Jag är ett allergibarn. När jag var liten hade jag astma. Jag kommer aldrig kunna ha husdjur och det är fortfarande rätt mycket grejer jag inte kan äta; ägg, alla sorters sjödjur och nötter. Och det är ju ingenting jag går omkring och funderar så himla mycket på, men i perioder tycker jag att det är så himla pinsamt. Ett kvarlevande fjortisdrag if you will. Jag tycker att det är skitjobbigt att tala om att jag är allergisk på restaurang och då ska vi inte tala om när jag blir hembjuden på middag. Tack, tack för inbjudan men får jag fråga vad vi ska äta? Eh, kan ni ändra det tror du? Skitjobbigt.
Men det är ju inte mitt fel? Jag har ju inte valt det? Nej, jag vet det. Men det är jobbigt att känna sig besvärlig. För att inte tala om när jag träffar en ny kille. Eh, hej. Har du ätit nötter? För då kan vi inte pussas på ett tag.
Och förutom lite störda föräldrar till kompisar som tyckte
det var jobbigt att behöva ta hänsyn till det så har jag aldrig hört nån annan gnälla över att jag är allergisk. Det är säkert mest i mitt huvud, eller helt i mitt huvud, men det är trist att känna så över nåt jag varken kan rå för eller göra nånting åt.