Jag steppade precis över gränsen till creepy mot mäklaren till min drömlägenhet. Jag mailade igår och eftersom jag fortfarande (ja, det har gått nästan 24 timmar -> han är mäklare -> mäklare bor i sin mail) inte fått svar så gick jag in på hemsidan och mailade även genom deras system. Det här med att vi inte har påskrivet lånelöfte behöver vi inte prata om tycker inte jag. Jag ska fixa det i eftermiddag.

Choose the bigger picture

Jag är feminist. Det är på inget sätt ett statement för mig, mer en hygienfaktor. Jag tycker att det är en självklarhet att försöka jobba för lika rättigheter, lika skyldigheter och kanske framförallt lika stor respekt för alla människor oavsett kön eller ursprung eller friskhetsstatus. Redan från födseln har vi olika förutsättningar i livet. Vissa, som att vara bra på att räkna eller rita eller prata eller fantisera eller så, får vi försöka använda till att göra så bra vi kan och försöka utveckla under livet. Andra, som att ha snopp eller snippa eller vara vit eller svart, är lite svårare att göra nånting åt. Eller förlåt, jag menar ju såklart inte att vi borde göra nånting åt det eftersom det helt enkelt bara är attribut vi har råkat få med oss i ett genlotteri eller för att våra föräldrar råkade gilla varandra där lite en stund. Det är attribut som i en perfekt värld inte borde spela nån som helst roll. Men som spelar jävligt stor roll idag. Jag är feminist för att jag vill att vi ska försöka göra nånting åt det. För att jag vill att det ska spela mindre roll. För att jag tycker att alla förtjänar samma sort respekt. Inga konstigheter, en lägstanivå som jag tror att väldigt, väldigt många håller med om. Därför tycker jag att det är så o-er-hört tråkigt när diskussionerna kring hur vi ska ta oss dit så himla ofta handlar om huruvida man är/inte definierar sig som feminist, huruvida feminismen "har gått för långt?" och (den sköna) vem som egentligen förtjänar att kallas för feminist istället för HUR GÖR VI NÅT ÅT ATT VI INTE RESPEKTERAR VARANDRA? 

Det är här mina two cents ligger. Vi kan väl börja med att försöka göra just det, istället för att hoppa på varandra hela tiden? Jag fattar att det är jobbigt att alltid vara den som måste förklara varför och hur och att det är så jävla pissigt att hela tiden behöva fightas för folk som inte kan/vill förstå och att det är så jävla orättvist att behöva bli motarbetad när man bara vill väl. Tro mig, that's me i alla mina gräl ever. Men om det är nåt jag har lärt mig av alla dessa gräl så är det att dom gånger jag inte skriker och trycker på utan istället försöker förstå den andra och förklara målet med mina argument på ett lugnt och snällt sätt går poängen nästan alltid hem. Är man mer påläst, har bättre argument och ett mål som inte går att säga emot utan att låta som ett as (alla är lika mycket värda och förtjänar respekt) så vinner man i längden. Därför tror jag att vi som har fattat måste försöka ha tålamod  med (och ja, respekt för) dom som inte har det och välja the higher road. Det är inte lätt eller rättvist eller så, men det kommer göra fler människor mottagliga för förändring. Teach what you preach liksom.

Åh herregud livet va? Nu ba boom! har hittat en lägenhet som jag inte kan sluta titta på som har balkong och lite knasiga dörrar och fint kök och många fönster och ligger bara ett stenkast från där vi bor nu och jag blir typ arg när jag tänker att nån annan än vi ska bo där. Har mailat mäklaren och sagt att vi är vähähäldigt intresserade och gärna kommer om det blir förhandsvisning. Det var cirka två timmar sen och nu vill jag ta upp telefonen och ringa och säga samma sak. Plus den är väldigt inom vår budget och om vi får den så kommer jag inte behöva stressa ihjäl mig över att vi har lånat upp till tänderna för att leva gött. Plus hade nån form av creative design-människa hemma idag för en utvärdering av lägenheten inför fotografering nästa onsdag. IIIH NÄSTA ONSDAG VI KANSKE SKA FLYTTA IIIIH! Så spännande. Nåt annat som inte är så spännande, men ändå ett bra tips är Kristoffers blommor som finns i Gamla stan och bredvid Grandpa på Söder. Gick dit för att köpa lite fjäskblommor till mäklarpersonen (charma även mäklaren så hen älskar lägenheten och får bra säljfeeling är min strategi) och gick därifrån med världens finaste bukett. Plus har haft blommor därifrån på jobbet nu i över tre veckor och dom står fortfarande = mycket bra. Är lite uppspelt kan man säga.

Jag sitter i taxin på väg hem nu. Jag tar freaking taxi för att jag inte kan stå ut med att vara hemma men inte hemma än. Vi behöver nog jobba lite på det där, men just nu känns det rätt så jävla fint faktiskt. Jag älskar min syster och jag älskar fanimig Amsterdam och den här helgen har varit ett under av mys och så toppar jag den med att få komma hem och vara en klängapa. Yey!

Jag hatar verkligen att vara av kvinnokön ibland. Typ som varje jävla månad när man måste ha mens. Trots att jag äter p-piller som tar udden av det värsta, det vill säga jag kan numera gå till jobbet och jag slipper kräkas, så får jag ändå en huvudvärk som inte går att bota med tabletter och mår i största allmänhet jävligt pissigt första dygnet. Middagen igår blev inte av eftersom jag fick ligga i ett nersläckt vardagsrum under två filtar och gnälla istället. Det enda jag kunde komma på att jag ville stoppa i mig var frukost till middag och chips med dip. Så det åt jag. Dessutom var jag ett psykiskt vrak och började gråta bland annat för att jag kom på att det var Hela England bakar klockan nio och för att vi har så himla oputsade fönster. Heeeelt normalt. Aja, nog gnällt om det. Om drygt två timmar tar jag min väska och mitt pass och sätter mig på ett plan till Amsterdam för en helg av systerhäng och ta med bekväma skor sis för jag är shoppingsugen! och god mat och sånt. Det ska bli mycket mycket fint.

Rätt så pepp nuförtiden tydligen

Har jag sagt att jag älskar mitt nya jobb? Eller nya och nya, men ett halvår in är fortfarande nytt. Min provanställning har löpt ut (YEY, FASTANSTÄLLD FTW!) och vi har fått ett nytt, permanent kontor och jag har fått kollegor som är här varje dag. Bara det är ju askul, men jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva hur fantastiskt jag tycker att det är att samtliga är ASDUKTIGA och SUPERSMARTA och ERFARNA och SÅ HIMLA ROLIGA! Förlåt för versaler, men det är fan en fest att gå till jobbet varje dag och få omges av sån härn briljans och om jag inte lär mig nånting nu så är jag fan helt olärbar och borde låsas in. Ikväll ska jag på paaaarmiddag hemma hos Andreas kollega, som jag gillar så himla mycket. Det var henne vi sprang på under dom där första supertrevande dagarna i början av januari förra året när Andreas presenterade mig som tjejen jag dejtar och tindrade med ögonen och var allmänt göllig. Hon var superrolig och fantastisk och jag vill typ bli hennes BFF. Har sett fram emot kvällen ungefär jättelänge. Måste jobba lite till, puss hejdå.

Tänk att jag för ett år sen knappt hade börjat hoppats

Igår hade jag en så himla himla fin kväll med min kille. Jag köpte lite mat på vägen hem, lagade lite mat medan han kollade på nån SUPERVIKTIG TRÄNINGSMATCH FAKTISKT och sen, mitt i pastakladd och vattenglas, så fastnade vi vid köksbordet och i ett samtal som liksom aldrig ville ta slut. Jag satt och pillade lite på parmesanosten och åt smulor och fällde en liten tår eller två för att den fantastiska människan jag lever med grät lite för att han tycker att jag underskattar mig själv och då blir han ledsen. Vi pratade om att det nog måste till ett bråk eller två eller tre (Lex förra veckan) för att komma framåt ibland och om att förhållanden väl har sina utvecklingsfaser precis som ungar har. Att det är lite meckigare ibland att hitta det som är gammalt och det som är nytt och det som är en blandning och det är som är eget. Om att vi ändå är så himla glada för att vi kan prata och att vi försöker bråka med värdighet, även om det kanske inte alltid går så bra. Sen fick jag vifta lite med händerna och armarna och höja rösten i entusiasm för att vi kanske är lite mer överens om det här med att flytta och för att den här framtiden som så himla länge var så himla luddig och ingentingig i mitt huvud nu har bytts ut mot drömmar och planer och bilder. Det är stort det här med att prata framtid, stort och också alldeles alldeles underbart.

Sorry älskling, jag är lite snabb du vet

Vi har ju värderat lägenheten. Det var en mycket trevlig liten historia och nu har vi börjat den lite mindre trevliga historian i att försöka komma fram till när vi vill flytta och hur vi vill bo och då får man ju liksom kolla på Hemnet på riktigt. Inte bara för att man liksom kollar Hemnet ungefär som man kollar Facebook eller mailen eller whatever utan liksom kolla-kolla Hemnet. Och OH MY GOD! Kommer bli ett sånt exceptionellt jävla monster här framöver känner jag. Har so far fått den andra inblandade personen att gå med på att gå på två visningar nästa vecka vi ska ju inte köpa nåt NU...och vi hinner ta en öl emellan och den andra är liksom ändå på vägen hem. Plus att jag precis hittade kanske Världens Bästa Lägenhet och nu bara MÅSTE FÅ TITTA PÅ DEN OCKSÅ. Det här att vi var överens om att börja titta lite och känna efter verkar ju inte ha fäst sådär jättehårt direkt.

Kan passa på att meddela att det där köttkoket nu har räckt till en middag för två superhungriga, en lunch för två lagom hungriga och en lunch för en vrålhungrig. Det bästa är att det var så himla mycket mer lättvarierat än säg en chili. Och det här med inlagd rödlök alltså? Så jävla gott. Nu är den tyvärr slut, men jag funderar lite på om jag inte ska testa att göra nåt liknande, fast med rootbeer och sesamolja och mer soja istället för coca-cola och spiskummin. Tror att det kan bli sjukt gott att käka i lättkokta vitkålsblad med nån form av knapriga grönsaker, soja och en vitlökig avokadogegga och inlagd ingefära. Känner nästan lite att jag bara måste prova det. Åh, och man kan räkna ut vad man kommer få för skattebesked nu förresten. Det var en rolig nyhet och kanske den bästa effekten efter själva sovplatsen som ett egetägt boende innebär.

Dagens irritation

För mig: folk som har ställt in rss-feed så den bara visar del av hela inlägg. Jag unsubscribar direkt även om jag egentligen vill läsa för att jag blir så jävla irriterad över att behöva klicka en gång till. Gäller även mobilversion av blogspot där man måste klicka på varje inlägg för att läsa. HATAR det. Vänligen sluta med såna dumheter.

För andra: att jag lånade någons busskort igår och glömde kvar det i plånboken när jag gick till jobbet och sen fick ett gulligt passa på att åka lokaltrafik idag nån timma senare. Oops.

Och tack! Tusen tusen tack för era fina ord och kramar och tankar och all omtanke. Ni förstår inte hur mycket det hjälper. Tack.

Nu känns parsamheten inte jättejobbig, får sitta i soffan och blogga medan nån annan dammsugerm

Igår hade jag en liten identitetskris som till största delen handlade om det här att vara i par. Jag låg och (kanske en smula dramatiskt) grinade i sängen och kände mig ensammast i hela världen, för när man tänker existensiella saker om sitt liv/förhållande är det ju lite tricky att prata med den man är ihop med eftersom det är väldigt lätt att den andra bara hör det negativa och dessutom själv är i det och inte kan ge några vidare råd samtidigt som det är svårt att prata med en kompis om det eftersom det också kan tolkas som att allt är dåligt plus det kanske inte är min rättighet att lämna ut min kille på det sättet. Okej, världens längsta mening men jag funderar sjukt mycket på det där. Balansen. Hur jag går från att ha vänt på varenda liten tanke med min kompisarmé till att känna mig lite fast i mitt eget huvud. Sen gick Andreas (efter att jag hade sagt att jag ville vara själv) varpå jag fick panik och ringde tillbaka honom med ytterst liten röst efter tre minuter och så pratade jag med honom iallafall. Tålamodet den mannen har med mig alltså. Jallafall, det gick bra och han stannade hemma med mig och jag gick och handlade och hade köksterapi resten av dagen. Gjorde inlagd rödlök, inlagd chili, salsa verde, långkokt, apelsin- och linemarinerad fläskkarré i coca cola och ananasjuice. Rostade egen muesli. Diskade diskade diskade. Såg Gone baby gone. Somnade.

Livet

Jag har väldigt lätt för att förtränga det skrämmande. Jag går och tar en skurtrasa och torkar rent varenda hylla i köket eller ringer nån som vill dricka vin och skrattar tills jag gråter och trycker tillbaka tankarna till nån djup hörna nånstans. Jag gråter ibland när det spiller över och ringer till mamma och hulkar mig tyst i luren och så gråter vi tillsammans och hon säger att det är friskt att gråta. Att hon är stolt över att jag ringer henne när jag är ledsen. Att jag släpper in henne också och inte är rädd för att dra ner henne. Som om jag nånsin skulle kunna låta bli att ringa min tröst bara för att skona henne. Så nobel är jag inte.

Sen kommer dagen som inte går att undvika. Den kvartalsvisa utvärderingen av hennes tillstånd. Jag har låtsas om att den inte kommer. Att den inte finns. Att den inte var idag. Sen blev klockan en timma efter mötets början och då, herregud vilken rädsla. Hjärtklappning. Totalskakiga händer. Tårar precis innanför ögonlocken. Och så samtalet. Linn, det var jättepositiva nyheter. Behandlingen går jättebra. Jag svarar ovanligt bra på den. Lättnaden då, som att bada i medelhavets vågor. Mjukt. Varmt. Fint. Som att snålblåsten vintervädret iskylan blev sommarbris ljusa nätter solvarm hud.

Det här året har verkligen börjat i ta tag i-anda. Jag tror att det är jobbet som liksom smittar hemåt och så blir saker liksom gjorda. Till exempel så har jag (äntligen) tagit tag i mitt (obefintliga) sparande. Och vi har fixat gemensamt konto. Och jag ringde precis till en mäklare som ba okej jag kommer och kollar så nu ska jag visst värdera min lägenhet imorgon. Ehm, såatteh hehe.

Och det är dom här generna jag vill föra vidare?

Igår vaknade jag av att jag var arg, anledning ytterst oklar. Det är inte ett så trevligt sätt att vakna på och det gör en verkligen inte till en speciellt snäll människa att vara ihop med. Till exempel så gick jag upp, i tystnad, och började plocka undran lite, i lite mindre tystnad, och sen gjorde jag frukost till mig själv enbart. Vem gör frukost bara till sig själv? Samt vem fan äter den i demonstrativ tystnad vid köksbordet? Sen gick jag, i tystnad, och lade mig i sängen och läste en bok jag redan har läst och tyckte extremt synd om mig själv och svarade nekande på Är du sur på nåt? Kan du prata med mig? varpå jag började storgrina när Andreas hade duschat och klätt sig och ba jag drar upp på stan en sväng för att jag kände mig övergiven och egentligen ville följa med fast jag hade betett mig som en idiot. Jag fick följa med när jag väl hade snyftat färdigt och krupit upp ur täckena och snorat färdigt. Det var snällt. Sen fick jag lunch på Broken (jag har sagt att jag ÄSLKAR Brokens quesadillas va?) och där, över fajitas och fish n chips, pratade vi lite om det här med barnalstring. Helt odramatiskt äru sugen på barn? ja, men lite ändå, du? ja, lite kanske. *trycker in en tugga guacamole och pommes frites* Obs, inte än, men ändå lite fint att prata om. Sen hade jag ångest resten av kvällen över världens tillstånd och över att vårt eventuellt kommande barns hälsa och över min hälsa och Andreas hälsa och well, lite allting. Det känns tryggt att vara så mentalt stabil ändå. OBS. Jag är inte gravid och jag planerar inte att bli det any time soon, men det är väl allmänt känt att det alltid är bäst att oroa sig i förhand. Så. Slut obs.

Hör och häpna!

Den här gamla människan tog sig ur sängen, städade lägenheten (nåväl, duschade, fönade håret och sminkade mig medan Andreas städade), promenerade en stund, köpte nya sängkläder och handdukar och duschdraperi (hur blir dom så äckliga? Eller nej, svara inte men huga alltså.) och krya på dig-bokpaket till en gravid kompis som måste ligga still och må bättre. Och ny maskara och göttig tvål och sån där burk man stoppar ner fingrarna i för att ta bort nagellacket. Älskar verkligen att spendera och min kille går typ med på vad som helst om han får gå och pilla med mitt hår, så win! Sen promenerade jag hem, bokade en tvättid, bytte glödlampor, städade toaletten, bytte sängkläder, möblerade om lite krafs och nu sitter jag och läser recept i väntan på näst tvättbyte. Tror jag ska gå och köpa en bukett fina blommor också och sen ska vi göra pizza. Mmm...hemgjord pizza.

Jag har så himla mycket att säga och jag ska försöka göra det också, jag lovar. Har alltid hatar alla som ba "förlåt för att jag inte bloggar, men..." Och nu är jag där själv. Är så mycket nu dom jag har totalt föraktat förut. Känner att det kanske inte bådar så jättegott om jag får barn nån gång eftersom risken känns överhängande att jag blir en sån där morsa om det här fortsätter. Nåväl, nu ligger jag iallafall i sängen och läser den där bilagan i svd med massa snordyra lägenheter och dricker kaffe. Var Världens Bästa Flickvän (TM) imorse och gick ut i kylan och köpte frukost och tidning och kokade kaffe och gjorde frukost på sängen. Igår var vi på Duvel (sjukt god mat) med Lisa och Nellie och Amélie och jag skrattade så jag grät ungefär hela tiden. So much so att jag kände att det var okej att avsluta kvällen och åka hem vid kvart över elva (kände mig lite överförfriskad). Idag borde jag: jobba lite, städa lite, tvätta lite samt åka på stan och köpa lite bös. Samt storhandla. Sk vi gissa på att jag kanske kan lyckas med en av ovan saker?

Fattigveckan

Så gick det en helg och jag var i Lidköping hos mapa med Andreas och min syrra och hennes kille och det är cirka 100% trevligare när nån av pojkvännerna är med eftersom alla då helt plötsligt skärper till sig och liksom har mysigt. Vi hann fika med Sara och hennes familj och om man inte är sugen på ungar innan så blir man det där. Deras lilla tvååriga troll klättrade upp med nappen och snuttefilten i mitt knä och satt där och klappade på min arm i en halvtimma medan vi andra pratade. Jag typ dog av gull. Sen tog vi tidiga tåget hem till Stockholm i söndags och jag ÄLSKAR blå tåget. Om ni ska sthlm-gbg eller the other way around så rekommenderar jag skarpt att ni åker det. Första klass är bara 40 spänn dyrare än vanliga och priserna är fixed och därmed samma jämt jämt jämt OCH det är fri frukt och så mycket benutrymme att jag förmodligen skulle kunna klämt in en häst mellan mig och sätet framför. Den här veckan är på sparlåga. Igår morotssoppan med philadelphiaost med knaprigt bacon och timjan samt danskt rågbröd. Idag tidigare gjord samt infryst vegetarisk chili med quesadillas, sallad, silverlök+koriander och gräddfil. Imorgon blir jag bjuden på middag av Lisa och på torsdag vet jag inte, men jag tänker billigt. På fredag ska vi gå ut och dricka sprit och äta middag och debatterar just nu om vilket ställe vi ska gå till. Jag tänker Lydmar eller Vassa Eggen pga GOTT, men det är ju tyvärr också DYRT. Time will tell osv.

Herregud den här dagen gör mig GAAAALEN! Alla personer som jobbar med internationell logistik borde få nån form av medalj för varje leverans som kommer i tid. Mängden mail och telefonsamtal och kräng det krävs för att 1) få iväg nåt och 2) få iväg nåt i tid är fan massiv. Ah well, klockan två drar jag till mapa och hänger med min syrra och hennes kille och well, mina päron och min kille obvs.

Jag jobbar hemifrån idag. Dels för att ingen annan är på kontoret och jag lika gärna kan vara här som där då och dels för att jag hade sån himla huvudvärk imorse att det enklaste bara var att jobba från sängen. Blev väckt (typ) av en kines imorse som slängde ur sig tre halvengelska kommandon och lade på. Det var lite panik, men det löste sig. Nu har jag precis ätit mig proppmätt på en pasta som jag är rätt nöjd över att jag fick ihop av innehållet i vårt något fattiga kylskåp.  (Fryst)Spenat, broccoli, lök, vitlök, grädde, salt och peppar. Gör det, vettja! Rätt skönt att inte äta kött också förresten. Att vara utomlands och allergiker gör väl inte magi för kostbalansen direkt. Okej, måste jobba igen. Hejdå!

Sunny side down

Vad är det med taxichaufförer och wreckless driving? Ba "bilen KAN gå i 140 och därför kör jag i 140 trots snöyra och ishalka. Jag kör ju bil varje dag så det här med halka är nog mest en myt." Vågar inte säga till heller för då kanske han börjar byta fil fram och tillbaka istället och det hatar jag om möjligt ännu mer.

Ja, jag är hemma igen. Berlin var well, sådär. Rätt ful så här i semivintertid. Jag föredrar hemma faktiskt, om jag överlever så långt.

Jag har aldrig saknat svensk uppkoppling så som jag gör nu

Jag är i Berlin, därav tystnaden. Vi är på mässa med jobbet och det är oh-så-oglammigt. Jag har på två dagar sett insidan av en taxi, insidan av mitt hotellrum, insidan av en t-baneterminal, insidan av mässan, insidan av en taxi, insidan av en restaurang (Pan Asia, sjukt god mat), insidan av en taxi, insidan av hotellrummet, insidan av mässan, insidan av en taxi, insidan av en restaurang (Chicago Williams BBQ, sjukt bra ställe om man gillar när det är högljutt och lite slit och slängigt, vilket jag gör) samt insidan av mitt hotell. Nästa gång tänker jag propsa på att det är onödigt att jag följer med eftersom jag ändå bara sitter och är stressad över att jag inte hinner jobba och ändå inte har nåt egentligt att göra i mässmontern. Det positiva kanske är att jag är sjukt pepp på att komma hem och få jobba på riktigt med ett internet som inte hänger sig eller tar tre år att öppna ett mail. Plus vi har haft hemskt trevligt såklart.

Ligger i soffan i den nya leopardmysbrallan, raggsockor och tisha och har precis läst tidningen och hittade en särskrivning i en svd-annons, vilket jag göttade mig i sjukt länge. (Man får hata på det för SvD should know better) Igår var helt galet på jobbet och sen kom "Andy" och räddade mig och så gick vi till Urban deli och drack vin och åt förrätt och sen till Mississippi Inn och drack drinkar och åt middag. Där kom vi in i en diskussion om feminism, eller mer att kalla sig feminist, som slutade med att jag väste över bordet att han skulle skärpa sig för fan du är ju feminist sluta fucking förstöra!. Var superirriterad tills jag argumenterade ner honom och kunde nöja mig med att jag vann och hade rätt. (I thank you all superior feminister out there som har gett mig kunskap). (Obs han ÄR feminist på alla sätt och vis. Hade inte varit kär annars.)

Det är ju tur att han har tålamod och "förstår mig"

Alltså jag är världens kanske töntigaste människa eftersom det typ vanligaste som kommer ur min mun (efter typ godnatt, jag är hungrig, när ska vi äta, vad tänker du på) när jag och min kille är hemma samtidigt, vilket är ungefär jämt, är gillar du mig? Skönt att jag ändå var en självständig kvinna en gång i tiden. Gillar. Du. Mig. Vad ska han svara? Nej, honey jag bor bara ihop med dig, ägnar all min tid åt dig och pussar på dig för att det är så himla mycket smidigare än att bo i förorten? Nej, honey, nu när jag tänker efter så gör jag nog ändå inte det? Nej, för fem minuter sen, men inte just nu? Han ba ja, det gör jag. Varje gång. Som en (något trött) papegoja.

I övrigt funderar jag på om min pappa har fått en stroke som enbart visar sig när han ska skriva mail och/eller sms eftersom konversationer med honom via sådana medier blir alltmer lika en fjortonårings. Han har även börjat kalla min kille för "Andy", inklusive citationstecken. Bör jag oroa mig?

För information är guld

En sak som är lite jobbig med att lära sig nya smarta sätt att se på saker är att det är helt freaking omöjligt att se på saker på det dummare sättet ever igen. Eller det är ju bra, men det leder också till extremt mycket irritation över folk som kanske inte har haft lyxen att ha smarta, belästa och intresserade kompisar, som inte har lagt tid på att läsa på mer, som inte läser bloggar eller böcker eller artiklar skrivna av insiktsfulla människor som orkar informera. Ungefär tusen gånger varje dag blir jag VANSINNIG över sexism och rasism och men alltså jag TYCKER JU så liksom eh-typer. Tyvärr orkar jag sällan skriva om det, eller så är jag upptagen med andra grejer och så glömmer jag skriva om det och när jag kommer hem är mitt huvud mest ett ngnhrngh och så är jag helt oförmögen att tänka i hela meningar och framförallt formulera såna som faktiskt går att förstå i slutändan. Jag ska skärpa mig där. Det får bli mitt löfte för 2014.

Tills dess så skulle jag hemskt hemskt gärna få lite tips här, som jag sen kan tipsa vidare om, på informativa böcker eller artiklar eller ännu hellre statistikkompendier om genus och jämställdhet och gärna om andra samhällsstrukturer som vore bra om vi ändrade på. För grejen är att ju mer jag läser, desto bättre blir jag på att faktiskt säga ifrån och desto bättre argument får jag när det sitter nån och "tycker" saker där det finns fakta som bevisar motsatsen. Och det kanske inte förändrar hela världen direkt, men då kanske jag iallafall kan påverka folk jag möter. Ni är ju smarta, jag vet ju det, ni har säkert massa bra tips och isåfall, please pay them forward.

Phew! samt Hjälp?

Okej, fick precis mail om att vi visst har bokat mässan och allting är fine and dandy. Andetaget jag tog när jag hade läst det mailet alltså... Har även hunnit duscha bort mitt äckelflyttsvett och klätt på mig inför kvällen. På tal om äckelflyttsvett, jag har börjat lukta svett? Alltså kanske inte så att andra känner det eller så, men om jag stoppar ner näsan i armhålan så liksom luktar det som köket dagen efter en tacofest? Det brukar det inte göra. Det brukar lukta deodorant eller möjligtvis 48 timmar efter senaste duschen och precis morgonvarm lite unket, men svett?! Vänligen hjälp till att övertyga mig om att det är övergående och/eller tipsa om lösningar. Tack på förhand!

Jag är så sjukt nervös just nu för en mässa som vi ska på nästa vecka verkar trots tidigare bekräftelse inte vara bokad. Har ungefär 1000% panik i mig nu, men har ÄNTLIGEN fått tag i mässarrangören som säger att dom ska bekräfta under dagen. Alltså det är ju dom som kommer få fixa det på ett eller annat sätt, men ändå. NER_VO_SI_TETEN!

On another note så gjorde jag och min chef lite halvinbrott i vår nya lokal idag med hjälp av ett brevinkast, en bit ståltråd och en tumstock. Det var well, lite roligt, men mest stressigt och MEN HERREGUD VAD SÄGER VI OM POLISEN KOMMER?! Det sista var nog mest jag, men ändå. Vi tömde vårt gamla kontor (17 fulla kvadratmeter som vi två BAR OCH SLÄPADE, måste börja träna pga kände mig lite klen) och flyttade in i det nya och städade och ställde iordning allting mellan 9-13 idag (en timmas paus för hur fan ska vi komma in när hyresvärden inte är här-leken). Nu sitter jag i soffan och är svettig och behöver duscha innan min jobb-AW i eftermiddag och bloggar när jag borde svara på tusen mail och kolla över vår "situation" i USA. Hejrå.

Hade jag inte redan hittat en baby daddy så vet man ju aldrig vad som hade hänt

Jag DOG typ lite förut när jag såg att min bloggmail hade fått ett seriöst (?) mail, som efter många genomläsningar faktiskt inte verkade vara spam, om en snubbe som hade läst nåt gammalt inlägg här när jag tydligen var barnsugen och ba HEJ OM DU INTE HAR HITTAT NÅN ÄN KAN VI GÖRA ETT BARN. Eller ja, mailet var ju betydligt längre än så. Han beskrev vad han hade haft för sig under julen, vad hans intressen var och att han var en ung och ordentlig ung oskuld som gärna kunde tänka sig att ställa upp och dela en genpool med mig. Är fortfarande i stadiet mellan creepy och hysteriskt roligt.

Det går ju inget vidare det här med att blogga. Fy mig. Jag skrotar runt hemma i mina nya mysbrallor i röd leopard med knälångt häng, illorangea strumpor och håret i ett fågelbo mitt uppe på huvudet. Igår var vi hos Maria och Björn en sväng och filade och i förrgår var Andreas syster med barn här och åt lunch, men i övrigt händer det fan ingenting. Jag sover i tonårsmönster och vaknar helt tantstel i kroppen runt elva på dagarna. Jag har haft Lord of the rings-maraton och klämt trion filmer på två dagar. I övrigt kollar jag rätt mycket på vintersport och den där spinoffen av engelska antikrundan där dom letar ursprung på tavlor, som en deckare för väldigt väldigt gamla människor ungefär. Idag ska jag träffa Allt finns redan och käka lunch och sen ska jag göra köttbullar, gräddsås och rårörda lingon. Det kommer bli bra.

Jag hinner ingenting nuförtiden. Jag hade tänkt hoppa på Lisas januarilista, men jag får nog hetsblogga ikapp den i helgen för på jobbet får jag då rakt inget annat än jobb gjort. Jag har lämnat vårt hem i min killes vård och hinner på sin höjd med ett och så kan du väl tvätta det där jag lade på golvet nedanför sängen okej då säger vi så puss puss! Får försöka gottgöra det i helgen eller nåt. 

Igår firade vi för övrigt ett år. (Här kan man läsa om hur jag mådde idag, fast för ett år sen.) Egentligen hade Andreas nog gärna gått till samma ställe som vi var på första gången, men dom har ingen god mat så vi gick till Bistro Bon runt hörnet istället. Jag åt entrecôte, pommes frites, superübergoda haricot verts (kommer be om extra nästa gång) och toppade med vitlökssmör och rödvinssås. Det var sinnessjukt gott. Tyvärr fick jag i mig nåt i efterrätten (citronsorbet, sjukt god) och var tvungen att gå hem och allergimedicina mig och sen ynka fram kan vi lägga oss i sängen och du klappar på mig och jag sover? strax efter tio. Kanske inte så himla sexy times, men det var mysigt och det kommer ju fler årsdagar after all. 

Ikväll kommer Lisa över och så ska vi göra restpizza och sen dricka lite öl. Det blir kul. Hejrå.