onsdag, april 16

Jaha, hejhej? Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Att ha en mamma som har cancer gör bergochdalbana med hela ens inre och jag vet inte om jag kan skriva om det här heller eftersom det faktiskt inte bara handlar om mig och mina känslor utan om en hel familjs, eller en hel vänkrets i förlängningen antar jag. Verkligheten av mammas pissiga jävla skitsjukdom börjar komma upp till ytan och det kastar mig mellan hopp och förtvivlan, bokstavligt. Att se nån ha så ont är inte mänskligt. Att ha så ont är absolut inte mänskligt. Sen glimtarna av ljus i en telefonröst som har energi och berättar jag har sovit hela natten och inte haft ont och förut åt jag åtta köttbullar. ÅTTA! Jag måste ju erkänna att jag inte kanske trodde att åtta köttbullar nånsin skulle få mig att börja grina, men innebörden av det kändes så himla tröstande. Hon har en infektion och ligger lite på sjukhus och det är säkert ingen fara egentligen, men hur vet man? Tankarna som följer är svindlande åt det mörka svarta klibbiga smutsiga hållet. Som det där trädet av svart som har sin stam nånstans i hjärttrakten och grenar ut sig i bröstkorgen och anakondakramar skiten ur en och pressar ut tårar ur varenda vrå.

Och sen ljusglimtarna. Min mamma. Min pappa. Min syster. Min kille. Mina fina fina fina vänner som säger precis rätt saker fast ingen av oss vet hur man gör sånt här. Min kille igen. Herrejävlagud vad fantastisk den mannen är för mig. Skrattet på jobbet som gör att jag nästan kiknar. Skrattet när jag trillar ur högen av inlindade ben och armar i soffan som egentligen är för liten för att skeda i. Vardagen. Det där andra som också är livet.

Edit: Alltså mamma är på inget sätt akutdålig eller panikdålig. Det är en infektion och såna är aldrig bra när man har cancer.

6 kommentarer:

Anonym sa...

snälla Linn, skriv. jag är 24 år och fick i förrgår reda på att min mamma, min älskade, fantastiska mamma, har cancer i typ hela magen. sitter och kollar på henne nu och hon har så ont. min mamma som under hela mitt liv har varit ett fantastiskt stöd och ALLTID funnits där. när min pappa har betett sig som ett as, när min lillebror på pappas sida försvann i en vårdnadstvist. alltid har hon varit där och jobbat halvt ihjäl sig för att hon och jag skulle klara oss. och nu har hon cancer och jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. så snälla skriv. och jag håller alla tummar för din mamma också. / en johanna

Mirijam sa...

Åh, både Linna och Johanna, jag håller alla tummar jag har för att det svarta ska bli mjukt och snällt och att båda era mammor ska kunna sova hela nätterna och äta (minst) åtta köttbullar när helst de känner för det. Kram!

Johanna sa...

Å, allt det som Mirijam sa. Till Linn, till Johanna här ovan och till alla andra som har föräldrar som har cancer. Eller någon annan sjukdom. Det är så ofattbart att ens föräldrar någon gång ska bli gamla och dåliga, så orättvist. Jag kan inte ens tänka mig in i det, men tänka på er kan jag. Och det gör jag! Hoppas era mammor får bli friska och kan kämpa sig igenom detta.

Linn sa...

Första Johanna: Fy fy fy fan för cancer. Det finns ingen rättvisa i sjukdomar och det är så himla hemskt. Jag vet inte heller hur man gör det här. Jag tror att ingen vet hur man egentligen klarar det, förutom att det ju verkar som att man gör det. För mig har det varit väldigt skönt att vi har varit öppna med all information både inom familjen och till mina vänner. Jag har berättat hur det ligger till, vad och när vi får besked och hur jag mår. Det är skitsvårt för dels så vet man ju inte alltid vad man ska säga eller hur man känner och dels så vill man inte vara till besvär liksom. Den tanken är helt sjuk och alla runt en vill ju hjälpa till så gott de kan så om jag kan ge ett råd så är det nog att berätta för dina kompisar och säga just att du inte heller vet hur man hanterar det. Ibland vill man ju prata om det och ibland blir man (jag) helt MEN SLUTA FRÅGA FÖR FAN JAG VILL BARA UMGÅS och det är nog också sånt man får på nåt sätt lära sig deala med. Eller låsa in sig hemma under en filt och sträckkolla på allt som gör att man gråter och tycka synd om sig själv. Det är också okej. Du känner ju inte mig och jag vet inte vad jag kan hjälpa till med här, men om du vill prata om det så får du gärna maila mig.

Mirijam och andra Johanna: KRAM!!!

Anonym sa...

åh TACK. det är så skönt att bara läsa såna saker. det hjälper på riktigt till att känna att det är okej att känna. och att inte orka känna också. tack för att du delar med dig. även fast jag är en okänd liten bloggläsare. jag uppskattar det väldigt mycket. jag håller tummarna för att din mammas infektion går över och att allt annat går bra också.
/ johanna

Anonym sa...

och tack mirijam och johanna också! internetomtanke värmer.
/ johanna