Tager du...

Såg de två senaste avsnitten av Gifta vid första ögonkastet idag och som ni vet tycker jag att det är en väldigt intressant socialt experiment, precis som speakerrösten säger i inledningen. En sak jag tänkte på idag var att det i samtliga sex terapisamtal hela tiden handlade om att männen skulle skärpa sig/ta ansvar/uppvakta och väldigt lite om kvinnornas beteenden som iallafall i mina ögon är lika delaktiga i allt komplicerat. Det tycker jag är märkligt. Jag vet att det är teve och vinklat, men iallafall i det äldsta parets relation känner jag att fanimig allt är hennes fel pga gnällig, kritisk och totalt ovillig att se sitt eget beteende ändp är det han som ska försöka uppvakta. Förstår inte hur hon ens blev castad med den sopiga attityden. Dom andra paren är ju fina med varandra och oavsett andra känslor så respekterar dom ju den andra. Okej, mina five cents där dårå.

Ibland när han sitter i soffan försjunken i en bok sitt jobb telefonen brukar jag smygtitta på honom. Hans händer, världens mjukaste händer. Sättet hans jeans korvar sig kring knät när han ligger utsträckt med ena benet böjt. Rynkan mellan ögonbrynen. Början på leendet när han märker att jag kollar på honom. Det tar all min luft, ibland.

Det är så konstigt att vara en del av en egen liten familj. Att han är min, att vi är oss, att det här hemmet är vårt.

Jag. Är. Så. Jävla. Tacksam.

Veckans mat

Vi kom visst in i en liten dipp där med matplanerandet ja. Mest för att vi har varit borta mycket på annat på kvällstid och då känns det lite onödigt att köpa på oss en massa mat som vi ändå inte äter upp. Men nu kör vi igen va?

Rakt av kopierat från 3 kockar 7 kids: Vegetariana Rigatoni gratinati al forno

Falukorv med dill- och pepparrotsstuvad potatis och snabbpicklade grönsaker

Paella med chorizo och kyckling

Carnitas med fänkålscoleslaw, inlagd rödlök och chili och guacamole

Kom precis på att stereoprylen går att sätta igång från sängen så nu ligger jag här och lyssnar på Wild Child. Andreas slängde precis helgtidningen på täcket och från köket ljder kaffebryggarens lugna hummande och tallriksskrammel från frukostmakandet. Det är sol ute. Bebin sover som vanligt på morgonen. Den är morgontrött och kvällspigg om den fortsätter med dom här rutinerna, exakt som sin mor med andra ord. Nu kom frukosten, hejrå!

Till "morsan"

Hejhej! Jag lever och mår utmärkt och det gör bebisen också. Jag tänker liksom inte att tystnad här kan oroa någon, men alltså det är ju oerhört fint att det är så. Jag ska skärpa mig och fortsätta uppdatera tramssaker så ni vet att jag mår bra. 

Det är fredag. Igen. Hur gick det till? Jag har käkat middag med Stina och Sanna på Matboden (älskar matboden så till den grad att jag och Andypants har ett stående bord där, true story), haft hemmamys med Nellie och kommit fram till en ny strategi inför förlossningen. Och innan nån tänker "det går inte att ha en strategi, låt det hända" så vill jag också meddela att strategin mest består av att jag vill ha en så positiv och peppig känsla i kroppen som möjligt och helt plötsligt fick Andreas liksom en naturlig plats i mina tankar kring förlossningen. Innan har jag ju haft lite moder jord-känslan, att jag och bebisen är ett team och att vi kommer klara det och sen tänkt mer liksom inuti mig själv, vilket ju såklart också är bra, men i den tanken så har Andreas mest haft en passiv (dvs väldigt störig) roll vilket har gjort mig rätt osäker och lite ensam på nåt sätt. Nu känns det så himla mycket bättre och jag ska inte gå så långt som att säga att jag ser fram emot att känna världens värsta smärta, men alltså det ska typ bli lite coolt.

Pappa var här förra helgen också förresten. Det var supermysigt. Jag älskar pappa. Vi var på Täby centrum och köpte en lampa  till barndelen av sovrummet och intalade oss att det var en bra investering pga så fin så vi kan flytta den till nåt annat ställe när ungen tycker att den är TÖNTIG och sen råkade vi gå förbi Bose och spontanköpa en stereogrej. Egentligen kanske det inte var så himla mycket spontant som absolut nödvändigt eftersom vi har levt på tystnad och iPhonehögtalare sen slutet av förra sommaren när vår gamla bestämde sig att låta som en instängd mus, men själva köpet var ganska mycket kan vi få lyssna på den? Kan du byta till den andra? Näe, jag gillar ljudet mest i den första. Den andra är så...kantig. Vi tar den! Det är så skönt att vara vuxen och tråkspara så att vi har möjlighet att göra såna saker. När vi kom hem och hade satt i sladden och laddat hem appen (installationsjobbet så här på 2000-talet är ju rätt magiskt va) och dom första tonerna ljöd i vardagsrummet kände jag mig så himla VUXEN. Här sitter jag med en ljudpryl som låter bra och håller länge liksom.

Okej, nu måste jag jobba. Trevlig helg!

Jag drömmer som sagt så sjukt mycket nu. Inatt vaknade jag fly för-e-bannad på Hemtex för att dom sålde ett DYI-mönster till ett babynest i webshoppen som var könsstämplat "BOY" tvärsöver bilden. Skrev ett argt mail i huvudet innan jag insåg att eh..hehe..det var visst en dröm. Är dock fortfarande sur på Hemtex eftersom det HADE kunnat vara sant.

Jag åt lunch med en av mina bästa från skoltiden idag. Vi har inte setts på nästan ett år och det var så himla himla himla roligt. Han var så glad och mådde så bra och det var så MYSIGT. Nu är jag helt lycklig.

Jag sade det igen. It's a trend.

Vi var hos barnmorskan i eftermiddags. Det känns verkligen som att vi inte gör nåt annat än att vara på olika bebisrelaterade möten hela tiden, men också rätt sweet att vara så pass kollad. Jag lyckades givetvis klämma in två stycken till åhej!s pga var tvungen att ta av mig skorna samt ta på mig skorna. So it's settled, jag är på väg att bli teskedsgumman. Barnmorskan, vår originalversion den här gången, var på strålande humör och visade både genom att nypa mig i armen samt genom att ta av sig skorna och springa omkring i rummet olika strategier en kan ha under förlossningen. Jag tror jag började älska henne lite när hon tryckte upp sig själv mot väggen för att demonstrera en målmedveten kvinna som födde sitt fjärde barn i hennes vård en gång. Vi kom iallafall fram till att TENS nog är en bra grej för mig att testa på och bekanta mig med och att min luddiga tanke på spikmatta eventuellt också kan vara en strategi (som hon för övrigt agerade ut genom att ta av sig till strumplästen och springa omkring och stampa lite, som sagt älskar henne). Obs! Har inga som helst tankar om smärtlindring, andras eller min egen, mer än jag personligen är villig att testa det som föreslås eller verkar behövas/är genomförbart och att jag tror att alla föräldrar gör precis så gott dom kan och väljer det som verkar bäst/känns bäst för dom.

Bebins hjärta slog kloppetikloppetikloppeti, mina järnvärden är samma som förra gången (helt okej) och blodsockret var yppligt precis som blodtrycket. Hatar lite att jag älskar att det ger mig en sån enorm tillfredställelse att jag "levererar" som preggo.

Åhej

Jag tappade en grej på golvet nyss och böjde mig ner för att ta upp den och reste mig samtidigt som jag hörde mig själv stöna åhej. 

Åh. Hej. 

Såatte, nu är vi där.

Är kärleken ens ett uns av det jag kände idag så är jag såld

Vi fick ju av lite oturliga omständigheter lyxen att göra ett till ultraljud (för att kolla så att bebisen växer som den ska, fast ingen egentligen var orolig) och till skillnad från dom första två (KUB/rutin) när jag var nervös över det mesta så kände jag mig mest pepp den här gången. Det hjälper ett oroshjärta att bebisen knuffas och buffas och leker med jämna mellanrum om en säger. Jallefall, i princip det första vi såg var bebisens ansikte rakt framifrån och HERREJÄVLAR alltså. Jag började skrattgråta på mindre än en sekund av ren och skär jävla kärlek. Det var det sjukaste jag har varit med om tror jag. Den bara låg där och var (helt objektivt ofc) det absolut finaste jag någonsin har sett. Jag var tvungen att sansa mig för att inte förstöra för barnmorskan genom att snyfthicka bort bilden, men höll väldigt hårt i Andreas hand resten av tiden och kände hur tårarna långsamt rann ner via tinningen på britsen. Bebisen mådde ypperligt och låg med huvudet neråt, sina små fötter vända mot varandra och med navelsträngen i ett fast grepp i ena handen och övade enligt barnmorskan på att andas just när vi tittade. Tillväxtmässigt låg den smack-bam på kurvan och alla andra värden såg också jättebra ut, vilket såklart är jätteglädjande men känslan efteråt att vara helt blown away kom definitivt enbart från kärleksbomben där i början. Vi ska få en bebis. VI SKA FÅ EN BEBIS. Så jävla fantastiskt.

Mammor och pappor där ute, kom och tipsa!

Vi har ju pratat om det här förut ett par varv, men efter första gratulationerna vid ny bebis i magen så kommer mest förmaningar, åsikter och (min favorit) vänta bara tills... samt bäst att du/ni passar på att.... Alltså jag fattar att man inte sover nånting. Någonsin. Och att det är skitjobbigt med skrikiga, bajsiga, griniga, envisa, jobbiga, bråkiga, arga, sura, sjuka, snoriga, jobbiga barn. Och att det är vidrigt att amma pga mjölkstockning, onda bröstvårtor, dåligt tag, jobbiga timmar, törst, svettighet bland annat. Samt att sexlivet är fullt tillräckligt om en lyckas få till det en gång per år. Och att ens liv sen går ut på att vabba och/eller vara sjuk själv. Det är nämligen så jag upplever att föräldraskapet framställs. Jag vet ju att barn är mer än så eftersom jag har träffat barn själv samt eftersom folk skaffar fler än ett TROTS att det verkar vara rätt så döden att ha barn. (Och det är möjligt att det är det som kommer fram pga det är sant, men också pga rädslan att nånsin säga nåt snällt/bra och bli hatad av andra missgynnande föräldrar som inte upplever just det just då samt alltid större behov att prata om jobbiga saker än bra, but still.)

Den här blivande mamman känner därför ett visst opepp samt vad i helvete har vi gjort/tänk om vi inte orkar/jag vill inte? Jag skulle därför vilja ha en liten pepplista på Saker Som Blir Awesome Med Barn.

Snälla söta rara alla föräldrar ge mig er bästa grej eller händelse eller så med att ha en egen unge/vara förälder. Fullt skryt och unn mer än tillåtet i kommentarerna, don't hold back!

Ja, det gick visst en helg där ja. Vi tog (äntligen) tag i vårt sovrum som har varit i nån form av undantagstillstånd sen vi flyttade in för nästan två år sen, eller det har väl snarare varit en o e r h ö r d långsam process av bortforslande av garderober, ommålning och beslut men nu så! Vi gjorde en lista på grejer vi måste ta tag i hemma efter att jag fick ett litet stressbryt för ett par veckr sen och ta mig fan om vi inte har bockat av 3/4 nu. Bebisen har nånstans att sova, vi har nånstans att byta blöjor och på köpet (och med lite extraköpt förvaring) fick vi ett sovrum som känns som ett rum istället för en yta med en säng där vi sover. High five på det!

Jag börjar inse att det här med max nio veckor till bebisleverans faktiskt tar lite på kroppen. Jag tycker fortfarande att jag mår jättebra all in all, men det kan ju vara för att jag hela tiden har antagit att det ska vara en sån jävla struggle att vara preggers. Obs! Jag vet att det är det för en del och vill ej förminska nån annans upplevelse, this is purely subjektivt. Det är klart att jag inte är mitt smidigaste jag när jag rullvälter ur sängen på mornarna eller när jag måste stöna väldigt högt för att resa mig ur soffan eller behöver gå i en väldigt förnedrande snigeltakt för att inte få sammandragningar (tror jag att det är iallafall, but who knows?), men det känns ju som ganska små grejer med tanke på att det ligger en bebis på typ två kilo och nästan en halvmeter lång mitt i mig? Men nu börjar jag bli tröttare på dagarna. Jag som alltid har varit kvällspigg vill gärna lägga mig i soffan vid sextiden och sen gå och lägga mig vid tio och efter en dag på stan eller ikea eller med fixande hemma så är jag grinfärdig och vill mest bara gnälla. Plus att bebisen stundtals tar sig lite väl stora friheter och sträcker på sig på ett ytterst obekvämt sätt för dens ömma moder. Är det okej att typ bli sur på sin bebis? Jag blir iallafall det ibland när den är extra jobbig. *mom of the year*

Det finaste är dom minsta sakerna

När min kille ringer hem från sin AW för att kolla läget och frustskrattar utan att kunna sluta åt nåt jag skämtar om och får mig att känna mig som ett kap trots att jag sitter nervält i soffan i trosor och tisha efter att jag åt mcdonalds i bilen på vägen hem för jag var för lat för att laga mat. Jag vill rama in såna grejer och spara för alltid.

Gifta på låtsas, eller vid första ögonkastet

Jag älskar programmet. Jag älskar den psykologiska aspekten och hur märkligt det är att två människor nånsin ens lyckas med att börja leva tillsammans och framförallt fortsätta vara tillsammans. Äehmen okej, nu började jag precis grina när dom ba jag är kär i dig. Mnåh hjärtögonemoji! Måste titta mer innan jag fortsätter.

För er som hatar drömprat, vänligen undvik det här inlägget

Jag drömmer om barnet nästan varje natt nu. Natten till igår var jag höggravid, fast jag var det partnerlös, och var tvungen att gå på blind date i Göteborg. Vi strosade längst med kanalen och det var awkward och jag kom på att jag inte visste om jag hade sagt att jag var gravid innan vi möttes upp. Han sa att jag hade sagt det och att det var fine, men det kändes jättefel att gå där i solen med mitt barn i magen och en främmande, om än vänlig, främmande kille bredvid. Han försökte ta min hand och jag ville bara rymma därifrån.

Inatt drömde jag att bebisen plockades ut ur magen för att vägas(?). Det var väldigt oklart hur själva urplockandet skedde men det var painless och ofarligt iallafall för i läkarens famn låg världens finaste tjejbebis med jättemycket mörkt hår som redan hade vuxit över öronen och log med skrattgropar och sträckte armarna mot mig. Det var helt jävla magiskt att hålla i henne och hon luktade så himla gott. Sen stoppade dom (oklart hur) in henne tillbaka för att bakas färdigt på samma smärtfria, ofarliga sätt.

Det är mindre än 60 dagar kvar till uppskattat due date och jag kan nästan inte föreställa mig känslan av att ha bebisen på utsidan istället för på insidan, men igår när jag tänkte på det så började jag gråta för att jag fick en plötslig och kraftig känsla av kärlek i bröstet.

Brunch och lunchtips!

Saker man (jag) gillar: när min kollega med viss urgency i rösten ropar (trots kontorssize som innebär att jag hade hört henne om hon hade viskat) Linn! Jag bjuder på lunch idag om du följer med till Greasy Spoon! Saker man (jag) gillar ännu mer: när Greasy Spoon visar sig ha en kopia på menyn på mitt favvoställe i Melbourne och dessutom ha vettet att förstå att en macka med avokado ska bestå av minst tre mosade avokados. Det ligger på Tjärhovsgatan på söder och jag rekommenderar att ni går dit så fort ni bara kan och dör av gottma.

Föräldraledighet och hur en än vänder sig har en röven bak, om en är tjej vill säga

Vi har vetat sen vi började prata om att försöka få barn att vi vill dela på föräldraledigheten. Jag skulle kunna dra hela spielet om varför, men jag känner mig så uppgiven kring det hela så jag känner bara MEN VARFÖR SKA JAG ENS BEHÖVA FÖRKLARA? Det är vårt gemensamma barn och that is it. Vår plan, som för övrigt våra arbetsgivare är fullt insatta i och som planeras vikarier från, är att jag är hemma dom första sex månaderna, vi jobbar halvtid bägge två i ett halvår i mitten och sen tar Andypants vid och är ansvarig i sex månader. När folk frågar, och folk frågar, och jag är den som svarar så får jag i princip alltid den sköna ja, du får se när barnet är här *huvudet på know it all-sned*. När Andreas är den svarande så får han men gud vad du är bra! 

Det. Provocerar. Mig. Så. Oerhört. Mycket.

Varför? VARFÖR? V A R F Ö R?

Det är nedvärderande på så många olika jävla nivåer. Jag är en sämre mamma som inte tar ut MAMMAledighet tills barnet flyttar hemifrån. Andreas är ett underverk som offrar sig och är hemma. Vårt beslutsfattande är undermåligt at best. Mina känslor trumfar Andreas känslor. Jag är en karriärshäxa som inte vill vara med mitt barn. Alltså jag orkar inte ens fortsätta rabbla upp skiten jag vill häva ur mig. 

Det är 2016. Kan vi vänligen sluta berätta för andra hur en gör föräldraskap på Rätt Sätt? 

Uppdatering preggers

Vi var på återbesök hos överbossläkaren som vi fick träffa under blodtrycksgate i december igår. Jag älskar henne så jävla mycket och vill typ adoptera henne som extramamma/stödvuxen/husläkare. Vi var där i typ en halvtimma och egentligen hände inget annat än att hon tog mitt blodtryck och kände lite på min hand och sen klubbade hon mig som en väldigt frisk gravid person, men frågade om vi ändå kanske ville ha det där ultraljudet? I december, då när jag hade högt blodtryck vid ett tillfälle, sattes det igång nån form av checklista som innebar extra blodtryckskontroller, en urinodling och glukosbelastning och ett potentiellt tillväxtultraljud. Now, eftersom alla kontroller och tester jag har gjort har visat inget annat än bra grejer och magen ligger precis på kurvan så kanske jag inte egentligen behöver vare sig ultraljud eller glukosbelastning och superacedoktorn själv sa att hon inte är ett dugg orolig samt jag ser att du inte har graviditetsdiabetes så skulle man ju kunna tänka att det här med ultraljud var ute ur bilden men icke! Vi svarade såklart att vi givetvis inte säger nej till att få se vårt barn en gång till och då tyckte hon att hon alldeles gärna var lite generös med ultraljudsremisser eftersom det ibland är roligt att glädja några samt det ser fint ut i journalen. Så nu ska vi få titta på bebisen igen snart och IIIIIIH!

I övrigt gick vi in i vecka 32 idag, jag och bebin. Det firade vi genom att bebin och bebins pappa i en joint effort väckte den blivande mamman genom att böka runt/snarka klockan fyra och sen höll henne vaken till strax efter sex när den utanför magen gick upp och den innanför magen bestämde sig för att ta en liten paus. Förutom viss sömnbrist med tillhörande förvirring och ett visst besvär att klä på mig på underkroppen så mår jag toppen samt är approved by the doctor.

Trospoll!

På förekommen anledning (smsgnäller med alltfinnsredan om utbudet på graviditetsunderkläder och framförallt färgkombinationerna på de oundvikliga maxipacken) kommer här dagens poll:

Om vita trosor tycker jag:

A. Äehmen fy fan, NEJJE.

B. Äsch, trosa som trosa.

C. Fler vittrosor åt folket!

Hatar känslan när jag (vi) har bråkat och en del av mig bara vill bli sams och gå på full fjäskmode för att få det överstökat och den andra delen har lite självrespekt och fortfarande är grinig pga inte mitt fel den här gången. Som jag precis skrev i ett sms till min syster så har jag iallafall inte hjärtklappning av återhållen ilska längre eftersom jag har fått vräka ur mig den. Tyvärr är jag är explosiv där Andreas är långsint så när jag är färdigbråkad så tar hans isande tystnad vid vilket får mitt osäkerhetsspöke inombords att gå full on fix it-mode. Hatar fan när vi behöver bråka.

En tanke om sorg

Jag läste precis Fråga Insidan på dn.se om en kvinna vars farmor nyligen gått bort plötsligt och lämnat efter sig farfar. Kvinnan var orolig för att farfarn skulle hamna i en depression och ville ha tips om hur hon kunde hjälpa till på bästa sätt. Det är ju såklart jättefint ur ett medmänskligt perspektiv men jag fick ändå en viss fadd smak i munnen för i mitt huvud reagerade jag med den ganska starka känslan av låt sorgen få finnas! Alltså givetvis menar jag inte att förminska hjälp när livet ger jävligt ruttna citroner eller hävda att folk i sorg är exakt likadana och behöver exakt samma sak, men jag tycker nog att sorg behandlas lite jamen jag vet inte orättvist? Det är förjävligt att ha sorg. Det gör så jävla ont och det känns som att den är en konstanthet som kommer styra resten av ens liv och stundtals är den så förlamande att ens tanken på resten av livet känns rätt meningslös. Inte helt olikt depression va? Men här är i mitt tycke den stora skillnaden: sorg är en reaktion på en händelse som påverkar hela ens liv as we now it. Depression är ett tillstånd till synes utan egentligt syfte. Att försöka att undvika, lätta upp eller bota sorg tycker jag är ett sätt att värdera oglada känslor som fula, farliga och fel. Sorg fyller på ett sjukt jobbigt jävla sätt ett nytt tomrum i livet som jag tror bara måste få fyllas i den takt just den människan klarar av och i samma takt få möjlighet att hitta ett nytt förhållningssätt till det nya livet. Därför tycker jag att det är så himla viktigt att låta sorgen få ta plats. Att låta personer i sorg få vara svarta och mulna och ledsna och trasiga och bara lite existera ett tag. Det kräver ju mer av stödpersonerna att orka se nån sörja, men jag tror att genom att se det jobbiga och lyfta det svåra så undviks i större mån dåligt samvete över "negativa" eller "tråkiga" eller "fula" känslor hos den i sorg vilket i förlängningen förhoppningsvis gör att det svarta kan ebba ut istället för att ta över och övergå i nånting permanent. Sorg måste liksom inte botas på samma sätt som depression. Tycker jag.

When in depp, baka

Om jag har nån craving den här graviditeten så är det chokladbollar. Eller inte chokladbollar per se kanske, mer smeten innan det blir bollar. Det är det enda jag kan bli så sugen på så det är helt omöjligt att göra nåt annat än att gå och kladda ihop en smet och rulla ett gäng. Efter att ha fått mina storslagna planer för dagen helt krossade av Den Stora Deppigheten kände jag att mitt behov av att göra nånting (som inte krävde att lämna lägenheten) var ganska viktigt för att inte helt kollapsa såatteh ja, jag gjorde chokladbollar och så bakade jag chokladkolakakor och hade i lite hackad mjölkchoklad. Nu luktar hel lägenheten varm, bakad choklad och så fort jag har hämtat mig från att ha ätit en tredjedel av chokladbollssmeten på stående fot ska jag unna mig ännu mera götte och sen ska jag göra en paj med fetaost, spenat och soltorkade tomater och kolla på melodifestivalen och försöka bli lite glad igen.

Skitdag

Vaknar med en sten i bröstet och har nu gråtit mig igenom typ hela dagen under fyrtio miljarder kuddar och täcken i sängen och är svullen och huden stramar och jag kan inte andas genom näsan och ögonen är så där torra som dom blir efter att ha läckt oavbrutet i flera timmar. Obs. Ingenting har hänt, jag är bara deppy deppysson. Gnöl.

Om nån bara kunde se oss nu. Jag satt i soffan och läste internet väldigt intensivt när Andreas fick för sig att han var tvungen att prata/leka/sjunga med bebisen så han lade sig helt sonika över min kropp med huvudet på magen och började lattja. Vad jag gjorde? Ja, alltså jag har min internetstund så jag lade datorn på Andreas huvud med min ena arm som stöd och skärmen tre millimeter från ansiktet. Har skrivit det här med enhandsfattning medan barnet har sparkat sin pappa på munnen som svar på den "vackra" sången. Det är för övrigt det roligaste just nu, att den verkar fatta vart ljud kommer ifrån och sen justerar sin position så den kan interagera och puffas och knuffas just där. Funkar med röst, iPhone och speldosa so far.

Det är torsdag och jag funderar på mäns toalettbestyr

Fram till för ett par år sedan hade jag aldrig funderat så mycket mer på mäns toalettvanor i andra former än MEN FÖRIHELVETE STÄNG LOCKET eller HUR JÄVLA SVÅRT KAN DET VARA ATT TRÄFFA INNANFÖR RINGEN? Sen fick jag kompisar som fick barn med snopp och som uppmanade dessa barn att sitta ner när dom kissade. Det i sig kanske inte var en revolutionerande upptäckt, men när en pappa till ett av dom med styrka i rösten stateade att det är en självklarhet att sitta ner så blev jag faktiskt rätt förvånad. Missförstå mig inte, det är ju lika självklart som han tycker att det är, men jag hade aldrig ens tänkt på det som ett option tidigare. Stärkt av min förvåning frågade jag därför flertalet män i min närhet om det kanske var så att dom också satt ner när dom kissade och igen döm min förvåning när det visade sig att majoriteten av dom inte bara gjorde det men såg det som en självklarhet. Eftersom samtliga av dessa män är män jag har den största respekten för av helt andra orsaker har jag dragit slutsatsen att vettiga män självklart sitter ner när dom kissar och börjat döma dom som inte gör det ganska hårt. Nu, eftersom jag bor med en av dom vettiga, är det inte så ofta jag behöver höra det där jävla skvalandet och skvättandet som obönhörligen följer ståkissandet, men varje gång jag gör det tänker jag för mig själv att den mannen är lite lite dumihuvet. Och har lite lite tveksam inställning till hygien.

Effort > reward

Ja, jag är hemma med min nemesis förkylningen även idag. Det är svintråkigt, men jag snorar och hostar och blir trött hela tiden så att jobba känns ändå inte som ett alternativ så here I am i mitt soffhörn. Igår kollade jag klart på Transparent och såg dom två avsnitten av Gifta vid första ögonkastet som jag inte har sett innan och så långt det går på Hit the floor så idag känns det som att jag har ett blankt, obehagligt, blad. För att skjuta upp det stora problemet med vad jag ska ägna tevetiden åt plockade jag fram vår råsaftscentrifug (och dess tusen delar) ur skåpen och juicade allt som såg trist ut plus ingefära. Det känns ju oerhört duktigt/nyttigt att göra egen juice, men arbetsbördan vs pris och slutprodukt? Alltså jag vet inte. Först ska frukten sköljas och citrusfrukter skalas, sen tar det cirka tre sekunder att juica skiten bara för att få ett halvt glas juice (okej, en flaska) och två kilo torrt fruktkött som är freaking omöjligt att få bort om man inte diskar o m e d e l b a r t. Så då diskar man ju alla tusen delararna med en pytteliten specialborste i tjugo minuter och torkar av bänken örti gånger pga kladd. För en glasflaska juice som förmodligen kostade minst 40 kronor i totalt inköp av frukt och grönt. Jag känner att det är väldigt oklart om det var värt det. *sippar hemgjord juice med sugrör framför teven*

Det gulligaste jag har hört

Häromdagen läste jag en av alla femtio bebisböcker som jag fick för mig att köpa i ett svagt ögonblick. Ett kapitel tar upp separationsångesten som en del (många) bebisar går igenom runt halvåret-ish. Förklaringen till att ens unge kan få panik när en typ går ut ur rummet är att hen precis har insett att hen är så himla förälskad i sina föräldrar eller nära personer och bara bara bara vill vara där dom är. Alltså HUR GULLIGT?!

Vaknade imorse med så jävla ont i halsen och tryck i öronen och sån där varm känsla i näsan som kommer innan Den Stora Snuvan gör sitt inträde. GNÖL. Jag hatar att vara förkyld och just nu gör jag det extra mycket för jag är så jävla rädd för att det ska sätta sig i lungorna och det är svinjobbigt i vanliga fall due to astman, men jag är rädd att det kan bli ännu värre nu när bebisen snor mitt immunförsvar. Alltså hellre jag än bebin såklart, men helst ingen av oss.

Läste lite bakåt i bloggen igår och tydligen så bråkade jag och Andreas rätt jävla ofta pre-graviditeten och det var ett rätt tydligt PMS-mönster i det bråkandet. Sen jag blev gravid har vi kanske bråkat en gång? Topp ett sak jag kommer sakna med att vara gravid: att slippa mens/PMS. Har väl aldrig haft ett så här lugnt och jämnt humör nånsin förut tror jag.

Har haft en så jävla produktiv dag på jobbet. Älskar när ingen annan är här så jag får grejer gjorda. Idag har jag dessutom tagit tag i en massa svinjobbiga officiella/statliga måstegrejer som jag har haft lite ångest för samt styrt upp finansiering för närmsta kvartalet (för mitt jobb, mind you). Känsla: I'M ON TOP OF THE WORLD! Ringde precis Andreas och bjöd ut mig själv på date. *happy face*

Så det är väderombyte och min astma gör sig i vanlig ordning till känna. Den här gången visserligen mer som en liten varning om vad som komma kan så jag jobbar hemma eller "tar en vilodag" som jag smsade mina kollegor imorse och försöker mota Olle i grind. Grejen är att jag inte har gått upp än, bara gått ut i vardagsrummet och hämtat Andreas hemmadator samt gjort frukost i köket och sen retirerat tillbaka till min högborg sängen. Det innebär att medan jag i turordning har pratat med vårdcentralen, en leverantör och ikeas kundtjänst så har jag suttit as nature created me i sängen med tuttarna i vädret och benen i buddhaställning för att få plats med magen. Jag VET ju att ingen kan se mig, men det känns ändå som att jag gör nåt typ busigt. (Förlåt för ordvalet.)

Igår råkade jag klicka vidare till "Läs mer"-länkarna i 1177's gravidapp och det skulle jag verkligen inte ha gjort. Det finns ett avsnitt som heter "Den första tiden efter förlossningen" eller nåt sånt och där står cirka allting vidrigt som händer med kroppen vid en förlossning och allting är typ ja, det är rätt vanligt och vanligtvis gör man ingenting åt det så det kan ta ett halvår innan det läker av sig själv. Vilket är EXAKT INTE DET JAG VILL HÖRA. Är fan sugen på att åka till USA och deras smärta är av ondo/in plastikkirurgi we trust-inställning till vård. Kommer alltså behöva göra om hela rundan med barnmorskan där jag tvingar henne att lova att den inställningen absolut inte ska tillämpas på mig efter förlossningen. Jag vill ha trippla kontroller, utlovad kirurgi om nödvändigt och absolut inget jävla det är natuuuuuuurligt. Jag skiter i om det är naturligt, återställa till originalfunktion är också naturligt.