torsdag, december 29

Here comes the waterworks

På hyllan ovanför micron i köket hos pappa står ett foto på mamma när hon ler. Det har vit tunn ram och är egentligen en uppförstoring på ansiktet från en bild på henne tagen på min systers student, tror jag. Hennes leende nådde alltid ögonen och det skiner igenom även på bilden. Ett par dagar in i vårt julbesök satt jag på köksgolvet med Ellen i famnen och försökte väl leka eller underhålla eller så och plötsligt började Ellen klättra upp på min axel. Hon gör det ibland så jag lät henne fortsätta men det var nåt mer. Hon vägrade komma ner och tjöt och log och drog så jag vred på huvudet och såg fotot på mamma. Ellen hade upptäckt fotot och var väldigt tydlig med att hon skulle dit, så jag ställde mig upp med henne i famnen och gick fram och ställde mig vid fotot. Min vilda bebis blev helt stilla och log med allt som är hon och sträckte ut handen mot fotot och klappade försiktigt försiktigt på mammas kind. Sen stod vi där i säkert fem minuter medan Ellen log och klappade och mina tårar rann tätt nedför kinderna.

Jag nattade Ellen precis nyss. Andreas försökte men hon var övertrött och skrek tills hon nästan kräktes så jag tog över och plötsligt blev hon helt tyst igen. Hon fick syn på fotot jag har som står på vår bokhylla och samma sak igen; ett strålande leende och totalt lugn.

Det är så himla fint. Och så himla himla himla sorgligt. Om mamma kan påverka Ellen bara genom fotografier, tänk hur det hade varit om hon hade fått leva?

10 kommentarer:

Silverscreen sa...

Tårarna rinner. Så fint. Så sorgligt.

Anonym sa...

Lilla hjärtat då... Orden fattas mig!

/
M

SARA sa...

❤️

Chaos By sa...

❤️❤️❤️!

Johanna sa...

Gråter här med nu. Fy så sorgligt att hon inte får vara med! Men det är ju det hon verkar vara ändå.. Fint!

egoistiska egon sa...

Men åh vad fint och sorgligt på samma gång ❤️

emma sofie w sa...

❤❤❤

Emma Esteban sa...

Åh fina fina du. Det är så sorgligt. Och så fint. ❤️️❤️️❤️️

Lfthmn sa...

Åh, nu sitter jag här på jobbet och storgråter. Önskar så att Ellen hade fått träffa sin mormor och tvärt om, så oändligt sorgligt och orättvist att det inte blev så. Om ett tag, när hon börjar titta på TV får ni se Alfons Åberg-avsnittet "Hur långt når Alfons?" (finns på Netflix). Jag kan inte se det, jag börjar bara gråta, men det handlar på ett väldigt fint och subtilt vis (tolkar jag det som) om hur man finns kvar efter att man inte längre finns. Typ "Eftervärme".

Stor kram på dig.

Linn sa...

Hjärta hjärta hjärta!