fredag, april 25

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är en jävla bergochdalbana att vara människa. Hur kan så många känslor samsas inom en liten människokropp, I ask you? Igår kom vi på att det var ett år sen Andreas stod utanför min dörr med en vinare i handen och ångrade sig. Idag är ett år sen vi började prata prata prata med varandra och imorgon är det ett år sen vi hyrde en bil och åkte iväg och drack öl och solade och bestämde oss för att nu, nu är det vi. Jag läste lite om det igår (här kan man göra det om man vill) och ba men jag känner ju likadant fortfarande! Jag kan fortfarande inte sluta följa efter honom när vi är hemma för att jag vill vara nära. Jag längtar när jag är på jobbet så jag ibland bara vill ta på mig jackan och gå. Han får hela min kropp att bli till sockerdrickspirr och bara hans närvaro lugnar mig. Så igår bestämde vi att vi skiter i packningen i helgen och drar på en likadan helg igen och göttar oss. Jag vaknade med fluff i bröstet. En halvtimma senare hade jag sten där fluffet förut fanns och nu har jag gråtit på jobbet så jag var tvungen att stänga butiken en stund och samla mig. På ett sätt är det såklart skönt att också ha det fina, fluffiga att blanda upp kräksmaken i munnen med, men jag är en jävla jojo inombords. Lycklig, trasig, mjuk, kantig. Allting är liksom en stor mix och för min i vanliga fall relativt ostabila emotionella hjärndel är det här liiiite svårt att hantera. Det finns inget facit. Det kommer inte bli bra. Det är kamp min mamma inte kommer kunna vinna. Hur gör man? Hur fan gör man det här?

11 kommentarer:

stambyte sa...

Åh Linn. <3 <3 <3

Johanna sa...

Åh det finns inga ord för detta. <3

SARA sa...

Usch och fy och helvetes jävla skit.

Så ledsen för din skull.

egoistiska egon sa...

Åh du. Önskar jag kunde göra något.

Anna sa...

Hej Linn.
Jag förstår dig, Jag förstår dig alldeles för bra. Tyvärr. Förra året var jag där, var min mamma där, i det där förbannde cancerhålet.
Just nu är hon "frisk".
Man hoppas....man kan inte annat än hoppas.
Men förra våren? Jag grät i bilen varje dag till jobbet, jag låste in mig på toa. Om någon frågade, ja, då svämmade jag bara över av tårar och ont i bröstet och panik.

För vem skulle jag vara på andra sidan? Utan min mamma?

....och blandat med det svartaste, så åker känslorna bergodalbana och man blir dessutom däremellan på gränsen till manodeprissivt lycklig. Utan att vara nykär.

Styrkekramar och kärlek från västkusen.

Jessica sa...

Åh fy nej! Så himla fint med A, men så överjävligt med din mamma :(

Emma Danielsson sa...

fy för i helvetes jävla fan, vad ledsen jag blir att höra det. stor kram

Matilda sa...

Mitt hjärta brister. Önskar så att jag kunde göra någonting. Bara något.
Skickar kramar i alla fall! Kanske kan vara något.

Åsa sa...

Åh vad jobbigt det är att bara läsa detta <3 Tänker på dig!!

inte skyldig sa...

Så himla mycket kärlek till dig.

Anonym sa...

hej linn. fan alltså. den där jävla jävla skitsjukdomen som finns överallt. min mamma har precis börjat med cellgifter och det ser inte bra ut. och jag sitter och panikar i ett bibliotek över mamma, c-uppsats och livet. kan knappt andas och känner så himla mycket med dig fast vi inte känner varandra. tänker ofta på det, att jag har läst din blogg i flera år men aldrig sagt något, bara uppskattat. och att vi nu sitter i liknande båtar trots väldigt olika liv i övrigt. det finns en trygghet i det för mig, vilket kanske låter lite obehagligt (hoppas inte). håller alla tummar för att skitcancern och allt annat lugnar sig. kram

/johanna