tisdag, april 22

Ambivalensen

Det är svårt att vara nåt annat än anhörig till nån som är sjuk. Det liksom hänger över en hela tiden. Både oron som kommer och går, ibland nästan förlamande och ibland bara som ett litet just det längst bak i huvudet men också vem man är som person. Får jag planera mitt bröllop nu? Kan jag skratta nu? Hur mycket är okej att bara vilja stänga in sig och umgås med ingen annan än min kille? Hur man mår är alltid kopplat till hur den sjuka personen mår på nåt sätt, i mina ögon men också i andras. Vissa dagar vill jag verkligen inte prata om mamma. Jag vill inte berätta hur hon mår. Jag vill inte säga hur det går eller hur det känns eller vad som händer. Jag vill bara vara JAG. Att det faktiskt inte riktigt går längre är så jävla jobbigt. 

Häromdagen, i bilen efter att vi hade varit och tittat på en lokal till vår bröllopsfest, kände jag mest ba JAG SKITER I ALLT! För vad är vitsen att planera om mamma inte kan vara med? Kommer jag ens kunna genomföra ett bröllop nu? Kommer vi ha den tiden? I samma bil, samma dag, satt ångesten liksom högt upp i bröstkorgen mellan revbenen och sög till vid varje andetag. Lite som att vara nykär fast alldeles precis tvärtom. Först fick jag panik och tänkte att jag skulle köra av vägen och sen insåg jag att jag nog bara kan vänja mig vid den känslan nu och acceptera att den kommer vara närvarande rätt ofta från och med nu. 

Samtidigt: jag vägrar att sörja i fucking förskott. Jag ska planera mitt bröllop och mamma ska vara med och vi kommer ha så roligt och hon kommer vara så glad och alla kommer vara glada och infektionen kommer ge med sig och hon kommer hitta en bra medicindos och hon ska fanimig leva med mig ett tag till.

9 kommentarer:

SARA sa...

Håller tummarna för allt detta! ❤️💗

Johanna sa...

<3

Filip sa...

Det är bara att höra av dig om du har lust att ses och prata om allt eller inget. Bara så du vet.

Just det, kom på att jag helt har glömt skicka dig det där mailet. Gör det nu i veckan.

Anonym sa...

Hej Linn! Jag vet inte om jag kommenterar tidigare men jag vet att jag tänkt göra det flera gånger. Oftast i samband med inlägg om din mamma. Min mamma var sjuk för några år sedan och jag kommer så väl ihåg den förlamande känslan så fort tankarna kommer över en. Min mamma blev frisk och jag håller tummarna så hårt som jag bara kan för din mamma och er allihop. Mitt i allt elände måste man leva vidare och försöka njuta av allt härligt; kärlek och bröllop och vin och god mat. Min mamma satte upp nya delmål i livet: att få vara med på X:s student och sen Y:s konfirmation och så. Nu är hon på god väg. Fast varje gång hon ska på kontroll kommer det en klump i magen. Som tur är försvinner den snabbt. Kram! Mia H

egoistiska egon sa...

KRAM

Josefine sa...

Klart hon är med på ert bröllop och allt annat fint som händer! <3

Hanna sa...

Åh, jag känner så väl igen den där dubbla känslan (även om det inte är min mamma som varit sjuk). Den liksom solkar allt i kanten och trycker över bröstet när man egentligen borde vara i ett lyckorus över allt det fina man har framför sig.
Jag hoppas och tror att ni får ett riktigt fint bröllop fyllt av glädje och att din mamma kommer att må bättre och vara delaktig i allra högsta grad.
Kram.

Linn sa...

Alltså <3 <3 <3

Jojjo sa...

Håller tummarna stenhårt för din mamma och för att hon klår den där djävulska cancern!