onsdag, september 28

Tiden

Jag ligger i soffan och gråter. Det är tårar av tiden som vi aldrig får tillbaka. Jag har precis matat mitt barn och till alla som säger att det inte går att få närhet om man inte ammar vill jag bara säga HAHAHAHAHA fan vad ni har fel. Hon låg på en kudde med huvudet på min arm cirka noll centimeter från mitt ansikte. Vi varierade att titta varandra i ögonen och att hålla handen medan jag snusade henne i håret i nacken på kinderna. Jag började gråta för att älsket steg som en tsunami till helt ohållbara nivåer. Jag började gråta för snart är den här tiden förbi. Snart ligger hon inte på min arm och äter och klappar mig i ansiktet (hon har lärt sig "klappa fint" och vill därför göra det hela tiden). Snart är hon inte beroende av att vi bär henne. Snart kopplas hennes lilla kropp bort från min för att hon vill uppåt framåt bortåt. Okej, nu hulkgråter jag av sorgsamhet. Varje dag blir roligare och roligare och jag är så så så nyfiken på att se vem hon blir och jag kommer älska henne mer och mer och mer, men nu kommer ändå inte tillbaka. Vi kanske får fler barn. Det kanske kommer en bebis till som jag kommer älska, men det kommer ju inte vara hon. Det kommer ju vara en annan person. Den här, min första lilla bebis, kommer inte igen. Snyft.

Inga kommentarer: