Tacksamhet

Det finns så mycket jag är tacksam för nuförtiden, rent privat alltså. När det gäller världen har vi ju mycket att kämpa med men nu fokuserar vi på det positiva:

Nummer ett, alltid alltid nummer ett: Andreas. Min man. MIN MAN! Han gör alla dagar lättare och dom roliga ännu bättre. Han är som en bottenlös källa av omtänksamhet och jag tror på riktigt aldrig att jag har hört honom nämna ordet uppoffring för han ser det inte så. Han ser sin familj som han älskar och som han vill ska må bra. Äeh nu gråter jag lite för han är så himla fin. Tack livet för att jag fick honom.

Nummer två är såklart Skrällen. Älskade knasiga bestämda motiverade vilda unge. Hon får hela känsloregistret att darra, men mest glädjen och kärleken. Jag är beroende av hennes lyckoskrik och förväntansfulla ögon och lämgtar efter att få möta framtidens versioner av min lilla bebis. Jag är så så så kär.

Nummer alla andra är min familj och mina kompisar och livet rent generellt.

Gott nytt år på er hörrni! Jag önskar er ett nytt år fullt av skratt, kramar och härliga känslor!

Here comes the waterworks

På hyllan ovanför micron i köket hos pappa står ett foto på mamma när hon ler. Det har vit tunn ram och är egentligen en uppförstoring på ansiktet från en bild på henne tagen på min systers student, tror jag. Hennes leende nådde alltid ögonen och det skiner igenom även på bilden. Ett par dagar in i vårt julbesök satt jag på köksgolvet med Ellen i famnen och försökte väl leka eller underhålla eller så och plötsligt började Ellen klättra upp på min axel. Hon gör det ibland så jag lät henne fortsätta men det var nåt mer. Hon vägrade komma ner och tjöt och log och drog så jag vred på huvudet och såg fotot på mamma. Ellen hade upptäckt fotot och var väldigt tydlig med att hon skulle dit, så jag ställde mig upp med henne i famnen och gick fram och ställde mig vid fotot. Min vilda bebis blev helt stilla och log med allt som är hon och sträckte ut handen mot fotot och klappade försiktigt försiktigt på mammas kind. Sen stod vi där i säkert fem minuter medan Ellen log och klappade och mina tårar rann tätt nedför kinderna.

Jag nattade Ellen precis nyss. Andreas försökte men hon var övertrött och skrek tills hon nästan kräktes så jag tog över och plötsligt blev hon helt tyst igen. Hon fick syn på fotot jag har som står på vår bokhylla och samma sak igen; ett strålande leende och totalt lugn.

Det är så himla fint. Och så himla himla himla sorgligt. Om mamma kan påverka Ellen bara genom fotografier, tänk hur det hade varit om hon hade fått leva?

Året som gått 2016

Ja, jag fortsätter precis som så många andra med årssummerandet. Här går det att läsa om förra året och här kan man läsa om förra året och ännu tidigare finns här (2013) och här (2012) och här (2011) och här (2010).

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Födde ett barn genom the vajayjay. Var förälder till tidigare nämnda barn med allt det innebär. I övrigt var det ganska händelsefattigt faktiskt.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
"Ska försöka vara en så bra förälder jag bara kan." Jamen ja? Det höll jag väl. Gillar min svångrem och hängslen-approach med ...jag bara kan. Hahaha. Men jag är rätt nöjd med mitt föräldraskap faktiskt och bebin verkar godkänna det.

3. Kommer du ha några nya för nästa år?
Jag ska börja gilla min kropp. Inte acceptera, inte tänka förändring utan bara gilla den. Den är ju urfräsig som kan göra att jag lever varje dag och till och med skapa en ny människa och Andreas gillar den skitmycket och well, det borde fan jag också göra. Så there, come december 2017 ska jag titta mig i spegeln och automatiskt ba SHIT VAD SNYGG WOOP WOOP!

4. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Japp! Bland annat en av mina allra närmsta typ två månader efter oss vilket har varit så jävla gött iom taket för bebisgnäll/hyllningar är ungefär lika högt hos bägge pga bebispsykos. 

5. Dog någon som stod dig nära?
Nej. GUD VAD SKÖNT. Ingen får dö.

6. Vilka länder besökte du?
Vi klämde in London där i sista sekunden men annars har vi varit i Sverige. Eller vi var ju en dagstur till Köpenhamn i somras också så Danmark också dårå.

7. Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
E N S A M T I D. Närå, men lite mer tid med Andreas sans bebis och en redig fylla. 

8. Vilket datum från år 2016 kommer du alltid minnas, och varför?
28 april pga vattnet gick. 1 maj pga Skrällens födelsedag. 

9. Vad var din största framgång 2016?
Med risk för tjat, att jag fkn födde ett barn ur min kropp.

10. Vad är du mest nöjd med?
Se ovan. Samt att jag och Andypantz är ett så himla bra föräldrateam. Och att Ellen är så himla himla rolig att vara med.

11. Största misstaget?
Nej, men inget? Alltså jag tycker det är rätt dumt att prata om misstag för det känns (jag känner) som att en ska hålla på att ha dåligt samvete för att en gjorde fel och alla gör ju fel liksom. Men okej, jag har inte bestämt frågorna så. Jag önskar att jag hade varit lite bättre på att höra av mig till folk jag gillar.

12. Har du varit sjuk eller skadat dig?
NEJ, thank god! Hoppas det fortsätter så.

13. Bästa köpet?
Vår nya soffa hands down. 

14. Vad spenderade du mest pengar på?
Vi pratar inte om räkningar och sånt va? Isåfall är det boendet, men annars är det väl Skrällen. Eller enstaka grej så är det soffan.

15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ellen. Ellen Ellen Ellen Ellen Ellen. Andreas. Ellen och Andreas ihop. Min familj och mina kompisar. The usual stuff.

16. Vilka sånger/band kommer alltid att påminna dig om år 2015?
First Aid Kit och framförallt deras Dance to another tune eftersom Ellen somnar till den låten fem gånger per dag.

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Så jävla mycket gladare. Det är inte en konstant dans på rosor att ha barn och ibland är det fanimig svinjobbigt och en funderar lite på hur det ens ska gå, men sen gör dom nåt kul typ rynkar näsan roligt och så är allt värt det igen. Nu skrattar jag högt varje dag. VARJE DAG. Så sjukt koncept det här med kids ass.

18. Vad önskar du att du gjort mer?
Nämen inget? Jag tycker jag har försökt göra så gott jag har kunnat med bebis.

19. Vad önskar du att du gjort mindre?
Inget?

20. Hur tillbringade du julen?
Med Andreas och Skrällen och syrran och hennes kille hos pappa. Min morfar och moster kom och käkade julmiddag och vi öppnade paket i flera timmar pga syrran hade gått totalt BANANAS med paket till Ellen.

21. Hur många one night stands?
Alltså har knappt haft any night stands alls faktiskt, men dom jag har haft har def-o varit med han jag är gift med.

22. Hur många har du nobbat?
Åh, alla mina tusen uppvaktare bara. Ingen? Barnvagn, vigselring och djupa mörka hål istället för ögon har tydligen nån form av avskräckande effekt.

23. Favoritprogram på TV?
Vi menar serier va? Designated survivor på Netflix. Masterchef (original) är ju annars alltid en höjdare men programmet jag har sett flest avsnitt av MÅSTE vara Escape to the country eftersom vi typ alltid är i vardagsrummet den tiden på dygnet.
24. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nope. Hatar ingen person.

25. Bästa boken du läste i år?
Ja, det var väl relativt enkelt eftersom jag bara har läst typ två. Varav jag kommer ihåg en pga läste på julafton. Så Kvinnan på tåget då, men den var ju egentligen inte speciellt bra. Den var mer irriterande och stötig men ändå en pageturner måste jag säga.

Så det var det för den här gången. Nu ska jag återgå till att säga AJAJ Ellen INTE sladden/telefonen/glaset/uttaget/dörren/fönstret/sängkanten och titta på hennes nya skojface när hon ler med underbett och skrynklar ihop näsan och flåsar. 

Gott nytt år till er allihop! Jag är så himla glad att ni fortfarande läser här för även om jag inte skriver så ofta så gillar jag det jättemycket och jag ÄLSKAR att ni är här och hänger hos mig. KRAM!

Barnet vaknade 6.20 för att käka och somnade om under tiden hon åt. Nu är klockan 7.34 och här ligger jag i ett mörkt sovrum med två snarkare bredvid mig. Den ena snarkar så gulligt så att man (jag) bara vill dö och den andra vill jag döda pga detsamma. Det är ju oavsett rätt jävla onödigt att ligga här och vara vaken när jag hade kunnat sova. Jag kommer ju liksom vara skittrött vid nio och framåt. På morgonen alltså.

Älskar min man

Eftersom det var sista arbetsdagen för året för mig idag så var jag tvungen att jobba över. Jag smsade Andreas för att berätta det och fick tillbaka No probs. Jag ska göra Ernst-kyckling, säg till när du kommer så har jag maten klar. (Ernst-kyckling är alltså min favoritmat och typ kyckling i ugn med citron, honung, mynta, oliver och vårlök.) När jag kom hem tio i sju satt Ellen i en kartongbåt i hallen och studsade av lycka och maten var klar sånär som ett par minuter. Nu sitter jag i soffan och kollar klart Instagram(!) medan han nattar börnet. Nu kommer han visst, hon sover redan. Yey!

Måndag. Numera även kallad jobbdag eftersom jag från och med idag jobbar måndagar och onsdagar resten av december aka den här veckan eftersom vi sen har semester/är föräldralediga HAHA WINNING AT LIFE! Från och med januari jobbar jag måndag - onsdag - varannan fredag. Det ska bli 50/50 gött/buhuhu. Jag förstår nu vad alla andra föräldrar har sagt om att jobba är lite som att ha semester och då är vårt vilddjur ändå bara typ 7 månader. PUST! Igår sa jag till Andreas att det enda jag vill är att sätta mig ner och läsa ett magasin pärm till pärm med en kopp kaffe i handen utan att bli störd och utan att ha dåligt samvete över att jag egentligen borde plocka/beställa mat/betala räkningar/laga mat/diska/whatever. Vi pratar alltså om 45 minuter or so. Helt freaking omöjligt med bebis som vill lära sig klättra och ställa sig upp. Vi försöker anamma nån form av aja slår hon sig så lär hon sig-attityd men alltså det är fan svårt EFTERSOM HON ÄR SJÄLVMORDSBENÄGEN. Imorse tittade jag bort tiden det tar att sätta på sig trosor och när jag kollade i sängen igen så satt hon med lampsladden i ett fast grepp på väg till munnen och fnittrade. FNITTRADE! Som att hon vet att hon inte får men gör det ändå för att det är kul. Mitt NEJ ELLEN AJAJ! hjälper ungefär 0,002%.

London förresten, vi har ju inte pratat om London. Det var helt jävla amazeballs. Genblandningen grät noll sekunder på hela resan och älskade ungefär allt. Förutom när folk envisades med att peta på henne/ta hennes händer. Alltså VARFÖR gör folk så? Håll dina äckliga labbar för dig själv liksom. Är mycket nöjd med att bebin har integritet och skriker när nån främling försöker "leka" med henne och ber verkligen inte om ursäkt när folket blir förnärmade. Vi bodde på ett svinhärligt hotell (ja, vi unnade oss kan vi säga) i South Kensington och flög till Gatwick med Norwegian. Vill ni att jag ska skriva lite om hur vi gjorde för att resa med spädis? Hojta till isåfall och fråga om det är nåt speciellt ni undrar över. Jag kan iallafall säga att efter det här kommer jag vara noll nervös för att resa med barn. Men så har vi ju också haft tur i bebislotteriet.

Oj, nu är det lunch. Vad trist (hahahhaahhahha nej). Nu ska jag gå och köpa julklappar och handla lunch, so long!

Tankar i korthet

Det är onsdag. Onsdag är jobbdag. Jag önskar att vi kunde ha den här uppdelningen FÖR ALL FRAMTID STJÄRNSTOPP för att jobba onsdagar är fanimig det bästa som har hänt mig och min inställning till föräldraledigheten (vi kan säga att den var något...trött innan, det kan vi säga). För: på måndagen har det precis varit helg och vi har varit allihop så vilda bebin är nöjd och jag har massa energi. Tisdagen är ju dagen innan jobbdagen så då gäller det att carpa, kanske skita i att tömma diskmaskinen och vika tvätt och beställa mat och bara låta vilda bebin vila samtliga dagsvilor i famnen och djupandas in bebislugn. Onsdag är parrrrrty parrrrrty, duscha IFRED, äta frukost IFRED, träffa vuxna människor IFRED, komma hem till bebis som blir minst lika överlycklig som en själv pga saknad. Torsdag är återföreningsdagen med hur mycket tid som helst till att göra det vilda bebin vill pga missade ju att leka dagen innan. Till sist fredagen som är starten på helgen när alla återigen är samlade och alla mår som bäst. Per-fucking-fekt. Tyvärr börjar jag jobba två dagar i veckan i december och sen måndag-onsdag-varannan fredag i januari *sad face*. Men men, Andreas vill också vara hemma och jag kan ju inte direkt ivra om jämställdhet i alla andra aspekter i livet där det gynnar mig och sen vägra lämna över när det är den typ enda grejen som kvinnor faktiskt har dominerat i. Plus tror såklart att det kommer vara svinbra för samtliga inblandade och Ellen totalt avgudar sin pappa (förutom kvällstid SNYFT.)

På tal om kvällstiden så blev jag vansinnig igår. Alltså jag GÖR ju ingenting när jag är vansinnig på vårt barn eftersom jag inte är dumihuvet, men inombords var jag vansinnig. Hon vaknade efter en timma och var svintrött och tjurig men v ä g r a d e somna om. Hon stångades och revs och slog med handen som en sån där kinesisk guldkatt med pendelarm ni vet? På riktigt så googlade jag bebis + adhd häromdagen för jag tänkte att det inte kan vara normalt att slå sådär med armen (bara när hon inte vill sova obs) men tydligen är det en child thang. Otack för det evolutionen. Jallefall, igår. Jag får liksom panik när hon rivs? Det gör ju fan svinont. Det plus att jag hade sjukt ont i ryggen och hon bara ville bli buren (klänga runt) upprätt så ryggen blir helt fkd gjorde att jag tillslut gav upp och tog av mig kläderna och gick och lade mig och lät henne skrika på BAAAABAAAA så Andreas kom bara för att hon skulle kunna vara i hans famn i en halv sekund innan hon vrålade och kastade sig tillbaka till mig. För att, såklart, återigen ropa på BAAAAABAAAAA. Tjugo över elva somnade hon. Vi nattade henne strax efter åtta. Inatt har hon sovit klistrad på mig och när Andreas skulle mata henne vid fyra så åt hon typ en minut och sen vrålade hon och fräste tills jag satte mig upp och tog henne. Alltså jag vet ju att hon är snart sju månader och inte kan vara beräknande, men jag SVÄR i såna lägen så tystnar hon direkt, klänger på min axel och sen vrider hon sig mot Andreas och liksom ler lite spydigt. Skitunge. Så att han ska vara hemma mer kommer inte vara en dålig sak så att säga.

Jaha, annars då? Ikväll ska jag käka på Tennstopet med Stina. Älskar Stina, älskar förmodligen Tennstopet också men det vet jag inte för jag har inte varit där. Ellen kan antingen acceptera Andreas som stand-in-nattare eftersom dom då kommer ha hängt hela dagen eller så kommer hon köra en vrålapatimma och sen somna av utmattning. Jag väljer att tänka att det är det förstnämna och i andra hand att hon är skittrygg och glad med Andreas och inte kommer ihåg att hon har varit förbannad och att en bebis inte kan få låsa in mig hemma for ever. Men ja, det gör ju rätt ont i hjärtat att tänka på att hon eventuellt kommer vara ledsen och snyfta mah-mah i en timma. Så jag väljer att tänka på hur jobbig hon var igårkväll och att jag faktiskt också måste få röra mig utanför hemmets väggar även kvällstid.

Imorgon kommer pappa och stannar en eller två nätter. Det ska bli mysigt.

På måndag drar vi till London i fyra dagar. Det ska bli WOOP WOOP WOOP, men också lite dåligt samvete för att vi släpar runt på Ellen i en storstad i fyra dagar för att VI tycker att det är kul. Men men, både jag och Andy kommer ju vara där och det är ju hennes bästa sak i livet så det kommer nog gå bra. Plus min syrra ska hänga med oss ett par dagar och jag har ju en plan om att Ellen ska bli kär i Anna så hon kommer ihåg henne om några veckor när vi ska spendera tio dagar ihop över jul så vi kan få lite barnvakt för första gången. Iiiiiih. *hoppas* Ok, gots to jobba nu va. Hejrå.

Just det, vi har bytt tre blöjor och barnet har spytt en gång på hallgolvet också.

"Vad har ni gjort idag då?"

Jag tror att den största vinsten med att dela på föräldraledigheten är förståelsen på att svaret på den frågan alltid kommer kännas otillräckligt ur produktionssamhållessynpunkt. Här får ni ett exempelreferat i realtid:

Ja Ellen vaknade vid halv nio och då låg vi och gosade och mornade oss i sängen ett tag och sen blev hon hungrig så hon fick mjölk och sen blev hon trött så då sov hon i min famn. Idag var hon nog extratrött för hon sov nästan en timma och då satt jag i soffan med telefonen och läste slut internet för jag nådde inte fjärrkontrollen och jag tänkte att hon skulle få sova tills hon vaknade eftersom hon var vaken igårkväll. Hon vaknade väl vid kvart över tio och då var jag så jävla hungrig och kände att livet höll på att försvinna av kaffebrist så då gjorde vi frukost och jag plockade ur och i diskmaskinen och diskade nappflaskor och plockade upp ölkorven som mathem skickade med som varuprov från golvet hundratolv gånger eftersom barnet tycker livets lek är att få nåt och sen kasta det på golvet. Efter frukosten tvättade jag henne i handfatet i badrummet och så fick hon kläder istället för pyjamas och sen låg hon på golvet i badrummet och glodde medan jag var på toaletten och då passade jag också på att sortera upp tvätten när hon ändå låg där så fint. Sen slängde jag i en maskin och så fick hon sitta i babysittern medan jag duschade. Hon skrattade när jag borstade tänderna så då öppnade jag den nya tandborsten och borstade hennes riskorn också och hon ÄLSKADE det. Hon var ganska glad och satt i sängen och lekte med en hudkrämstub när jag klädde på mig trosor och linne. Efter det fick hon leka i gåstolen medan jag sminkade mig. Jag kom till halva ögonbrynen innan hon fick nog och skrek det där ilskevrålet som gör sönder öronen, du vet? Hon var trött men ville inte ligga ner så jag tog på mig selen och dansade lite tryckare i hallen tills hon somnade. Nu sitter jag i soffan igen, klockan är 12.43 och barnet vaknade p r e c i s. Jag har halvmålade ögonbryn, trosor och linne. Sängen är obäddad, första tvätten är klar enligt tvättmaskinspipet och barnet ska förmodligen ha en flaska mjölk igen.

Ellen ligger och sover i selen på mitt bröst nu och luktar så gott så mitt hjärta håller på att sprängas av kärlek. Herregud att det ens går att älska så här? Hon är trött idag för hon har haft en händelserik helg. I fredags började hon helt plötsligt (ok inte så plötsligt pga har kört sälen j ä v l i g t länge men) att krypkrälåla och kan nu ta sig fram ett par meter samt leka med sig själv genom att kräla fram till leksaken och sen kasta iväg den så hon kan åla efter. Smart bebis det där. Hon har också bränt till och börjat snacka och babblar gibberish större delen av tiden men säger också ma-ma, p-ha-p-ha eller baba, mmmmpa (lampa), nen (mjölk) och nam (mat) och man bara ser hur hon processar olika ljud och tungan är ständigt i nån form av rörelse för att testa nya grejer. Oj nu vaknar hon. Hejhej.

Jobb, nattningar, att gräva sin egen grav och liggandets icke-vara

Idag är det jobb-dag, likt varje onsdag framöver. Jag började den med att gå till naprapaten som konstaterade ojoj eh hur mår du nu bokar vi en ny tid direkt! och well, hon har rätt. Jag har så himla ont i ryggen just nu. Dels för att min astma gör sig påmind i det här skräpvädret och dels för att Ellen har varit så himla himla mammig och jag därmed har fått kånka runt på hennes åtta kilo i typ en månad nu. Jag har gått till naprapat sen Ellen föddes och jag vet helt ärligt inte hur jag hade fungerat om jag inte hade gjort det. Förmodligen inte alls eftersom ont i kroppen gör att jag tycker hemskt synd om mig själv vilket gör att jag blir sur och missunnsam och tar ut allt på Andreas. Så tur att jag har henne. Hon är förövrigt svinbra och väldigt o-pekpinnig och kan göra individuella bedömningar och och och! Vill ni gå till henne så bokar ni med Jenny på Backbone, okej? Okej.

Efter naprapaten kom jag på att jag inte har nycklar till kontoret och skickade sms till mina kollegor för att kolla om dom var på ingång och sen dog min telefon. Vi brukar alltid ha en laddare i bilen, men inte idag. Så jag åkte hem efter att ha vankat runt ett tag och väntat i förhoppning att nån skulle dyka upp och jobbar just exakt nu från bordet i vardagsrummet. Andreas och Ellen har precis kommit hem från en promenad och det är faktiskt ganska mysigt att jobba med deras röster i bakgrunden. Andreas är kanske tusen gånger bättre på att småprata med Ellen än vad jag är. Efter hans dagar är hon mycket babbligare än efter mina. Det är också typ tusen gånger svårare att inte ba springa dit och gulla.

Idag har hon förresten valt Andreas framför mig ett par gånger så PEPPAR PEPPAR kanske han kan lägga henne ikväll. Tänk vilken frihet om jag bara skulle behöva natta henne varannan kväll istället för varje? Inte för att det är speciellt jobbigt just nu, men ändå. Vi införde nattningsrutin förra veckan för att det har varit så jävla härjigt på kvällarna och det är ju såklart vårt fel som har käkat middag lite när det har passat oss och därmed ibland låtit barnet käka i pyjamas och sen försökt natta henne direkt och andra gånger typ låtit henne varit vaken skitlänge i ren lättja eller typ busat med henne för att sekunden senare ba okej nuäre sov. Haha, världens längsta (sämsta) mening. Nu är det iallafall andra bullar. Nu käkar vi middag vid sju och sen byter vi till pyjamas, busar lite (hon är så van vid det nu så hon ligger och fnittrar i ren förväntan av bus så vi har inte hjärta att sluta) och sen läser vi tre böcker, ger en flaska som hon typ snuttar lite på och sen somnar hon i min famn till First Aid Kits Dance to another tune innan låten är slut. Sen, och här kommer det som är mest banbrytande, lägger vi (jag) henne i sin egen säng och så får hon ligga där tills hon blir svinjobbig och kryper omkring mitt i natten nån gång när vi flyttar över henne till vår säng. Tidigare fick hon ligga i sitt babynest i soffan eller på mig. Plus då somnade hon absolut tidigast klockan nio. Nu (med lite hjälp av vintertiden) somnar hon senast halv nio och då är hon dödens trött och somnar nästan sittandes när vi läser. Så det finns ju redan en stor vinst men även room for improvement. Hon vaknar till exempel och typ gastar till ett par tre gånger per kväll men även där har vi gått från vakna i panik-skrik till gasta till och från vagga till sömns i en kvart till att ropa mamma är här! och sen lugnt gå till sovrummet, stoppa i nappen och hålla handen på henne i nån minut tills hon somnar om igen.

Och på tal om föräldraskap (handlar den här bloggen om nåt annat numer?) så pratade jag med två andra mammor vid två olika tillfällen om det här med att gräva sin egen grav samt det här med sexliv och föräldraskap och HERREGUD vad o-originella vi är allihop. Gräva sin egen grav var väl appropå sömngrejen ovan när jag har tagit alla kvällar för det går snabbare och lättare i stunden (och vad är väl föräldraskap om inte ett hustlande för att sno åt sig lite mer tid utan barn?) men i längden helt värdelöst = Andreas har inte kunnat komma i närheten av henne kvällstid utan att hon har blivit hysterisk = jag måste ta alla kvällar = jag blir sur och ledsen och bitter av att aldrig få vara ifred = allt är bajs. Min kompis ba japp, så är det här också. Och hon hade i sin tur pratat med en annan kompis om EXAKT samma sak typ dagen innan. Och det här med sex, alltså herregud. Jag trodde att det var typ en överdrift att sexlivet var ickeexisterande i spädbarnsåldern för liksom ligga? Det är ju gött? HA HA HA HA. Ja, det kanske det är om en kommer ihåg hur det känns? Den lilla tid som jag har fått ha min kropp för min själv (från börnet) senaste månaden har gått till att: gå på toaletten ifred, kanske till och med duscha utan att nån kollar på, sova eller bara ligga och stirra in i väggen. Och den här wife of the year-grejen: om jag nån gång skulle vara sugen och Andreas inte fattar mina (outtalade, otydliga) hintar eller är med på noterna på en nanosekund så blir jag förbannad och vänder mig bort i vredesmod. Och grejen är att jag verkligen har tänkt att vi är Dom Enda Som Inte Lyckas och därmed Dömda Att Leva I Celibat Resten Av Livet. Så himla skönt att veta att vi är precis som alla andra. Nu är kommentarsfältet fritt att hålla med i. Jag vill INTE veta av nån kommentar om hur mycket det liggs pga kommer förmodligen dö av avundsjuka över att nån annan har ork/tid/lust/fest.

Hur är det ens möjligt att nåt luktar så gott som det gör i min bebis panna, precis där så mina läppar hamnar i näskurvan? Jag tror det är så trygghet luktar. Konstigt va? Jag är föräldern och borde vara tryggheten, men hon är min.

#imwithher

Har sån ångest över valet just nu. Vita kränkta män (och kvinnor) med låg intelligens och en stark faktaresistens är fan livsfarliga. Jag följer fivethirtyeight som är en amerikansk statistikkanal med tunga genomgångar och scenarior och dom säger att chansen att det sitter nån med hjärna på maktpositionen imorgon bitti är 71,3%. Det borde ju kännas okej, men bara att så jävla många röstar på den orangea idioten med tupé gör mig livrädd.

Föräldralifehacks - pryledition

Ahmen vad roligt att ni gillar tipsandet! Det finns ju liksom ingenting jag egentligen gillar mer än att tycka och tipsa men eftersom jag inte vill vara en vidrig now-it-all som kommenterar allt så brukar jag ju få bita mig i tungan (det går väl bra ungefär 50% av gångerna, dom andra kan jag tydligen inte låta bli, felåt världen). Men här i bloggen får jag ju tycka precis vad jag vill ju! Hurra! Nåväl, fortsätter här föräldrahackslistan men prylar som har räddat oss.

- Babynest. Babynest babynest babynest. Vi tog med vårt till BB och sen har hon aldrig lämnat det. Eller well, nu är hon för stor så nu sover hon i sängen (buhuuuuuu min bääääääbis) men hon vilar i det på dagarna. Så jävla bra pga 1) det han kanter en kan lägga ungen nära så hen tror hen är i famnen (*lurad*) och 2) ungen tar bara så mycket plats i sängen som nestet tar och 3) en slipper oroa sig för att rulla på/över ungen och 4) det är bra att ta med när man reser så blir det samma sovmiljö för bebin och alla vet ju att bebisar gillar att känna igen sig.

- Bärsele/sjal. Alltså I cannot stress this enough, köp en/låna en! Av nån anledning provade jag inte vår förrän Ellen var typ 6 veckor men det var rena himmelriket att plötsligt ha två armar och liksom få saker gjorda trots klängig bebis. Också bra när dom är gnälly mcgnällface pga närheten och skumpandet söver rätt snabbt. Dom två första månaderna proppade vi ner Skrällen i selen varje gång hon blev övertrött eller överstimulerad eller bara varallmän gnällig. Så jävla gött. Vi har en babybjörn och en ergobaby (llånat bägge av snälla kompisar) men jag använder bara babybjörnen pga gillar inte grodpositionen i ergon. Men, each to their own. Sjal är säkert också bra men med tanke på min fäbless att bli vansinnig på döda ting som inte gör som jag vill så kändes saker med knäppning säkrare för oss.

- Babysitter! Att använda t ex när man vill duscha eller typ klä på sig eller käka eller egentligen närsomhelst. Vi har en babybjörn med sån där leksaksbygel och en beemoo (tror jag den heter, fick av Mirijam i somras). Babybjörnen var svinbra när Ellen var pyttis, men när hon blev typ ett par månader så ville hon inte ligga ner så mycket och så fick vi beemoo som är ställbar i både sits och rygg som hon bara ÄLSKADE. Den kan hon fortfarande använda och sitta i när vi soffhänger och inte orkar ha koll på henne.

- Babygym eller mobilbåge. Alltså allting som roar dom små liven och ger en fem tio femton minuters andningspaus är bra grejer.

- Filtar. Se tidigare inlägg, men också för att linda om när dom är spädisar. Alltså jag pratar inte om USA-mumielindning, men att vika runt en filt runt bebin när den ska ligga själv kan ge trygghet. Vi virade runt innan vi lade henne i famnen för när vi sen lade ner henne i babynestet när hon hade somnat så fick hon inte mororeflexen (veva med armarna) och väckte sig själv plus kunde behålla lite värme och inte gå från varm famn till kallt nest. Rent generellt gillar många barn att ha det lite trångt, vilket ju är rätt logiskt om en tänker efter. Det är ju inte direkt eoner av plats i magen liksom.

- Napp. Ta med till BB och försök. Jag säger inte att livet blir tusen procent lättare men eh livet blir tusen procent enklare när deras sugreflextröstmekanismgrej funkar även utan käk.

- Speldosa. Vi spelade varje gång vi skulle byta blöja i början och sen varje gång hon var ledsen som nån form av distraktion. Det kan fortfarande typ funka fast hon är stor.

Okej, det var nog allt tror jag. Igen, tipsa gärna ni också!

Mina föräldralifehacks

- Andreas sätter på extra mycket kaffe på morgonen så jag bara kan sätta på kaffebryggaren och värma det som är kvar. Tidsbesparing oklar, men jag slipper juggla morgontrött bebis som bara vill bli buren med att plocka fram kaffe och filter och mäta och greja och hälla.

- mathem.se. Okej, vi började redan när jag var preggers, men nu är det gött på riktigt. En veckomatsedel för att slippa vad ska vi äta? jag vet inte, vad vill du ha? jag vet inte, bestäm du varje dag och hemleverans för att slippa packa in barn i bil, packa ur barn ur bil, handla, ojoj barnet är visst förbannad eh om jag går iväg med henne en sväng så kanske du kan ta korven och osten och...

- Prägla musik på ungen. Jag lyssnade jättemycket på First Aid Kit när jag var gravid och när Ellen var några veckor och typ otröstlig så satte vi på lite musik mest för att få nåt annat att fokusera hörseln på och hör och häpna, ungen tystnade och somnade. Sen började vi använda First Aid Kit varje gång hon skulle somna i förebyggande syfte och nu har vi henne så satt på First Aid Kit och en speciell låt att hon somnar innan låten är slut V A R J E kväll.

- Prova att lägga en filt över pannan/ögonen på barnet när det ska sova. Nu var det visserligen vårt barn som självmant visade att hon ville ha facet täckt genom att dra en scarf över huvudet och VÄSA åt oss om vi försökte ta bort den innan hon somnade och sov typ huuuur länge som helst.

- PYJAMAS MED DRAGKEDJA! Helst en sån där fancy version som har dragkedja åt två håll, men så länge som den har en dragkedja så är det okej. Senast igårkväll blev jag vansinnig på Ellens knappyjamas för vet ni hur jävla svårt det är att byta blöja och sen hitta RÄTT jävla knapp och till och med hitta rätt jävla ben att knäppa ihop utan att ungen vaknar? För svårt visade det sig. Ungen sov med pingvincape istället för pyjamas med ben.

- Lär barnet att dricka ersättning kall. Nu har ju vi helmatat Ellen på ersättning så det är klart att det här hacket spelar störst roll för oss och folk som oss, men även om man ger ersättning lite då och då så är det en fördel om barnet inte måste ha allt kroppstempererat. Vårt barn är iofs helt obrydd och dricker allt, även kylskåpskall mjölk, så vi gör iordning en flaska innan vi går och lägger oss så det bara är att gå upp och hämta i kylskåpet när hon vaknar och är hungrig.

- Ge barnet ersättning. För oss/mig har det förmodligen varit life saving att vi kan mata henne bägge två och dela på nätter och dagar och whatever. Jag har absolut ingenting emot amning och det här är inte nåt amningshat, men om det finns nån som vill ha lite pepp på ersättning så kommer den här: DET ÄR FANTASTISKT. Hur en väljer att mata sitt barn har ingenting med anknytning att göra, om något så har väl pappan/partnern isåfall en större möjlighet att umgås mer med sitt barn pga kan mata. I övrigt kan man göra det precis lika mysigt, mata i samma position, mata med bar överkropp (eller inte) och framförallt: man kan få sova lite. Och träffa en kompis på kaffe och inte vara bara mamma. Vill och gillar en att amma, gött för er, kör på! Om en känner njae alltså jag vet inte, det går lika bra att skita i det! Det blir människor av barn uppfödda på ersättning också.

- Förstör inte det som funkar! Skit i vad "vänliga" människor med tips säger och bara kör på. Om ert barn vill käka upp och ned med en filt över huvudet, låt hen. Om barnet vill somna i famnen, låt hen. Om barnet vill sova själv, låt hen. Gillar hen en specifik napp, köp tio till. Ahmed ni fattar, så länge det funkar för er och ger er mer frihet och tid, kör fucking på! Det inkluderar att lyssna på grejer jag säger också såklart.

Okej, nu sitter hon och försöker bita i skärmen här så hejdå. Tipsa gärna själva också!

So this is how jämställdhet i praktiken ser ut när man är på sidan som måste avsäga sig makt

Har ren och skär panik nu. JAG VILL INTE VARA BORTA FRÅN MITT BARN! Hur tänkte jag? (Att jämställt är bäst ofc) Hon sover i min famn nu och trots att jag, barnet och pappan har delat en 160-säng i två dagar och jag imorse SVOR på att aldrig mer låta barnet sova mellan oss (om hon inte är sjuk eller i en fas eller annat behov bla bla) så är jag så jävla ledsen för att jag ska börja jobba nu så jag gärna är hennes nattliga slagpåse/kudde/värmedyna/avsparksyta och funderar på att kuppa och ha henne på mig iallafall. Andreas säger att jag inte får för jag behöver sova (han har rätt) och att hon sover bättre i sin säng (också korrekt SNYFT) MEN JAG VILL! Alltså logiken och rationalisten i mig tycker att vi har fattat helt rätt beslut och jag vet ju att Andreas och Ellen kommer ha det kanon hemma men det djuriska i mig går fucking sönder. JAG är menad att vara med barnet. JAAAAAAAG!

Idag är min sista dag som 100% föräldraledig. Känsla på det: v-tecknet, lilleskuttårar, brustet hjärta, partyhatt. I veckan blir Ellen sex månader och det är dags för Andreas att entra level 2 i föräldraskapet. Barnet verkar ha valt den här helgen som en passande tidpunkt att sluta upp med den extrema mammigheten och accepterar även Andreas efter klockan nio så det tackar vi för eftersom han förutom dagtid även kommer få medföljande nätter och då är det ju en fördel att barnet i fråga inte panikskriker efter mig. Vi rivstartar med att jag jobbar måndag till onsdag men sen är det bara onsdagar i november och måndagar och onsdagar i december och sen ärvi lediga tre veckor och sen börjar vi köra 50/50 fram till och med april. Jag ska jobba måndag/onsdag/varannan fredag.

En del av mig dör inombords just nu. MIN LILLA BEBIS SKA ALLTID VARA MED MIG liksom. Jag längtar ju ibland efter henne fast hon sover i mitt knä, hur ska det gå att vara borta 8 timmar? Usch. USCH! En annan del av mig jublar. Tänk att inte ha en annan kropp fastlimmad på min? Att få avsluta eller ens påbörja en konversation utan att bli avbruten? Att gå på toaletten utan publik? Att sova en hel natt utan dåligt samvete? Att få använda hjärnan lite? GUD VAD SKÖNT GE MIG NU!

Men först ska alla inblandade överleva en 37 mils bilresa. Det ser ingen fram emot.

Andreas kom hem tidigare från jobbet idag bara för att ge mig ensamtid. Jag älskar honom bland annat för det. Sen 15.45 har Skrällen varit helt utom mitt ansvar och istället för att bära fixa serva vika tvätt laga mat vagga vysscha mata har jag druckit kaffe, ätit kaka och choklad, läst senaste Rum Hemma i soffan och, här kommer det bästa, den senaste halvtimman har jag legat på en spikmatta i ett nedsläckt sovrum med stängda dörrar och slumrat. Andreas är i köket med Ellen och gör middag och slamrar och pratar och leker. Åh, nu skrattar hon. Hjärtemoji.

Rum Hemma förresten hörrni, så jävla bra tidning. Varje gång flikmarkerar jag grejer som jag vill ha eller tycker är snyggt och till skillnad från Elle Decorations småvaser för tiotusen är massor av saker i Rum Hemma helt affordable. Förra numret, till exempel, hade en assnygg svart vägglampa vilket vi har letat efter till hallen/gästrummet och så kollade jag inköpsstället OCH SÅ VAR DET CLAS OHLSON. Okej, unna er den bara. Gör det. Obs såklart ej sponsrad. Den här lilla skitbloggen får ej sponserbjudanden.

Mitt barn pendlar som sagt mellan ljuvlighet och banka huvudet i väggen-irritation just nu. En av hennes sämre grejer är den nyfunna kvälls-/nattmammigheten som innebär att så snart sömntröttman har inträtt så skriker tills hon inte får nån luft om jag inte är i samma rum och oftast också om jag inte håller henne i famnen. Så att Andreas skulle natta är ett skämt. Hon tolererar att han dansar lite (vi har det i nattningsritualen, att mysdansa till First Aid Kit, så jävla trött på deras Gold-skiva nu va) men sen ba BAAAAAAAARGH! och så tystnar hon så fort jag kommer dit och sen blänger hon på Andreas tills jag håller i henne. Då ler hon. Ungjävel. Jallefall, ovan har därför lett till att jag har vårt barn typ dygnet runt OCH DET ÄR SÅ JÄVLA JOBBIGT. Eller nä, det är rätt roligt och mysigt och så också, men kombon att hon inte somnar före nio på kvällarna och att jag är den enda som får natta/vagga/klappa gör att jag har noll tid att göra ahmen saker man vill göra på kvällen. Och jag känner att jag blir tröttare och tröttare och tröttare. Andreas säger såklart att han kan ta nätter, men oftast vaknar hon bara en gång och jag vaknar oavsett och mitt kontrollbehov tycker att jag är bättre och ja, ni fattar. Igårkväll så kände jag att jag inte orkade mer och ba nä, kan du ta natten? Och det gjorde han (såklart) och hon har varit ett jävla monster. Vaknat typ varannan timma och skrikit så han har varit uppe och vaggat och vyssjat och viskat och gullat vad som känns som tusen gånger. Vid sex imorse gav han upp och gick upp och lämnade henne till mig och då somnade hon givetvis som en sten och låg blickstilla tills hon vaknade vid nio. Alltså jag är glad för att jag fick sova hela natten, men VARFÖR MÅSTE HON VARA EN SÅN PEST MOT ANDREAS? På mina nätter (alla nätter) vaknar hon vid fyra-fem-ish, äter i typ 10-15 minuter och sover när jag lägger ner henne igen. Sen vaknar hon vid typ åtta. That is all. Och ja, jag vet att det är skitlyxigt och jag är jättetacksam för att hon sover på nätterna och jämfört med många andra så sover jag svinmycket. Men ändå. Jag är trött ändå.

On another note så undrar jag också exakt hur ljuvligt en bebis kan lukta mellan ögonbrynen?! Blir helt typ hög när jag snusar där på Ellen. Det och att andedräkten typ luktar sött och gulligt. Mmm..bebis ändå.

Glömde nog den lilla detaljen att det är inflytt Q3 2018. Alltså om typ två år. Så himla...sjukt att veta framtiden så långt fram. Har aldrig hänt förut tror jag. Bonusen av detta är att vi kan bo kvar i stan under föräldraledighet, spara pengar under året bägge jobbar innan flytt och att vi inte ska fota lägenheten på fredag så jag slipper städa.

Snabba beslut, plågsamt långsam process

Okej, förlåt för det här TJATET om boende men well vi ska skriva kontrakt på ett nybyggt (obyggt) radhus imorgon klockan fyra. Det gick...jävligt fort. Vi har haft lite span på nybyggen länge men dom kommer nästan aldrig ut i vår prisrange utan har en tendens att vara så jävla dyra men för ett tag sen så såg vi en hemnetannons för ett radhus i den nya området Lilla Sköndal som förutom att vara inom vår budget också hade tre våningar varav en inredningsbar vind med öppet till nock. Vi har ju varit på lite visningar och har insett att sovrum uppdelade på flera våningar samt vardagsrum på fler våningar ju är ett jävla lyckokast med tiden. Tänk att ha en tonåring som liksom kan vara för sig själv? Lyx. Jallefall, annonsen har ju legat ute typ i hur många månader som helst och som av en händelse kollade vi igen för typ två veckor sen och insåg att det var säljstart kommande söndag. I nybyggen verkar det vara nån form av kösystem och först till kvarn bokstavligt talat och eftersom vi inte alls hade fattat det så mailade vi bara mäklaren på måndagen och ba finns det nåt ledigt? Hon skulle gå igenom anmälningarna dom fick vid säljstart och återkomma och imorse fick vi ett mail att det fanns ett, ETT, radhus kvar och att vårt mail var först inkommet efter säljstart så att om vi vill ha det så får vi skriva den här veckan. Enter Den Stora Beslutsångesten. Efter att ha insett att hjärtdrömmen om ett sextiotalsradhus i typ Stureby/Enskede-ish förmodligen inte kommer vara görbar på grund av budgettak och förmodligen även då ha renoveringsbehov vi inte kommer kunna betala för så kickade hjärndrömmen in. Vi har råd. Det kostar lika mycket som vår lägenhet är värderad till idag så vi skulle inte behöva ta mer lån (god knows att vi har tillräckligt mycket av den varan redan idag). Det är nästan samma avgift som vi betalar idag. Det är en bostadsrätt = ingen lagfart, pantbrevsavgift eller nåt jävla takbyte framöver. Det ligger typ 15-20 min från stan med bil och detsamma med kollektivtrafiken. Det är bara barnfamiljer som har köpt och alla kommer ju vara nya i området så förhoppningsvis finns det några vi kan hänga med. Vi kommer kunna göra tillval/välja inredningsgrejer eftersom huset inte ens är påbörjat än. Ja, men ni hör ju. Det låter ju rätt bra va? Så vi ba gjordere! Vi ringde och sa att HALLÅ DET ÄR VÅRT SÄLJ INTE! Att jag sen ringde vår vikarierande bankperson och blev så förbannad på hen så jag hade hjärtklappning efteråt kanske vi ska prata lite tystare om? Eller nej, låt oss prata om hur jävla orimligt det är att jobba på bank när en vare sig kan tänka eller räkna. Vi har alltså ett lånelöfte idag. Det är på lån på 1 miljon mer än vad vi har idag. Jag ringde för att aktivera 100 000 kronor tillfälligt för att betala bokningsavgift och nån annan avgift som kommer inom ett par månader och som sen kommer räknas av mot handpenningen. Hen ba jag måste räkna på det för det kan inte jag godkänna samt en massa andra totalt idiotiska grejer som i princip var en kopia på vad jag precis hade sagt fast fel. Det slutade iallafall med att jag (ganska bestämt...heh) sa åt hen att hen kunde strunta i att räkna på nåt alls och att vi löser det här själva samt också sen tror jag att det är bra om vi får en annan kontaktperson hos er eftersom du och jag inte förstår varandra alls. Är typ fortfarande förbannad på hens idioti. Om vi har lånelöfte på en miljon men bara vill använda en tiondel av det så kan en ju tycka att det inte borde vara nåt som behöver räknas på, right? Jaha, vill ni låna så mycket mindre? Nej, det kanske vi inte kan godkänna. Okej, skit i det nu. Nu ska jag laga fejkindisk mat och försöka undvika mitt barn som har börjat gnälla nåt så INNI och ba nhöö nhöö nhöö höö fin oavbrutet.

Update radhus

Näe, det blir inget. Radonhalten är jättehög och den finns inga garantier att det går att fixa plus kostar jättemycket att ens försöka och dom som bor där tror att dom kan få lika mycket för sitt hus som grannarna som har sålt nyss trots att dom inte har underhållt det alls på 40 år. Det tror inte vi. Min kompis man är byggherre (så lolig titel) och han uppskattade att det skulle kosta en miljon att fixa allt inklusive radonet. Stockholm må vara en sjuk SJUK bostadsmarknad men ingen med huvudet på rätt ställe betalar fullpris för ett hus med så stort renoveringsbehov och framförallt inte med radonrisken. Så vi sa nej. Jag har därför lite av en bostadsdepp. Vi kommer aldrig ha råd. Vi kommer aldrig hitta nåt. JAG HATAR STOCKHOLM NU FLYTTAR VI TILL FLEN! (Nej, brukar säga Malmö men Flen lät roligare.) Eller Gnesta. I Gnesta har vi råd med EXAKT ett sånt hus vi vill ha. Tyvärr har vi då 1,5h pendling enkel väg varje dag såatteh nej. Bor hellre trångt och har dom 3 timmarna med Skrällen varje dag. Plus kommer bli så fint här nu när vi ska fota så vi kan likagärna bo kvar.

Jaha vi är inne i en bostadsjakt helt plötsligt

Så Det Perfekta Radhuset blev inte vårt. Men HERREJÄVLAR om det inte satte igång min annars något sengångarliknande mans hemnetknarkande. Han är helt galen. Det går nästan inte att få kontakt med honom på kvällarna för hemnets gröna färg speglas i hans ansikte där han sitter framför nån form av skärm och ba MEN VI KAN FLYTTA TILL TYRESÖ KOLLA KOLLA! så jag för en gångs skull får vara den vuxna och ba nej älskling. Obs inget fel på Tyresö men det ligger på fel ställe för Andreas jobb plus har ej tunnelbana/pendeltåg/tvärbana utan bara buss. Jallefall, nu har han hittat ett radhus till. Det är byggt 1964 av dom som bor där nu och well, det syns? Vi skulle behöva radonsanera (heter det ens så?), byta el och göra om kök och badrum och ingen av oss har ens tapetserat själva förut men eh vi har ringt om att få lägga ett förhandsbud trots att det inte ens finns på marknaden än. Såatteh... Ska bara ringa Boverket och kolla vad man (vi) gör med radongrejen och försöka få se huset live och sen kommer vi ba görare. För visst vi kan fan ingenting om vare sig hus eller renovering, men P O T E N T I A L E N peoples, potentialen! Kan bli precis hur fint som helst. Det vet jag för jag har precis ritat upp och bestämt hur det nya badrummet ska se ut och vilket kakel och klinkers och kommod och dusch och badkar och jamen ni hör ju. Bananas.

Samtidigt i lägenheten vi faktiskt äger (ihop med banken eh he): ska fota på fredag. Stylisten var här idag och hon var svintrevlig och vi klickade (winning!) och jag får göra om matdelen av köket till barnrum i veckan och köpa fina blommor och yey! Litet minus för att vi måste städa förrådet för att få plats med grejerna som ska bort, storatäda så det glänser, hantera le bebe OCH laga mat till 30 pers för Andreas 40-årsfest är på lördag. JAG ÄR INTE STRESSAD SA JAG!

Inget radhus för oss *lilleskuttårar*

Det blev för dyrt. Jag grät lite men vi kan verkligen inte gå högre och nån annan har mer pengar. Snyft.

Håll tummarna snälla!

Vi som hade bestämt att vi inte ska flytta råkade ("råkade") se ett radhus precis där vi vill bo som ligger inom vår budget iallafall än så länge och som behöver viss tender love and attention men inte nåt akut mer än några färgbyttor och lite lister. Så nu är vi mitt i en budgivning och jag dör av hur mycket jag vill bo där. Det kommer förmodligen gå över vårt tak pga stockholm är galet men tänk om? Tänk om! Snälla håll era tummar och tår för vår skull. Lovar att börja inredningsblogga om vi får det. Puss!

5 månader

Ellen. Skrällen. Snuttis. Nuttis. Röjar-Ralf. Gnällen. Älskling. Mammas lilla terrorist. Donald Trump. Punkemo. Världens allra finaste.

Du är fem månader nu. Hur hände det? NÄR hände det? Du ska ju vara min lilla bebis, men du är inte min lilla bebis längre. Hon finns där inne också, som en grov skiss av den du har blivit nu, men du är så mycket mer. Du är så himla rolig. Och envis. Och bestämd. Och glad. Du är fortfarande nästan alltid glad och du skrattar högt flera gånger om dagen, främst åt din pappa. Din älskade älskade pappa, som du är kär i honom. Varje dag när han kommer hem från jobbet släpper du allt du håller på med och strålar mot honom och sträcker ut armarna så han ska ta dig. Ibland skrattar du högt bara han kommer in i rummet, så mycket gillar du honom. Du gillar mig med, men mer som en beständig trygghet. Det är mig du vill vara hos när du är trött eller ledsen. Det är mig du vill vara i närheten av på kvällen. Jag har varit borta några kvällar och då har du skrikit i princip tills jag har kommit hem igen. Så gör du inte mot din pappa. Ditt allra bästa är dock om jag OCH Andreas är med. Då är du en solstråle.

Du är stark, dotra mi. Du kan sitta själv nu och pilla med grejer och sträcka dig efter saker och till och med titta dig omkring utan att välta. Du välter efter ett tag men det taget blir längre och längre. Jag vill inte säga att det har revolutionerat vårt liv men eh det har typ det lite grann. Så sjukt mycket enklare att deala med en som kan sitta än en pöl av frustrerade bebisdelar. Du vänder dig fram och tillbaka till mage, fortfarande mest Zoolander (only right turns FTW!) style men du kan åt alla håll om du vill. Fort går det också förresten. Det räcker med att lägga ner dig så vips ligger du på mage och gör sälen dvs håller upp armar och ben och huvet i luften och sprattlar. Sen ler du och är svinnöjd över att du tror att du kan krypa. Ibland gräver du ner huvudet och plöjer dig framåt med rumpan i vädret och precis just förut så stod du en kortis på armar och knän men oftast är det bara sälen. Du kan också stå mot stöd och hoppa i hoppgunga.

Du har typ ingen finmotorik. Förmodligen för att du är Röjar-Ralf. Du griper tag i saker utan att missa men sen slänger du bara iväg det. Helst ska det slängas på golvet från en höjd men även kast på golvet/i sängen funkar.

Ditt prat går i perioder. Det är ganska tydligt när det händer nåt motoriskt för då blir du mycket tystare. Häromdagen började du pluta med munnen och bububuubrrrruu:a. Det är så jävla gölligt. Hoppas du aldrig slutar.

Du har två små tänder och en emopunk/småstadsfrissafrisyr med typ snaggat på ena sidan och långt på andra. Förmodligen pga Zoolandermovet och din fäbless för att ha huvudet vänt åt ett håll. Ibland, när det blåser, delar du frilla med Donald Trump. Du är 66 cm lång och väger 7,4 kilo och ligger perfekt på din kurva.

Du sover typ nio till åtta med en matpaus på tio minuter runt 4-5-snåret. Sen sover du 45 minuter vid tio och sen 30 minuter vid halv ett, halv tre och halv sex. Dagtid är du alltså helst vaken. Du gillar när det händer grejer och kan följa med på fest och restaurang och på stan. Vi bytte ju till sittdel i din vagn i början av augusti och vilket lyckokast det har varit. Nu älskar du att åka vagn.

Till sist måste jag nog också berätta att du gosar nu och det får mitt hjärta att sprängas av älsk. Jag älskar dig. Du är bäst. Du är det finaste jag har.

Dåligt samvete

Eh alltså det sista var ett skämt. Älskar min bebis blablabla. Vill inte alls ge bort henne. Bara lite.

Hon vaknade såklart. Med ett brett jävla leende som gör det omöjligt att bara ignorera henne. Men nu vägrar hon somna om och jag är svintrött och vill gå och lägga mig och HERREJÄVLAR VAD BILLIG HON ÄR JUST NU. Jag är villig att betala för att bli av med henne.

Så här halvvägs in i konfadagarna

Ni dör väl av nyfikenhet nu. Hur har vi det? Har jag skrikit på mitt barn? Har hon skrikit på mig? Har jag ringt hem Andreas? Jag är glad att kunna svara nej på all of the above. Vi har (TA I TRÄ) haft en skitmysig dag som började med sovmorgon där jag vaknade av att Ellen hade bökat sig till stora skeden och låg med bägge sina små tassar på min rygg och pannan tryckt i min nacke. Alltså ÄLSKET! Sen kunde jag inte somna om men Skrällen sov till halv tio och sen låg vi och kramades en stund bara för att MITT BARN HAR BÖRJAT KRAMAS MED FLIT och ja ni läste ju om vad som hände igår så här är det seize the day som gäller. Efter en snabb frukost för oss bägge (macka för mig, turkisk yoghurt och katrinplommonpuré och ersättning för Skrällen) sov hon en sväng i selen medan jag plockade, tvättade och sminkade mig och sen när hon vaknade var det bara att slänga ner'na i vagnen och rusa mot bussen för lunch med Lisa på Clarion sign. Mmm...Lisa och mmm...mexikansk mat! Det var en alldeles för kort lunch, men så är tydligen livet som arbetande vuxen. Snyft. Jag och Skrällen hänge runt lite i Skanstull och köpte två par tajts och en halsduksgrej till Ellen och doftpinnar och duscholja till mig (I <3 Rituals) och sen gick vi till bokhandeln och köpte Ellens första åldersanpassade böcker. Det var så poppis så hon ville inte släppa dom när vi skulle betala. Yey för det!

Egentligen skulle vi gått på föräldragrupp efter det men alltså...det är verkligen inte för mig. Eller det kanske det hade kunnat vara om det hade funnits nån jag hafe klickat med men nu känns det mest ba näe. Alltså jag vill inte alla bara omge mig med yeysayers, men jag och Andypants har en ganska olik syn på föräldraskapet än dom andra och jag är så himla ointresserad av att sitta och lyssna på andras oro för saker jag mest ba känner ???? när jag inte känner dom och om två gånger till aldrig kommer träffa dom igen. Ja men precis så osympatisk är jag. Jag tror verkligen inte att alla föräldrar (läs mammor) har nåt gemensamt bara för att man råkat yngla av sig samtidigt. Hade dock gärna (!!) hängt med andra föräldralediga främlingar egentligen. Bara inte just dom här. Flåt.

Så vi tog bussen hem och lekte NAKENPIS!-leken i sängen istället. Den går ut på att Ellen är naken och ligger i vår säng och luftar sig och jag pipskriker NAKENPIS tills hon kiknar av skratt. Vi gillar den väldigt mycket bägge två. Idag firade dock Ellen med att först kissa på kisskyddet hon låg på så jag ba yes, nu äre safe nu kan hon kräla runt lite och ringde Alltfinnsredan varpå Ellen smygbajsade värsta blaffan mitt på våra vita linnelakan. Alltså jag skrattade så himla mycket och hon var rätt nöjd också faktiskt. Fick duscha'na i handfatet på toaletten och tvätta både påslakan och täcket hon låg på. Sen har hon sovit två gånger, jag har packat upp vår mathemsbeställning och så har vi käkat och nu ligger hon i mitt knä och sover. Hoppas det håller i sig. Jag vill nämligen gärna fortsätta läsa min Carry on av Rainbow Rowell. Okej hejrå.

Tiden

Jag ligger i soffan och gråter. Det är tårar av tiden som vi aldrig får tillbaka. Jag har precis matat mitt barn och till alla som säger att det inte går att få närhet om man inte ammar vill jag bara säga HAHAHAHAHA fan vad ni har fel. Hon låg på en kudde med huvudet på min arm cirka noll centimeter från mitt ansikte. Vi varierade att titta varandra i ögonen och att hålla handen medan jag snusade henne i håret i nacken på kinderna. Jag började gråta för att älsket steg som en tsunami till helt ohållbara nivåer. Jag började gråta för snart är den här tiden förbi. Snart ligger hon inte på min arm och äter och klappar mig i ansiktet (hon har lärt sig "klappa fint" och vill därför göra det hela tiden). Snart är hon inte beroende av att vi bär henne. Snart kopplas hennes lilla kropp bort från min för att hon vill uppåt framåt bortåt. Okej, nu hulkgråter jag av sorgsamhet. Varje dag blir roligare och roligare och jag är så så så nyfiken på att se vem hon blir och jag kommer älska henne mer och mer och mer, men nu kommer ändå inte tillbaka. Vi kanske får fler barn. Det kanske kommer en bebis till som jag kommer älska, men det kommer ju inte vara hon. Det kommer ju vara en annan person. Den här, min första lilla bebis, kommer inte igen. Snyft.