem har försvunnit sen dom kom. Att krypa ner i sängen och höra deras små andetag söver mig till djupsömn på mindre än en minut om kvällarna. Det är hemskt att vakna tidigt men det är också ljuvligt att bli klappad på kinden och åh mamma, jag ÄJSKAJ dig så mycke så mycke och känna en knubbig fot peta mig i magen och ett litet fniss i örat. Barn vaknar orimligt tidigt men dom vaknar också med ett fantastiskt ÅH LÅT OSS TA OSS AN VÄRLDEN-humör som smittar. Idag på väg till förskolan ville Ellen (eller Pocoyo som hon tydligen heter den här veckan) springa i gräset och leka kurragömma och jag blev helt fylld av bubbel inombords när jag såg henne springa där. Nils såg mig och Andreas pussas hejdå (Andreas hade honom i famnen) och vände upp sitt huvud och pussade spontant Andreas på munnen innan jag gick och be still my beating heart då va. Min lilla tjocka björnunge vill också pussas liksom. Gluggen mellan Nils framtänder. Lockarna som studsar på Ellens rygg när hon springer. Mina älskade älskade älskade ungar, tänk vilken tur att jag fick dom.

Blessed be the fruit

Jag började jobba igen förrförra torsdagen också ju. Mitt i bokslutsdeadline. Bokslutet var inte påbörjat jaha nähe jahapp *kavlar upp ärmarna* Det ihop med tidigare nämnd bostadskaos OCH förskolestart för Ellen OCH Nils 1000 nya förmågor gör att vår familj (3/4 av den iallafall) sover som himla krattor. DET ÄR SÅ JOBBIGT. Jag hatar när barnen sover oroligt för då sover jag oroligt och nu sover jag oroligt ändå och drömmer om siffror och försäljningar och procent och ångest ungefär all tid jag faktiskt sover. Barnen har varsin säng och sover normalt där men i och med kaoset har Ellens säng stått i barnrummet så hon har sovit mellan oss och vill nu därför komma upp varje natt. Och med komma upp menar jag lägga sig på nån, helst MAMMA JAG VILL VARA HOS MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA! och sen ligga klistrad som ett plåster. Jag avskyr ju som bekant att sova klistrad vid nåt överhuvudtaget och gör mitt bästa för att knuffa bort henne till Andreas som älskar detsamma men tvååringar kan vara väldigt bestämda även i sömnen. Sen har vi Nils då, som i tio och en halv månad bara har sovit blickstill i sin egen säng. Long gone are those days so att säga. Nu krånglar han och ligger och vräker sig fram och tillbaka och kastar nappen åt helvete och blir vansinnig en sekund senare för att den är borta samt den nya kryper till mig. Grejen är ju att han sover skitbra hos mig. Han lägger sig ner, blir stilla, somnar och sover djupt till iallafall halv sju (vilket är ett önskvärt beteende i övrigt). Så nu sover jag med ett barn klistrat på varje sida och drömmer om siffror och procent och ligger vaken mitt i natten med klaustrofobi. Nu är klockan halv två och jag vill helst bara gå och köpa godis och krypa upp i en soffa och sova i sjuttiotvå timmar men så funkar inte livet med barn nej. Eller med jobb för den delen. Sätter mig väl och stämmer av ett skattekonto istället. Åh, vad roligt jag har det.<-- andreas="" att="" avtal="" bara="" barn.="" barn="" best="" beteende="" bli="" bokslut="" dda="" den="" det="" dr="" dricka="" ellen="" en="" ett="" fucking="" funkar="" godis="" gon.="" h="" haft="" halv="" har="" helvete="" i="" ikv="" inte="" ja="" jag="" ju="" k="" klistrade="" klockan="" kommer="" krypa="" livet="" lk="" ll="" man="" men="" mer.="" mig="" mj="" mt="" n="" natten="" nbsp="" nskv="" nu="" och="" om="" p="" pa="" r="" rt="" s="" samt="" sida.="" siffror="" sjuttiotv="" ska="" sluta="" soffa="" sova="" timmar="" torsdag="" tv="" tyar="" upp="" varsin="" veckan="" vill="" vrigt.="">

Slutmattning och insikter

Så. Lägenheten är såld. Det var visning i söndags och vi fick ett tyst bud direkt på visningen som vi accepterade. Sen, en halvtimma innan vi skulle skriva, fick vi ett bud till och det var redan uppe på drömsummor för oss så vi ville bara ha det påskrivet så fort som möjligt så vi skrev kontrakt i söndagskväll. Känslan efteråt var inte eufori, som kanske hade varit en normal reaktion, utan mer lättnad och slutmattning som min kollegas åttaåring säger. Lättnad över att den blev såld alls. Lättnad över att det är över och vi kan se framåt och veta vad vi har att röra oss med rent ekonomiskt. Slutmattning pga har varit två jävligt köriga veckor. Jag kan inte rekommendera att få för sig att sälja tisdag eftermiddag, fota torsdag morgon och publicera annons fredag och sen visa helgen efter. Och ha två barn under två år. Phew. Vi bodde iallafall på hotell fredag-söndag för att inte förstöra visningsstädningen. Sen kom vi hem söndag kväll och det tog max MAX 15 minuter innan det var det vanliga kaoset. Fy fan för att ha barn ibland alltså. Vi öppnade en flaska firar-champagne strax efter nio i söndagskväll. Barnen hade precis somnat. På köksbordet stod byttor med hämtmat och halvurdruckna glas och i mattan satt det halvtuggade smörgåsrån. Nils hade vält ut halva bokhyllan och Ellen firade faktum att hon fick tillbaka sina leksaker från förvaring med att plocka upp lådan och vända den upp och ned över huvudet. Så där satt vi, svettiga och trötta med glasartad blick, och ba grattis till oss? Jag älskar mina ungar till oändligheten men dom har en förmåga att suga ur precis all ork som finns i en och lämna en förvirrad skärva varje kväll.

Nu har det gått två dagar och det har sjunkit in att vi sålde lägenheten till ett fantastiskt pris och mer eller mindre byter 72 mot 143 kvadrat rakt av. Och att vi bara genom att bo har tjänat motsvarande 4 års månadslöner på 35 000 kronor i månaden. Det är så jävla sjukt egentligen. Vi har liksom fått helt sinnessjukt mycket pengar genom att göra ingenting annat än att existera bara för att jag en gång hade 200 000 kr till en lägenhetsinsats. Idag ska jag gå och rösta. Jag kan inte förstå att jag en gång röstade på Moderaterna och tyckte att alla kan bara man vill. Idag tänker jag rösta för att alla som inte har mina möjligheter och medel ska få det bättre. Det är fan det minsta jag kan göra.

Den stora utrensningen

Innan fotograferingen städade vi ju järnet för att få till den där här är det möblerat och de som bor här tassar alltid omkring i silkesstrumpor och dricker kaffe ur muggar med möbeltassar under så det inte låter när nån ställer ner den-känslan. Vilket innebar att vi knökade ner diverse grejer och ställde på diverse ställen. Ett mycket effektivt göra snyggt snabbt sätt men ohållbart i det långa loppet och med det långa loppet menar jag inför visning när vi faktiskt måste få bort möblerna och inte bara gömma dom i andra rum. För att inte tala om att vi gärna slipper olycksfall vid visningen när nån spekulant glad i hågen öppnar en garderob och får en trave diversegrejer i huvudet. Det som i torsdags var så till synes rent och fint ser därför ut som en tornado har dragit fram. Mmm, det är verkligen min bästa syn. Jag blir så tillfreds och harmonisk. Så harmonisk.

Men. Nu är vi iallafall i nedförsbacke för bägge våra förrådsgarderober är tömda och luftiga och vindsförrådet är under kontroll och källarförrådet likaså. Det har bara krävt fem vändor till tippen (finns frälsningsarméns mottagar-center där så vi slänger inte sånt som går att skänka), ett par give-aways av gamla bebisgrejer och ett jävla tålamod. Nu är jag på upploppet och fy fan, jag HATAR att göra det sista. Jag är så trött på att sortera nu så jag nästan tar fram en sån där jävla diversekartong och vräker ner skiten där i. Andreas har gått till parken med barnen och jag skriver det här som prokrastinering. Nu ska jag göra en dubbel espresso och tvinga mig själv att jobba en timma till. Heja mig?

KOM OCH KÖP!

Eller smygtitta lite på hur vi har det. Det är alltid så här välstädat och undanplockat och vi har inte alls två spjälsängar i sovrummet i vanliga fall eller leksaker över hela golvet eller diskade nappflaskor på hela diskbänken. Det ser alltid ut så här. KLICKETI KLICK!

Vi hann?

Ja fy fan, det gick den här gången också. Jag må skälla på min man av diverse (rättvisa och orättvisa) orsaker rätt ofta men när vi väl ska göra nåt är vi ett bra team. Framförallt när jag är den som utses (alltid jag) att gå och köpa fluffet och jag får springa in på HM home tjugo minuter innan förskolehämtning, halvt ropa till (mina nya bästis) en anställd efter bärhjälp och köpa upp cirka hela sortimentet för jättemassa pengar. Aja, vi hoppas ju på att få cirka 1500x det jag shoppade för så i jämförelse är det ju en världslig summa men ÄNDÅ. Alltså hörrni, en fråga: behöver jag brasklappa mitt privilegium här? Alltså jag VET att vi har pengar många andra saknar. Jag är så jävla tacksam över turen jag har haft och stolt över jobbet jag har gjort men jag är ju inte dumihuvet och tror att ”alla kan bara dom vill”. Jag känner att jag vill förklara att jag vet det när jag skriver saker om pengar eller resor eller ahmen vad fan mitt liv i allmänhet men ni som läser här vet kanske ändå? Att jag vet menar jag.

Okej, nu sitter jag iallafall i soffan och jag har provbäddat ca 40 kombinationer och petat ner kuddar och plockat bort sladdar och hängt tavlor och va fan, HUR KAN VI HA GÅTT I ALL SKIT I FLERA ÅR?! Det är väl åt helvete att det ska till en kniv mot strupen och en flytt för att ta tag i grejer som t ex slänga färgburkarna från vi flyttade in eller byta lampor i köket eller ja, sånt. Det är stort här. Stort och fint och fan vad jag hoppas att några vill bo här och betala en massa pengar till mig så jag och min pengaångest (jo, det har jag visst det pga lån är dyrt och vi har redan köpt matsäcken att rätta oss efter så att säga).

Oj, nu kommer Andreas och jag som smygvilar lite. Hej.

Så trött

Nils kröp första gången 12 augusti. Nu är han precis överallt hela tiden. Det var som en propp som bara släppte allt annat också för plötsligt ställer han sig upp, går längs med möbler eller ben eller vad det nu är han får grepp om och har till och med tagit ett steg oassisterat här och där. Han sover därmed som en kratta och vaknar två-tre gånger per natt, har svårt att somna om, vaknar tidigt på morgonen (idag kl 5 SKJUT MIG).

Ellen började förskolan igen i måndags och det går toppen men hon sover också asdåligt och ligger vaken och pratar och drömmer massor och skriker och GAAAAAAH JAG BLIR TOKIG.

Åh, och detta: har ju köpt ett nyproducerat radhus (som vi signade i oktober 2016 så ni är förlåtna om ni har glömt) som vi nu ÄNTLIGEN ska få flytta in i i december. Vi behöver ju därför sälja vår lägenhet och har pratat med vår mäklare blabla och kom överens om att höras i mitten/slutet av augusti för action. Jag ringde henne igår och insåg att vi HELT har förträngt att det är val 9 september. Vi vill inte sälja precis i efterdyningarna av valet där oavsett resultat minst 50% av väljarkåren kommer känna stort missnöje, eventuellt även hopplöshet och djup mänsklig ångest. Vi måste alltså ha visning helgen innan och hoppas på att det blir klart snabbt. Det betyder ATT VI SKA FOTA IMORGON (insert panikartad smiley här). Vi är en barnfamilj i en för liten lägenhet, you do the math när det gäller hur mycket vi måste städa idag. Stylisten kommer vid tolv och hon har varit här förut så vi vet ju att det inte är några stora rockader som måste genomföras men ÄNDÅ.

Just det, idag är egentligen min första arbetsdag. Det var ”kul” att ringa chefen igår och ba eh ja hallå hej du jag kommer inte imorgon pga livet. Jag börjar på torsdag. Vilket såklart inte var ett problem pga jobbar med oviktiga skor ej samhällsdrivanse verksamhet samt har mkt bra chefisar.

Oj, nu är klockan 08.03, jag har inte duschat eller klätt mig, Ellen står utanför toaletten och vägrar äta om hon inte ska få äta i vagnen till förskolan och hon börjar om 26 minuter. Hejrå!

Äntligen!

Nils knäckte precis krypkoden efter att ha stått och gungat i vad som känns som tre månader. Från snurrande sittande klump till direkt på alla fyra med fart bara sådär tänkte jag skriva men det var verkligen inte speciellt plötsligt. Ser nu fram emot att gnällnivån kommer minimeras med ca 75%. Heja älskling, din lilla snigel!

”Jag är fantastisk”

Alltså livet som tvååring, så ljuvligt livsbejakande det är ändå. Varenda känsla måste ut och undersökas och vändas på och självförtroendet är ju grandiost at least. Ellen är så fruktansvärt rolig att vara med just nu och jag bävar så mycket inför tanken att vara ifrån henne (och Nils) på jobbheltid så vi bestämde häromveckan att jag bara ska jobba 80% med lediga fredagar hela familjen. Så oerhört lyxigt och unnigt att ha möjlighet att fatta ett sånt beslut. Tack svenska staten och våra karriärer för det. Iallafall, Ellen och tvååringslivet: jag borde verkligen skriva ner hennes knaserier på en daglig basis för hon säger och gör så mycket så jag glömmer av det. Idag har hon bland annat gått omkring och sagt jag är fantastisk! samt berättat en saga om babblar-Bobbo som var på semester på vintern ( det vet man föj det vaj snö ute på vittejn ) och rabblat allt hon kan på engelska (min syrras kille är britt och vi har hängt i sommar) och såklart även berättat om alla som älskar henne; mamma, pappa, nissi, mojfaj, Anna och Martin föjståss

Hon har också börjat förhandla om saker, vilket är oerhört underhållande. Snälla mamma kan jag inte få appa på appen? Baja en liten liten liten timma? (Hon slänger sig med minut/timma/igår/imorgon hela tiden men har ingen uppfattning om tid förutom att igår är nåt som har hänt och imorgon nåt som ska hända).

Älskar att ha en tvååring. Tvååringar är så jävla härliga. Älskar inte så mycket att ha en niomånaders bebis som inte kryper längre än ett par meter (”kryper”) och som bara bara bara bara bara vill gå medelst handhållning. Får han inte det skriker han. Det är tur att han är så jävla gullig samt har lärt sig pussas så jag hinner glömma Den Stora Irritationen som infinner sig ca var 15:e minut pga frustrerad vrålapa.

Ok. Kul inlägg för ingen annan än mig. Hejhej iallafall! Börjar jobba 22:a så då kanske jag kan ta tag i det här igen.

Förlåt!

Men gawd! Läste Johannas inlägg om att blogger inte längre skickar notifikationer vid kommentarer och så var det ju här också. Här har jag gått och tänkt att jag visserligen är så trökig så jag förtjänar det nuförtin men ändå varit lite depp över brist på kommentarer OCH SÅ HADE NI VISST DET KOMMENTERAT *gråtemoji*. Förlåt you guys, ska svara och framförallt vill jag säga att jag verkligen uppskattar era kommentarer!

När jag ändå skriver kan jag väl uppdatera lite på livet. Vi är hos pappa i Lidköping. Jag ligger för närvarande i sängen, det är Andreas barnmorgon. 2-1-grejen funkar bra, tackar som frågar. Eller ja, han tar fler mornar än så men vi går också upp tillsammans ibland pga barn som vaknar och är så jävla gulliga så det är omöjligt att ligga kvar. Ellen är inne i en oerhört kärleksfull fas och när en minst anar det kommer det en liten (kladdig) hand och ett mamma, jag älstaj dej. Du äj det bästa jag vet! och varje kväll ska vi gå igenom vilka hon älskar: mamma, pappa, nissibus, vavava (morfar) och nanna (min syrra Anna) och sen beror det lite på. Det kan vara hennes kompisar byggänget eller babblarna eller som häromdagen Sandra, Jens och Jack eller som hon blygt sa hon som öppnade kylskåpet nu och dom två som sitter däj. Det var mycket gulligt.

Nils är fortfarande högljudd men mest bara glad (och hostig). Okej nu är det tydligen nån där nere som längtar efter mamma väldigt nycket faktiskt så jag får nog gå upp nu.