Hag kom precis hem från en tur till lampaffären och Mio med pappa. Varje gång jag är här mår jag så himla bra. Det är så mysigt och lugnt och framförallt så är det annars ständigt dåliga samvetet över pappas ensamskap såklart helt borta. Jag kan nästan inte berätta hur skönt det är. Mammas närvaro här är också lättare att bära nu, lite mysig till och med. Den var jobbig i början. Alla ställen hon har suttit på, alla blommor hon har pillat med, hennes doft i badrumsskåpet. Det var lite för svårt att liksom värja mig där i början, då när allting var så extremt påtagligt ändå och sorgen så djup och så grund samtidigt. Nu när den är mer molande och minnena inte uteslutande är från den sista sjukdomstiden utan släpper igenom det fina, dom mjuka, alla skratt så är det istället fint. Jag går och letar i kokböckerna efter hennes handstil, klappar på hennes plats i soffan och öppnar badrumsskåpet på vid gavel när jag är på toaletten och jag saknar, längtar, minns. Det var ju inte så här det skulle bli, men den här verkligheten fungerar den också. Den är också ett liv. Den har också en mening, tvärtemot vad jag kände där i våras när mörkret helt tagit bort min livslust. Jag skrattar från magen igen. Inte heller det går förmodligen att beskriva storheten i.

Med vänlig hälsning, ej lydigt preggo

Saker jag skiter i while pregnant:
Min vikt. Förstår på allvar inte det här jävla vägandet/viktpratet eller vad det egentligen ens ger nån ever. Lite blodprover och urinprover och blodtryck och ultraljud och magmätningar och bebishjärtljud talar ju i fakta, vikt gör det inte. Jag vet folk som har gått upp massor och mått bra och folk som har gått upp lite och mått bra. Folk som har varit smala innan och tjocka innan. Oavsett hur deras graviditeter har fortlidit så är det inte vikten som har visat något avgörande utan helt sonika andra tester. Jag har frågat barnmorska och överläkare om vad exakt det visar att följa vikten och so far har jag inte fått nåt annat svar än det kan vara en indikation, men det är väldigt individuellt vilket på nåt sätt får mig att tänka att om det är så individuellt så är det väl egentligen ingen pålitlig indikation? Jag väger mig såklart hos barnmorskan eftersom det just nu är en del av protokollet, men jag vet inte resultatet för jag har bett att få slippa veta om ingenting händer som gör att jag måste.

Min andra sak som jag skiter i är kostråden. Ingen alkohol eller tobak i den här kroppen pga i mitt tycke bevisade negativa följder och small sacrifice to make, men i övrigt? No shits given. Jag tog upp det här med listeria med min barnmorska eftersom det typ är 1 fall om året varav inte ens hälften går att härleda till vad kostråden avråder från och hennes reaktion var att rycka lite på axlarna och säga att oro har betydligt fler negativa och konstaterade effekter än en bit mögelost om man nu är sugen på det. Så jag har ätit kött medium rare och mögelost när andan har fallit på och valt att inte ha ett uns av dåligt samvete.

Det här är ingen preach för att Alla Måste Göra Som Jag, utan mer ett försök till balans i det som verkar vara en ständig ström av förmaningar. Det här funkar bra för mig liksom.

För övrigt så sjukt besviken på Serial S.02. Den känns väldigt amerikaniserad för inte kan nån utanför USA bry sig det minsta om vad en idiotperson gjorde eller inte gjorde i ett idiotkrig och huruvida han kommer få sitta en stund i fängelse eller inte? Hade peppat monumentalt inför första avsnittet och somnade nästan half way through. Plus så himla dålig ljudupptagning på alla telefonintervjuer? Snyft.

God jul i efterskott!

Ligger i min killes min mans barndomssäng och vilar och kollar på magen när den studsar runt av vilda bebins förmiddagsgymnastik. Vi har firat jul med hela min släkt och sen tagit bilen till Örebreu och käkat INGEN JÄVLA JULMAT! med hans familj. Här är tempot lägre än noll och det är så jävla gött. Jag kanske ska duscha och vi ska fika med några kompisar och sen kolla ikapp dom senaste två avsnitten av Homeland och där slutar väl planen ungefär. Imorse nätshoppade jag drömgrejer på rean och jag kommer väl grina när fakturan kommer, men jag har faktiskt gått och dregglat över en klänning sen tidigt i höstas och kände ett starkt unn. Funderar på att blunda lite till över privatekonomin och klicka hem mer grejer. Mmm...köpa saker.

Nutid

Jag såg precis bebin sparka i min mage. JAG SÅG PRECIS BEBIN SPARKA I MIN MAGE. Om ni undrar vart jag befinner mig den närmsta tiden så ligger jag i soffan och stirrar stint på min egen mages kurva i hopp om att få fnittra förtjust igen.

Glömsk (15+4)

Igår när jag ringde till pappa för att önska grattis på farsdag satt jag i min vanliga plats i ett soffhörn i vardagsrummet med benen i soffan framför mig. Medan jag väntade på att han skulle svara tittade jag neråt och ba men vad i helvete?! När blev jag så jävla tjock? och glömde liksom av att magen står ut för att det ligger en bebis på cirka 15 centimeter där inne.

"Jag älskar bebisen" (14+2)

Han är ju en känsloprick min man. Han är lättrörd och har nära till den halvan av känsloregistret som går åt det positiva hållet, vilket innebär att han nästan alltid tycker att allt är kul och bra och mysigt och härligt och så framförallt; han tycker om nästan alla människor (unlike vissa andra ehum). Han älskar mig och ibland ÄÄÄÄÄÄLSKAAAAAR han mig (när han har druckit vin eller är extra gullig) och jag älskar (förutom honom) just att han säger det minst en gång varje dag. Jag har aldrig tyckt att just kärleksuttryck går att överanvända i verkliga livet så länge det sägs med mening. Det finns ju ingenting som gör att själva känslan urholkas bara för att orden uttalas. Tycker jag. Jallefall, igår när vi skulle somna och jag gnällde lite över att Bollen knölade och var ivägen så sa han jag älskar bebisen och jag visste liksom inte vad jag skulle svara. Alltså jag vill ju verkligen att Bollen ska fortsätta att växa och bli tjock där inne och jag ser fram emot att få se vem hen är, men alltså jagälskar inte än. Och det är måste ju också få vara okej, fast jag kände mig som en usel person som ba eh oh-keh-j. 

Ny vecka! (och en liten gravidapp-genomgång) (14+0)

Nu plingade det i min telefon med ett Ny vecka! Pyret har alltså gått in i vecka femton och pyrets mamma börjar bli lite OMG! *kryssögd smiley* Jag har för övrigt 3 olika appar, 1177s egna (tråkig, men neutralt informativ), den där lila som alla alltid postar % och sånt från med det fantasifulla namnet Gravid App (särskrivning and all) som jag egentligen avskyr pga pissig information i partnerfliken. Dom får fan minuspoäng för att ha en partnerflik när den ändå bara handlar om att tänka på att din partner har det lite jobbigt eller ha tålamod för hennes nycker eller det kan vara svårt att knyta an, men det kommer...nog. Okej, det där efter sista kommatecknet var ev-en-tu-ellt min egna fantasi, men det känns typ så. Enda anledningen till att jag har den är just att den räknar % av total graviditet på ett tydligt sätt (och för att alla har den...). Min sista, och bästa, app är Ovia Pregnancy. Den är på engelska, men informationen är lätt att ta till sig. Det enda är att man får ha visst överseende med att vissa grejer som föräldraledighet och/eller doktorgrejer inte kanske riktigt är applicerbart till 100%. Åh! Och så ska man GE FAN I att använda den där mat-track-funkionen pga ger enbart superdåligt samvete slash ätstörningssignaler. Men i övrigt kan man se hur stor bebisens hand är en viss vecka, jämföra hen med gulliga djur eller leksaker eller parisian bakery (Your baby is now the size of a small macaron *dör gulldöden*). Vår bebis är den här veckan lika stor som en mus/napoleonbakelse/squirtgun. Naw. En annan bra grej är att man kan döpa sin unge så texten anpassas efter det samt att den kör med både han/hon i beskrivningarna. Hen verkar inte riktigt existera i den amerikanska världen än, men it's good enough.

I övrigt är hen där inne tydligen 10-14 centimeter den här veckan. WHAT THE FUCK!? Den har ju varit yttepytte svinlänge och nu ba nä, men jag är väl som en colaburk då. Inte så jävla konstigt att magen står ut eh?

Sak jag inte trodde att jag nån skulle göra

Sitta och imprinta min doft i en liten tjugocentimeters gris i tyg så bebin ska "känna igen doften".

Fick låna Martina Haags Det är något som inte stämmer av Alltfinnsredan när vi vuxenvardagsfikade förut och åkte direkt hem till soffhörnet och läste ut den på en timma blankt och herrejävlar vad jag vill tvinga Andreas lova på heder och samvete att aldrig aldrig aldrig lämna mig. Att aldrig aldrig aldrig skiljas. Att vara min människa för fucking all framtid.

Jag är inte vilt förälskad i min man. Jag får inte hjärtklappning när jag ser honom, inte sug i maggropen heller. Det händer att jag googlar snabb+skiljsmässa när vi har bråkat/bråkar och jag verkligen inte kan se hur vi nånsin ska kunna leva ihop en enda liten timma till. Jag är inte hans bättre hälft och han är inte min, vi är två egna personer. Men han är mitt team. Han är min trygghet min värme mitt lugn. Han får mig att skratta varje dag och när han tittar på mig ibland så måste jag gråta lite för den blicken är så jävla varm och mjuk och fin och har så mycket leende i ögonvrårna så hela min varelse liksom blir luddig i kanterna av gull.

Jag skulle klara mig utan honom, men jag kan inte tänka tanken utan att få lite panik. Jag vill inte leva utan honom. Jag vill inte vara förälder utan honom. Jag vill inte ha en egen lägenhet där inte han är, inte äta middag med nån annan varje kväll, inte lägga mig i en säng där inte han sover.

Fy fan för kärlek som tar slut.

Lyssnar på julmusik på jobbet. Alla julhatare är borta och jag och min kollega sittdansar och skrattar. Alltså jag gillar mitt jobb så himla mycket och jag gillar dom jag jobbar med så himla himla himla mycket. Dom är smarta och bra och gör mig glad varje jävla dag. I övrigt såg jag förut en man som åt frukt med kniv. Folk som äter frukt med kniv direkt från knivbladet gör att jag tänker på Crocodile Dundee. Folk som äter frukt med kniv får mig också att tänka på att jag själv tycker att det är rätt gött att äta frukt med kniv så nu måste jag köpa äpplen på vägen hem.

Helglistan!

Vad åt du till frukost? En ciabatta med ost, en halv vitamin well och en kopp kaffe.

Vad har fått dig att skratta i dag? Min chef och min kollega och Andreas. Jag skrattar mycket nuförtiden. Det är fint.

Vad har du på dig just nu? Borde förmodligen ta bort den här frågan när den kommer eftersom svaret without fail är följande: svarta strumpbyxor, svart trikåkjol, svart halvgenomskinlig blusgrej, håret i lilla my-tofs.

Hur ser resten av dagen ut? Ja, alltså jag lär väl jobba fram till klockan fem iallafall.

Vad händer i kväll? Då lär jag väl vara hemma och se på film som vanligt. Längtar lite efter att hänga med Andreas en hel helg faktiskt. Jag gör ofta det i slutet av arbetsveckan.

Och i helgen? Pratade lite löst med Allt finns redan om att ses pga så himla längesen och jag längtar efter henne, men ett bestämt svar på var/när/hur försvann liksom i mängden andra sms som skickades under dom tre timmarna som vi mer eller mindre sms-hängde igår. Andreas berättade när han kom hem igårkväll om att vi ska käka middag med Robert och Julia och deras unge imorgonkväll så jag antar att jag också ska göra det. Andreas pratar också om att måla om i sovrummet, vilket egentligen inte innefattar mig i nån större mängd än att jag ska välja ut vilken färgjävel vi ska ha, men jag tycker ändå att det känns jobbigt. Vill hellre gå på stan och pilla på julklappar.

Vad är det roligaste som hänt dig den här veckan? Att jag och Emma Esteban änt-lig-en fick till en dejt och när min chef hade varit på vinlunch och kom tillbaka och var på väldigt bra humör. Och igår när Andreas kom hem lite packad och vi fick en fnissattack av nåt internskämt.

Och det tråkigaste? Väderjäveln. Hatar fan plusgrader. Ge mig kallt och sol.

Helgens tre bästa låtar? Har lyssnat på cirka noll musik med flit det senaste...året så jag vet inte? Förmodligen nån julmusik pga gravidjulpsykos.

Hur lyder dina tre senaste sms?  Väljer att tolka det senaste från de tre olika personerna i topp av av inkorg för annars skulle alla tre vara från samma person.

1/4 del avklarad! från min kompis som också är preggers.

Den där emojin med en gul tjej och en gul kille som pussas från Andreas appropå att han var lite full och längtade när han drack öl igår.

Hah glad emojigubbe okej från en av mina anställda appropå att jag hade råkat schemalägga henne på två platser idag och sen tog fel på dagar på hennes semester och till slut gav upp och skrev Ignorera mig bara. Jag är ju dumihuvet. Sätter således inte nån prestige i att vara nån större förebild för vår personal.

Vad dricker du i helgen? Bubbelvatten, kaffe, apelsinjuice och förmodligen julmust.

Och tiden bara rinner iväg ja (13+5)

Jag var tvungen att öppna en app och kolla vilken dag jag var i när jag skulle skriva rubriken. Man kan säga att the novelty av den här graviditeten lite har gnagts av. I början tror jag att jag kollade apparna kanske en gång i timman och nu kanske en gång i veckan när telefonen piper med en notifikation om ny vecka. Trodde aldrig jag skulle bli så laissez faire:ig, men mirakel kan hända osv. Det var så himla mycket oro som föll av där på ultraljudsbritsen. Först och främst när barnmorskan ba och där är hjärtat och sen när hon pekade på två ben, här är en arm och en till och här....här är två hjärnhalvor också. Alltså den har klarat sig så här långt och verkar ha två av det den ska ha två av och hjärtat pickar och den var helt sprattlig och vild och min mage putar och vi har nästan helt passerat vecka 14 och missfallsrisken är nu rätt så minimal (ta i trä osv) så nu börjar jag liksom fatta att vi med väldigt stor sannolikhet faktiskt kommer få en bebis. IIIIIH EN BEBIS GULLEGULLEGULLEGULL.

Jag mår fortfarande alldeles utmärkt. Mer utmärkt när jag och Stina var i Edinburgh och jag var utomhus och uppe och rörde mig hela dagarna än nu när jag ägnar nästan alla dygnets timmar åt att sitta eller ligga, men jag måste ändå erkänna att det har varit en oerhört soft graviditet so far. Ja, jag vet att det är lylligt och jag är tacksam för varje dag som det fortsätter. Jag är dock jävligt slemmig i halsen, liksom under svalget, och ibland äcklar det mig så mycket att jag får kväljningar. Jag har absolut ingen aning om varför, men nu ska jag gå till apoteket och köpa nåt mot sura uppstötningar och hoppas att det hjälper. Inte för att jag har sura uppstötningar, men det kanske är samma hormon som slappnar av magmunnen eller vad det är som ställer till mitt slem. Ja, förlåt för graphics.

I övrigt så har jag gått in i nån OKEJ NU FIXAR VI ALLTING SOM BEHÖVER FIXAS-mode. Gjorde en lista igår och oh lord, vi har lite jobb framför oss. Det tog tre år för mig att välja soffa pga utbudet och jag har aldrig lyckats köpa en ipad (jag tar en sån eller ska jag ändå köpa en så kan jag ju likagärna ta en sån med simkort och ska jag ändå betala x kronor så kanske jag ska köpa en med mer GB och HELVETE VAD DYRT DET BLIR JAG KÖPER INGET) så det här med att vi nu måste köpa en ny bil känns...oöverstigligt. Men men. Vill helst få plats med barn och barnvagn och inte livea sjuttiotal och stoppa in ungen i en korg i baksätet utan bälte.

Så gick en vecka osv (11+6)

Jag har fått en mage som inte går att bortse ifrån ens med ens bästa fantasi. Det gör att den värsta oron börjar försvinna lite. Det och att vi snart är i vecka tretton och jag inte ens med min vildaste fantasi kan känna nåt ont eller blod eller obehag och magens putande verkar ju ändå lite som att det bor nåt där inne. Vi ska på ultraljud på torsdag och jag gissar att vi kommer få reda på det då, men just nu känns det för första gången lite mysigt och hoppfullt.

Hur mår du? (11+0)

Jag och Andreas och den där lilla magen packade ett par väskor och drog till Berlin lördag till tisdag. Det var extremt avslappnat och trevligt. Jag sov middag varje dag till exempel. Det var gött. Vi åkte till hotellet som vi bodde på på smekmånaden bara för att det är så jävla göttigt och det var precis lika göttigt den här gången. Personalen kände igen oss och blev helt lyckliga när vi berättade att vi inte kunde hålla oss borta. Det var gulligt och herreguuuuud vad mycket billigare det är att äta lyxmiddag, eller any middag i och för sig, när en inte dricker alkohol. Gravidmässigt är jag inne i nån form av jag vet inte men mellanperiod? Jag känner tillräckligt (ömma tuttar/kissa på natten/pet i livmodern) för att tänka att jag nog är preggers, men inte så mycket så att det tar upp all min tanketid längre. Har till och med slutat komma ihåg att gå in på apparna och kolla. Om ungen lever och har det gött där inne så gör den ju det och om inte får vi reda på det på ultraljudet nästa torsdag.

Vi pratade en del om föräldraskapet när vi var borta. Fyra dagar oavbrutet umgänge gör ju att det finns en hel massa massa tid att prata om grejer på och jag funderar rätt mycket på det här med att vara förälder vs att vara mamma. Att bli förälder skrämmer mig inte alls. Jag ser till och med fram emot att bli det. Mamma däremot? Not so much. Kraven som följer mammarollen känns inte alls samma som dom som kommer med föräldrarollen. Förväntningarna och allt tyckande är fortfarande väldigt koncentrerade kring mamman och det finns oändligt antal ställningstaganden, alla med sina förespråkare, där nån alltid oavsett vad man väljer kommer tycka att det är fel val. I en del grejer känns det som att det jobbigaste är att stå för sitt val och inte valet i sig självt och det känns så jävla snett. Jag skulle önska att det fanns nån form av lexikon för all things parenting. En bok helt utan en massa tyckande där allting bara är beskrivet rakt upp och ner. Vi kan ta det här med matande som exempel. Jag är inte helt hundra på att jag vill amma alls och/eller helt. Jag skiter fullständigt i vad andra gör så det är no judgement, men jag vet inte om jag vill/tror att det är bäst för oss. Det hade därför varit sweet om information om hur matande funkar och vad man ska tänka på fanns att tillgå på ett samlat, enkelt och odömande sätt för att undvika att behöva googla och försöka låta bli forum med en jävla massa tyckande.

Tänk om det inte är nåt där inne? (10+0)

Börjar vecka elva (again with the räkning alltså) med att boka om ultraljudstiden. Den första vi fick passade inte riktigt eftersom jag är i Edinburgh med Stina då, men dum som jag var sa jag ja till dagen innan istället. Alltså inte dumt som i att jag inte vill göra det, men tänk om det inte finns nåt därinne? Tänk om fostret har dött/slutat utvecklas men att det inte har blivit nåt missfall? Den senaste veckan har jag liksom inte känt speciellt mycket. Jag är inte supertrött. Jag mår inte speciellt illa och även om brösten fortfarande är ömma så har jag liksom inte några känningar tycker jag. Nu när jag skriver det här slår det mig att jag kanske borde ringa till min barnmorska och höra vad hon tycker. Min app säger att fostret borde vara lika stor som en legogubbe nu. Jag vill väldigt gärna att legogubben mår bra och har rätt storlek och ett pickande hjärta.

Gravidtips och en komplimang

Idag åkte vi till Täby Centrum med ursäkten att vi skulle kolla på julklappar och innan vi åkte sa jag till Andreas å det skarpaste att inte låta mig åka därifrån utan nya trosor. Alla min trosor rullar nämligen ner under magen och lägger sig som ett jävligt obekvämt veck och trots att jag i veckor har tänkt att jag ska göra något åt det och vid ett tillfälle till och med stått med ett tvåpack i handen så har jag bara inte kunnat göra det för HELVETE VAD FULA DOM ÄR. Hatar vita bomullstrosor med ingen skärning och tyg upp till axlarna. Jag är gravid, inte inlagd på sjukhus liksom. Men idag när jag klädde på mig så var det liksom droppen som gjorde att jag kände att världens samlade mammatrosor oavsett fulhetsgrad fanimig MÅSTE flytta in i min troslåda. Och lyssna här: på Lindex finns det höga trosor både från Ella M och deras egna märke SOM GÅR ÖVER NAVELN ÄVEN PÅ PREGGON I VECKA NITTON. Köpte 6 par och ångrar att jag inte köpte fler. Passade också på att köpa två BH:ar i fin spets utan byglar och nu går jag omkring här hemma och känner mig både snygg och bekväm. High five Lindex, jag ska älska dig tills jag dör. Åh, och H&Ms gravidstrumpbyxor i 100 denier (hänger på bebisavdelningen) är också the bomb. Eventuellt kommer jag aldrig gå tillbaka till vanliga kläder igen.

Vi strosade också runt planlöst och tog i saker och sen köpte Andreas ett par finbrallor på Volt och jag stod bredvid kassan och väntade och var i vägen när det kom en kvinna som också skulle handla. Jag ba jag står inte i kö. Jag är bara sällskap och i vägen och då log hon och och ba och du är väldigt snyggt klädd! SMILEYFACE HJÄRTÖGON V-TECKEN.

On another note

Åt precis 1/5 chipspåse till förrätt medan jag väntar på leverans från Pizza Hut till middag. Är ensam hemma och acting like a baws.

Pengar pengar pengar och tips på hur man kanske kan få behålla lite mer av dom pt. 1

Det känns som att jag alltid vill lägga in en brasklapp när jag ska prata om pengar eller saker vi köper eller jamen hela mitt liv egentligen. För jag är priviligierad och ibland får jag för mig att jag liksom måste säga att jag vet om det för att jag inte ska låta som ett bortskämt barn, men bara grejerna i sig ÄR ju bortskämda på ett sätt så det blir ju bara en konstig liten ähmen här sitter jag och är priviligierad och lever gött men det är ju okej eftersom jag VET OM DET. Det blir ju lite könstigt va. Nu gör vi så här att jag skiter i det framöver. Det här är ju ändå en blogg om mitt liv och mitt liv ser ju ut som så att jag är vit och bor i innerstan i Stockholm och jobbar med fäshiön och har en man som jobbar med mediasaker och vi har en bra gemensam inkomst och har därmed råd med shit. Grattis till oss på nåt sätt. Nu kör vi ekonomitips härå. Jag får nog dela upp det lite.

1. Att tänka på vid bostadslån/val av bank

För öppenhet kan jag ju säga att vi har Handelsbanken och jag älskar vår personliga bankperson. Det är i princip hen som har kommit med samtliga förslag som har gett oss mer pengar i plånboken, även om jag kanske hade föreslagit nåt liknande efter lite räknande. Mitt första tips är därför att tänka mer än bara på kronor och ören på räntan när man väljer bank för bolån och mitt andra tips är att samla sin shit på ett och samma ställe eftersom man på det sättet blir en bättre kund och därmed får bättre villkor och rabatter och grejer även om det vid första anblick verkar billigare att sprida sina grejer. En bra relation med sin bankperson kan bokstavligt talat vara guld värt.

Mitt andra tips är att boka möten med ett par-tre banker och kolla vad dom kan erbjuda en helkund innan ni bestämmer er. Var öppen mot er nuvarande bank och säg att det är en stor affär och att ni känner att ni måste kolla era alternativ eftersom det gäller så mycket pengar/så stor del av ert liv. Det bör ses som att ni är medvetna och ansvarsfulla kunder och genererar snarare bättre rabatter hos er nuvarande bank än att ni förlorar nånting. Steg ett i förhandlingen är därmed öppnad.

Det första man jämför är ju räntan. Vad får vi hos bank 1 jämfört med bank 2 osv? Be om era personliga räntor både för rörligt och bundet då rabatterna ofta skiljer sig beroende på hur länge man binder sina lån. Jag gjorde ett excelark där jag lade in informationen så vi snabbt kunde räkna ut vad den faktiska skillnaden i kronor blev för varje alternativ. Det är viktigt eftersom det är just den skillnaden som man sen använder för att jämföra på riktigt. 

För här kommer mitt bästa tips. Jämför även:

a) kortavgifter! Varje kort har ofta en avgift, t ex Handelsbankens kostar 250 kronor/år och om man som oss har 6 stycken (varsina kreditkort, lönekort och kort till gemensamt konto) så är det ändå 1500 kr om året. Här brukar dom kunna "göra lite". Vi betalar t ex bara för varsitt kort om året. Det är 1000 kronor sparat det.

b) låneskydd/livförsäkring. Här är det som avgjorde vårt val (ihop med att vi fick en specifik kontaktperson). Handelsbanken har nånting som kallas för låneskydd som ska ingå när man tar bolån genom dom. Låneskydd betyder att om ond bråd död, god forbid, skulle drabba dig eller din partner så täcker banken upp till 1,7 miljoner per person. Kanske inte det mest upplyftande att prata om, men framförallt om man har barn så kan det ju vara skönt att veta att man inte kommer stå där med ett lån för två personer när man är ensam kvar. I vårt fall skulle låneskyddet i princip ta bort den personens del av lånet om det värsta händer. Andra banker vi träffade (Skandia, Swedbank, Nordea) hade inte låneskydd, men däremot nåt liknande i en livförsäkring som man fick betala för varje månad. För oss var skillnaden 450 kronor i månaden mellan Handelsbanken där det ingick och den billigaste av övriga. Det är 5400 kronor per år det. Är man inte intresserad av låneskydd så är det ju bara att gå tillbaka till att jämföra räntesatser, men om man är intresserad så är ju 5400 kronor per år ändå 27 punkter (0,0027) på ett bolån på 2 000 000 kronor.

Ännu mer detaljerad förklaring/exempel:

Bank 1:
Låneskydd ingår
Ränta 1,93%
Lån: 2 000 000

Total kostnad per år:
2 000 000*0,0193 = 38 600 kronor eller 3217 kronor/mån

Bank 2:
Livförsäkring 450 kr/mån / 5400 kronor/år
Ränta: 1,75%
Lån: 2 000 000

Total kostnad per år:
2 000 000*0,0175 = 35 000 kronor + 5400 kronor = 40 400 kronor eller 3367 kr/mån

Det som först känns billigast var alltså inte det.

c) amortering. Nu är jag oerhört för att amortera eftersom det är ett bra sätt att vänja sig vid en viss utgift varje månad och ju mer man amorterar ju mindre behöver du amortera längre fram och desto mindre ränta kommer du behöva betala. Amorteringens vara eller inte vara behöver vi ju inte gå in på här, men om man har tajt ekonomi så kan det ju vara skönt att kolla om nån bank har lägre amortering än nån annan eftersom det har en direkt påverkan på pengar ut varje månad.

Om du/ni gör allt ovan så kanske ni kan lyckas få ner det ni betalar varje år med flera tusen. Det är ju gött.

När ni väl har en bank och lån och räntor och en bostad har det gött så kan det här potentiellt bli en gift that keeps on giving. För GLÖM INTE ATT VÄRDERA OM BOSTADEN MED JÄMNA MELLANRUM! Ring din bankperson och träffa hen nån gång om året och uppdatera er. Hur är räntan nu? Är det läge att binda lån? Vad får vi för rabatt då? Ska vi öka amorteringen? Ska det komma en ekonomisk katastrof i form av föräldraledighet? Går det att frysa amorteringen isåfall? Men framförallt: Vad är bostaden värd idag? Finns det möjlighet att lägga om lån till bottenlån och därmed slippa amortera/frigöra pengar till annat?

Ahmen lycka till dårå.

I helgen var jag och magen och Andypantz hos pappa. Det var så mysigt så jag dog av rosa fluff i bröstkorgen. Nu är vi hemma och jag ska gå och lägga mig i vår säng. Som är skön. Och hård. Och har rum. Och inte gör så att A-P snarkar så mycket så han får ta sitt täcke och en kudde och lägga sig i ett annat sovrum. Ja, it happened. Nästa gång vi åker dit ska jag ta med sängen som står i vårt förråd så vi får en ordentlig jävla säng och slipper rulla ihop till en sned hög i mitten samt fkn ryms.

Annars händer det inte mycket. Jag har bananaslängt efter all things jul och har googlat sönder internet efter mat/prydnader/gran/ljus/whatever. På onsdag kommer städerskan (seriöst bästa beslutet evah) och efter det får jag börja pynta här hemma. Längty.

Jo, har också varit hos banken och "förhandlat" och sänkt vår månadsutgift med 4300 kronor trots köp av ny bil. Jag kan antingen ranta om hur sjukt det är att pengar ger pengar ("lite"äckligt faktiskt) eller ge tips. Your choice.

Min mage hälsar och säger förlåt

Nä, men okej. Jag kommer förmodligen bli världens största preggo. Hej hej vecka 18.

Joel Alme säger i Jills veranda att det viktigaste är att känna sig älskad och välkommen hemma, för om inte där så var? På ett ungefär. Och jag tänker på självklarheten jag bär med mig varje dag överallt alltid alltid alltid. Jag och min syster är och har alltid varit så självklart välkomna hemma så iallafall jag tar det så oerhört för givet så att jag inte ens frågar om jag får komma när vi ska åka dit. Eller jag kanske frågar när jag talar om att vi kommer, men jag lyssnar definitivt inte på svaret. Inte ens om pappa säger att han inte är hemma lyssnar jag. Jag åker dit när jag vill. Fy fan vad lyxigt det är. Fy fan vad lyxigt det är att vara älskad till den grad att det liksom är som en extra ryggradsreflex, så självklart så jag inte tänker på det.

Tänk vilken gåva det är att ge det till sina barn. Tänk vilken tur att födas in i en sån miljö.

Bilar bilar bilar

Ja, nä, men vi fortsätter väl livet som vanligt då? Här kommer dagens dos av vardagsrealism i den trygga svenska medelklassen.

Vi har köpt en bil. En familjetraktor, jag menar bil. Vi har ju haft en liten Ford Fiesta sen förra hösten och ihop med den lilla känsloaspekten att det var mammas bil så ÄLSKAR jag den. Den är liten och nätt och drar typ ingen bensin (tur och retur till Lidköping på mindre än en tank / 30 liter) och den är lätt att parkera och mjuk att köra och har allting man kan behöva. Den nya bilen är en Volvo V70 och kvalitetsmässigt går det ju inte ens att börja jämföra pga så himla överlägsen, men den är så stooooor. Den har ju allting vi behöver in terms of plats för bebis och bebistillbehör och säkerhet och den är för vuxna människor och den är jättefin och jättebra på alla sätt och vis, men jag älskar den inte än. Förmodligen älskar jag den inte för att den betyder att jag är vuxen och att jag måste sälja mammas bil och det gör fkn ont att sälja den. Jag har separationsångest deluxe och vill helst behålla den, men alltså till och med jag fattar att det är total idioti. Vi bor i innerstan. Vi behöver fan knappt en bil, let alone två, och den kostar pengar bara genom att existera men buhuhuhu jag vill inte. Imorse signade jag iallafall ett kontrakt för försäljning genom KVD för jag och Andypants kom fram till att det inte är bra för mitt preggopsyke att hantera blocketfolk och på fredag lämnar jag ifrån mig den för försäljning. Jag är typ redan ledsen.

Den stora lättnaden (9+1)

Imorse var vi hos barnmorskan för inskrivning. Hon jag träffade förra gången var sjuk så vi fick en ny som visade sig vara mycket trevligare så nu har vi bytt till henne väldigt smidigt. Jag var livrädd och har haft superångest för att gå dit pga hypokondriker som tror att allting är SuPeRdÅLiGt med allt så när mitt blodtryck visade sig vara perfekt och likaså järnvärdet, blodsockret och vad mer dom nu mäter så var det som om världens största sten bara föll från mitt bröst. Nu ska vi få göra KUB-test och ett sånt där rutinultraljud och SEN ska vi träffa henne igen. I början av december. Typ en evighet bort ju. This preggo be healthy, hurra!

Alltså jag vet verkligen inte vad jag ska skriva här när världen ser ut som den gör. Allt känns så fjuttigt eftersom allting i jämförelse blir så fjuttigt. Jävla maktgalna idioter till män överallt.

Vi var på Fotografiska i lördags. Där finns Magnus Wennmans Där barnen sover, bildserien om barn som drabbas av kriget. Det var så mycket känslor i det lilla nedsläckta bakre rummet och med all rätt. Verkligheten att det som hände i Paris är vardag för så många kunde inte blivit tydligare än just där, just då. Samtidigt var det oundvikligt att slås av kontrasten av vit medelklass som med tårar på kinderna bara gick ut ur det lilla rummet, kollade på lite andra foton och sen fortsatte med våra liv med en liten ryckning av en axel och kanske lite tyngre hjärtan. Vi kan ju unna oss att känna precis hur mycket empati vi vill med för i våra liv finns ju i princip inget ont. Våra liv fortsätter som vanligt. Vad kan det möjligen finnas att säga om min vardag då utan att det låter bortskämt/vidrigt/verklighetsfrånvänt?

Vänder det nu eller är det över? (8+5)

I torsdags fick jag så jävla ont i njurarna så jag fick gå direkt och lägga mig med en varm vattenflaska och en alvedon och gunga fram och tillbaka tills jag somnade. När jag vaknade kände jag ingenting. Enter (som i ungefär allt annat i graviditeten): oro. Jag pendlar mellan att tycka att gravid är svintråkigt och vara livrädd för att pyret där inne inte lever längre. Gud vad det måste ha varit så mycket enklare att ha fått barn när vi var typ tjugofem och internet inte var lika utbrett och ingen annan hade varit gravid och man inte visste bättre. Nu går det ju i princip att tänka på nåt annat än missfall och missade aborter, eller vad det heter på svenska, och allt annat jävla skräp som kan gå fel. Jag trodde i min enfald innan jag blev gravid och "råkade" läsa lite på olika forum att missfall = blöda, men det är visst vanligt att man går omkring och kroppen tror att den är preggers fast fostret har dött. Det känns ju..sådär. Efter i torsdags mår jag i princip inte illa alls, vilket ju borde vara nån form av cause for celebration, men istället går jag och tänker att barnmorskan kommer säga att det inte längre finns nåt litet pyre när vi gör ultraljudet. Det är ju peppigt.

Samtidigt: tvättar minibodys och minibyxor och minimössa och har börjat vakna på nätterna för att gå upp och kissa och måste ligga med armarna uppallade av kuddar framför mig på nätterna för att inte dö av ont i brösten. Är eventuellt fortfarande gravid.

Att räkna som pappa (8+0)

När min pappa spelar golf hittar han alltid ett sätt att vinna på, även om han förlorar den officiella tävlingen som samtliga spelare än medvetna om. Nu kan jag nästan ingenting om golf (pga snark) men säg att det flest poäng vinner som är tävlingen och någon annan har fler poäng, då räknar pappa snabbt ihop att han hade färre slag/vann fler hål/nåt annat man kan räkna på och lutar sig sen nöjt tillbaka i stolen. Ungefär så känner jag att det här med att vara gravid är. Först räknar man att graviditeten startar vid senaste mensens första dag och vips så är man minst i vecka fyraish innan det ens syns på ett test att man är preggers. Sen räknas veckor som påbörjade veckor och åtta fullgångna veckor + 1 dag ger vecka nio som i sin tur ger månad tre. Jag är i tredje månaden enligt gravidsättet att räkna fast jag blev gravid nån gång i början av augusti och det idag är den 16 september och jag egentligen väl mer är en sådär sex veckor in i att vara befruktad. Alltså I'm not complaining, ju snabbare det här kan gå desto bättre, men det är lite konstigt yo. Kollade statistik i en app igår och ba GRATTIS DU HAR KLARAT AV 20,4% AV GRAVIDITETEN. Hoppas resterande femtedelar går lika snabbt.

Edit: alltså är inte i vecka 8 nu. Är 39,6% in nu. Den andra femtedelen gick inte riktigt lika fort som den första.

Idag är mammas födelsedag. Hon skulle ha blivit femtioåtta. Femtioåtta. Det är liksom ingenting. Jag har gråtit så mycket ikväll så jag inte har några tårar kvar för ens mamma borde få finnas hos en betydligt längre än så.

Igår käkade jag middag med hemma hos en av mina jobbarkompisar med resten av vårt lilla team och två stycken bonusperson i form av vuxna och två stycken bonuspersoner till i form av barn. Det var så himla härligt. Ni vet när vissa kvällar och konstellationer av människor liksom bara funkar? När alla samtal flyter på och humorn klickar och maten är god och det är trevligt och ja, ni fattar. Så var det igår och på nåt sätt behövde jag det så himla mycket. En sak med att vara preggers är ju att det lätt blir centre of attention i ens eget huvud, men också en del hos andra fina person som liksom bryr sig, men igår fick jag bara vara jag. Inte jag som är gravid utan jag. Mer specifikt det jaget som fanns innan mamma dog, innan jag blev sönderstressad på jobbet, innan jag började vara hemma 95% av min fritid. Det jag som var när jag inte kände att en situation med främmande människor krävde en ansträngning och som därför också alltid blir lite...forcerad. Det jag som har något att säga och som till och med är lite rolig. Jag fick vara henne igår och när jag kom hem så var jag helt pladdrig och somnade inte förrän halv två. Det var det värt.

Detta illamående gör ej under för min personlighet (7+5)

Herre_gud_vad_jag_mår_illa. Hela dagarna, dygnet runt förutom när jag sover. Förut har det varit när jag har varit hungrig eller på väg att bli hungrig, men nu är det mer konstant. Jag är världens tråkigaste människa att leva med just nu för jag är sur och tycker synd om mig själv och tycker allting är tråkigt och äckligt. Jag försöker äta men det är inte superenkelt när bara tanken på att tugga på nånting får mig att vilja dö av disgust. Jag spyr fortfarande inte och klarar ju av att vara upprätt större delen av dagen så jag kanske ändå ska vara lite tacksam, men det är svårt. Plus bonusgrej: har insett att det som växer i min kropp är en liten liten liten liten människa med hjärta och lungor och små fingrar och ögon som börjar få färg och jag tycker det är så himla obehagligt. Vinner most def inte priset som världens gulligaste preggo.