Så gick det ännu en vecka. Min lilla pluttbebis har fyllt tre år. TRE ÅR! Hur hände det? Alldeles nyss var han en bedårande ettåring med håret rakt upp och en något svajig gångstil som skrattade istället för att säga ja och nu är han stor. Fortfarande med papegojplym i håret, men ett betydligt mindre svajigt rörelsemönster och ett humör som inte går av för hackor. Jag tror att Nils eventuellt har ärvt min BLIXTSNABBA ilska. Förlåt min son! Kanske därför han väljer pappa 11 gånger av 10 och bara i nödfall accepterar mig just nu. Det senare kanske i och för sig beror på att min mest använda fras till honom just nu är MEN NILS SLUTA! för han är ett riktigt litet sattyg rätt ofta. Han är såklart också det absolut finaste som finns i hela världen och jag är så kär så kär så kär i den där lilla knasiga personen.

Vad har hänt mer? På jobbet går det bra, tror jag. Vi kommer framåt iallafall, och det är ju roligt. Hemma är jag just nu inne i en STARK planera fix-fas och vi har hela garaget fullt av omonterade Ikeahyllor. Där ska det bli lite mer städat och inte bara "all skit i garaget" som vi kör på nu. Sen ska vi ta tag i barnens lekrum och fixa både en rita/fixa-hörna och måla väggarna så det blir lite mindre vit cell med lådor på golvet som vi har just nu. Och sen ska vi ta tag i kontoret/gästrummet och få in en bokhylla så vi kan packa upp kartongerna som står i garaget nu. Och sen ska det julpyntas och nu har vi SKITMÅNGA fönster så jag måste också köpa fler julgrejer. Stackars mig (hehehhee). Nu lunch. 

 Vaknade dessutom med huvudvärk imorse. Ni vet, den som känns som att man har bitit ihop käkarna hela natten och sen är lite öm i huvudet? Den utvecklades iallafall till full blown-spänningshuvudvärk strax innan lunch så när jag kollade mitt schema och såg att resten av dagen ändå är digital så åkte jag hem. Nu sitter jag vid köksbordet och solen lyser in genom fönstret och kastar skuggor från blommorna på bordet. Jag tog två alvedon och en espresso för en stund sen och jag känner huvudvärken avta medan jag skriver det här..för att ersättas av typ värme? Så konstig känsla. Anyhow, det här jobbet är så himla roligt. Och utmanande. Jag grät en sväng häromdagen i frustration över vissa sakers tillstånd, men som vanligt gick det över dagen efter dvs igår. Det är iallafall som att jag får ta allt jag tycker är kul från alla mina tidigare jobb och ha i ett och samma. Plus alla är jättesnälla. Plus det är nytt och spännande. Min hjärna går på högvarv bara, därav huvudvärken. Börjar mer och mer inse hur IDIOTISKT det är med arbetstid. Eller alltså, jag förstår ju att den är ett sätt att mäta arbetsoutput men som vi har det nu, med stämpelklocka, nej. Så så dumt. Det är väl det enda negativa med nya jobbet då om jag måste säga nåt. Vad jag presterar är väldigt lite relaterat till hur många timmar jag befinner mig vid min plats på jobbet. Jag har retat min man för att han "aldrig jobbar" eftersom jag nästan kan räkna dagarna han har varit på jobbet 8 timmar sen vi träffades, men han har ju en klar poäng i att han jobbar lite hela tiden istället. Och har man strategiska jobb (som vi bägge har nu) så är det ju lite sant. Jobbet ligger alltid med lite i bakhuvudet och jag kan ägna dagar åt att försöka krysta fram en presentation, men ofta kommer lösningen typ när jag duschar. Eller i bilen hem. Eller som i resterna av en dröm, strax efter jag vaknar. Jag kan få aha-tankar i matkön eller när jag hämtar barnen eller absolut ibland vid mitt skrivbord. Min poäng är väl att det jag presterar är en kombination av research, gammal kunskap och forcerat tänkande och att det ibland tar en vecka att komma framåt och ibland en timma, men att resultatet kan vara detsamma. I mitt fall är arbetstid därför inte korrelerad till summan av det jag presterar, eller iallafall inte alltid.

Livet

Vaknade imorse av en fot i ansiktet. Långsamt sträckte sig benet och foten åkte djupare ner i kinden. Sen sa ägaren till foten Jag vill gå upp med pappa. Jag vill absolUUUT inte gå upp med mamma. Ägaren är otroligt bestämd just nu med att bara pappa duger. Vilket ju är fine. Eller borde vara fine, eftersom samma ägare har valt mig nästan jämt under de tidigare nästan tre åren vi haft tillsammans. Inombords känner jag mig såklart totalt ratad. Som tur är har det andra barnet aldrig övergivit sin mammafavör och är snabb att replikera MEN JAG VILL GÅ UPP MED DIG MAMMA! DU ÄR BÄST I HELA VÄRLDEN PÅ ATT GÅ UPP! Nu hade jag väl helst bara inte gått upp alls, men eftersom jag ändå måste så gör jag ju det helst under pepp. Innan vi gick upp fick jag dock svara på 

Mamma, vad är en stjärna?

medan fotens ägare hade bytt position och istället bearbetade mina njurar. Sen gick vi upp.

En liten lista

 Lånar en liten lista från Sandra Beijer via Cinderalley.

Vad är det bästa med hösten?

Luften. Ljuset! Det finns ingenting finare än det gyllene höstljuset. Kanske gyllene höstljus på disiga hästhagar (min väg till jobbet SCORE!)? Att det är svalt på nätterna så man kan sova ordentligt. Att det är mysigt när det blir lite mörkt. Det enda negativa är väl regn och blåst egentligen?

Vad gjorde du förra hösten?

Bra fråga. Jag började jobba corporate för första gången i mitt liv. Vi planerade för att renovera vinden. Nej, men det var väl det?

Beskriv din höst i tre ord?

Mysig. Nytt. Välmående.

Vad var bäst med sommaren?

Att vi flyttade till hus och fick en egen pool. Har nog inte badat så här mycket de senaste tio åren tillsammans. 

Hur mådde du förra hösten?

Ganska bra tror jag? Det var ju mycket nytt med jobbet så jag sov väl dåligt en period, men i övrigt så tror jag att det var rätt bra?

Vad är dina planer för hösten?

Det är ju corona dårå så jag har inga direkta planer. Pratade om att åka till Grythyttan med Mimmi, men nu när det drar igång med smittspridningen igen så känns det inte så lockande att åka norrut. Nils fyller år nästa helg så då ska vi fira honom. Sen är det halloween och sen kommer väl typ julen. Som vi kommer fira hemma hos oss, kanske bara vi men förmodligen med pappa och kanske min moster. Vi får se.

Hur gör du hösten mysig?

Man behöver ju inte direkt anstränga sig känner jag. Hösten är ju definitionen av mysig. Det räcker ju med att typ dimra lamporna och kolla på nån kass Netflixproduktion som Emily in Paris (som f ö produceras samt spelas av Phil Collins dotter) och käka glass i soffan. Eller tända ljus, baka lite bröd och brygga kaffe. 

Vad kommer du dricka i höst?

Äpplemust från gårdarna härikring, kaffe och vatten gissningsvis. Alkohol drack jag senast...kommer inte ihåg. Troligtvis när jag och Andypants var på Bjertorp slott i augusti.

Hur vill du se ut i höst?

Jag skulle vilja se sval och sofistikerad ut, men det är väl den gamla vanliga lilla my-tofsen som gäller. Borde verkligen klippa mig, men orkar inte ta tag i det. Kommer väl dra runt i jeans och skjorta och nån typ av känga. Skulle vilja hitta en stor fyrkantig scarf/halsduk. Typ 120x120.

Vilket är det värsta höstvädret?

Rusket. Eller det där blomspruteregnet. Och blåsten. Alltid blåsten.

Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan?

Ingen aning. Vanliga småbarnsfamiljsgrejer som typ gå lite i skogen, peta på vatten med pinnar, fika.

Hur förbereder du dig inför vintern?

Jag längtar. Hoppas på en riktig vinter i år, även om det känns långsökt. 

Vad ser du fram emot just nu?

Helgen. Att vara med barnen och Andreas.

 Prokrastinerar så mycket just nu. Det är ju ändå ett av mina supertricks så jag borde ju inte vara förvånad, men det känns konstigt efter en dryg månads konstant jobb-jobbande. Tänkte precis på att jag saknar att jobba med Jenny. Dels för att jag gillar henne så mycket och hon är himla rolig, men också för att jag saknar nån att bolla med. Det finns massa rolig energi på jobbet, men jag är den enda med den här typen av digital kunskap och pendlar rätt mycket mellan att känna mig som en chef och tänka att jag är en bluff. Det brukar gå över rätt snabbt, men jag vet inte om den där duktig flicka/dubbelkollar-grejen helt går ur? Pratade med en snubbe förut som hör till IT, men som har nån specialstatus pga ett geni så han rapporterar direkt till en av ägarna om ett problem som ingen annan verkar kunna lösa, eller är intresserade av att ta tag i och jag fick liksom ut mer av tre minuters Teamschattande än vad jag har fått på en månad på andra ställen. Älskar IT-killar som kan förklara saker. Det är samma ägare som är hans chef som har mitt projekt som sin bebis så jag har ju access till geniet, även om det innebär att jag kringgår min egen grupp. Känns inte helt okej, men jag vill liksom få saker gjorda? Sen tänkte jag på att jag ska sluta lägga mig i och ifrågasätta så mycket och istället bara acceptera sakers tillstånd och då fastnade jag i att slösurfa på internet och känna hur tiden går så långsamt så det nästan inte borde vara möjligt att gå så här långsamt.

Borde åtminstone ta tag i att kolla upp förvaringslösningar på Ikea, men jag när ett starkt HAT till deras sajt och kommer pga corona inte kunna åka dit. Vi behöver bygga upp nåt i garaget så vi inte bara har en massa random lådor på hela golvet och vi har pratat om Ivar-serien, för den har vi i förrådet, men jag tror att det finns nån svart serie som är bättre egentligen och nä men okej, nu får jag väl googla då.

 Det är onsdag. Jag jobbar hemifrån för jag kände lite vad Tegnell skulle kalla "milda förkylningssymptom" i förrgår. Så igår och idag sitter jag vid vårt köksbord istället och HERRE vad skönt det är. Måste ta tag i att prata med chefen om att få jobba hemifrån iallafall någon dag i veckan. Just nu sitter jag i ett öppet kontorslandskap med en massa säljare som pratar i telefon hela tiden och en marknadsavdelning som absolut inte har förstått vitsen med hörlurar vid videosamtal. Generellt kanske man skulle kunna säga att möteskulturen på mitt nya jobb är lite...sisådär. Och att vi har lotus notes som mail/kalenderprogram där man inte får nån typ av avisering nånsin. Så om nån bokar av ett möte så syns inte det hos mottagaren (systemfel), men folk mailar inte heller (kulturfel). Har gått till ett antal möten bara för att mötas av tomma rum eller "men jag bokade av". Det är lite osoft faktiskt. Också osoft: att sitta och leta CRM-system och mötas av kanske en hel bransch byggd på floskelgeneratorn.se. Får jag läsa ETT ORD TILL om insikter genererar kundnytta så kreverar jag. För att prata om att möta kunden som den vill bli bemött så är dom oftast otroligt dåliga på det själva. Allt material är bakom inloggade väggar och man måste prata med nån himla säljperson för att få kolla på en youtube-demo. Ha, häromdagen kollade jag på nån film på en hemsida och kanske femton sekunder senare så ringde telefonen. Det var en säljare från företaget som jag absolut inte ville prata med (jag letade bara information) och som frågade om rätt så detaljerade grejer som jag inte vill eller får dela med mig av utan ett NDA. När jag sa att jag inte kunde släppa den informationen i ett säljsamtal blev hon SKITSUR och ba "I'm not a sales rep, I'm a business developer". Hahaha.. okej lilla gumman, men du ringer cold calls såatteh... sa jag inte. Jag bad givetvis (lite drygt) om ursäkt och sa att det inte var så lätt att veta eftersom hon inte hade presenterat sig och för att hon ringde ett säljsamtal. Kommer inte prata med henne igen, så kan vi säga.

Jag har bokat tid för ett coronatest imorgon. Känner mig fortfarande lite konstig, har huvudvärk och fryser men mår bra i övrigt. Kommer säkert inte vara nåt, men jag är ju inget om inte lydig.

Vad mer? Tänker göra om garaget till hemmagym. Beställde en crosstrainer som levererades häromdagen. Andreas provkörde den igår och sa att det var kul, men jobbigt. Jag tänker att jag ska levla upp med lite hantlar, nån kettlebell och dra ner mina yogaprylar. Andreas tänker att han ska installera en tv och nån stereo. Heter det ens stereo längre? Ljudgrej som kan spela spotify iallafall.

Imorgon ska vi hämta veckans skörd: griskött uppfött på skaraschlätta med namngivna föräldrar, äppelmust från stället där min mormor växte upp, äpplen, morötter och potatis från Lilla Labäck. Har säkert glömt nåt. Våra matkostnader har nära på halverats sen flytten. Inte bara är det godare att köpa från producenten, det är billigare också. Och allt annat är också billigare.

En annan sak som är skön att slippa är vägtullar och parkeringskostnader. Nu var det ju corona precis när vi flyttade så just då hade det ju redan gått ner lite i några månader, men när vi bägge jobbade på plats tror jag att vi betalade strax under femtusen i månaden för vägtullar och parkering totalt. Det gör vi så att säga inte nu. Vi betalar ju inte heller nån bostadsrättsavgift på nästan lika mycket. Förra månaden när jag fixade med räkningarna såg jag att vi landar på nästan tiotusen kronor mindre varje månad nu än i Stockholm. På tal om saker vi INTE saknar.

Det eviga livspusslet

 Godmorgon! Ännu en helg till historieböckerna osv. I fredags...eh..jo! I fredags hade vi myskväll, käkade McDonalds framför Vaiana och jag gick och lade mig strax efter tio. I lördags städade vi huset (har inte städerska längre) och sen gick vi en sväng på stan där vi sprang på både en av mammas bästa kompisar och mammas bror med sällskap. Och min kompis Anna och hennes man, som också är min kollega. Sen åkte vi hem, käkade rester till lunch och sen gjorde jag en äppelpaj för Andreas pappa med sällskap kom på eftermiddagsfika. På kvällen gjorde jag pizza på veckans lokalodlingsskörd: En potatispizza med gruyere, timjan och lite honung och en på polkabetor, chèvre och rosmarin. Sen stekte jag upp lite mangold, zucchini och honungstomater i vitlöksolja för att få nåt till. Det var så jävla gott, kan verkligen rekommendera!

Igår var det typ skymning hela dagen och jag var så jävla trött. Jag tog en för laget och bakade kanelbullar och gjorde chokladbollar med barnen. Jag är inget fan av att baka i allmänhet och verkligen inte med barn som bara kladdar och härjar runt, men nu är det gjort och vi har hela frysen full av bullar. Sen käkade vi nån version av spagetti aglio e olio (olivolja och vitlök) med tillägg lök och tomater till lunch och när Nils tog sin middagslur åkte jag med Ellen och gjorde lite ärenden. Sen gick vi en runda i området och barnen cyklade. När vi kom hem hade min trötthet nått nya nivåer och jag var tvungen att vila lite i soffan innan jag lagade kvällsmat: kycklinggryta med grönsaker i ugn.

Idag gick jag upp kvart i sex och fixade födelsedagsmys till Andreas som fyller år idag innan jag drog till jobbet där jag klockade in 6.57. Och här är jag nu. Utan mackan jag gjorde iordning imorse, för den glömde jag i kylskåpet. Det finns frukostbuffé i matsalen om typ tjugo minuter så det går ju ingen nöd på mig men.

Jamen livspusslet då? Det är väl typ helgen som den är? Jag funderade i bilen på vägen hit på livspusslet och hur det känns just nu eller hur jobbigt det är och nu kommer det väl straffa sig att skriva så här, men vi har det rätt bra just nu. Barnen är rätt stora och tidsflexibla och leker jättebra tillsammans, alla sover på nätterna och förutom att Ellen dansar på måndagar så har vi inga fasta aktiviteter att ta hänsyn till (än). Barnen går 7.30-15.15 på förskolan och vi kör att en lämnar (oftast jag) och en hämtar (oftast Andreas). Halv åtta är ju i tidigaste laget men det är av två anledningar: 1) jag hinner inte till jobbet i tid om vi lämnar senare för ofta är det möten redan klockan åtta och 2) det är frukost på förskolan klockan åtta och man kan antingen lämna innan eller efter halv nio, vilket blir för sent. Vi pratade rätt mycket om tider och vi har ju lämnat halv nio-nio tidigare, men sen provade vi att barnen är med på frukosten och vi har fått så mycket bättre morgnar. Troligtvis för att barnen vaknar strax efter sex och med nya schemat hinner dom se typ ett avsnitt av nån netflixserie medan vi klär på oss och sen är det dags att dra. I Stockholm gick det ju flera timmar från vakna till åka och bara att få barnen att sätta sig och äta frukost var en kamp. Sen hade dom oftast antingen kommet lite för djupt in i ipad-livet eller börjat leka och vi fick ägna tjugo minuter åt att försöka locka/muta/hota ut barnen ur huset. Nu, när allt är så tydligt: ett avsnitt netflix, klä på sig, gå ut verkar det som att barnen har lättare att ta in strukturen.

Och eftersom vi lämnar så tidigt/börjar jobba så tidigt så kan vi hämta rätt tidigt. Och det tar fyra minuter hem från förskolan så den som hämtar är ju ofta hemma innan halv fyra. Andreas jobbar hemifrån och jag har strax under 20 minuter till jobbet så en vanlig dag skulle jag säga att hela familjen är hemma innan klockan fem. Absolut att det går i ett under dagen fram tills dess, och vid fem måste vi börja laga mat annars blir alla hangry men det är ingen direkt stress. Vi gör en matlista på helgen för veckan och sen lägger jag en matorder med hämtning på måndagen och så hämtar vi lokalprodukter på torget på torsdagar. Jag lagar kanske 80% av all mat hemma, men så länge det är planerat och vi inte står i ett vad ska vi äta?-place varje dag så tycker jag det är rätt avkopplande. 

Den största anledningen till att jag inte känner nån större livspusselstress är ju att jag inte har några fritidsaktiviteter att ta hänsyn till. Inte Andreas heller. Och eftersom vi oftast är hemma så är det bara att boka in nåt om man vill träffa nån eller gå och träna eller nåt. Men det händer inte jätteofta för jag blir så sjukt trött efteråt, även om det jag gör är skitkul i sig. Så vi är mest bara hemma på veckorna och sen gör vi lite grejer på helgerna. Så himla ospännande liv, men också så lugnt och fint i det trökiga. Vi har ju valt det för att det är det vi mår bra av. Andra mår bra av att träna, träffa folk, göra grejer och då kan jag förstå att livspusslet kan bli lite kämpigare, å andra sidan får ju dom personerna förhoppningsvis energi av sina grejer?

Jag brukar tvätta på helgerna och vi kör ett ryck på lördag förmiddag och städar huset. Det är typ det? 

Vad jag saknar med Stockholm och höstplaner

 Jag satt i bilen igår och försökte tänka efter på vad jag saknar med Stockholm och det kanske är hela coronasituationen som påverkar, men förutom älskade personer (såklart!) så kommer jag nästan inte på nåt. Hämtmatsutbudet är ju under all kritik i Lidköping så det saknar jag ju, och att jag inte har hittat ett bra promenadstråk här än som har blivit "min runda". Men det är väl det? Det är otroligt tydligt att vi gjorde rätt val som flyttade hit. Vi har mer socialt liv. Jag älskar vårt hus. Vi har trädgård. Mitt jobb är 1000% roligare här än i Stockholm. Okej, jag kanske saknar vissa grejer på barnens förskola, men dom har fått andra grejer istället så nej inte det heller tror jag. När jag bodde i Stockholm kunde jag få fysiskt längtan efter att åka hit, efter dom böljande vidderna och all grönska. Nu är det det jag ser varje dag. Varje morgon när jag åker till jobbet och ser ut över fälten som gör mig lugn i själen så känner jag mig lyckligt lottad. Istället för betongsuggor och bilköer ser jag skogsdungar i höstklädsel och hästhagar klädda i morgonljus.

Men folket saknar jag såklart. Att snacka lite med grannarna över staketet och hänga med våra kompisar. Och nu med en ny coronastigning känns det kanske lite som att planer på att åka upp en sväng innan jul känns rätt onödiga. Vilket leder oss till höstplaner. Som jag inte har några. Lite är det för att allt är så nytt här så när helgen kommer vill jag bara vara hemma med familjen så vi kan vila upp oss allihop. Och så lite för att corona gör att allt känns rätt ovärt. Jag kanske ska dra iväg en natt till Grythyttan med Mimmi och sen har vi bokat boende på Nääs fabriker utanför Göteborg för familjen i mitten av november, men förutom det har vi inga spännande resplaner. Å andra sidan har vi tre födelsedagar, halloween (som barnen typ likställer med julafton) och sen kommer ju julmånaden. Jag är ju en person med full julpsykos så jag ser verkligen fram emot att gå all in i ett stort hus...

 Jag fick lite hjälp på traven med en kommentar om grejer jag kan skriva om. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad huset rum för rum betyder? Typ först kommer vi till en hall och sen till höger är köket? Eller hur många rum vi har? Det är eh..(måste tänka).. fyra sovrum, ett stort vardagsrum/matplats-rum som typ tar upp hela undervåningen, ett kök, en tvättstuga, två badrum, en stor hall som är öppen upp till nock, en groventre och ett stort garage med två typ förråd. På undervåningen har vi hall, vardagsrum/matrum, kök, badrum med dusch, ett sovrum, tvättstuga och groventré. På ovanvåningen ett allrum i mitten och sen tre sovrum (två till vänster och ett till höger om man står i trappan till allrummet) och ett badrum med dusch och badkar. Är det så ni menar? 

I övrigt lovar jag att skriva om:

Det ständiga vardagspusslet

Vad jag saknar med Stockholm

Höstplaner

Hur det är att börja på nytt jobb och lära känna nya människor

Tusen tack för inspirationen! Feel free att fylla på eller förtydliga om det är nåt annat. 

Kan väl passa på att meddela att jag har blivit moster till Världens Gulligaste Barn och att min fyraåring har två lösa tänder. Det upptäckte vi förra fredagen och det gick till så här:

Vi hade fredagsmys. Det betyder att vi köper McDonalds (appropå saker jag saknar med Sthlm - restaurangutbud med hämtmat), lägger ut filtar på golvet i vardagsrummet på ovanvåningen och kollar på en Disneyfilm. Mitt i Lejonkungen säger mitt äldsta barn: jag har en blåsa i munnen mamma! Så jag kollade ju såklart i munnen och DÖM OM MIN FÖRVÅNING när hennes ena framtand i nederkäken är vickbar i typ 45 grader. Fick panik. Tänkte att hon hade slagit sig (fast vi hade inte hört nåt om det? Vad har hänt på förskolan? Berättar dom inte allt?!!) och fick lite mer panik. Kom på att Ellen fortfarande har napp när hon somnar (som jag tar så fort hon har somnat) och ba det går ju inte! Ellen älskade lilla vännen, du måste sluta med nappen. NU! Så det togs ju emot väl...

Nej då, hon är så sjukt mutbar så vi sa att hon kunde få en Elsaklänning från HM dagen efter och då slutade hon och har inte frågat efter nappen since. Så otroligt praktiskt att hon har den egenskapen måste jag säga. Det andra barnet är NOLL mottagligt för mutor/belöningar och ställer sig antingen bara och skriker efter det direkt eller gör det han ska fram tills att han får nåt och sen skiter han i det eftersom då har han ju fått det han vill ha. Vet inte hur man hanterar såna barn. Känner mig helt lost i mitt föräldraskap när jag inte kan muta/hota/belöna. Ja JA JA, absolut att vi pratar och barnen får komma på egna förslag blablabla, men oftast har jag inte tid/ork att vara så pedagogisk utan jag vill att vi faktiskt kommer utanför dörren eller sätter på skorna eller går och lägger oss. Eller slutar med napp. Och då kanske jag ber snällt först. Och sen hotar/mutar jag. So sue me.

Ikväll ska jag göra exakt det jag älskar med småstaden: hämta maten jag har beställt i vår lokala reko-ring. Grönsaker från Lilla Labäck (som levererar till b la agrikultur), lamm- och vildsvinskött från ett slakteri som köper upp överskott i närområdet, bag in box med äppelmust från Kinnekulle och eh så var det nåt mer jag har glömt av. Jo! Nån typ fermenterad vitkål. Det hela kommer gå på cirka sjuhundra kronor och vi får mat för en vecka. 

Så blir det fredag och jag vill bara åka hem till familjen och ta helg. Det känns som att det var ÅR sen jag jobbade åtta timmar per dag och nu är jag helt slut när helgen kommer. Att mitt schema för dagen i princip är tomt hela eftermiddagen för att alla andra typ är lediga för att alla skolor i hela kommunen är stängda hjälper inte känslan heller. 

I huvudet går det i ett. Det här projektet är så långt ifrån en vanlig liten projektledning av en front-end-site som det går att komma och det är både superutmanande och jätteroligt. Och det framkallar ett visst mått av imposter syndrome måste jag säga. Jag pendlar mellan att känna att jag har koll och undra varför folk lyssnar på mig? Nästa vecka ska det iallafall dra igång officiellt och jag längtar lite efter att få en riktig organisation.

Jaha, nej men jag vill ju skriva här, men jag har verkligen ingenting att säga längre? Att jag åkte till en gård igår och hämtade veckans ekologiska grönsakskasse för 190 spänn? Att barnen börjar bli stora? Nej men jag vet inte.

 Barnen satt i mitt knä igår i soffan. Vi kollade på ett avsnitt av Mästerflygarna, som vi gör varje kväll innan läggdags och det sitter alltid ett barn i mitt knä, men igår var det speciellt. Jag fick en sån lyckorush. Jag sniffade på deras hår och klappade deras små armar och kände deras andetag mot min kropp och lyckan spred sig ut i hela kroppen. Tänk att jag har gjort dom? Att det blev just Ellen och just Nils? Vilken otrolig tur jag har haft.

Att jag aldrig lär mig

 Varje gång jag säger "nu var det längesen barnen var sjuka" eller nåt i den slängen så kommer det ju tillbaka som en boomerang. Ska aldrig mer prata om framtiden. Hade vi en trevlig social helg med massa kompisar? Åh nej, det hade vi inte. Nils såg lite konstig ut när jag hämtade i torsdags, eller han var superpigg och höll på att cykla och springa men det var nåt med ögonen och SURE ENOUGH så fick han ca trettioåtta graders feber ("feber"?) på kvällen så det blev väl vabb i fredags igen. Barnen var superpigga så vi hängde mest i trädgården och gick på promenad i solen så det var väl ingen som led direkt, men det börjar ju bli lite tröttsamt med vabb (NO JINX!).

Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde i lördags, men vi var gissningsvis hemma pga "karantän". På eftermiddagen hade vi iallafall lördagsmys och kollade på Lilla Sjöjungfrun som helt ärligt kanske inte åldrats så jättebra? En perk med att barnen blir äldre är helt klart att vi kan öppna dörren till Disney-skåpet. En lite mindre bra grej är att hälften av filmerna handlar om blåsta barn-tjejer som måste bli räddade av en prins. Aja, såg på Lejonkungen också och den är lika bra nu som den var då iallafall.

Igår var vi på Mössebergs djurpark ("djurpark") och kollade på miniponnys och hjortar och en massa olika höns och barnen lekte i klätterställningen och åkte trampbilar. Alla fick röra på sig, alla fick vara utomhus några timmar = alla var glada. Sen åkte vi till min moster och drack kaffe och när vi kom hem skruvade Andreas upp en gardinskena i kontoret och så satte vi upp gardiner och några tavlor och så var Världens Mest Bortglömda Rum inte lika fult längre. Jag har fortfarande inte fattat hur jag ska få över bra bilder (eller typ tagit dom) men jag jobbar på det.

 Tredje veckan på jobbet och jag känner att jag lever. Tror faktiskt inte att jag har haft så här späckade arbetsdagar på flera år, om vi bortser från typ nån vecka runt årsbokslut. Det går absolut inte att jämföra med min förra arbetsplats när jag hämtade barnen på förskolan klockan tre utan att gå ner i tid. mvh slackern osv. I Stockholm var ju dessutom den generella arbetstiden 9-17-ish och här är det stämpelklocka och arbetstid 7.30-16. Det var RÄTT längesen jag åkte till jobbet innan klockan sju på morgonen kan man säga *gäsp*. När jag lämnar på förskolan (7.30) sladdar jag in på jobbet precis till första mötet klockan åtta Kramer-style. Vem bokar ens möten klockan åtta på morgonen? Alla här tydligen.

Hemma har vi haft en elektriker som har fixat våra takspottar och dragit lite nya takuttag (eftersom det fanns totalt ETT i hela huset när vi flyttade in) samt en trädgårdsmästare som ska få tukta kaoset som tidigare ägare har gjort i sin en-av-varje-strategi. Absolut att vi KAN klippa en himla buske, men jag känner mig så blind när det gäller trädgård. Interiört kan jag liksom se hur det kan bli, men utomhus är jag lite jag hör vad du säger men jag förstår inte-aktig. Så nu får hon komma och röja lite så våra sura pensionärsgrannar kan sluta gå utanför på kvällspromenaden och peka och grymta ogillande. JAG SER DIG BRITT-MARIE OCH DU ÄR INTE SÅ BRA SJÄLV! Skoja bara.

Ser fram emot helgen och att få vara lite med barnen. Längtar efter att komma hem imorgon efter jobbet, peta av mig skorna och sätta mig med en kaffe i uterummet och lyssna på barnen när dom leker. I tre sekunder innan dom skriker och härjar och drar ut alla soffkuddar på golvet och skriker FLOOR IS LAVAAAAAAAAAAAAA. På lördag ska vi hem till Marie och Jonas och käka lunch och låta barnen leka av sig och på söndag ska vi träffa Anna med familj på en annan playdate. Och så ska vi väl ha fredagsmys (chips, festis och varma mackor framför Disney +) och eh tvätta antar jag. Ni då? Vad är era helgplaner?

Måndag

Ytterligare en vecka har gått. Barnen blev blixtförkylda i fredags så jag har också klarat av min första vabb. Jag hade också känningar och eftersom man ändå inte får gå till jobbet då (och jag hade glömt min dator på jobbet) så jag tog den. Idag är det Andreas tur och imorgon och på onsdag, och här kommer en stark perk med Lidköping, ska PAPPA vabba. Obs barnen är typ redan friska och det var han som erbjöd sig och vilka är vi att säga nej då?

Okej, önskemål är housetour och hur det är att bo i Lidköping och hur det känns att flytta från en större stad till en mindre. Jag ska se om jag inte kan försöka få över lite bilder i datorn som jag kan ladda upp här. Det känns ju som att det är 1994 när man skriver så, men jag har hittills inte hittat nån app som stöder bilduppladdning i blogger och jag har bara bilder i telefonen så well ja. 

Hur är det att bo i Lidköping då och vad är det för skillnad? För er som inte har en aning om var Lidköping ligger eller sådär så ligger det ungefär 15 mil nordost om Göteborg, precis vid Vänerns sydsida. Alltså mitt på schlätta. Det bor väl runt 40 000 människor här och stadskärnan är byggd kring "nordeuropas största torg"* och ån Lidan som rinner rakt igenom. Det är torghandel på onsdagar och lördagar, fortfarande. Det finns typ HM/HM Home/Lindex/Gina Tricot och dom vanliga kedjorna typ Stadium/Cervera/Hemtex blabla. Det enda stället det nånsin är kö på är Systembolaget. I övrigt är det sjukt många fik av den gamla skolan och en orimlig mängd frisörer. 

Generellt kan man väl säga att den största skillnaden mellan Stockholm och Lidköping, förutom utbud, är tempot. Allt går långsammare här. Det finns ju inga bilköer så det tar ju max tio minuter att ta sig i princip varsom i stan. Det är aldrig kö (förutom Systembolaget) och så länge man inte åker till stranden så träffar man kanske en handfull personer om man går ut. Ljudnivån är också därefter såklart. Fast vi bodde i förort i Stockholm så inser vi nu hur mycket vi ändå hörde trafik. Nu kan jag bli trött på att asparna som står kanske 100 meter från vårt hus prasslar så mycket när det blåser, på den nivån är den allmänna ljudmattan.

Den näst största skillnaden skulle jag säga är folks generella bemötande. Jag hade glömt, eller normaliserat, hur hårt Stockhom är. Hur det över lag är mycket mind your own business och att folk varken hälsar eller småpratar om det inte är nödvändigt. Här är det tvärtom. ALLA pratar. A L L A. Kassörskan på Ica, förskolepedagogerna, receptionisten, grannarna, personen som står bredvid i kafét. Jag kan mer om personalen på barnens nya förskola efter ett par veckor än vad jag vet om dom barnen har varit med varje idag dom senaste tre åren. Man kan väl vända det till att det är mer professionellt i Stockholm, på alla plan. Alla håller tillbaka mer och personlig, ej privat känns som ett ledord medan folk här har ungefär inga spärrar. Det går mer och mer upp för mig varför JAG är som jag är om vi säger så.

Och det här skriver jag konstaterande men utan dömande intentioner: folk här har inget behov att verka upptagna. Dels såklart för att det inte finns så himla mycket att göra, men jag tror att det också är en social standard som är annorlunda. I Stockholm träffade jag mina kompisar kanske nån gång per månad efter att ha bokat några veckor i förväg och sen ställt in (åt bägge håll) ett par gånger. Här är det mer okej, kom på tisdag 18.30 och alla kan och alla kommer. Jag har träffat fler kompisar här på några veckor än senaste året i Sthlm, så det är inte bara en coronagrej. Folk hör av sig och välkomnar hit och vill ses på ett helt annat sätt än i Stockholm. Jag kan gå in lite mer på just det här för det har haft en stor effekt på min känsla av värde, men det är för stort för att ta helt nu.

Vi bor i en del av Lidköping som har byggts senaste tio åren och som ligger 5-6 km från "city". Vi har fem minuters promenad till badplats, tio minuter till en strand och några minuter till en skogspromenad. Vi fick förskoleplats ungefär en kvarts promenad eller fyra minuters biltur hemifrån, för förskolan närmast oss har intagningsstopp i och med mängden barn som har flyttat dit senaste åren. Skolan ligger ungefär 150 meter från vår dörr, men vi får väl se när det närmar sig om vi sätter barnen där eller på den som hör till deras nuvarande skola.

What else? Hur mår vi då i denna flytt? Fan-freaking-tastic! Nej, men skämt åsido så är det här lätt det bästa beslutet vi har tagit. Jag hade förväntat mig att det skulle vara lugnare, och gött med ett stort hus och egen trädgård och blabla, men jag hade inte förväntat mig att jag skulle må så mycket bättre rent fysiskt. På två månader har jag gått från ont i ryggen i princip dagligen så länge jag kan komma ihåg till inte ont alls. Från huvudvärk ett par gånger i månaden till noll gånger. Från stressmage till filbunksmage. Andetagen är djupare, tålamodet större. Jag börjar väl inse att pulsen jag sökte när jag lämnade Lidköping inte har varit så bra för den personen som kom ur stressen och sorgen av att nästan gå in i väggen (eller jobbet bakom det) och att förlora en förälder. Att kunna ta en kaffe på altanen och lyssna på fågelkvitter och asplöv i vinden är tydligen bättre? 

Sen finns ju fördelarna med att kunna åka direkt till ekobonden och köpa veckans kött, direkt till grönsaksodlaren och köpa veckans grönsaker och till bageriet för veckans bröd. Det är en sån OTROLIG lyx för mig. Rent generellt kan jag ju också kanske nämna att allt är billigare här. Jag gjorde en jämförelse mellan Mathem (som vi ofta köpte från) och det som här är dyr-Ica när vi flyttade hit och insåg vilken skillnad det är och det är mellan 20-30% billigare här. Det finns ju heller inga vägtullar eller generellt nåt att spendera pengar på, så förhoppningsvis kan vi växa sparkontot istället för att bara nalla från det.

Nu har jag ett möte, men fråga om det är nåt annat ni undrar.

*kan vara en lögn, men den lögnen har jag isåfall växt upp med

Long time no hear

 Jaha, vad händer här då? Hur mår ni? Har ni haft en bra sommar?

Jag har inte haft/orkat starta någon dator, men vi har haft det bra. Vi bor i Lidköping nu. Vi är husägare. Jag vet inte ens vad jag ska säga om det så om ni undrar nåt över flytten så kan ni väl fråga så börjar jag där?

Vi har det bra iallafall. Att flytta är det särklass bästa beslut jag har fattat dom senaste tio åren, förutom kanske att bli ihop med Andreas om det räknas som val. Barnen har börjat nya förskolan och det går (peppar peppar) jättebra hittills. Jag började mitt nya jobb igår. Mitt introduktionsschema innebär möten 8-16 närmsta femton dagarna *insert sweat emoji*, men det känns också bra. Jag får en genomgång av varenda funktion på hela företaget och ska till och med åka med en chaufför på en leveransrutt så jag kommer iallafall inte kunna säga att jag inte vet vad vi gör efter dom här veckorna. Och ifall nån undrar vad jag ska jobba med så kan man väl säga att det handlar om digital verksamhetsutveckling. Till en början ska jag projektleda en ny e-handel för business to business-kunder, men för att göra det måste jag först kartlägga kunder, marknad, interna flöden och framtidsbehov så atteh ja, jag kommer väl kunna producera nåt cirka december 2021.

Jaha, nej men det här var så konstigt så jag slutar väl här. Hoppas ni har det fint!

Flytta i helvetesvärme

Jag är inte gjord för värme. Jag kan absolut gå i 100 den-stumpbyxor när det är minus tjugi och inte bry mig. Fryser bara när jag har druckit vin pga tål egentligen inte alkohol så då blir min kropp knäpp. En av anledningarna till att min alkoholkonsumtion förmodligen summeras till totalt två flaskor vin och tre öl per år, utan att underdriva, nuförtiden. Det är ju gott SÅ INI, men jag vet liksom aldrig om jag kommer må illa efter en öl eller fem. Oftast kan jag dricka ungefär två glas och må bra, men så fort jag kommer hem börjar jag frysa och sen har jag lite frossa och mår rätt illa och sover som en kratta och då blir det liksom sällan värt det. Det enda som verkar vara undantaget är rosévin, därav dom två flaskorna ovan. Det är mitt sommar-unn. Ja, inte för att det dricks nåt annat än vatten just nu iallafall men eh ja det var en passus.

Vi har snart packat ihop huset. Det är beyond obekvämt att packa i trettio graders värme och nu såg jag att väderprognosen för imorgon OCKSÅ innebär helvetesvärme. Vad skönt det ska bli att packa in tjugo kubik flyttkartonger imorgon. Mmm...längtar. Jag kollar ju aldrig vädret (vi har pratat om det förut) eftersom det ändå blir vad det blir, men har jag råkat göra det och så vet jag också att när jag tänker att vi ska ha vårt mys, vår gosiga semesterstart med bad och långfrukost på altanen blabla så ska det SPÖREGNA I EN VECKA. Känner mig kränkt.

Det blev klart med ny chef på min avdelning på jobbet i veckan också. Jag tror att det blir jättebra och dom två möten vi har haft sen dess för att "överlämna" eller vad man ska säga har varit SÅ BRA. Vi hade kunnat uträtta stordåd tillsammans, backad av nästa chef som typ berömmer allt jag gör. Nu får han istället tuffa på i motvind med gnällspikarna som är mina kollegor, men eftersom han är man så kommer dom säkert lyssna bättre än på mig. Det ska bli en ren jävla FRÖJD att slippa dalta med mina kollegor mer. Nu blev det ju så här, men även om Lidköping inte hade hänt hade jag nog inte stannat där iallafall. Orkar inte babysitta mansbebisar, även om det som sagt finns rena guldkorn också. Mina barn är liksom mindre lättstötta än vissa av mina kollegor och ni som vet vet men för er andra: en tvååring kan liksom lacka för att man öppnar dörren "på fel sätt" eller råkar lägga mackan på en assiett istället för på bordet.

Nu ska jag ta tag i barnens rum. Ska bara samla lite ork, dra upp ett par kartonger och göra klart det här. Heja mig I can do it osv!

Ännu en helg till handlingarna. Vi åkte till Lidköping i torsdags morse. Fick låna ett hus av min fd ingifta mosters kompis (älskar småstad och hjälpsamheten där) där vi i princip sov och sen var vi resten av tiden i vårt nya hus. Idag börjar dom slipa golven och sen ska det vara klart till helgen och DÅ FLYTTAR VI PÅ RIKTIGT IIIIHHH! Vill verkligen inte vara här nåt mer nu. Jag blir deprimerad av kartonger och nedplockade grejer och halvnedmonterade hyllor och usch. Både jag och Andreas blir väldigt humörpåverkade av hur det ser ut hemma och ja nä men just nu är det inte fint nånstans så det är inte speciellt solig stämning här, det är det inte. Vi hann iallafall packa upp ett tiotal kartonger i nya huset och jag målade sovrummet på nedervåningen så nu är hela nedervåningen faktiskt målad och klar. Vilken skillnad det gör med lite ny färg? Eller färg och färg, men vi bytte från en kall vit (med hål i väggarna) till den hederliga stockholmsvita 0502Y och den ger mig ro. Vardagsrummet på ovanvåningen tog målarna också, men sovrummen är kvar och fast jag egentligen bara vill ha semester och vara en bra och rolig och snäll och närvarande semestermamma så vet jag att jag inte kommer kunna vara det förrän dom andra sovrummen också är målade och klara. Och möblerna är på plats och kartongerna uppackade. Fy fan vad jag känner med mina barn just nu. Vi bara släpar dom fram och tillbaka massa timmar i bil. Dom får bo i ett hus, men vi pratar om att ett annat är vårt och håller på och grejar i ett tomt hus och ba nu bor vi här! fast sen åker vi "hem" till Stockholm igen. Barnen har säkert jättekul. Dom har badat i poolen och lekt i lekstugan och jagat varandra i huset och igår ville Nils bestämt sova middag i sitt rum så då fick han ligga på några filtar och dynor och så sov han hur bra som helst. Men så himla närvarande är vi väl inte förutom att typ hojta ut förmaningar (mest om att GE FAN I ATT GÅ NÄRA POOLEN HAR JAG JU SAGT OM NI INTE LYSSNAR SÅ GRÄVER JAG IGEN DEN! men även det vanliga har du kissat? kan du klä på dig? Ska du inte ha mer macka? Kan ni komma nu? Hallå?). Vi har ätit pizza, mcdonalds, mcdonalds, mcdonalds, korv och makaroner och gurkstavar och EN måltid har vi lagat ordentligt. Sen åt vi resterna värmda i micron dagen efter sittandes vid vårt utebord, fast inomhus pga regn, där vi åt med träbestick från nån gammal takeaway som jag hittade i nån väska (obs oanvända innan) och drack vatten ur julkoppar.

Jag längtar så mycket efter att få duka upp en fin och härlig frukost utomhus. Inte tjata om att äta, fråga vad barnen vill göra och sen bara säga ja (morgondopp garanterat) och bara VARA med dom. Gå till en lekpark. Åka iväg och träffa min moster. Bada. Spela spel, läsa bok på verandan.

Saker jag inte längtar efter: sista veckan på jobbet med strömöten, packa resten av vårt hus och bo i ännu mer kartonghelvete OCH DESSUTOM HELVETESVÄRME. Fy fan.

Husägarn Husägarsson

Vi fick, som titeln kanske hintar om, nycklarna (samt ägarskapet) till Vårt Nya Hus igår. Det tog ciiiiiiirrrrkka tre minuter efter gamla ägarna hade gått efter här sitter proppskåpet, så funkar poolen-genomgången tills jag hade klickat lös iallafall fyra fönsters fejkspröjs. Som en gammal sekelskiftesvurmare är jag ju otroligt förälskad i äkta vara, men plastspröjs som bara sitter på utsidan på ett hus byggt 2012? No to the thanks! Nu är dom iallafall borta. Vi behöver ev-en-tu-ellt även skruva bort 6 små skruvar per fönster och pluppa i nån plastplopp i hålen för att dölja helt att det någonsin suttit något där, men eftersom jag är en slarvmaja så är jag nöjd redan nu. Det blev så stor skillnad också! Inte bara exteriört där det gick från typ nittiotalsmassproduktion till modernt trähus, men på insidan! Det är öppen planlösning på nedervåningen och jag tror att vi mätte vardagsrummet igår till typ 40 kvadrat plus ett kök på ca 20 där det totalt sitter 4 fönsterpar. (Ja, det är fönster överallt.) Och när varje fönster dessutom var uppdelat i sex olika små partier blev det väldigt stökigt och kopplingen inne-ute som man ju ändå är ute efter med fönster liksom försvann. Et voila! Nu är den tillbaka. Vi har pool också förresten. Den är jättestor och JETEVARM. Gamla ägarna måste ha låtit den vara där under sitt låsta plasttak under värmeböljan för det var TRETTIOÅTTA grader igår. Tji fick jag som hade räknat med ett svalkande bad efter att ha tömt första flyttbilen kan man säga. Andreas plaskade lite för oss båda och sa att det var skönt efteråt när han blev sval av luften (det var 27 grader igår).

När det var dags att lämna ville ingen av oss åka därifrån. Vi kan ju inte bo där än för idag är det målare där och nästa vecka ska vi slipa golven så inga möbler får komma in innan dess, men vi kan vara i trädgården och leka i lekstugan och bada i poolen (och kanske råka pilla bort en jätteful staketgrejimoj) så vi åker till Lidköping imorgon ändå. Vi har fått låna huset vi hyrde förra sommaren (älskar att instagram verkligen löser ALLT om man frågar) som ligger nån kilometer från nya huset så vi kan gå emellan. Barnen ska få kolla på sin nya förskola och kanske gosa med min fd ingifta mosters systers nya cockerpoo-valp. Eller så är det jag som ska gosa med den, men OAVSETT så ska jag få vara precis där jag kände igår att det är menat att jag ska vara: i Lidköping.

Jag är så dålig på mitt jobb just nu. Har skjutit upp ett möte med min kollega två gånger för att jag inte har gjort min del på det vi ska göra. Ids inte ens ha dåligt samvete över det. Tänker på min chef som slutade och skillnaden nu. För mig, för vår grupp. Jag klarar mig. Jag ska sluta ändå och därför bryr jag mig liksom inte, men för dom som är kvar? Tuff uppförsbacke att få ihop det här till ett team när sommaren är över och alla ska tillbaka till kontoret. Vi har i princip ingen kontakt med varandra om vi inte har bokade möten. En gång i veckan drar chefen lite företagsinfo och så får vi "lyfta frågan" om det är nåt vi vill ta upp. Det gör ingen nånsin. Det går ju lite hand i hand med diskussionerna i inlägget kring mäns generella uselhet, men det här sociala kittet som vi kvinnor håller på och grejar med saknar viktighet...tills allt fallerar. Lite som klyschan (sanningen) att många män står med öppna munnar och inte fattar vad som hänt eller vad dom hade förrän det är borta när kvinnor äntligen får nog i en relation där de har stångat huvudet blodigt för att förklara, flagga för, skrika över bristen på kompanjonskap. Jag hoppas det här blir en passus i mitt liv, men det är en jävla ögonöppnare att jobba med bara män. Jag har skrivit det förut, men individuellt är alla trevliga, familjemän, lättsamma, skickliga osv. Men som grupp blir det så övertydligt att män (som grupp) saknar basic social skills. Saknar förståelsen för intryck och känslor. Saknar insikten i hur attityder påverkas av relationen bakom. Jag har kollegor som jag inte har pratat med sen början av mars. Vi har samma chef, men olika verksamhetsområden så våra vägar korsas inte "naturligt" eller vad man ska säga. Nu är det ju anekdotisk bevisföring här, men alla mina möten med män mynnar sällan ut i riktiga insikter. Det är lite flummigt prat om "återkoppling" och "strategi" och "verksamhetsutveckling" och sen rinner det mesta ut i sanden. Som jämförelse har jag haft fem möten med kvinnor jag knappt ens känner senaste veckan som har mynnat ut i direkt förändring. Ingen räds att prata om problemet (för inga egon såras av att identifiera ett problem) och istället för att lägga energin på att säga saker "rätt" har den lagts på att rätta saker som är fel.

Obs att jag 100% tror att en blandad arbetsplats vore det absolut bästa. Män har ju kvaliteter de också, men när det bara är de som märks blir det också jävligt tydligt hur stor kraften är bakom det osynliga jobbet kvinnor gör. Snacket i början av ett möte om vad man gjorde i helgen (där bägge både frågar och intresserar sig för svaret) som mynnar ut i nån kort story om att måla ett torp eller nåt gör att man VÅGAR dyka rakt in i det lite svårare efteråt. Distansen mellan mig och den jag pratar med har minskat och jag törs säga du, jag har det här problemet. Kan inte du hjälpa mig vrida lite på det? Att inte förstå vikten av det ena för att få det andra är kanske det starkaste draget män generellt verkar ha gemensamt.

20 frågor

Hur lång är du?

166 cm

Skostorlek?

Jag hade 36, ibland 37 innan jag fick barn. Nu har jag 37 ibland men oftast 38. Kanske beror det också på att jag har blivit så bekväm? Orkar inte knöka in fötterna i trånga skor längre. Har därför också nästan bara sneakers.

Vad köpte du senast?

Mat. Var väldigt nära på att lägga en order på arket alldeles nyss, men hindrade mig när jag såg totalsumman. Om inte mat räknas så köpte jag blommor till vår städerska senast. 

Snurrar du spaghettin eller skär du den?

Snurrar.

Vad stod det i ditt senaste meddelande du skickade?

Här har du ett fritidshus som är KLART med vattenutsikt i Mariestad för 1,6. Till pappa.

Är du morgontrött?

Jag avskyr mornar. Svårt att vara morgontrött på samma sätt med barn tycker jag. Det är ju svårt att värja sig när någon liksom pratar JÄTTEHÖGT i ens öra tills man går upp och sen ska dom ha nåt på teve och nåt att äta och TÖRSTIG MAMMA! och kläder fast inte dom kläderna fast den och ja, nej men morgonen nuförtiden lämnar väldigt lite liksom plats att känna efter om jag är trött eller inte. Men hatar helt klart mornar lika mycket som jag älskar kvällar.

Är du romantisk?

Jag vet inte? Tycker det är mer romantiskt när vardagen flyter på än om jag skulle få blommor, men then again: vem gillar inte att bli uppvaktad? Skulle dock få PANIK om jag kom till ett hotellrum fullt av blomblad och sånt. Gillar mer fulromantik. Ni vet, ett hångel i soffan efter en gråtattack och sånt.

Har du söndagsångest?

Jag har haft det lite grann senaste veckorna för att jag verkligen inte vill jobba. Men vanligtvis inte.

Vad har du för väckningsalarm?

Två barn.

Har du nånsin varit kär i någon utan att tala om det?

Ja, såklart. Hela min uppväxt skulle jag säga.

Är du rädd för förhållanden?

Nej. Jag känner mig trygg i förhållanden.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

Jag vet inte. Jag tror på gnista vid första ögonkastet.

Favoritläsk?

Alkoholfri cider från Somersby

Hur uppvaktar man dig?

Man skrattar åt det jag säger, är uppmärksam och ställer frågor och gör ett bra flow. Sen är man tydlig om man vill hångla.

Absolut inte din smak på killar?

Det här blir alltid så känsligt för nåns kille är alltid det jag inte vill ha (liksom min man såklart inte är alla andras cup of tea heller), men jag har otroligt svårt för den uppdaterade dräng-stilen typ sotarskjorta, linnebrallor med hängslen och gubbkeps. Vi har en granne som ser ut så och jag får liksom Emil i Lönneberga-vibbar med att slåss på logen och hota sina barn. Sen har jag otroligt svårt för långa ovårdade skägg, eller inte så mycket långa kanske som ovårdade. När det liksom spretar från hakan och ser ut som förrymt könshår, urk. Vårdade skägg däremot, det är fint. 

En bok du vill läsa?

The Starless Sea av Erin Morgenstern. Den ligger i min bokhylla redo för sommaren.

Vilken buss åker du oftast?

Nu var det väldigt längesen jag åkte buss, men 76:an kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Fest eller hemmakväll? 

Hemmakväll.

Favoritglass?

Magnums original i sån där ben and jerrys-förpackning.

Nämn tre saker på din att-göra-i-livet-lista:

Öppna ett pensionat

Bo några månader i Italien

Vara ihop med Andreas för evigt

Dagen efter kvällen före

Ja, men det här med att leva med män verkar ju vara en källa till irritation hos oss alla. Skål för att vi iallafall kan slippa att känna oss ensamma med problemet. LoHe kom med en så träffande kommentar igår, men jag ska adressera den i ett eget inlägg för det förtjänar ämnet och idag nöja mig med en liten uppdatering kring sakers tillstånd.

Min man lade sig helt platt och bad helhjärtat om ursäkt för sin uselhet igår. Jag hatar att behöva bli vansinnig, men det hjälper ju iallafall (tillfälligt?). Grät så min näsa täppte igen helt när han äntligen lyssnade och sen sov jag så hårt att jag inte ens märkte att Nils klättrade upp i sängen med egen kudde, snutte och gosedjur och lade sig under mitt täcke inatt. Vaknade bara imorse av att han hängde över min axel för att försöka prata I MITT ANSIKTE (eftersom öronen tydligen sitter nånstans där) och upptäckte hans lilla näste bredvid mig.

Jag har börjat lämna över på jobbet. Det är så skönt. Jag vill inte jobba med. Jag vill bara vara ledig.

Jag har också påbörjat en lista med inredning för varje rum i nya huset. Jag har en otroligt rörig "process" som innebär att jag skärmdumpar allt jag tycker är snyggt (som sen inte ens hamnar i en specifik mapp utan bara lägger sig i datumordning) och sen ska jag försöka förklara för min man hur det ska se ut hos oss (samt varför vi ska köpa vissa saker) samtidigt som jag mest bara har "en känsla" i huvudet. Men häromdagen satt jag och försökte lista det vi* vill köpa till nya huset för att få fram ett totalpris så vi kan prioritera vad vi faktiskt ska köpa och vad som kan vänta och då började jag med att skriva ner vilka befintliga möbler och grejer som ska vart, rum för rum, och plötsligt så var den där: min röda tråd, tydlig och utstakad. Added bonus är ju också att vi nu kommer kunna ställa rätt möbler på rätt ställe direkt och minimera uppackningstiden. Dessutom blev det tydligt vad som är faktiska behov** (köksbord, gasolgrill, barstolar, utestolar) och vad som är begär (allt annat).

* mest jag. Kanske 90% jag. Men Andreas gillar att bo i det så vi räknar in honom ändå.

** behov och behov, klart det går att använda vårt för lilla matbord, vår kolgrill som vi*** aldrig använder och nöja oss med sittplatserna vi har. Men bordet är som sagt för litet och opraktiskt, grillen använder vi inte, det är ju trevligt att kunna sitta med i köket och vi saknar utestolar helt.

*** Jag lagar (nästan all) mat = jag grillar. Jag har för dåligt tålamod och för kass tidsuppfattning för att kunna förbereda, vänta på att kolen ska bli "rätt" och hålla på och kill-greja. Det slutar alltid med att allt luktar tändvätska, hela jag är insmord i ett lager oljig rök och maten är bränd på utsidan och typ kall på insidan. Tacka vet jag våra kompisars gasolgrill där dom slänger ihop en grillad lunch på en kvart. Jo, jag tamigtusen BEHÖVER en gasolgrill.

Det här med att leva med män

Jag är så arg på min man just nu. Satt uppe i rent VRES till klockan 3 inatt och nej, det är väl inget direkt straff mot honom för det är ju jag som sitter här och känner mig bakfull så här dagen efter, men jag hade så hård hjärtklappning igår så det tog säkert två timmar att komma ner i puls och sen kunde jag bara inte förmå mig att gå och lägga mig i samma rum. Så jag satt uppe och kollade på How to get away with murder och spelade My block på telefonen. Sen blev det ljust ute och en harkrank kom och studsade i taket så då gick jag och lade mig och sov så långt ut på kanten jag bara kunde. Det värsta obarnrelaterade som finns med att ha barn är ju att man inte kan långtidsbråka på riktigt. För när morgonen kommer måste man ju ändå samarbeta om frukost och väckning och påklädning och vem ska hämta vem ska lämna och så får man sitta där och försöka hålla tillbaka irritationen i rösten så inte barnen ba sluta bjåka mamma och pappa! (vilket ju har sagts vid nåt tillfälle, absolut).

Förresten, vet inte om nån mer här har varit nära "väggen" eller kanske till och med gått in i en utmattningsdepression, men sen 2012 när jag jobbade dygnet runt och min mamma höll på att dö så har jag ca noll stresströskel. Det manifesteras såklart i humöret genom lättirritation, tankar i tusen kilometer i timmen osv, men främst är det en fysisk reaktion nu för tiden. Jag får hög, eller framförallt STARK, puls. Jag blir varm och röd i ansiktet och om öronen. Och efteråt mår jag nästan som illa. Hade det inför stormötet förra veckan (lite oklart varför för så jobbigt var det inte) och fick det igår när jag blev så förbannad så jag helst bara hade velat skrika MEN DU ÄR JU VÄRLDENS STÖRSTA JÄVLA IDIOT och typ kasta nåt eller slänga lite i dörrar, men det gjorde jag ju inte eftersom jag har lärt mig att tygla min ilska och istället försöka säga jag upplever att.... Det kanske är nåt med det tillbakahållna som gör att jag får så stort fysiskt påslag? Är det nån annan som känner igen sig?

Och nu kommer vår städerska om typ en timma för sista gången och vi har inte köpt nån avskedspresent eller fixat nåt fint till henne. Men jag lär väl få sätta mig i bilen och åka och fixa det eftersom jag annars kommer skämmas ihjäl och få ångestpåslag över det istället.

Jag är så JÄVLA trött på män just nu. Alla män. Precis varendaste liten man är jag trött på, men främst min egen. O-originella är dom också i sin uselhet. Pratade av mig med min bästis imorse och hon var precis lika trött, om än pga slightly andra detaljer, men det övergripande är samma. Att det ska vara ett sånt jävla härj och slit att försöka leva jämställt? Att själva efterlevandet på nåt sätt OCKSÅ ska falla på kvinnor att projektleda? Väste minsann att jag skulle SKITA I ATT FIXA NÅT! framöver, men ändå sitter jag här och har pratat med barnens BVC-sköterska för att få tag i deras journaler inför flytten, säger upp abonnemang och kollar på alternativ och ja, just det - ska åka och fixa present till en jättefin person som har jobbat hos oss i flera år. För trots att min man verkar tro att saker "händer även om inte du fixar dom" så är det förutom förminskande också faktiskt osant.

Tänker också väldigt mycket på rasism och hur det samhället vi i väst lever i liksom är uppbyggt på basen av det. Och hur jävla orimligt det är att jag lär mig det i vuxen ålder. Genom alla mina 18 år i skolan är det INGEN som har ens nuddat vid ämnet strukturell rasism. Det jag fick lära mig om rasism var 100% Hitler-relaterat och helt andra världskrigsstyrt dvs vi lärde oss att rasism är en åsikt (som elaka människor har), inte en struktur. Och om man inte har den åsikten, vilket ju trots högervindar ändå är majoriteten av människor så är man inte rasist. Om man inte vill gasa ihjäl folk så är man inte rasist. Vi fick se Schindler´s list på bio och alla tjejer grät och killarna kröp under/mellan stolsraderna och viskade och höll på, sen bestämdes det ju kollektivt att vi såklart inte var elaka människor och såklart inte hade rasistiska åsikter och så var det med det.

Fan vad fel, hörrni? Utan att downplaya första och andra världskrigens roll i samhällshistorien för oss i Europa så borde det ju ha varit en passus? Ett värsta exempel på ett samhälle genomsyrat av rasism, men ännu mer en påminnelse om att strukturerna sitter kvar långt efter det aktiva dödandet upphört. Vi borde istället ha fått höra svartas röster. Vilka kulturer som bryts ner pga strukturell orättvisa. Hur det GÖRS skillnad på vita och POC. Jag skäms å vårt samhälles vägnar för att vi inte har kommit längre, men jag är också glad över sociala mediers möjliggörande av självutbildning idag. Det är fortfarande ett beyond aktivt val att bredda sin feed och lära sig att lyssna, även när det känns obekvämt och men så är det ju inte i Sverige!

Nu måste jag visst ha möte, men det här är med mig oerhört mycket i tankarna just nu.

Hade presentationen för cheferna igår. Den gick okej. Vår konsult var lite långsammare än vad jag hade hoppats/tyckte att vi hade gått igenom så det blev lite hastigt på slutet, men then again: bara boka nytt möte med nytt fokus och dra det då. Min kollega beter sig som en bebis och jag är så jävla sugen på att bara lämna över allting på studs för jag orkar inte bomullstrampa kring hans ego och valpiga bekräftelsebehov längre. Plus vi hade möte igår morse och diskussionen kring en fråga gjorde att jag bara kände total hopplöshet, och tacksamhet för att jag ska sluta och slipper battla med folk som bara ser en (sin) dimension och inte kundernas. Dagens gnäll.

Jag har precis varit och antikroppstestat mig förresten. Tror ju inte vi har haft det, men vi var sjuka runt 10 mars och jag var jättetät och konstig i några veckor efter det. Resultatet kommer ju inte förändra mitt beteende så till vida att jag kommer gå på restaurang eller åka tunnelbana eller hänga i stora grupper plötsligt, men det vore skönt att kunna åka till Hemköp utan att få rå-ångest. Köpte mig således ur det igen. 695 kronor kostade det den här gången, om nån undrar. Jag valde Werlabs som tar riktiga blodprov och analyserar i labb istället för ett sånt snabbtest på apoteket på en kvart pga känns mer trovärdigt.

Jaha, i övrigt då? Våra köpare vill flytta fram inflyttningsdatumet till början av juli istället för mitten av augusti. Ingen är lyckligare än vi för det. Främst för att jag nu kommer slippa oroa mig för att huset står helt tomt, vem som ska klippa gräset och vattna och rabatterna och blabla. Och dels för att vi slipper 1,5 månads brygglån, vilket i vårt fall med 3% ränta handlar om typ 15 000 kronor som vi slipper betala. Det är en sån där snordyr Webergrill med plats för pizzasten och murika och stekpanna det, och nästan lika mycket till. Som man, om man liksom kisar ganska mycket och använder välvillig logik, nästan blir på köpet nu ju, right?

Kan, när vi ändå är inne på ekonomispåret, meddela att våra fonder och pensionsspar osv i princip är återhämtat från kaosdippen där för några veckor månader? sedan. Min pappa håller på och meckar så sjukt mycket med sina grejer och köper och säljer och går ur och absolut att han tjänar mer ibland, men han förlorar också mer. Själv har jag ju den otroligt lata sitt still i båten-förvaltningen på mina pengar och det verkar ju ändå ha paid off. (Nu jinxar jag väl nåt här, men vill bara säga till alla er andra som kanske också får panik och kaninpuls att om man inte behöver pengarna NU så löser det sig ganska ofta på sikt iallafall. Tänker jag iallafall.)

Jaha, nu ska jag ha ett överlämningsmöte med en annan kollega som vill veta varför jag har ställt till en massa för honom när jag ändå ska sluta. Nej, det vill han inte veta, men jag tror att han lite tänker det. (Dock har det blivit till det bättre för nu fick vi igenom det så sorry not sorry).

Min ångest kanske inte är så mycket pengarelaterad som jobbrelaterad, inser jag såhär dagen efter när jag har gjort noll privatgrejer och 100% jobbgrejer och ändå sitter jag här med en klump i magen och lite kortare andetag än vanligt. Plus, sist jag var ute på min promenadrunda i skogen runt kolonilotterna så var den en skitskum snubbe där som skrämde skiten ur mig med sitt beteende. Hatar att vara rädd fucking dagtid också. Vill inte gå promenadrundan nu pga inte alls avkopplande att vara rädd samtidigt. Kan i och för sig kanske gå ut och ta en vända som inte innefattar just skogsdelen, men det är ju den jag vill åt! Se hur träden har slagit ut och höra det nästan öronbedövande ljudet av fåglar i vårsol. Så nu sitter jag här och tjurar och har ångest istället. Dels handlar det såklart om att jag typ inte gör nånting på jobbet. Dels för att vi hade månadsmöte med ledningsgruppen imorse och jag är fan stolt över min arbetsgivare och känner mig inte alls redo att lämna. Jag vill också vara med på den här resan. Jag vill också bidra, jag vet att jag hade kunnat göra det. Så nu känner jag mig som en svikare. Och så dels för att projektet jag leder ska tas över av en kollega av mig (duh), men inte förrän vi har fått ett godkännande och på det mötet får inte min kollega vara med för han har en tendens att deraila och liksom prata bort den röda tråden och det här måste vara tajt. Jag och en konsult ska dra det och vi är skittajta och presentationen har blivit grym och min kollega kan inte inte lägga sig i och jag vill verkligen att det här ska gå vägen. Då lämnar jag iallafall efter mig två stora beslut med bra grejer för företaget innan jag slutar, så slipper jag känslan av att inte ha levererat alls på nio månader. Men min kollega vill ju såklart inte alls acceptera det och trots att det kommer direkt från min chef att vi ska hålla mötet till så få deltagare som möjligt och att det är jag som ska presentera känner jag bara min kollegas tjurighet i varenda möte. Kan man få ett jobb där man slipper deala med män med hävdelsebehov, tack? Så trött på män just nu va. Svårt att leva i vår värld och inte känna en allmän trötthet gentemot den manliga rasen men. Smsade förresten med en av mina blivande kollegor, eller nej det var via instagrams DM-funktion och vi fick egentligen kontakt när jag försökte köpa deras hus via instagram fast han bara lade upp en flyttbild på första april-skoj. Det är min gymnasiekompis man, rätt oklart varför jag följer honom från första början, men nu är vi iallafall blivande kollegor och har en rolig DM-dialog pågående instadialog. Jallefall, jag frågade om vem hans chef var och han frågade vem min blir och så frågade jag hur min nya chef (man) är och blivande kollegan ba han är snäll mot tjejer. På ett bra sätt. I övrigt stenhård. Såatteh ser väl fram emot lite nya mansirritationer dårå.

Ähmen varför gör jag ingenting? Nu ska jag ta tag i mig själv och hjälpa min (andra) kollega att rätta till nån text i vårt internsystem så jag iallafall har presterat någonting. Sen ska jag försöka rota rätt på vad resultatet för vår enhet är årligen så jag kan räkna ut ett prispålägg i vår nya prisstrategi så jag kan säga på gruppmötet klockan ett att jag gör nånting.

ps. Vill helst bara köpa jättemycket saker. Helt i o-linje med gårdagens pengaångest, dock kostar allt under 2000 kronor så kanske därför? ds

Plötsligt händer det liksom

Jag pratade med en av mina bästisar häromdagen. Hon har också två barn, men där den äldsta är lika gammal som Nils och den yngsta blir ett år här i sommar. Hon sa att hon ville sälja barnen jävligt billigt. En känsla jag känner igen mig oh-så-väl i. Men för en gångs skull kunde jag vara den där peppiga morsakompisen som ba det blir bättre! och typ mena det. För även om jag blir TOKIG på barnen rätt ofta och dom kan vara riktiga små rövhattar så är det SÅ mycket lättare nu än för säg ett år sen. Att ha en bebis generellt är ju fan skitjobbigt. Först är man trött och dom behöver mat och blöja och närhet och har ont i magen och whatever. Sen börjar dom kunna grejer och är skitfrustrerade över att inte kunna och vill mest bara klänga på en och efter det kommer fasen när dom kan ta sig runt och därmed riva ner/ut precis allting dom ser. Att parera det och samtidigt försöka få på en treåring sin overall medan den kan hääääävvvv!! borde fan ge nobelpris. Plus absolut minimalt med egentid.

Nu är våra barn drygt två och ett halvt (han känns äldre?) och nyss fyllda fyra och medan dom absolut driver mig till randen av vansinne genom att gadda ihop sig och göra så jävla mycket hyss så är det också just det: dom gaddar ihop sig/leker tillsammans. Hela tiden. Nu har dom till och med börjat gå upp själva på morgonen och jag och Andreas får absolut inte följa med (pga kan hääääääävvvvv) och förutom att typ medla lite ibland eller göra det allmänna servet (törstig! hungrig! ta ner den! jag vill cykla!) så kan jag sitta i soffan bredvid och läsa en bok. Dom får ju inte vara ute själva på framsidan, men jag kan sitta på trappan och ändå känna mig rätt trygg med att ingen av dom springer ut i korsningen och bara kolla med ett halvt öga medan dom åker sparkcykel eller leker kurragömma. Igår när dom kom hem från förskolan hade grannens sexåring varit hemma frisk från förskolan (sista säkerhetsdagen) så hon var sjukt leksugen och barnen blir ju som tokiga när stora grannarna vill leka. Mamma, Estrid undrar om vi vill komma över och leka hos henne, får vi det? JA MITT BARN VARSÅGOD! Sen sprang dom fram och tillbaka mellan våra trädgårdar och lekte i två timmar tills vi fick tvinga in dom för lite kvällsmat och sen lekte dom nån timma till efteråt. Det var min första riktiga ok, så här är det att ha stora barn-känsla. Jag hade dörren öppen så jag hörde ju dom (servade som vanligt törstig hungrig osv) men jag kunde gå runt hemma och bara pilla på grejer. Ingen tjatade, ingen pratade. Jag hade till och med gott om tid på mig att laga mat. Sen kom dom in, hungriga som vargar, och åt precis allt vi gav dom. Utan att skrika eller kasta grejer. Och sen gick dom och lade sig utan typ nåt tjafs alls. Och imorse gick dom som sagt upp själva och sen bad Ellen om frukost, slukade den, gick och valde kläder som hon klädde på sig och sen satte hon på sig skorna och gick ut och väntade på framsidan. Andreas tror jag mutade Nils med choklad (the fuck?) för att han skulle släppa ipaden och klä på sig, men sen gick allt bra förutom ett litet strumpbyte som resulterade i att han kom ner med två olika strumpor vända ut och in. (Han "äj stoj nu och behövej inte stjumpoj med ploppar" = stor panik varje morgon eftersom vi bara äger strumpor med halkskyddspluppar.) Sen verkade allt fine och han satte på sig skorna och så drog dom bara. Kvar var jag med en kopp varm kaffe och ett nystädat hem. Då gör det nästan inget att Nils vaknade och var arg som ett bi inatt och sen låg och ömsom sparkade mig i sidan och ömsom försökte trycka bort mitt huvud från kudden och klättra upp ovanpå mig för att vara nära så jag sov som en kratta och sen vaknade av ett JAG VILL GÅ UPP MED MAMMA!  och solen rakt i ögonen kvart över fem.

Välkommen till min privvade tankeverksamhet

Dagarna fullkomligt släpar sig fram. Det är alltid så när jag ska sluta på ett jobb, fast jag när jag säger upp mig har alla intentioner att jobba in i det sista. Kan också ha och göra med att jag har otroligt lite på jobbet eftersom nästan alla mina grejer är framtidsgrejer som är på hold för det finns ingen som tar över efter mig direkt. Har roat mig med att skicka offertförfrågan för flytthjälp för det kan ORIMLIGT kosta så mycket att flytta. Samt pratat med vår banktjänsteman och det var ju tur för jag hade lite glömt att vi ska betala ytterligare 5% i insats vid tillträdet, förutom de 10% vi redan har lagt in själva. Förhoppningsvis hinner våra köpare bli godkända av bostadsrättsföreningen så vi får ut vår handpenning härifrån, men annars får väl banktanten låna ut lite till tills vi får den. Så konstig grej, det här med pengar. Ju mer vi har, desto mer ångest får jag. Obs att jag aldrig har varit i en situation där pengar på riktigt har varit ett problem så jag kan bara säga att jag inte är dumihuvet nog att inte förstå att DET såklart är ett riktigt problem till skillnad från min tönt-ångest. Känns så knasigt att behöva skriva det för det känns som basic fucking humanity att kunna se sitt eget privilegium men ja. Jag ser det iallafall. Och jag har absolut haft noll kronor på kontot och en vecka kvar till lön och helt skraptomt på sparkontot för jag har pluggat i tre år, men även då hade jag ju vetskapen att hade det VERKLIGEN kört ihop sig så hade mamma och pappa ställt upp.

Ibland känns det som att det låter som att vi har hur mycket pengar som helst och att jag har växt upp med en diamantsked i munnen och så är det inte. Jag har växt upp i ett rätt vanligt medelklasshem med två arbetande föräldrar med relativt hög lön. Det jag menar är väl just exakt det: dom har alltid haft några hundralappar att skicka ifall jag har suttit riktigt illa till. På samma sätt som jag och min man bägge två har ganska bra heltidslöner och inte behöver tänka på kontobalansen när vi handlar mat eller betalar räkningar. Däremot är jag inte dummare än att jag förstår att det som för oss är en självklarhet för andra är önsketänkande.

Ja men med den lilla passusen kan vi väl fortsätta dagens skolkinlägg. Jag får iallafall ångest av pengar och framförallt att spendera dom, även om det är på nödvändiga grejer som typ flyttbil eller lagfart (som sagt förjävla trökig grej att betala, varför ska man betala det?). HATAR att köpa dyra grejer, eller alltså dyra-dyra. Kan absolut lägga 800 kronor på nån himla ansiktskräm som tar slut blabla men när summan går över typ 2000 kronor även om det är typ for life så får jag lite ångest. WHY IS THAT?! Kanske sund självbevarelsedrift i och för sig, men come on liksom. Måste jag ha hjärtklappningsångest när jag kollar på ett excelark som går plus?

Nu kommer barnen snart hem. Konstigt hur man kan gå från att längta så man DÖR när dom precis har börjat förskolan till att känna liiiiiiite åh nej, snart kommer dom så här några år senare. Älskar dom, men ptja, well, livet är ju tystare när dom är på förskolan. Och det är lite skönt att bara få vara mig själv och inte bara MAMMA MAMMA MMAAAAMMMMMMMAAAAAAAA! hela tiden.

Hej från jobbskolkarn nummer ett. Klockan är 14.06. Jag ska strax åka och hämta barnen eftersom vi hämtar kl 15 nuförtiden. Det är 22 grader varmt ute. Idag har jag haft ett jobbmöte på 45 minuter med min kollega och chattat med en annan i kanske en kvart, men i övrigt har jag sammanställt ett exceldokument med all information kring köp och sälj och hus och grejer och fikat med grannen en halvtimma. Vi fick sålt huset igår, förresten! Nån frågade om vi är nöjda, och det kommer vi säkert bli när vi har hämtat oss från kaoset som har varit vårt liv dom senaste veckorna. Min främsta känsla just nu (förutom sjukt stor irritation på mäklaren pga helt värdelös - sälj inte med Notar i Sköndal om ni nån gång skulle råka på dom) är lättnad att det här är över. Lättnad över att vi bara precis gör en liten förlust och inte förlorade alla massa pengarna vi plöjde ner i renoveringen. Lättnad över att slippa städa och ha barn i sängen och allt. Jallefall, har gjort ett exceldokument. Varit inne på Skatteverkets hemsida och gjort en skattemässig vinst-beräkning och kollat vad vi kan få i uppskov (är personligen mkt pro-uppskov), lagt in en liten räntematris på snitträntor och kollat vad vi skulle behöva betala i ränteskillnadsersättning om vi skulle ränteshoppa (alldeles för mycket för att det ska vara värt det). Kom på nu att jag glömde lägga in stämpelskatten så nu har jag gjort det också. Himla pisstråkig grej att betala för övrigt. Det och flyttgubbar. Har även fått offert om det och höll fan på att ramla omkull. Om vi skulle ta in packhjälp, typ nån packar ner köket och tavlor och sånt, och sen ha tre flyttgubbar plus två lastbilar så skulle det kosta nästan 50 000 kronor (innan RUT om man gör sånt avdrag). Det är ju nästan 9 timmar vi bara betalar för att dom ska sitta i en bil á 2500 kronor timman. Det blir väl...20 000 kronor av typ DÖTID. Gawd, orkar inte ens. Orkar inte heller packa in allting i nån himla hyrbil på 14 kubik och åka 8 vändor á 70 mil med barn och hej och hå heller så vet inte riktigt vad vi har för alternativ om vi inte raggar upp nån lastbilschaufför här det närmsta. Obs att vi inte kommer ta in nån jävla packhjälp. För den typen av peng kan jag packa mina egna himla glas, thank you very much. Men dödtimmarna i bilen kommer vi liksom inte åt för det är 70 mil tur och retur som måste köras. HATAR TRÅKIGA DUMMA FLYTTPENGAR.

Vill ju också egentligen köpa Grythyttan-möbler och absolut att pengarna existerar på vårt konto nu när huset är sålt, men jag kan inte. Det spelar ingen roll att dom håller en livstid, man (jag) kan inte lägga mer än en månadslön på utemöbler. Jag får leta upp någon annans gamla och hålla liv i dom istället. Har hittat bord, bänk och två stolar hos nån tanta i Karlskoga för en bråkdel av priset så nu ska jag bara ringa pappa och tigga att han ska hämta dom åt oss (han bor i Karlstad) och vinna en liten auktion så får jag lägga ner sommaren på att slipa lite trä istället.

Oj, nu måste jag åka annars blir jag sen. Hej!

Coronatest

Ja, ni var flera som undrade över coronatestet jag tog. Är det inte bara för sjukvårdspersonal osv. Så här är det: jag har astma. Jag tar förebyggande behandling varje morgon och kväll och har i vardagslivet inga problem alls. Däremot kan jag bli ganska dålig när jag blir förkyld och har därför förutom ökad grundmedicinering även möjlighet att själv behandla min astma med en kortisonbehandling (tabletter i några dagar) för att häva inflammationen i luftrören helt enkelt. Jag har haft astma sen jag föddes och när jag möter läkare i "vanliga" vården kan jag oftast mer eller lika mycket om just astmamedicinering, främst min egen, än vad dom gör. Jag har alltså min astmaläkares fulla godkännande att själv bedöma när kortisonbehandling är nödvändig, vilket inte ska vara ofta eftersom det i sig skulle vara ett tecken på en dålig underhållsmedicinering. Ni fattar. När jag har pratat med vänner som haft corona har jag förstått att andningspåverkan verkar vara otroligt lik astmatäthet. Trycket över bröstet, korta andetag, andfåddhet och hjärtklappning. Check check check check liksom. Som ni vet kan man inte bota corona med lite kortison. Därför kände jag mig rätt orolig när vi blev sjuka, främst eftersom jag var rädd att jag inte skulle kunna bedöma vad som är corona-andningsproblem och vad som är vanlig astma. Vanlig astma gör mig inte orolig alls (även om det är pissjobbigt at times) för jag har behandling som jag är van vid och som fungerar. Corona-andningsproblem uppepå astma gör mig livrädd. Så jag gjorde som vi är tillsagda och ringde 1177s coronalinje, där man ju ska få hjälp med bedömning och svar på sina frågor. Det enda som hände var att sköterskan jag pratade med sa ok, behöver du ambulans? och jag sa såklart nej, för jag behövde verkligen ingen ambulans. Och då sa hon vad vill du att jag ska göra då? varpå jag sa det jag beskrev ovan: jag undrar om det finns hjälp att få testa om det är corona så jag enklare kan bedöma när jag kan egenbehandla och när det är dags att uppsöka vården. Då svarade hon det kan jag inte hjälpa till med. Du får ringa om du blir sämre. 

Det kände jag var ungefär sådär hjälpsamt. Och min astmamottagning svarade inte i telefon. Så då kom jag ihåg DNs artikel om FHMs testbussar som hade 10 000 test om dagen i kapacitet, men under intervjudagen hade haft 10 besökare och där en anställd var tvungen att låtsastesta för att dom skulle få bilder till repotaget. Så jag tänkte att det ju verkar finnas testkapacitet och kollade på FHMs hemsida där de pekade mot företaget de har avtal med för att genomföra testerna i testbussarna. Så jag fortsatte till deras hemsida där de skriver att de i första hand ska provta vårdpersonal och i andra hand folk med remiss. Och sen länkade dom till de vårdgivare som utöver regionerna själva får remittera. Ni fattar. Jag fyllde iallafall i ett formulär hos en vårdgivare där jag beskrev mina symptom och astman samt om min arbetsgivare hade rekommenderat testet och sen fick jag svar efter någon timma att jag kunde få en remiss samt att jag, eller min arbetsgivare, fick betala kostnaden av testet. Jag betalade, företaget skickade en remiss till provtagningsbolaget och sen fick jag ett sms för att boka provtagningstider. Jag fick smset 16.15 och det fanns tider var tionde minut från 16.20. Så jag bokade och var där kl 17. Det var ingen bil där när jag kom dit, och det var ingen annan där förutom jag under den kanske kvarten jag stod parkerad, blev administrerad och sen fick utföra testet i bilen. Inte heller mötte jag någon när jag körde därifrån. Det verkar således inte som att testkapaciteten på FHMs bussar är ens i närheten av de 10 000 tester de ska kunna administrera dagligen.

Två dagar senare fick jag provsvaret, som var negativt, och min tidigare oro för astman, som dessutom förvärrats under tiden, försvann. Jag kunde fortsätta min vanliga medicinering och belastade inte vården i övrigt.

Jag kan till viss del förstå att FHM inte testar alla med symptom för för folk utan underliggande sjukdomar skulle ju ett positivt resultat mest bara vara skönt att ha. Att man vet vad det är man har/har haft och på sin höjd att dom få som har feber i 30 dagar utan att ha corona kanske bör söka vård, men för oss som har underliggande sjukdomar gör det ju skillnad i hur vi bedömer vårt vårdbehov, medicinering och mående i övrigt. Jag tycker absolut inte att det ska vara en pengafråga eller en fråga om hur bra eller intresserad man är av att själv söka rätt information. Men jag står också för att jag absolut betalade 1500 kronor via en privat vårdgivare för att få ta testet. Det hade jag inte gjort (och gjorde inte) när vi var sjuka i början av mars och testlabben gick på knäna. Anledningen till att jag började kolla upp möjligheten själv var att FHM själva sa att de hade outnyttjad kapacitet. Jag är inte ute efter att "sno" nån annans plats, men tycker däremot att det är dåligt att inte fler inkluderas i det vanliga testflödet när kapaciteten så tydligt finns.

Fy fan. Förra veckan var en riktig jävla pissvecka. Barnen, eller mest Nils, var sjuk och sen blev jag och Andreas sjuka och sen skulle vi fota huset för hemnet-annonsen. Det regnade snöslask, fotografen skulle komma 8.30 och både jag och Andreas hade feber. Vi drog till Tyresö slott med barnen, käkade McDonalds till frukost i bilen innan, och medan jag ringde ett väldigt nödvändigt samtal så promenerade Andreas med våra tappra och sjuka ungar runt i isvädret. Sen kom vi hem och ba PHEW nu äre över! Men det var det inte för bilderna blev så jävla dåliga så mäklaren till slut skickade en ny fotograf med tre timmars varsel i fredags. Däremellan hann jag med att göra ett coronatest hos en av dom där FHM-bussarna i Älvsjö, vi hade inte corona. Lidköpings kommun skickade erbjudande om förskoleplats på en förskola vi inte ens sökt till, 5 km från nya huset, trots att hon jag pratade med på kommunen sa det behöver ni inte oroa er för! när jag frågade om kötid och placering osv. Plus fick ett meddelande från en bästis med mycket dåliga nyheter. Plus vinden blev inte klar pga sjukdom hos oss den här gången. När jag stod i duschen igår kände jag bara att NÄE men kanske är jag deprimerad ändå? Känner ingen glädje över någonting och allt är bara chores. Är jag ens gjord för att vara någons mamma? Har absolut noll tålamod just nu och i kombinationen med uttråkade barn och coronaisolering är inte vinnande för mig. Börjar verkligen känna av effekten av att vara ensam och hemma så här mycket. Vad finns liksom kvar av MIG i allt det här?

Gå upp, fixa frukost, köra barn till förskola, jobba fast nästan utan nån kontakt med andra på ett jobb jag har sagt upp mig från och nu mest känner likgiltighet inför, hämta barn, laga mat, plocka undan, lägga barn, sitta en sväng i soffan. That´s my life man.

Nej, det börjar tulla på reserverna nu. Min identitet flyter ut i kanterna när jag blir utan socialt samspel. Plus på toppen: kan inte gå ut med nån kompis pga rör mig inte där det finns folk och har så himla mycket med hus och flytt och fix att ta tag i att den lilla tid som är kvar blir helt handlingsförlamad. Jag orkar inte ringa nån. Vill bara sitta i soffan och glo på min telefon.

Igår tog vi en tur till Stavsnäs och tillbaka bara för att komma ut lite. Slutade med att Nils kräktes i bilen precis på vändplan i Stavsnäs, dvs exakt prick längst hemifrån. Och Ellen hade somnat i bilen och blev superledsen när vi började dra i hennes jacka för att Nils skulle kunna sitta i nåt annat än blöja. Såna jävla rookieföräldrar som 1) har glömt att ett barn är åksjukt samt 2) inte har med en endaste liten pinal. Vi har ju så stora barn nu så oftast behöver vi ju inte ha med nåt annat än typ nåt att äta/dricka, om ens det. Men Nils har ju faktiskt fortfarande blöja och saker kan ju uppenbarligen hända även om man bara ska sitta i bilen, så lesson learned.

Det ordnade iallafall upp sig lite mer igår kväll. Jag har kommit på att jag kan läsa böcker via bookbeats i telefonen istället för att hetsuppdatera instagram och läste två böcker igår medan barnen kollade på Frost och nåt annat. Efter kräksincidenten fick Nils bestämma kvällsmat och han önskade sig mcdonalds framför teven och myskväll så det hade vi. Och när vi satt där, jag och Andreas i varsitt soffhörn och barnen bredvid/på varandra på golvet så kände jag den ändå, lyckan. Jag var mätt och hade haft en händelselös(ish) dag och satt och läste bok medan mina barn var URGULLIGA och tysta. Idag har jag tagit tag i två skitgrejer på jobbet och haft ett tredje möte med en kollega och sen köpte vi tacos från La Neta till lunch så nu känns det bättre. Plus städerskan har varit här så det är jättefint OCH barnen är på förskolan. Börjar tro att mitt välmående är rätt korrelerat till mängden tid jag är med mina barn där ökning i tid är minskning i välmående. Tur att peakarna som kommer ungefär runt läggdags och dom är trötta, varma och vill kramas är så höga att dom liksom suddar ut tröttman man känner under resten av dagen.

Och nej, vi har inte sålt huset. Nu finns det iallafall fina bilder på hemnet om nån vill se hur vi bor (eller köpa ett hus...): https://www.hemnet.se/bostad/radhus-6rum-skondal-lilla-skondal-stockholms-kommun-karin-larssons-vag-46-16806642