söndag, oktober 30

So this is how jämställdhet i praktiken ser ut när man är på sidan som måste avsäga sig makt

Har ren och skär panik nu. JAG VILL INTE VARA BORTA FRÅN MITT BARN! Hur tänkte jag? (Att jämställt är bäst ofc) Hon sover i min famn nu och trots att jag, barnet och pappan har delat en 160-säng i två dagar och jag imorse SVOR på att aldrig mer låta barnet sova mellan oss (om hon inte är sjuk eller i en fas eller annat behov bla bla) så är jag så jävla ledsen för att jag ska börja jobba nu så jag gärna är hennes nattliga slagpåse/kudde/värmedyna/avsparksyta och funderar på att kuppa och ha henne på mig iallafall. Andreas säger att jag inte får för jag behöver sova (han har rätt) och att hon sover bättre i sin säng (också korrekt SNYFT) MEN JAG VILL! Alltså logiken och rationalisten i mig tycker att vi har fattat helt rätt beslut och jag vet ju att Andreas och Ellen kommer ha det kanon hemma men det djuriska i mig går fucking sönder. JAG är menad att vara med barnet. JAAAAAAAG!

3 kommentarer:

Mirijam sa...

Minns att någon en gång skrev att känslan av att vara utan sitt barn är att som att det fattas en bit kött av ens kropp, att barnet är som en liten filé som plötsligt är ute på egna äventyr. Kan känna samma känsla ibland av det saknet, även om det krävs aningens mer än åtta timmar för att jag ska få panik inför att lämna. Men så är ju båda mina filéer inne i olika grader av jävligt jobbigt faser, och då är det rätt gött att få vara utan dom ett tag :)

Anonym sa...

Det är din reptilstenåldershjärna som känner så och den är klok...inget med jämställdhet att göra. Jag tror inte att NÅGON av föräldrarna borde vara borta från barnet i så många timmar per dag som fuckin nusamhället kräver av oss...varken mamman eller pappan. Om sanningen ska fram torr jag int eatt kvinnan ENSAM ska sitta med flera små i grottan, utan hjälp, utan stöd, det är också helt fuckat. Vi är skapta för att vara ute max några timmar i dagsljus, då spana efter en mammut eller en kanin (båda två för både män och kvinnor jagade förr) medan mormor/morfar/gammelmoster/lillfaster/farfar vaktade knytet+ några hundrar i grottan. Om inte det lyckas fick vi rycka på axlarna, gå hem igen, plocka lite bär på vägen och leva på reserverna från torkat älgkött. INTE vara borta i 8 +1,5 h pendling per dag. Men man måste väl ha råd med alla köksluckor och lite annat som dom lurat i en att vi behöver...we are rats in a cage helt enkelt:( /Morsan, 3 mån kvar buhu.

Anonym sa...

Kände likadant när skiftet vid 10 månader närmade sig. Jag pallade inte, visste att jag skulle vara jätteledsen och att hon också skulle vara det, iaf initialt. Så vi tänkte om, släppte all prestige, jag åt upp mitt snack om jämställdhet i fld-ledighet, med mycket grädde på toppen. Stannade hemma i 16 månader och var superredo att börja jobba sen. I samma veva bestämde vi att vi skulle vara hemma i 22 månader med barnet så pappan fick, förutom 3 dubbelmånader, 6 månader till. Inte alls jämnt, stundtals fattigt på pengar, men vi är så nöjda att vi gick vår egen väg och vågade göra tvärtemot vad vi bestämt. Nu när det börjar närma sig fsk så kommer vi båda gå ner inrid (jag lite mer) för att få fortsätta spendera tid med henne. Förstår på ett intellektuellt plan att alla inte har möjlighet att göra som vi(vara hemma uppåt två år och sen jobba mindre) men förstår inte på ett känslomässigt plan varför alla inte Vill göra så. Fasen, barnet är ju det viktigaste i vårt liv.