Vardagen och planeringen och det här med att vara kvinna

Vi har nog *fingers crossed* fått tag på en lägenhet vi kan hyra hela maj, bara ett stenkast bort från vår nuvarande. Jag har varit väldigt effektiv i ett par dagar och listat upp och bockat av saker som stressar mig. Tyvärr stressar det min kille att jag ordnar saker innan vi ens har pratat om dom och det i kombination med att jag har haft sjukt ont i huvudet och han var ute och blev jobbfull igår ledde till ett totalt okonstruktivt gräl mellan tolv och två inatt. Vardagen, you're killing me! Närå. Men det här med att leva med nån gör ju verkligen att man tänker efter och det är inte så himla självklart alla gånger vem som har rätt/fel eller hur man ska göra/vara.

Jag har i princip två lägen: på eller av. Jag blir stressad över att ha en massa saker framför mig som jag inte har koll på och den stressen är exakt samma som den som gör att jag är på tågstationen minst 45 minuter innan tåget ska gå. Det är ju inte för att jag inte fattar att jag kommer hinna ändå, men jag gillar liksom att ha läget under kontroll och slippa panika i sista sekunden. Ha tid för att panika om så behövs på nåt sätt. Dessa två saker tillsammans gör ju nu att jag skriver listor på vad vi behöver göra innan flytten och sen igår så bockade jag av ett gäng som jag kunde göra redan nu, typ ringa elbolag och tevebolag och self storage-ställen. Och kollade upp hyrbilar och ringde ett försäkringsbolag och mailade en bank. Och fixade en lägenhet som vi kan bo i i mellantiden. Saker som tog mig kanske tio minuter max och som jag inte funderade nämnvärt över huruvida jag borde pratat med Andreas om det innan eller inte eftersom det är ju sweet att ha nånstans att bo samt ha el och teve och försäkring. Han å sin sida tycker ju såklart att det är asgött att slippa göra dom här grejerna men tycker samtidigt att jag stänger ute honom från vår flytt och vill ju såklart att vi ska dela på uppgifterna. Enter det jag tänker på just nu: DEN HÄR KVINNOFÄLLAN MED ATT VARA PROJEKTLEDARE ÄR FAN ASJOBBIG NÄR MAN ÄR EN PROJEKTLEDARE MED HELA SITT VÄSEN. Alltså, jag ser ju vad vi behöver göra och jag vill ju lista allt för min egen överblicks skull och sen kan jag lika gärna göra ett gäng för jag har inget bättre för mig och för att jag (gör litelite ont att erkänna) har kontrollbehov och gärna vill att saker görs på mitt sätt. Han har ju en poäng i att han är snart trettioåtta år gammal och har klarat sig galant genom livet och flyttar osv innan mig, men han är mer av en sista minuten kind of guy och fast jag ju såklart vet att det skulle bli gjort (i sinom tid) så skulle jag gå runt i flera veckor och irritera mig över/stressas av att det inte blivit gjort än och därmed betett mig gnälligt och irriterat hemma = om jag gör det nu så går det snabbt, han slipper pga tycker är tråkigt och jag blir en lugn och glad flickvän. Men också = jag gör allting som är relaterat till vår flytt pre själva packandet/bärandet och det är ju egentligen inte så jävla schysst det heller. Samtidigt: om han känner sig utanför så kan han väl bara ta tag i nåt själv? Fast också: jag förstår hans poäng i att han tycker att vi kan lista och planera tillsammans först. GAH, så himla svårt. Jag är ju medveten om att jämställdhet ligger lika mycket på att jag tar ett kliv tillbaka hemma som att han tar ett kliv fram. Hur gör ni? Hur tänker ni? Jag kan ju knappast vara ensam om det här?

(Ps. Han är alltså sur för att jag är ojämställd i mitt sätt att tänka kring det här, vilket jag egentligen älskar honom sjukt mycket för men ändå. Ds)

Boende sökes i maj

Hej folket!

Vi kommer ha frånträde från vår nuvarande lägenhet 5 maj och får flytta in i den nya 30 maj så vi är lite hemlösa där ett par veckor. Jag undrar om det kanske finns nån här som vill hyra ut eller känner nån som vill hyra ut en lägenhet i Stockholm 5/5-30/5, alternativt hela maj om så önskas? Vi är skötsamma och snälla och lovar att städa fint och sköta om allting väldigt bra. Man kan antingen kommentera här eller maila mig på linnjafb (at) gmail punkt com och i gengäld får man förutom extremt fin karma vår eviga tacksamhet.

En sak som gör mig ledsen

Jag fick ett mail igår av en av killarna i gänget jag hängde med under min studenttid. Vi ses inte så där jätteofta för han och en till bor i Göteborg, men vi försöker ändå ses någon gång per år och hela det gänget har en väldigt stor plats i mitt hjärta. Jag blev jätteglad när jag såg hans namn i avsändarfältet i mailet och sen öppnade jag det och blev inte alls lika glad. En av dom andra killarna i gänget ska gifta sig i sommar, vilket jag ser sjukt mycket fram emot av massa olika orsaker, och nu ska svensexan planeras, därav mailet. Det låter ju hur kul som helst, så varför det upprörda fejset? För att mailet var ställt till Andreas. Det vore jättekul om Andreas kunde komma på svensexan. Andreas har träffat tre av dom här killarna vid sammanlagt ett (1) tillfälle, en av dom andras bröllop där samtliga var aspackade. Jag har gråtit med dom, skrattat med dom, varit vaken hela natten med dom. Jag har firat midsomrar och varit på utomlandsresor och skidsemestrat med dom. Det är jag som har dansat hela natten, kollat på tusen fotbollsmatcher och lagat middagar med dom. Det är mina fucking kompisar, men jag är inte bjuden på svensexan för att jag har bröst. Det känns alltså mer naturligt att Andreas, basically en främling, firar en av mina finaste än att jag gör det ety jag är tjej. Det gör mig väldigt ledsen faktiskt.

Jag älskade Rom. Älskar Rom. Maten. Historian. Vädret som bjöd på 20-22 grader och strålande sol. Vi gick där hand i hand och kisade bakom solglasögonen och turades om att gud vad det här är lyxigt-prata. Om jag inte redan var sjukt kär i min kille så hade jag sagt att jag blev det på den här resan. Allting har varit helt magiskt, lite härligt inramat av vårt nya lägenhetsköp. Jag är medveten om hur lyxigt det låter så jag vill också passa på att säga att verkligen uppskattar att vi har möjlighet att göra såna här saker. Så, då har jag sagt det. Om någon känner sig lite missunnig så kan jag passa på att meddela att mina tajts gick sönder på insidan låret på ena sidan i fredags och jag tänkte inte på det då, men efter ett tag så kände jag att sömmen på andra låret skavde på den blottade huden och så blev det värsta skavsåret, typ som ett brännsår. Idag fick jag gå till apoteket på lunchen och köpa antiseptisk rengöring, sån där kompress, bedövningssalva och smärtstillande och leka värsta sjuksyster på mig själv hemma. The joy of being en osmal kvinna alltså.

När vardagsrealismen möter väldigt mycket inte vardag

Efter vi hade skrivit på kontraktet till vår nya lägenhet (Iiiiih, vår lägenhet. VÅR. Stort) gick vi och tog ett (1) glas champagne och sen åkte vi hem till vår tvättid och vårt ekande kylskåp och tvättade kläder och lagade restpasta. Restpastan var visserligen en typ carbonara gjord på sidfläsket jag köpte häromdagen för att göra nåt helt annat med och resterna av ostfesten vi hade här i fredags, men ändå rest. Imorgon åker vi på weekend till Rom och jag har inte packat, inte bokat nån form av resväg till flygplatsen, inte kollat upp hotellet och uppenbarligen inte heller gått och lagt mig. Andreas ligger och sover i soffan sen två timmar tillbaka ungefär så han lär väl må bra imorgon. Dom här två-tre sista veckorna har varit helt sjuka. Vi har bråkat så jävla mycket, blivit så jävla mycket sams, fotat en lägenhet, sålt en lägenhet, köpt en lägenhet och nu åker vi på nån form av semester som jag helt har liksom förträngt. Det känns som en jävligt lyxig bonus faktiskt. Ahmen okej, nu måste jag gå och lägga mig. Tack igen för hållna tummar och förlåt för att jag måste sätta på spam-grejen igen i kommentarerna! Jag får bara så jävla mycket spamkommentarer och jag orkar inte med det. Det brukar lugna sig när man har haft på robotgrejen några veckor så bear with me.

All thanks to you and your hållna tummar (och kanske lite banken)

Och ser ni där på gården? Där finns det (fingers crossed) eventuellt bygglov för EN EGEN ALTAN! Det stod det inte i objektet så det visste ingen annan om förutom jag som frågade. Hehe.

Okej, för (förhoppningsvis) sista gången, håll en liten tumme pretty please

Vi var på en visning igår. En sån där som man bara får gå på när man har trakasserat mäklaren länge nog. Det var jag och Andreas och kanske sex-åtta par till. Första visningen so far som har varit så pass lite folk att man faktiskt har kunnat få lite feeling av lägenheten och inte bara sett en köttvägg med människor. Vi var dessutom där först och efter att ha öppnat alla dörrar och mätt lite grejer och frågat tusen frågor och gått fjorton varv i lägenheten var vi typ kvar till sist också. Jag kände verkligen att jag ville känna efter om den är vår och om den är vår även om vi blir tre så småningom (fokus: så småningom, är ej preggers) så jag gick där och drog handen utmed väggarna och pillade lite i fönsternischerna och lyssnade på knarret i brädgolven. (Brädgolv, Lisa, brädgolv!) och funderade på vad vi behöver göra för att den ska bli ace. (Ta bort en platsbyggd barnsäng, ta bort dörrkarm+dörr i köket, måla om = doable även för tummenmittihanden-folk som oss.) Sen gick vi till Fröjd, eller före detta Därmed pasta med duk, och skulle bara ta en öl. En öl blev fyra och en charktallrik och världens godaste mat och häng med kocken och chefen och massor med planer framåt och ett samtal till mäklaren. Hej, vi vill lägga ett bud på lägenheten. Snälla snälla håll tummarna för att den fantastiska lägenheten med många vrår och brädgolv och dubbeldörrar ut mot innergården (potentiell uteplats) och världens största sovrum och ett kök med massor av arbetsyta blir vår. Tänkte säga att jag lovar att det är sista gången jag ber er, men det är det förmodligen inte. Men iallafall, skulle bli mycket tacksam.

Då skulle du hört när jag....

Nu känner jag att vi lite måste diskutera situationer vi förminskar oss själva i. (Pga hamnade precis i en sån situation själv plus har pratat om exakt det här med flera vänner lately.) Jag lovade mig själv nyår 2012/2013 att sluta skämta på min egen bekostnad som aktuåtgärd vid potentiellt jobbiga situationer samt i dejtingsammanhang och sen hängde det lite med in på jobbet och nu känner jag att jag iallafall har den situationen under kontroll, även om jag flera gånger dagligen får bita mig i tungan eller sudda ut en rad i ett mail för att jag är på väg att göra det igen. Det är jättekul när folk skämtar på egen bekostnad eftersom det är väldigt öppet och vad heter det? Ofarligt? Lägga sig på rygg-hund style-igt? Oprovocerande? Skitsamma. Iallafall så är det svårt att hamna i en situation där andra blir upprörda när man använder sig själv som exempel. Which is so much fun. Tills den dagen när man inser att ens självvärde kanske inte ligger i att få folk att skratta hela tiden och kanske är man lite mer än den där klumpen som alltid råkar ut för massa roliga saker och säger fel sak vid fel tillfälle? Den dagen när man ser på sig själv och ba men det är ju inte så konstigt att folk inte tar mig på allvar eller tror att jag är ledsen eller förstår att jag är smart också när jag hela tiden nedvärderar mig själv genom att dra fram mina sämsta sidor och håna dom. Så jag försökte sluta med det. Istället för att säga att jag jobbar som ekonomichef och sen skämta om att jag är en dammig gammal redovisningstant som älskar mina pärmar så säger jag att jag är ekonomichef. Istället för att be om ursäkt för att jag inte hann skicka det där mailet för det borde jag ju ha gjort och jag förstår att du har väntat och herregud förlåt att jag inte är mer tillmötesgående så skriver jag här kommer x. Hör av dig om det är nåt annat jag kan hjälpa till med. (Kanske lägger jag in ett Ledsen att det tog lite tid om det känns som att det behövs.)

Iallafall typiskt duktig flicka måste vara till lags hela tiden-beteende, plus kul med uppmärksamhet när folk skrattar såklart, som absolut inte är nödvändigt. Jag skämtar fortfarande på min egen bekostnad pga det är roligt även för mig. Men nu väntar jag tills jag känner personen på andra sidan och den vet att jag inte är korkad eller lat (okej, är lat) eller ignorant innan jag gör det och det gör jättestor skillnad i bemötande utan att ha blivit otrevligt (blir också orimligt stolt över att ha listat ut det här om mig själv samt försökt ordna till det).

Finns det nån mer än jag som är så här eller? Vore gött att få diskutera det här lite mer in terms of vilka andra situationer man gör så här i.

Tänk att jag för ett år sen knappt var ihop, eller iallafall hade den här sortens ångest, och nu bara har sålt mitt hem till förmån för ett gemensamt. Det är sjukt. Också sjukt att titta på nya lägenheter och uppleva ilskan som infinner sig vid borttagen innan visning på ungefär alla lägenheter som inte är skräp / kostar tusen miljoner. Har nu blivit en sån själv. Hej! Jag är intresserad av lägenheten på, x-gatan. Finns det möjlighet till förhandsvisning om vi är redo att lägga ett bud direkt? Vet du om säljarna har någon nivå de är villiga att släppa lägenheten för före visning? Kan du kolla det? Tack! Det kommer ju ut fina lägenheter hela tiden, men så himla många äldre lägenheter är sönderrenoverade till förmån för vitt, högblankt och grått klinkersgolv. Tänk om alla hade varit lite försiktigare med lägenhetens originalcharm och inte lagt in nåt idiotiskt klinkersgolv eller gjort badrummet i högglansigt bronskakel head to toe eller köket stramt och skräckinjagande? Det känns liksom inte så roligt att köpa en lägenhet som är nyrenoverad för att slänga ut allt det tidigare, varken miljömässigt eller ekonomiskt. Vi vill inte heller renovera från grunden (pga skulle förmodligen göra slut då). Har precis den där hipstersmaken som alla andra jävlar också har på Söder så lägenheterna som har bevarad charm (läst för mycket hemnet-copy) går ju fan fortare än vad de hinner komma ut på marknaden. Enter den där emojigubben med kryss i ögonen och rynkor från alla håll och kanter.

I'M RICH BITCH

Ahmen vi fick sålt den, lägenheten. För vårt drömpris typ och nu är det signat och klart och jag är så jävla glad. Tack för alla hållna tummar!

No jinx universum, okej?

Vi har fått in ett förhandsbud på vår lägenhet och nu håller mäklaren på och kollar om de andra intressenterna är sugna på att gå in i en budgivning. Jag har kanske aldrig varit så här nervös. (Ljug, jag var mer nervös alla gånger jag har sagt upp mig, när jag flyttade 3000 mil tur och retur och när jag skulle träffa Andreas första gången, men förutom det.) Det konstiga i det här är ju lite hur girig man (jag) blir. Det är fantasisummor pengar det handlar om och i mitt huvud känner jag ba BJUD BJUD BJUD! Försöker jobba och svara på mail här för att distrahera mig men var väldigt nära på att skicka ett "puss" till vår mäklare förut när jag smsade med honom så jag gissar att det inte riktigt funkar. Men iallafall. Om ni har en tumme över att hålla i ett par timmar så får ni väldigt gärna göra det.

Jag är väldigt väldigt långt inne i hemnetträsket nu. Hemnet och min nya bästa kompis räknesnurran som jag satte ihop igår och tvingade min kille att titta här vad som händer om räntan går upp och kolla här vad vi kan får för pengarna och den här lägenheten är ju bra, men den andra är nästan inget dyrare per månad men asmycket större och kolla härå på den där asfina lägenheten med trägolv och stuckaturer, kolla att vi typ har råd kolla kolla kolla! Alltfinnsredan var här på en snabb bakiskaffe och bevittnade det hela med ganska stor skepsis som jag gärna vill tolka som imponans. Mitt största problem just nu är om vi ska bjuda på en lägenhet den här veckan som potentiellt är sämre än ett par som visas nästa helg och därmed få en visserligen fantastiskt fin lägenhet, men en mycket mindre och kvm-mässigt dyrare lägenhet samt om jag skulle ångra det eftersom den affären är i hamn innan vi ens sett de andra. Sen kanske jag borde oroa mig för att den här ska bli såld men jag tänker att jag ju har en hel vecka på mig att börja noja om det så det kommer nog.

Det finns ett hem till salu

Som jag älskar den här lägenheten. Som jag har skrattat här och gråtit här och älskat här. But even sweet things come to an end och nu är det dags för nån annan att älska den. Här finns den på hemnet. (Och barnet är inte mitt oavsett vad Andreas tror.) Klick klick.

Idag har jag tagit lite oförtjänt ledigt från jobbet och förutom att ha letat över hela söder efter silvrig elementfärg och svarat på lite mail så har jag pratat i telefon med vår mäklare, mailat vår mäklare, smsat med vår mäklare samt beställt en mätning av kvadratmeter av en gubbe som kommer i eftermiddag. Analt kanske, men med Stockholms nuvarande kvadratmeterpris så gör en fjuttig kvadrat rähähätt stor skillnad. Vi skulle typ kunna gifta oss för den pengen-skillnad. Vore himla bussigt om ni kunde hålla nån liten tumma runt fyratiden hörrni.

I övrigt? Ptja, Emma kommer från Lich ikväll och ska bo här i helgen. Jag har handlat lyxfrukost och middagsmat tills imorgon som jag tänkte dra igång med snart. Jag ska prova en egen variant av det där cocacola-köttet med lite mer chili och ginger ale istället för cocacola. Ska också försöka få ihop en fänkålscoleslaw med turkisk yoghurt, citron och koriander som i mitt huvud är svingod men som kanske smakar bajs irl samt lägga in lite rödlök och jalapenos. Kan bli lite hur som helst, men vi får väl hoppas på gott.

Dagens OMG!

Jag fick precis prospektet till vår lägenhet på mailen och nu sitter jag här i soffan med örnpickarhjärta och granskar bilderna i de-ta-lj för att känna efter om jag tycker att dom speglar hur fantastiskt fin den här lägenheten faktiskt är. Det går väl aldrig att spegla på bilder i och för sig, men tillräckligt mycket för att nån ska komma hit och bli lika kär i den som jag en gång blev. Eller helst att ett par stycken ska bli det så det blir en härlig budgivning och vi kan kasta pengar i luften här om nån vecka eller så (innan banken tar tillbaka dom). Ska så lägga ut länken här så snart den kommer ut på hemnet. Ingen är väl emot hutlös reklam för världens finaste boende här va? Nä, tänkte väl.

Dagens

DAGENS VILL HA: Jaa, vad ska vi nöja oss med idag? En ny lägenhet? Ett lite mer jämnt humör? En smakbit av Marabous nya geniprodukt oreos-choklad som jag inte har provat än av rädsla att bli totalt beroende?
DAGENS KLÄDSEL: Varför fyller jag ens i den här frågan när den är samma jämt? Svarta strumbyxor, svart kjol, svart skjorta.
DAGENS SMINK:  cc-cream, puder, svart maskara, ögonbrynsskugga, rouge
DAGENS FRISYR:  Dyblött hår i tofs.
DAGENS HÄNDELSE: Blev bjuden på frukost på Il Caffé imorse ihop med min kille som ska jobba lite för oss. Det var trevligt.
DAGENS LÅT: Har so far inte hört en enda låt idag. 
DAGENS PLANER: Borde jobba lite, ska träffa Nellie ikväll och somna tidigt för sov ingenting inatt
DAGENS SAKNAD: Ingen tror jag. 
DAGENS DUMMASTE: Alla idioter som har hund och inte orkar plocka upp trottoarbajs.
DAGENS SJUKA: Att Andreas väckte mig klockan fyra så jag var klarvaken i två timmar och nu är dödens trött.
DAGENS DROG: Näe, don't do drugs.
DAGENS KRAM: Den jag kommer få av Nellie sen. En hård, fin, varm kram som jag alltid får.
DAGENS PUSS:  Morgonpussarna i nacken imorse när jag blev väckt.
DAGENS KÖP: Har bara köpt lunch, en kyckling och chevré-sallad thanks for asking.
DAGENS GODIS: Inget än så länge. Hoppas det håller i sig.
DAGENS HUMÖR: Supertrött men ganska pepp ändå måste jag säga. 

En dag står han bara där

Så jag jobbar hemifrån igen nån vecka eller två för vi håller på att bygga butik och kan/vill inte sitta och jobba i byggdamm och så här en halv halv dag in i det hela känner jag att det inte alls är bra för mig att umgås med bara mig själv på dagarna. För det första blir jag extremt oproduktiv och sitter mest och leker med internet och för det andra börjar jag ifrågasätta annars helt självklara saker och grubbla över grejer som redan har passerat och inte spelar alls nån roll nu. Till exempel så är en av mina kompisar så jävla jävla nykär. Dom träffades förra veckan och nu är dom ihop och det är så himla fint allting och hon bokstavligt talat bubblar ur sig orden så man hör lyckan genom telefonen. Jag har tyvärr inte haft ynnesten att träffa henne in person än, men det lär ju vara rena rama glädjeinjektionen. Och det är så himla fint och jag är så sjukt glad för hennes skull. Men samtidigt så tänker jag så himla mycket på hur jag och Andreas träffades och den ångesten jag hade och hur rädd jag var för att han bara skulle försvinna och hur han skulle se att jag var en bluff eller hur han skulle ångra sig och göra som så många andra och fasa ut sig själv ur mitt liv. Och på hur jag istället för att vara oförställt lycklig gick omkring och tänkte om det verkligen var så himla bra och var jag verkligen kär och han gillade nog ändå inte mig så mycket och ja, i all oändlighet. Inte ens när vi blev ihop-ihop-jag älskar dig-ihop kunde jag njuta av det helt för då kunde han ju försvinna. Och nu när jag ÄNTLIGEN fattar att han inte kommer försvinna så är ju det för att det inte är nytt längre och så sörjer jag lite att jag inte njöt av att vara nykär. 

Fast samtidigt, nu när jag skriver det här så ploppar det upp diverse supersnabba minnen av stunder då jag fan inte gjort annat än att vältra mig i min egen lycka. Hur glad jag var när vi dansade i köket och hans tandborste flyttade in i mitt badrum och hur jag låg kissnödig i timmar i soffan när han första gången låg och höll om mig framför en film för jag tänkte att om jag gick på toaletten så skulle han inte hålla om mig nåt mer och det kändes så himla bra så jag kunde inte riskera det. Hur glad jag blev att det första puss:et i sms. Ahmen okej jag kanske också var helt vidrigt nykär? Well, nevermind me då isåfall. 

Jag hade väldigt högt flygande planer på en romantisk afton med gräddig potatisgratäng, perfekt stekt kött, pancettalindad sparrisbroccoli, rött vin en masse och samtal i flämtande stearinljussken. Så blev det kanske inte riktigt. Vi åt upp alla ostarna till förrätt och blev proppmätta och stearinljusen var visst slut och jag tyckte vin var pest efter första glaset så vi hyrde Silver lining playbook och Andreas somnade efter en kvart. Men men, vi har all mat kvar tills ikväll.

Jag steppade precis över gränsen till creepy mot mäklaren till min drömlägenhet. Jag mailade igår och eftersom jag fortfarande (ja, det har gått nästan 24 timmar -> han är mäklare -> mäklare bor i sin mail) inte fått svar så gick jag in på hemsidan och mailade även genom deras system. Det här med att vi inte har påskrivet lånelöfte behöver vi inte prata om tycker inte jag. Jag ska fixa det i eftermiddag.

Choose the bigger picture

Jag är feminist. Det är på inget sätt ett statement för mig, mer en hygienfaktor. Jag tycker att det är en självklarhet att försöka jobba för lika rättigheter, lika skyldigheter och kanske framförallt lika stor respekt för alla människor oavsett kön eller ursprung eller friskhetsstatus. Redan från födseln har vi olika förutsättningar i livet. Vissa, som att vara bra på att räkna eller rita eller prata eller fantisera eller så, får vi försöka använda till att göra så bra vi kan och försöka utveckla under livet. Andra, som att ha snopp eller snippa eller vara vit eller svart, är lite svårare att göra nånting åt. Eller förlåt, jag menar ju såklart inte att vi borde göra nånting åt det eftersom det helt enkelt bara är attribut vi har råkat få med oss i ett genlotteri eller för att våra föräldrar råkade gilla varandra där lite en stund. Det är attribut som i en perfekt värld inte borde spela nån som helst roll. Men som spelar jävligt stor roll idag. Jag är feminist för att jag vill att vi ska försöka göra nånting åt det. För att jag vill att det ska spela mindre roll. För att jag tycker att alla förtjänar samma sort respekt. Inga konstigheter, en lägstanivå som jag tror att väldigt, väldigt många håller med om. Därför tycker jag att det är så o-er-hört tråkigt när diskussionerna kring hur vi ska ta oss dit så himla ofta handlar om huruvida man är/inte definierar sig som feminist, huruvida feminismen "har gått för långt?" och (den sköna) vem som egentligen förtjänar att kallas för feminist istället för HUR GÖR VI NÅT ÅT ATT VI INTE RESPEKTERAR VARANDRA? 

Det är här mina two cents ligger. Vi kan väl börja med att försöka göra just det, istället för att hoppa på varandra hela tiden? Jag fattar att det är jobbigt att alltid vara den som måste förklara varför och hur och att det är så jävla pissigt att hela tiden behöva fightas för folk som inte kan/vill förstå och att det är så jävla orättvist att behöva bli motarbetad när man bara vill väl. Tro mig, that's me i alla mina gräl ever. Men om det är nåt jag har lärt mig av alla dessa gräl så är det att dom gånger jag inte skriker och trycker på utan istället försöker förstå den andra och förklara målet med mina argument på ett lugnt och snällt sätt går poängen nästan alltid hem. Är man mer påläst, har bättre argument och ett mål som inte går att säga emot utan att låta som ett as (alla är lika mycket värda och förtjänar respekt) så vinner man i längden. Därför tror jag att vi som har fattat måste försöka ha tålamod  med (och ja, respekt för) dom som inte har det och välja the higher road. Det är inte lätt eller rättvist eller så, men det kommer göra fler människor mottagliga för förändring. Teach what you preach liksom.

Åh herregud livet va? Nu ba boom! har hittat en lägenhet som jag inte kan sluta titta på som har balkong och lite knasiga dörrar och fint kök och många fönster och ligger bara ett stenkast från där vi bor nu och jag blir typ arg när jag tänker att nån annan än vi ska bo där. Har mailat mäklaren och sagt att vi är vähähäldigt intresserade och gärna kommer om det blir förhandsvisning. Det var cirka två timmar sen och nu vill jag ta upp telefonen och ringa och säga samma sak. Plus den är väldigt inom vår budget och om vi får den så kommer jag inte behöva stressa ihjäl mig över att vi har lånat upp till tänderna för att leva gött. Plus hade nån form av creative design-människa hemma idag för en utvärdering av lägenheten inför fotografering nästa onsdag. IIIH NÄSTA ONSDAG VI KANSKE SKA FLYTTA IIIIH! Så spännande. Nåt annat som inte är så spännande, men ändå ett bra tips är Kristoffers blommor som finns i Gamla stan och bredvid Grandpa på Söder. Gick dit för att köpa lite fjäskblommor till mäklarpersonen (charma även mäklaren så hen älskar lägenheten och får bra säljfeeling är min strategi) och gick därifrån med världens finaste bukett. Plus har haft blommor därifrån på jobbet nu i över tre veckor och dom står fortfarande = mycket bra. Är lite uppspelt kan man säga.

Jag sitter i taxin på väg hem nu. Jag tar freaking taxi för att jag inte kan stå ut med att vara hemma men inte hemma än. Vi behöver nog jobba lite på det där, men just nu känns det rätt så jävla fint faktiskt. Jag älskar min syster och jag älskar fanimig Amsterdam och den här helgen har varit ett under av mys och så toppar jag den med att få komma hem och vara en klängapa. Yey!

Jag hatar verkligen att vara av kvinnokön ibland. Typ som varje jävla månad när man måste ha mens. Trots att jag äter p-piller som tar udden av det värsta, det vill säga jag kan numera gå till jobbet och jag slipper kräkas, så får jag ändå en huvudvärk som inte går att bota med tabletter och mår i största allmänhet jävligt pissigt första dygnet. Middagen igår blev inte av eftersom jag fick ligga i ett nersläckt vardagsrum under två filtar och gnälla istället. Det enda jag kunde komma på att jag ville stoppa i mig var frukost till middag och chips med dip. Så det åt jag. Dessutom var jag ett psykiskt vrak och började gråta bland annat för att jag kom på att det var Hela England bakar klockan nio och för att vi har så himla oputsade fönster. Heeeelt normalt. Aja, nog gnällt om det. Om drygt två timmar tar jag min väska och mitt pass och sätter mig på ett plan till Amsterdam för en helg av systerhäng och ta med bekväma skor sis för jag är shoppingsugen! och god mat och sånt. Det ska bli mycket mycket fint.

Rätt så pepp nuförtiden tydligen

Har jag sagt att jag älskar mitt nya jobb? Eller nya och nya, men ett halvår in är fortfarande nytt. Min provanställning har löpt ut (YEY, FASTANSTÄLLD FTW!) och vi har fått ett nytt, permanent kontor och jag har fått kollegor som är här varje dag. Bara det är ju askul, men jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva hur fantastiskt jag tycker att det är att samtliga är ASDUKTIGA och SUPERSMARTA och ERFARNA och SÅ HIMLA ROLIGA! Förlåt för versaler, men det är fan en fest att gå till jobbet varje dag och få omges av sån härn briljans och om jag inte lär mig nånting nu så är jag fan helt olärbar och borde låsas in. Ikväll ska jag på paaaarmiddag hemma hos Andreas kollega, som jag gillar så himla mycket. Det var henne vi sprang på under dom där första supertrevande dagarna i början av januari förra året när Andreas presenterade mig som tjejen jag dejtar och tindrade med ögonen och var allmänt göllig. Hon var superrolig och fantastisk och jag vill typ bli hennes BFF. Har sett fram emot kvällen ungefär jättelänge. Måste jobba lite till, puss hejdå.

Tänk att jag för ett år sen knappt hade börjat hoppats

Igår hade jag en så himla himla fin kväll med min kille. Jag köpte lite mat på vägen hem, lagade lite mat medan han kollade på nån SUPERVIKTIG TRÄNINGSMATCH FAKTISKT och sen, mitt i pastakladd och vattenglas, så fastnade vi vid köksbordet och i ett samtal som liksom aldrig ville ta slut. Jag satt och pillade lite på parmesanosten och åt smulor och fällde en liten tår eller två för att den fantastiska människan jag lever med grät lite för att han tycker att jag underskattar mig själv och då blir han ledsen. Vi pratade om att det nog måste till ett bråk eller två eller tre (Lex förra veckan) för att komma framåt ibland och om att förhållanden väl har sina utvecklingsfaser precis som ungar har. Att det är lite meckigare ibland att hitta det som är gammalt och det som är nytt och det som är en blandning och det är som är eget. Om att vi ändå är så himla glada för att vi kan prata och att vi försöker bråka med värdighet, även om det kanske inte alltid går så bra. Sen fick jag vifta lite med händerna och armarna och höja rösten i entusiasm för att vi kanske är lite mer överens om det här med att flytta och för att den här framtiden som så himla länge var så himla luddig och ingentingig i mitt huvud nu har bytts ut mot drömmar och planer och bilder. Det är stort det här med att prata framtid, stort och också alldeles alldeles underbart.

Sorry älskling, jag är lite snabb du vet

Vi har ju värderat lägenheten. Det var en mycket trevlig liten historia och nu har vi börjat den lite mindre trevliga historian i att försöka komma fram till när vi vill flytta och hur vi vill bo och då får man ju liksom kolla på Hemnet på riktigt. Inte bara för att man liksom kollar Hemnet ungefär som man kollar Facebook eller mailen eller whatever utan liksom kolla-kolla Hemnet. Och OH MY GOD! Kommer bli ett sånt exceptionellt jävla monster här framöver känner jag. Har so far fått den andra inblandade personen att gå med på att gå på två visningar nästa vecka vi ska ju inte köpa nåt NU...och vi hinner ta en öl emellan och den andra är liksom ändå på vägen hem. Plus att jag precis hittade kanske Världens Bästa Lägenhet och nu bara MÅSTE FÅ TITTA PÅ DEN OCKSÅ. Det här att vi var överens om att börja titta lite och känna efter verkar ju inte ha fäst sådär jättehårt direkt.

Kan passa på att meddela att det där köttkoket nu har räckt till en middag för två superhungriga, en lunch för två lagom hungriga och en lunch för en vrålhungrig. Det bästa är att det var så himla mycket mer lättvarierat än säg en chili. Och det här med inlagd rödlök alltså? Så jävla gott. Nu är den tyvärr slut, men jag funderar lite på om jag inte ska testa att göra nåt liknande, fast med rootbeer och sesamolja och mer soja istället för coca-cola och spiskummin. Tror att det kan bli sjukt gott att käka i lättkokta vitkålsblad med nån form av knapriga grönsaker, soja och en vitlökig avokadogegga och inlagd ingefära. Känner nästan lite att jag bara måste prova det. Åh, och man kan räkna ut vad man kommer få för skattebesked nu förresten. Det var en rolig nyhet och kanske den bästa effekten efter själva sovplatsen som ett egetägt boende innebär.

Dagens irritation

För mig: folk som har ställt in rss-feed så den bara visar del av hela inlägg. Jag unsubscribar direkt även om jag egentligen vill läsa för att jag blir så jävla irriterad över att behöva klicka en gång till. Gäller även mobilversion av blogspot där man måste klicka på varje inlägg för att läsa. HATAR det. Vänligen sluta med såna dumheter.

För andra: att jag lånade någons busskort igår och glömde kvar det i plånboken när jag gick till jobbet och sen fick ett gulligt passa på att åka lokaltrafik idag nån timma senare. Oops.

Och tack! Tusen tusen tack för era fina ord och kramar och tankar och all omtanke. Ni förstår inte hur mycket det hjälper. Tack.

Nu känns parsamheten inte jättejobbig, får sitta i soffan och blogga medan nån annan dammsugerm

Igår hade jag en liten identitetskris som till största delen handlade om det här att vara i par. Jag låg och (kanske en smula dramatiskt) grinade i sängen och kände mig ensammast i hela världen, för när man tänker existensiella saker om sitt liv/förhållande är det ju lite tricky att prata med den man är ihop med eftersom det är väldigt lätt att den andra bara hör det negativa och dessutom själv är i det och inte kan ge några vidare råd samtidigt som det är svårt att prata med en kompis om det eftersom det också kan tolkas som att allt är dåligt plus det kanske inte är min rättighet att lämna ut min kille på det sättet. Okej, världens längsta mening men jag funderar sjukt mycket på det där. Balansen. Hur jag går från att ha vänt på varenda liten tanke med min kompisarmé till att känna mig lite fast i mitt eget huvud. Sen gick Andreas (efter att jag hade sagt att jag ville vara själv) varpå jag fick panik och ringde tillbaka honom med ytterst liten röst efter tre minuter och så pratade jag med honom iallafall. Tålamodet den mannen har med mig alltså. Jallafall, det gick bra och han stannade hemma med mig och jag gick och handlade och hade köksterapi resten av dagen. Gjorde inlagd rödlök, inlagd chili, salsa verde, långkokt, apelsin- och linemarinerad fläskkarré i coca cola och ananasjuice. Rostade egen muesli. Diskade diskade diskade. Såg Gone baby gone. Somnade.