Idag har jag blivit beordrad att ligga i soffan hela dagen och TA DET LUGNT, SA JAG! Det är skitsvårt att inte hålla på och pilla med nåt och bara liksom ligga still och jag har självanalyserat anledningen och kommit fram till att det är mycket liksom slut nu. Mamma, obviously, men också mina mål eller drömmar eller så. Så många singelår där jag liksom drömde om kaffe på sängen en famn att krypa in i frukostar i köket stora fönster i vardagsrummet ett gemensamt hem gemensamt liv. Och så nu, jag har allt det där. Och i tomheten och alla minnen och oron och allt som har pågått under de senaste åren så har liksom målen, drömmarna, varit en hållhake eller nåt att fokusera på och nu har jag liksom inte nåt direkt att fokusera på. Okej, vi har fortfarande några grejer att göra (bokhylla! sovrummet!) men det är smågrejer. Nästa stora grej är liksom bröllop eller barn och det känns lite tidigt att tänka på det nu och jag är asnöjd med jobbet så där kan jag inte heller ha nån plan. Det är tomt. Äh, jag ramblar här nu men iallafall så ska jag öva på att göra inget och låta huvvet komma ikapp kroppen.

Lyssnar på Nas, dricker hemmagjorda drinkar (älskar vara vuxen och ha spritskåp) och spelar Stockholmsspelet. Sämre kan en ju ha det.

Idag är jag på jobbet. Jag möttes av en stor kram från min chef och en lapp på skrivbodet med Välkommen tillbaks! Du har varit saknad! från min kollega. Sen kom min andra chef (alla är mina chefer egentligen så jag vet inte vad jag ska kalla dom) och ba men HEJJE! Vi har saknat dig jättemycket! Jag fattar ju att det här är väldigt lyxigt. Att min arbetssituation är superlyxig. Men ändå, den mänskligheten dom har visat mig under den här tiden, shit vad dom vinner på det i längden. Att inte alla företag tänker mer på sånt och mindre på pengarna. I slutändan är det säkert min arbetsgivare som betalar mindre iallafall eftersom jag till och med i en kris som den här känner men YEY! Idag får jag jobba! Jag känner mig nästan lite ny på jobbet för nu sitter jag här och känner mig helt eh vilken ände ska jag börja i vad ska jag göra? *surfar interwebz* Ikväll ska jag bara vara hemma och ligga i nån av sofforna och göra absolut ingenting. Längtar helt orimligt mycket.

Först vill jag faktiskt bara tacka innerligt för att ni finns, att ni läser och för era tankar och kommentarer. Det är ju alltid roligt att få kommentarer, men nu känner jag att det liksom är direkt förlösande och ni är så himla smarta och snälla och fina. Tack för det. Sen kan jag väl berätta att vi träffade prästen som ska hålla i begravningen idag och det var en sån himla lättnad. Jag är inte medlem i svenska kyrkan och har ett lite komplicerat förhållande till det här med organiserad tro och har varit djupt orolig för att vår präst skulle vilja köra sitt eget kyrkorace och liksom bossa och hålla stenhårt i traditioner och annat mög och ja, jag vet inte riktigt varför jag har varit så orolig, men jag har iallafall varit det. Så kommer det en präst idag som liksom öppnar samtalet genom att prata om hur kärlek och sorg tar olika former och att man faktiskt måste tillåta sig att vara lite extra förlåtande mot sig själv just nu. Att allt är okej. Precis min mammas ord. På pricken det hon sa när hon för ett par veckor sen strök mig över håret och tröstade mig när jag snorade ner i hennes täcke. Sen fortsatte det på det spåret och om jag hade trott på sånt så hade jag varit helt säker på att mamma hade nåt finger med i spelet i det här. Hela liksom ångesten över begravningen bara släppte och nu känner jag bara hur himla fint det kommer att bli. Jobbigt, såklart, men också himla himla fint. Imorgon ska vi träffa floristen och sen ska jag sätta mig på ett tåg hemåt och bara vara där ett par dagar. Kanske eventuellt bjuda ut min kille på date och kanske gå på stan och leta planlöst efter en vas eller en kudde eller smink eller nåt annat som är totalt oviktigt för världens fortlevnad och i övrigt ligga i soffan och glo framför mig och bara unna mig att ta det lite lugnt i ett par dagar.

Handbok i sorg sökes

Jag vet fan inte hur man gör det här med sorg. Jag har nästan mest ångest över att jag inte vet hur jag ska känna och därför känner att allting jag känner (förutom när jag är hulkledsen) är fel, fast jag har lovat både mig själv och mamma att inte tycka så. Jag är rädd för att det är fel på mig när jag har klarat av att flytta och måla och spackla och packa upp och ikeashoppa och skruva ihop möbler och få en klar lägenhet på två dygn utan att bryta ihop mer än på lunchpizzerian i fredags när jag började storgrina mitt i en halväten funghi med lök. Förutom då, när jag fick gå ut och gå och gömma mig under en byggställning, så har jag inte gråtit en endaste tår och inte heller känt nåt större behov av det. Lite som att jag inte fattar att det har hänt, som att det är helt overkligt och bara en väldigt väldigt sjuk liksom övningshändelse. Trots att jag vet hur verkligheten faktiskt ser ut. Sen får jag jättedåligt samvete för att jag ens kan liksom tänka tanken att mamma är borta utan att bryta ihop i en liten våt pöl och bara vilja ligga i sängen och kolla in i väggen och ännu värre att jag tänker att jag verkar vara rätt okej i det här. Är det nåt seriöst fel på mig? Är jag en robot eller saknar jag empati eller medmänsklighet eller kärleksfullhet? Eller håller jag på med nån form av superavancerad bortträngningsmekanism som är hemskt ovälkommen eftersom jag ju faktiskt tycker att det är helt okej att gråta och liksom nästan väntar på att sorgen ska komma som en tsunami? Hur skadad är jag? Hur skadad kommer jag bli i framtiden av att jag inte orkansörjer? Eller är det så här att ha sorg? Inget i mitt liv är ju som vanligt liksom. Jag planerar begravning istället för bröllop och gömmer mig för sociala sammanhang istället för att vältra mig i dom. Allting har en bitter underton och ingenting är liksom lika roligt som det borde vara. Vår nya lägenhet är fantastisk. Den är verkligen allting vi har velat ha och allting jag nånsin kunnat drömma om, men ändå känner jag mest ett lågmält yey? och en känsla av att vilja sova i veckor. Är sorg att ta udden ur allt annat i livet? Kan nån komma och förklara det här för mig eller?

Samtidigt i livet får vi vår nya lägenhet om ett par timmar. Jag är sjukt nervös. Tänk om jag inte gillar den? Tänk om den inte alls känns så fin som den gjorde när vi har varit där och kollat? Å andra sidan, tänk om den är precis så fin som vi har i huvudet? Har gjort en dagsplan som går ut ungefär på att åka och äta frukost, lämna nycklar till förrådet till flyttgubbarna, köpa färg och penslar och målargrejer, åka och skriva kontrakt, möta flyttbilen vid nya lägenheten, spackla, tejpa, provmåla en vägg och riva ner en platsbyggd säng. För nån som har gjort att handla till en dagshändelse känns det kanske inte så lagom, men jag vill verkligen komma iordning så vi har ett hem och inte bara en samling för våra kartonger.

Det är inte tiden vi har tillsammans, Linn. Det är vad vi gör med den.

Det är en ny verklighet nu. Livet där mamma är minnen och delar av mig och min syster och min pappa och alla som älskade henne, men där hon i egen person inte längre finns hos oss. Det är oerhört oerhört oerhört tomt. Och sorgligt. Det är inte varken rättvist eller orättvist och cancer är ingenting som i sig självt är elakt. Jag vill bara säga att just det är väldigt viktigt för mig. Det är en hemsk otur att råka ut för cancer, men den i sig själv är inte elak. Den är ingenting mer än en kroppsfunktion som går fel och orsakar en helvetes massa lidande för väldigt många människor. Det finns ingen rättvisa i sjukdomar. Jag vill inte att minnet av mamma ska solkas av ilska och mörka tankar, ånger eller ångest. Mamma var oerhört många saker, alltigenom fina. Hon har gett mig, och min familj, så mycket fint och så många saker att hålla fast i nu, i det nya livet. Hennes ord kommer eka genom mitt huvud. Hennes kärlek går långt in i varje cell i min kropp. Lilla, älskade, fina mamma. Jag saknar dig oändligt.

På tal om saker vi tycker om: vår nya lägenhet. Nästa fredag (9 sleeps!) får vi nycklarna. Jag längtar väldigt väldigt väldigt mycket.

Vaknade lite mer på rätt sida idag. Ska ha datenight med Andreas ikväll. Vi ska gå till Matboden och jag ska äta det jag alltid äter (pepparstek, är besatt av deras pepparsås) och vi ska prata med varandra och ha det mysigt. Längtar så mycket! Dessutom har jag insett (återigen) att jag jobbar på världens bästa ställe. Jag pratade med en av mina chefer idag (chef/ägare/kollega all in one) om det här med att jag är borta så himla mycket. Jag har försökt kolla lite på hur jag ska göra med all tid jag inte är på jobbet. Om jag är sjuk/behöver bli sjukskriven eller om jag ska utnyttja vård av anhörig-bidraget (Johanna, tips till dig att gå in på försäkringskassan och läsa lite om det) eller om jag ska ta obetald semester eller semester, ja ni fattar. Så säger hen ba sluta, klart att du ska ha lön som vanligt. Det är en extraordinär situation, du jobbar ju också och är tillgänglig och sköter ditt jobb. Du tar full lön oavsett hur mycket du jobbar, punkt. Alltså. Så humant sätt att tänka. Okej, gotta work. Hejrå.

Menåh dåligt samvete också, hatar det med

Jag vet att ingen menar nåt illa. Jag vet att ingen vet hur man ska göra i den här situationen. Jag vet att alla bara vill prata med nån som förstår. Och inget av det jag är arg på kommer från mina vänner eller min familj om nån läser här. Ta ej åt er, det är inte riktat till er, bara till universum i allmänhet. Ni är fantastiska. Slut disclaimer.

Har en riktig fittdag. Hatar ungefär alla. Läste Gillian Flynns Gone girl på tåget och blir uppriktigt asirriterad över att folk tycker den är bra. Jag orkade kanske 30% in och sen var jag tvungen att hoppa och scanläsa kapitel för kapitel till slutet för att få reda på om det var som jag trodde. Hatade språket. Hatade karaktärerna. Är även sjukt irriterad på min kille och känner mest ÄR DET HONOM JAG SKA LEVA RESTEN AV LIVET MED? HUR SKA DET FUNKA? Och bonusen: alla andra jävla människor som envisas med att berätta hur jobbigt DOM tycker att det är med mamma och sjukdomen, vad dom har för minnen osv. Ta det med nån jävla annan för fan. Jag är en dotter en syster en flickvän en sister in law, inte en fucking psykolog. Jag har nog med att hålla ihop mig själv och min familj och skiter högaktningsfullt i andras jävla tårar och ångest i det här. Gråt ut hos nån annan. Jag är inte allmänt villebråd bara för att jag är anhörig. Gud. Hatar allt idag.

Jag är fortfarande i Lidköping. Livet pendlar fortfarande upp och ned. Lördag var en fantastiskt jobbig dag för mig med tårarna precis i halsgropen hela dagen, eller ja utanför också en hel del. Jag ville verkligen verkligen inte vara hos mamma i lördags. Hon hade en av sina sämre dagar och jag orkade liksom inte se det. Såklart var det också under mina timmar där som hon fick som ondast och låg och kved och tittade på mig under halvstängda ögonlock jag orkar inte mer nu. Jag ville 1) spy och 2) springa därifrån. Tvingade pappa att komma och hämta mig med tårarna droppandes ner för kinderna. Vissa gånger är det liksom no point i att torka bort dom. Hon somnade ju sen och vaknade på kvällen och var enligt pappas sms pigg som en lärka och ligger och babblar och äter glass men det som var i mig just exakt då var inte direkt ljust. Jag försöker verkligen att inte ha dåligt samvete för att jag inte vill (kan) vara med henne hela tiden och tänka på att jag måste ta hand om mig själv också för mitt liv ska ju fortsätta även på andra sidan det här, men det är fan inte lätt. Och dom riktigt riktigt fula svarta men kan hon inte bara få dö-tankarna, dom är inte ett uns lätta att förlåta sig själv för även om jag rent logiskt förstår varför jag tänker dom. Samtidigt har vi dagar som igår när vi familjeintog hennes rum och låg i bäddsoffan och satt i fåtöljer och skrattade skrattade skrattade. Eller som idag när hon ligger här bredvid mig i soffan hemma och vilar lite. När vi precis har haft en vanlig familjemiddag. När jag har köpt och planterat blommor (tvingade en stackars tjej på blomsterhandeln att hålla mig i handen och okeja när jag valde pga har aldrig planterat shit ever) och mamma och pappa firar 35 år ihop. Dagar som man ba men herregud hon kan ju inte försvinna får inte försvinna hon hör hemma hos mig hos oss här.

För resten av världen har jag röstat. Jag vill ha FI i EU och jag har nog aldrig känt mig så liksom nödgad att rösta som nu så det mvar lite en känsla av triumf som följde mig ut ur stadshuset idag. Jag kommer inte rösta rosa i september, men det känns så så så skönt att ha gjort det idag.

(Mamma ska inte ha ont. Hon får jättemycket superbra hjälp för att slippa det, men nåt gick fel i lördags så medicinen tog inte som den skulle. Vanliga dagar är inte som i lördags. För er i den här processen, be om remiss till smärtteam direkt när första smärtan början. Dom är proffs och jag tror att för många väntar och tror att smärta är en del av det hela. Det är det INTE. Det finns asbra hjälp att få. Slut info/tips.)

Jag är tillbaka i vardagen igen, temporärt. Min kollega svarade Hurra! Jag har längtat efter dig! som svar på min fråga om hen skulle jobba idag och därmed kunna släppa in mig eftersom mina nycklar är hos nån av våra timanställda. Igår när jag kom hem blev jag arg på Andreas för att jag tyckte att han höll på och gav mig råd när jag egentligen bara ville gnälla och höra jaaa du har helt rätt stackars lilla dig *klappar på ryggen*. Det var inte så nödvändigt, men det är svårt det här med ilska och irritation också. Jag tror att jag har kommit förbi hela orättvisetänket* och den onödiga ilskan den medför, men alla små konfrontationer i vardagen som jag (mkt duktigt) liksom ställer mig över äter i mig. Nån personal på sjukhuset som jag ju VET bara vill väl men som ibland inte har fingertoppskänsla och liksom vill praaaataa hur MÅR du Linn? Egentligen? och jag mest känner MEN DRA ÅT HELVETE JAG VILL INTE PRATA MED DIG och istället ler och svarar artigt. Nån som kommer in mitt i ett samtal på fel sätt. Bubblet under ytan vi alla bär på som slipper ut ibland när man inte förstår varandra och som är så lätt så lätt så lätt att hugga på. Familjerelationer som ska medlas. Alla gör ju sitt bästa men det är snårigt att få alla att förstå och att sätta egna gränser och att well, ens veta vad man vill eller behöver. Så, igår i mitt eget (nåja) hem med min stackars kille så ba gnällde jag loss och så kanske inte Andreas heller var på sitt soligaste humör och så blev vi kanske lite sådär småsura på varandra men sen fjäskade han lite genom att laga mat och gulla med mig så vi blev sams igen. Jag älskar den mannen till månen och tillbaka.

*Det finns ingen rättvisa i sjukdomar. Ingen förtjänar att bli sjuk, även om det ibland kan kännas så. Alla människor har lika värde, det gäller (tyvärr) även idioter. Kroppen får inte cancer för att karma finns. Det är en cellidioti. Cancer är inte elak. Den har ingen egen identitet. Den är förjävlig, men den har ingen själ man kan hata. Det är en felprogrammerad kroppsfunktion. Livet är livet och fast jag önskar med allt som är jag att det inte vore så så är det så. Jag kommer säkert ta tillbaka det här och köra ett varv till med ALLT ÄR ORÄTTVIST JAG HATAR LIVET VARFÖR HÄNDER DET HÄR OSS? men just nu: acceptans.

Det har varit en himla fin dag idag. Jag har jobbat lite, städat lite, lagat lunch till mig och pappa och syrrans kille och hängt med mamma. Hon var hemma idag för första gången på kanske en månad och det var så himla mysigt/roligt. Dom har köpt en ny fåtölj till vardagsrummet och pappa hämtade den efter hon åkte in på sjukan och fler gånger än en tror jag hon har längtat efter att SE FÅTÖLJEN HAR NI BILDER VISA NU! mer än att vara hemma med oss. Idag galopperade hon (nåja) upp för trappan och claimade den med ett väldigt nöjt leende. Sen hade vi family time och jag tror att vi allihop vid nåt tillfälle skrattade så vi fick tårar i ögonen. Mamma bannade pappa för att han använder syrrans brittiska kille till billig invandringsarbetskraft. Pappa delade med sig av diverse resehistorier. Jag och syrran mös i ett soffhörn. Det ryms oerhört mycket kärlek i det här. Oerhört mycket kärlek. Nu har jag bäddat ut bäddsoffan hos mamma och sitter i en fåtölj vid fotändan av hennes säng och tittar växelvis på teven och på henne när hon sover. Jag kanske borde ha ångest, men jag känner bara fluff idag och vet ni? Jag har bestämt mig för att alla freaking känslor är okej i det här. Om man är ledsen så är det okej, är man glad är det också okej. Det kommer finnas tid nog för sorg så om det är dagar timmar stunder när den är mindre närvarande så tänker jag ta mig fan passa på att njuta. Imorgon drar jag till Rockholm och planen är att jag ska jobba torsdag-fredag och sen ta min snubbe under armen och åka tillbaka hit. Jag hoppas fluffet kan hålla i sig tills dess.

Regnblandad sol med mullrande åska

Så mycket som ändras på ett par fjuttiga veckor. Jag har typ halvt flyttat hem till Lidköping, for now. Mamma bor på sjukhus och vi försöker ta tillvara på tiden. Tid är ett jävligt flytande begrepp kan jag säga. Eoner av sorg finns i magtrakten, nån tidsblinkning bort i det stora hela, och samtidigt glädjen en liten minut kan ge. Trösten en kramtid kan skänka. Sekunderna det tar för skrattet att flytta sig från naveltrakten till bakre delen av gommen.

Livet, hörrni, så förjävligt och så fint. Snälla snälla snälla slösa inte bort den på idioter och ring den där personen som du har tänkt ringa ett tag. Håll jävligt hårt i dom som står er nära och boka en resa och hälsa på dom direkt. Säg vad ni tycker. Fråga det ni vill veta. Dröj inte kvar i det ni inte kan vill orkar förändra. Gå framåt, vidare, se det fina. En dag (hoppas inte) så står ni där jag står nu och då ska gudarna veta att det är förjävla skönt att ha sagt dom sakerna man vill säga. Det är jobbigt nog ändå.

Jag har snöat in på kroppen också. Hur tiotusentals år av utveckling har gjort den smart nog att ha vett att utveckla eget morfin och portionera ut det vid behov (gnm gråt vsg för info) och samtidigt så dumihuvet så den förstör sig själv. Hur den fixar till huvudet så man på nåt sätt ändå verkar fungera fast the unmentionable är på ingång. Varför man blir torr i ögonen av att gråta mycket. Sånt. På nåt sätt ger fakta nåt att hänga upp mig på in time of need. Det, och meningar folk jag älskar har sagt till mig lately. Thank god för smartheten i mitt skyddsnät. Att ingen relation man vill ha nånsin tar slut. Att det inte blir värre än så här, det blir bara konstant och man lär sig bära det konstanta. Att det finns dom som på två livstider inte har nått dit jag är med mamma och att det inte är tiden vi har med varandra utan vad vi har gjort med tiden vi haft. Det sista är mammas och ja, hon tröstar mig i det här. Jag gråter vid hennes sängkant, huvudet i hennes knä, och hon tröstar. Vi kan möta varandra i det ledsna älskling, säger hon med tårar i halsen i ögonen på kinderna och stryker mig över håret. Fina älskade underbara mamma. Jag kommer klara mig, men det kommer bli så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt.

Helt plötsligt längtar jag efter att bli en sån där som kan sy. Och yoga. Som är tillfreds eller tar sig tid att kanalisera grejer genom att pilla. Ni vet. Istället: äter pizza, ser på vad som helst som är på teve (just nu champions league semi), klickar på saker på pinterest och låtsas som att jag kommer göra likadant/att mitt hem ser likadant ut/att jag också är smal och alla kläder passar exakt som på bilderna.

Att försöka göra normalt

I fredags gick jag tidigare från jobbet efter att ha stängt fyra gånger på grund av gråt. Sen grät jag, grät lite till och fick snäll mat av Andreas och såg kanske nån film. Kommer inte ihåg. Igår vaknade jag med huvudvärk och var vansinnigt irriterad på vädret för det matchade inte riktigt min sinnesstämning. Sen bestämde vi oss för att skita i allt och bara göra roliga saker hela dagen så vi promenerade en sväng och sen kollade vi på ringar och blev kära och var tvungna att sätta oss i solen och dricka vin och ba vi kan inte! Eller...kanske? Kan vi? efter att det var liiiite dyrare med ringar än vad vi trodde/tänkte. Sen gick vi hem och göttade lite innan vi gick och drack drinkar och åt middag och sen somnade jag till nån dålig film i soffan. Idag har jag fått frukost på sängen, pratat med min chef och packat ihop vår skräpskrubb. Det blev två och en halv flyttkartonger noggrant märkta med innehållet. Nu har vi paus och ikväll ska vi göra pizza. Imorgon åker jag till mamma och pappa och tills dess ska jag fortsätta suga i mig resten av mitt liv.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är en jävla bergochdalbana att vara människa. Hur kan så många känslor samsas inom en liten människokropp, I ask you? Igår kom vi på att det var ett år sen Andreas stod utanför min dörr med en vinare i handen och ångrade sig. Idag är ett år sen vi började prata prata prata med varandra och imorgon är det ett år sen vi hyrde en bil och åkte iväg och drack öl och solade och bestämde oss för att nu, nu är det vi. Jag läste lite om det igår (här kan man göra det om man vill) och ba men jag känner ju likadant fortfarande! Jag kan fortfarande inte sluta följa efter honom när vi är hemma för att jag vill vara nära. Jag längtar när jag är på jobbet så jag ibland bara vill ta på mig jackan och gå. Han får hela min kropp att bli till sockerdrickspirr och bara hans närvaro lugnar mig. Så igår bestämde vi att vi skiter i packningen i helgen och drar på en likadan helg igen och göttar oss. Jag vaknade med fluff i bröstet. En halvtimma senare hade jag sten där fluffet förut fanns och nu har jag gråtit på jobbet så jag var tvungen att stänga butiken en stund och samla mig. På ett sätt är det såklart skönt att också ha det fina, fluffiga att blanda upp kräksmaken i munnen med, men jag är en jävla jojo inombords. Lycklig, trasig, mjuk, kantig. Allting är liksom en stor mix och för min i vanliga fall relativt ostabila emotionella hjärndel är det här liiiite svårt att hantera. Det finns inget facit. Det kommer inte bli bra. Det är kamp min mamma inte kommer kunna vinna. Hur gör man? Hur fan gör man det här?

Ambivalensen

Det är svårt att vara nåt annat än anhörig till nån som är sjuk. Det liksom hänger över en hela tiden. Både oron som kommer och går, ibland nästan förlamande och ibland bara som ett litet just det längst bak i huvudet men också vem man är som person. Får jag planera mitt bröllop nu? Kan jag skratta nu? Hur mycket är okej att bara vilja stänga in sig och umgås med ingen annan än min kille? Hur man mår är alltid kopplat till hur den sjuka personen mår på nåt sätt, i mina ögon men också i andras. Vissa dagar vill jag verkligen inte prata om mamma. Jag vill inte berätta hur hon mår. Jag vill inte säga hur det går eller hur det känns eller vad som händer. Jag vill bara vara JAG. Att det faktiskt inte riktigt går längre är så jävla jobbigt. 

Häromdagen, i bilen efter att vi hade varit och tittat på en lokal till vår bröllopsfest, kände jag mest ba JAG SKITER I ALLT! För vad är vitsen att planera om mamma inte kan vara med? Kommer jag ens kunna genomföra ett bröllop nu? Kommer vi ha den tiden? I samma bil, samma dag, satt ångesten liksom högt upp i bröstkorgen mellan revbenen och sög till vid varje andetag. Lite som att vara nykär fast alldeles precis tvärtom. Först fick jag panik och tänkte att jag skulle köra av vägen och sen insåg jag att jag nog bara kan vänja mig vid den känslan nu och acceptera att den kommer vara närvarande rätt ofta från och med nu. 

Samtidigt: jag vägrar att sörja i fucking förskott. Jag ska planera mitt bröllop och mamma ska vara med och vi kommer ha så roligt och hon kommer vara så glad och alla kommer vara glada och infektionen kommer ge med sig och hon kommer hitta en bra medicindos och hon ska fanimig leva med mig ett tag till.

HUR KAN ABORTFRÅGAN ENS VARA EN FRÅGA?! Alltså jag blir så jävla för-e-bannad när det sitter idioter och säger att abort är fel och blablabla, men okej vi får tycka olika och så så fine tyck det då. I TYSTHET. Och hela barnmorskegrejen med att det finns folk som tycker att det är en rättighet som valt yrke att slippa göra vissa grejer (abort) för att man inte tror på det. BLI INTE BARNMORSKA DÅ DIN JÄVLA FITTA. (Förlåt, fittan är en mycket fin grej men också ett väldigt härligt svärord, ihop med kuk.) Det är en mänsklig rättighet att få den vård man behöver. Om man inte vill ge den vården kanske man kan välja ett annat yrke? Minus kanske och kan plus måste. Städa toaletter till exempel. Gärna på nattklubbar precis efter stängning. Nä, men seriöst hur i helvete kan vi ens diskutera den totalt hjärndöda "frågan" i dagens samhälle? Och nej, jag har ingen som helst respekt för någons "tro" när den inskränker på andras värde och rättigheter.

Jaha, hejhej? Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Att ha en mamma som har cancer gör bergochdalbana med hela ens inre och jag vet inte om jag kan skriva om det här heller eftersom det faktiskt inte bara handlar om mig och mina känslor utan om en hel familjs, eller en hel vänkrets i förlängningen antar jag. Verkligheten av mammas pissiga jävla skitsjukdom börjar komma upp till ytan och det kastar mig mellan hopp och förtvivlan, bokstavligt. Att se nån ha så ont är inte mänskligt. Att ha så ont är absolut inte mänskligt. Sen glimtarna av ljus i en telefonröst som har energi och berättar jag har sovit hela natten och inte haft ont och förut åt jag åtta köttbullar. ÅTTA! Jag måste ju erkänna att jag inte kanske trodde att åtta köttbullar nånsin skulle få mig att börja grina, men innebörden av det kändes så himla tröstande. Hon har en infektion och ligger lite på sjukhus och det är säkert ingen fara egentligen, men hur vet man? Tankarna som följer är svindlande åt det mörka svarta klibbiga smutsiga hållet. Som det där trädet av svart som har sin stam nånstans i hjärttrakten och grenar ut sig i bröstkorgen och anakondakramar skiten ur en och pressar ut tårar ur varenda vrå.

Och sen ljusglimtarna. Min mamma. Min pappa. Min syster. Min kille. Mina fina fina fina vänner som säger precis rätt saker fast ingen av oss vet hur man gör sånt här. Min kille igen. Herrejävlagud vad fantastisk den mannen är för mig. Skrattet på jobbet som gör att jag nästan kiknar. Skrattet när jag trillar ur högen av inlindade ben och armar i soffan som egentligen är för liten för att skeda i. Vardagen. Det där andra som också är livet.

Edit: Alltså mamma är på inget sätt akutdålig eller panikdålig. Det är en infektion och såna är aldrig bra när man har cancer.

Jag är så extremt dagvill just ni. Tror att det är skärtorsdagen idag. Tror att det också samtidigt är fredag. Igår trodde jag att det var maj. Blir skitstressad för att jag inte hinner nånting samtidigt som jag har ägnat lite för mycket tid åt att kolla upp folk på LinkedIn nu under morgonen. Min dator har lekt den härliga "jag måste uppdatera mig"-leken och jag var uttråkad, mkej?

Ur en dagbok

Idag lyxlunchade jag (kallar allting som inte innebär att jobba genom lunchen för lyx) med Egon och hennes alldeles bedårande lilla, rätt nya, unge. Hon är så sjukt cool med mammaskapet och om jag har turen att få barn i framtiden så tänker jag tigga en lektion i att vara en förälder av henne. Dessutom var det sjukt kul att ses för det känns som att det var tusen år sen. Mer sånt till folket (mig). I övrigt är "nyheten" att jag ska åka till mapa i helgen och jag pratade precis med mamma och JAG LÄNGTAR SÅ JAG DÖR efter henne just nu. Ska ta skjuts med min moster till Lidköping för att få lite mamma redan i förtid för är man med en är man i princip med den andra också. Ikväll ska jag få fredagsmat på en onsdag av Andreas för att han citat ska ta hand om mig idag och vi ska mysa jättemycket slut citat. Jag har en keeper, det känner jag ju. Ska försöka övertyga honom om att titta på de senaste fyra avsnitten av Looking (hittade igår på HBO, HUR BRA?!) men tror inte att han kommer vara så pepp på det, tyvärr.

Idag är jag lite irriterad över saker andra förfasas över. Klarna och deras affärsmodell att ta påminnelseavgifter när man inte betalar i tid till exempel. Herrejävlagud, betala i tid. Det är en tjänst man köper för att få betala senare istället för nu. Om man inte betalar senare heller så kostar det pengar, betalar man i tid kostar det ingenting. HUR KAN DET VARA ETT PROBLEM ATT FÖRETAGET TJÄNAR PENGAR PÅ DEN IDÉN? Freaking sluta vara dumihuvet folket. Stackars mig jag fick betalningsanmärkning för Klarna är så himla elaka. Nej. Det är flera instanser och månader innan man får en betalningsanmärkning och då har man fått minst fyra påminnelser innan det. Det är knappast Klarnas, eller nån annan kreditgivares, fel att en person får en prick i registret. Det är personen självs fel. Hatar verkligen den här jag har inget eget ansvar-grejen.

Om nån undrar så kan jag meddela att det inte är jättespännande att ha kvällspasset i butiken en aprildag som känns mest som november. Hittills har det varit jag, två budkillar och en mamma med en väldigt rolig unge. Oj här var det jättemycket skor jag ska få pizza ikväll skrapan har pizza det är gott är det där en ipad? att medan mamman försökte sitt bästa att få barnet att inte klättra på inredningen. Who can blame her egentligen, det är en väldigt klättervänlig inredning om man är i höfthöjd. Yes, nu kom min kille! Älskar att han ser det lite som en plikt att komma och hämta mig när jag jobbar sent.

Så går en helg och kommer inte åter och inga dagar räcker till för allt jag vill göra

Dagarna rinner in i varandra nu. En kompis försöker få till en träff med mig och tre andra, föreslår en helg långt in i maj och det slutar med att vi får lägga ner med ett tröstlöst kanske kan boka in en helg i september redan nu? Helgerna försvinner. Jag har inte träffat min bästis på flera veckor och den enda dagen jag kan den här veckan är imorgon. Till helgen ska jag åka till mamma och pappa och klappa på dom. Mamma ligger på sjukhus och ska opereras imorgon (rutin, inget farligt) och en stor del av min kraft går till att inte gå sönder inombords. Stackars lilla mamman som har ont. Stackars lilla pappan som är hennes klippa, sin egen klippa, min och min systers klippa. Jag ska åka hem och sitta i soffan och dricka whisky med honom och prata om hans jobb och lyssna på när han live-kommenterar vilken jävla sport som helst. Till och med golf ska jag lyssna på om det innebär att jag kan bära lite av hans börda för en stund. Jag ska krama på mamma och berätta för henne om hur vi tänker med bröllopet och ge henne nåt kul att tänka på istället för den där dumma jävla idiotcancern. På nätterna drömmer jag om att alla försvinner från mig och jag sover därför som en jävla kratta och är trött jämt. Jämt är jag trött.

Jag står och leker butiksboss idag igen. Vi var lite väl ivriga att öppna butiken så vi liksom glömde bort att det här med butikspersonal, det kanske är en bra grej att ha ändå? Enter kvällspusslet jag kan ta tisdag men på onsdag torsdag hämtar jag på förskolan och jag ska träffa banken måndag tisdag men kan ta onsdag fredag. Så här står jag och är ÖVERTREVLIG! mot alla som kommer in för jag bli så glad när jag får sällskap.

Kul att jag ba "har så himla mycket att göra på jobbet" men ändå hinner med att instagramstalka Danny Saucedo och Molly Sandén. Det är hela är mycket oklart eftersom jag irriterar mig på honom och mest tycker att hon verkar lite gullig, men det har jag iallafall gjort dom senaste tio minutrarna.

Gick hem till hemmadatorn som var så låååååångsam så jag fick panik och raderade massa serier jag ändå kan se på typ netflix och all internethistorik och installerade nån form av rensningaprogram och körde det och herregud vad fort allt går nu. Har säkert massa virus kvar i datorn, men det tar iallafall inte längre 15 minuter att starta internet. Halleluja! (Trodde tills för kanske nåt år sen att det var hallelulja och blev asirriterad när nån skrev halleluja. Fick bita i det äpplet, ja.)

Hällde precis vatten över hela min dator. Ingenting funkar och jag har så himla mycket att göra och dessutom var vi så ivriga att öppna nya butiken så vi hann inte rekrytera butikspersonal så nu turas vi om att jobba butiken kvällstid och egentligen skulle jag på roliga föreläsningar tisdag-onsdag men nu måste jag jobba och min gamla dator är orimligt långsam och ARGHNGNGH. Så sjukt frustrerande. Plus har sovit snordåligt senaste nätterna OCH har pms OCH tvättid. Livet arbetar inte direkt med mig just nu.