torsdag, mars 13

Vardagen och planeringen och det här med att vara kvinna

Vi har nog *fingers crossed* fått tag på en lägenhet vi kan hyra hela maj, bara ett stenkast bort från vår nuvarande. Jag har varit väldigt effektiv i ett par dagar och listat upp och bockat av saker som stressar mig. Tyvärr stressar det min kille att jag ordnar saker innan vi ens har pratat om dom och det i kombination med att jag har haft sjukt ont i huvudet och han var ute och blev jobbfull igår ledde till ett totalt okonstruktivt gräl mellan tolv och två inatt. Vardagen, you're killing me! Närå. Men det här med att leva med nån gör ju verkligen att man tänker efter och det är inte så himla självklart alla gånger vem som har rätt/fel eller hur man ska göra/vara.

Jag har i princip två lägen: på eller av. Jag blir stressad över att ha en massa saker framför mig som jag inte har koll på och den stressen är exakt samma som den som gör att jag är på tågstationen minst 45 minuter innan tåget ska gå. Det är ju inte för att jag inte fattar att jag kommer hinna ändå, men jag gillar liksom att ha läget under kontroll och slippa panika i sista sekunden. Ha tid för att panika om så behövs på nåt sätt. Dessa två saker tillsammans gör ju nu att jag skriver listor på vad vi behöver göra innan flytten och sen igår så bockade jag av ett gäng som jag kunde göra redan nu, typ ringa elbolag och tevebolag och self storage-ställen. Och kollade upp hyrbilar och ringde ett försäkringsbolag och mailade en bank. Och fixade en lägenhet som vi kan bo i i mellantiden. Saker som tog mig kanske tio minuter max och som jag inte funderade nämnvärt över huruvida jag borde pratat med Andreas om det innan eller inte eftersom det är ju sweet att ha nånstans att bo samt ha el och teve och försäkring. Han å sin sida tycker ju såklart att det är asgött att slippa göra dom här grejerna men tycker samtidigt att jag stänger ute honom från vår flytt och vill ju såklart att vi ska dela på uppgifterna. Enter det jag tänker på just nu: DEN HÄR KVINNOFÄLLAN MED ATT VARA PROJEKTLEDARE ÄR FAN ASJOBBIG NÄR MAN ÄR EN PROJEKTLEDARE MED HELA SITT VÄSEN. Alltså, jag ser ju vad vi behöver göra och jag vill ju lista allt för min egen överblicks skull och sen kan jag lika gärna göra ett gäng för jag har inget bättre för mig och för att jag (gör litelite ont att erkänna) har kontrollbehov och gärna vill att saker görs på mitt sätt. Han har ju en poäng i att han är snart trettioåtta år gammal och har klarat sig galant genom livet och flyttar osv innan mig, men han är mer av en sista minuten kind of guy och fast jag ju såklart vet att det skulle bli gjort (i sinom tid) så skulle jag gå runt i flera veckor och irritera mig över/stressas av att det inte blivit gjort än och därmed betett mig gnälligt och irriterat hemma = om jag gör det nu så går det snabbt, han slipper pga tycker är tråkigt och jag blir en lugn och glad flickvän. Men också = jag gör allting som är relaterat till vår flytt pre själva packandet/bärandet och det är ju egentligen inte så jävla schysst det heller. Samtidigt: om han känner sig utanför så kan han väl bara ta tag i nåt själv? Fast också: jag förstår hans poäng i att han tycker att vi kan lista och planera tillsammans först. GAH, så himla svårt. Jag är ju medveten om att jämställdhet ligger lika mycket på att jag tar ett kliv tillbaka hemma som att han tar ett kliv fram. Hur gör ni? Hur tänker ni? Jag kan ju knappast vara ensam om det här?

(Ps. Han är alltså sur för att jag är ojämställd i mitt sätt att tänka kring det här, vilket jag egentligen älskar honom sjukt mycket för men ändå. Ds)

10 kommentarer:

Sara: sa...

Jag vet precis vad du menar, och vi har precis samma diskussioner hos oss. Och det handlar verkligen mest om att jag är så dålig på att inte ta tag i saker. Mitt bästa knep för att klara av att backa från saker är att man gör tydliga ansvarsområden och gemensamma prioriteringslistor. Typ "okej, vad tycker DU vi ska satsa på att få fixat i lägenheten fram till semestern och i vilken ordning? Och vad tycker JAG?" Och sen så gör vi en lista över det och så försöker jag se till att inte stressa upp mig/börja fixa med nåt som ligger längre fram i planeringen, och så försöker han se till att få sina saker på listan gjorda typ i tid. Alltså nu låter det (jag) ju helt hitleresque, det är lite mer pragmatiskt i praktiken men det funkar relativt bra. Fast jag får rätt ofta relapses och sätter igång med diverse fixprojekt hit och dit. Typ i morse sa jag "ja men om du inte tycker vi ska hyra bil hos sunfleet så får DU kolla upp vad det kostar på OK istället" och sen gjorde jag det själv fem minuter efter att jag kom till jobbet... Så det var ju misslyckat av mig. Men men, två steg fram, ett steg tillbaka.

Och sen så får man bara bestämma sig att vissa saker tar man inte tag i om man bestämt att den andra ska göra det, även om man blir stressad för att den inte gör det när/som man själv skulle gjort det. Och då får det bli lite tjafs om det kanske, men jag tror det är enda vägen framåt.

Limpy sa...

Guuuud, det här är så himla himla svårt. Jag känner lite att jag har slöat ihop för att inte vara sådär ojämställd, men vi bråkar ändå hela tiden om det, för jag orkar inte vänta, och han orkar inte lyssna på när jag suckar över att han inte gör saker som han ju tänker göra, men inte nu utan sen. Jag avskyr sen. Så vi är ojämställda mycket på grund av mig och jag älskar att min Andreas har asfeta genusglasögon som han bär varje dag. Men jag tror att jag kanske blir lite lite bättre för varje dag som går, och lite smutsigare, för allt behöver kanske inte ske här och nu på en gång, det kanske är nyttigt att vänta på saker. Men bara kanske..

M sa...

Nu när jag levt själv så länge så har jag glömt bort och känner mest att gud-i-himlen-kan-jag-slippa-göra-ALLT-själv-HELAJÄVLATIDEN men jag minns nop nu när jag börjar tänka på det, kontrollbehovet och att man liksom tar på sig allt och sen är arg över exakt detsamma. Har ingen superlösning men det jag slås av, och egentligen inte i kontexten du och A utan allmänt är att "nu gör vi det igen". VI tar på oss att backa, INTE ta ansvar osvosv och ägnar så sjukt mycket tanke åt det. (Tanke)Mödan hamnar fortfarande snett.

Eh ok, noll svar. Bara mer frågor. Varsågod.

Josefine sa...

Det där är skitsvårt. Kämpar med det hela tiden. Rent allmänt är det jag som projektleder och sen kan det blir att vissa grejer liksom tillfaller Mikael (typ ringa försäkringsbolag, telefoni och el eftersom jag inte är vän med telefonen direkt) men i det stora hela tycker jag att jag gör lite för mycket och han lite för lite. Men det nästan jobbigaste av allt tycker jag är att försöka styra upp i den röran. Samtidigt vet jag att jag ibland kör över honom och gör saker när jag tycker att det passar. Men jag vet också att jag blev RASANDE den gången vår bil krånglade nåt så in i helvete och vi hade haft den på lagning och sen började den krångla igen. Vi skulle in och beställa säng till S:et. Mikael satt kvar i bilen. När jag kom ut sa han "jag har sålt bilen" och jag bara skrek rakt ut. Han hade bara lyft luren så fort jag gick ut ur bilen, nämnde inte ett skit om det och sen var den bara ... såld. Vissa grejer vill man väl helt enkelt vara med på båda två. Jag har så många (arga) tankar om hela jämställdhetsprojektet så jag blir alldeles matt när jag tänker för länge på det. Att vissa grejer liksom aldrig tycks ändra sig helt. Det är så mycket kamp. Och då får jag ändå säga att vi lever i en hyfsat jämställd relation. Så hur det är att ha det helt jävla orättvist. Det måste ju göra en sjuk. Men nån lösnings har jag inte. Prata antar jag. Ställa krav. Släppa på vissa grejer och försöka kompromissa om de saker man är väldigt långt ifrån varandra på.

anna sa...

Jag håller med M ovan, så himla jävla irriterande att det är vi kvinnor som ändå ska ta på oss att problemet existerar, för att sedan fundera över hur vi ska anpassa oss mer för att lösa det. Och så gör det mig så otroligt matt att trots alla goda föresatser i världen, från både mannen och kvinnan, så verkar just exakt det här problemet finnas - i olika grad förstås - i ALLA relationer. En relation kan vara jämställd på varenda punkt, förutom just att kvinnan nog är den som projektleder lite mer. Men det är ju för att hon har ett kontrollbehov, är en projektledare av naturen osv. <- det är inte något strukturellt utan har med individens egenskaper att göra. Eh, nej!

Alltså jag riktar mig inte till någon särskild person här och skäller inte på någon även om det låter så. Jag är bara såååå less och förbannad på just detta.

Med det sagt tycker jag Sara hade bra och konstruktiva förslag på hur man kan ta sig framåt. Det är klart det kommer att gå att lösa!

Christel sa...

Skitsvårt det där. Det handlar ju om att kompromissa för båda två, men samtidigt måste man ju vara den man är. Om du mår dåligt av att låta saker vila så är det ju inte rätt att du ska låta saker vara bara för att han ska kunna göra det senare istället. Om ni pratar om det och du förklarar att du vill få saker gjorda med en gång, så kanske han accepterar det?

Det är som hemma oss, jag är snudd på pedantisk och min snubbe är, well, inte riktigt lika pedantisk. (OBS! Han är inget snusko, utan snarare... Normal?) Problemet hos oss är att jag upplever att jag städar väldigt mycket mer än vad han gör, men det är ju på grund av att jag har ett mycket större behov av att det ska vara rent hemma. Och jag kan ju inte kräva att han ska städa varje dag. Så antingen måste jag leva med att jag får vara den som städar mest eller så får jag leva med att det inte är helt dammfritt hemma prick varje dag.

Kommunikation och kompromiss är kanske ledorden i ämnet?

Lfthmn sa...

Haha, been there done that. Inte alltid bara en könsfälla men alltid en bråkfälla som jag upptäckt nu sedan jag blivit vuxen. Vi hade jättemycket problem med det där när vi planerade bröllopet och ironiskt nog har vi aldrig varit så osams och bråkat så mycket som under den planeringen. Nu inför eventeullt husköp/renovering tror jag att vi lärt oss av misstagen och definierar huvudansvar innan vi sätter igång. Vissa grejer bryr han sig mer om och andra grejer bryr jag mig mer om.

Håhå-jaja.

Linn sa...

Det här verkar ju onekligen vara någonting i princip alla dealar med varje dag.

Jag tror också, precis som ni, att kommunikation är den enda lösningen eller ja, lösning och lösning, men enda sättet framåt. Men det är ju det där som pågår inne i huvudet också. Allting man tänker behöver ju inte vara rätt eller sant eller nödvändigt att ta upp tänker jag. Vissa saker är ju personlighet från bägge sidor och vissa saker måste man ju liksom jobba med själv. Om jag eller Andreas blir osäkra i oss själva pga nånting så behöver det ju inte vara den andras fel liksom. Det kan ju också vara nåt man måste deala med med sig själv.

Gud, det blir så flummigt i text. Borde typ dra ihop en vintankesmedja kring det här.

Linn sa...

Och tack för att ni kommenterar!

Emma Danielsson sa...

jag försöker verkligen vara laidback och easygoing kring sånt här, fast senaste gången jag lät honom styra upp saker resulterade det i att vi var nio minuter från att missa flyget i new york. jag var i upplösningstillstånd, han var nöjd över att ha sluppit en timmes väntetid på flygplatsen.