fredag, februari 28

Då skulle du hört när jag....

Nu känner jag att vi lite måste diskutera situationer vi förminskar oss själva i. (Pga hamnade precis i en sån situation själv plus har pratat om exakt det här med flera vänner lately.) Jag lovade mig själv nyår 2012/2013 att sluta skämta på min egen bekostnad som aktuåtgärd vid potentiellt jobbiga situationer samt i dejtingsammanhang och sen hängde det lite med in på jobbet och nu känner jag att jag iallafall har den situationen under kontroll, även om jag flera gånger dagligen får bita mig i tungan eller sudda ut en rad i ett mail för att jag är på väg att göra det igen. Det är jättekul när folk skämtar på egen bekostnad eftersom det är väldigt öppet och vad heter det? Ofarligt? Lägga sig på rygg-hund style-igt? Oprovocerande? Skitsamma. Iallafall så är det svårt att hamna i en situation där andra blir upprörda när man använder sig själv som exempel. Which is so much fun. Tills den dagen när man inser att ens självvärde kanske inte ligger i att få folk att skratta hela tiden och kanske är man lite mer än den där klumpen som alltid råkar ut för massa roliga saker och säger fel sak vid fel tillfälle? Den dagen när man ser på sig själv och ba men det är ju inte så konstigt att folk inte tar mig på allvar eller tror att jag är ledsen eller förstår att jag är smart också när jag hela tiden nedvärderar mig själv genom att dra fram mina sämsta sidor och håna dom. Så jag försökte sluta med det. Istället för att säga att jag jobbar som ekonomichef och sen skämta om att jag är en dammig gammal redovisningstant som älskar mina pärmar så säger jag att jag är ekonomichef. Istället för att be om ursäkt för att jag inte hann skicka det där mailet för det borde jag ju ha gjort och jag förstår att du har väntat och herregud förlåt att jag inte är mer tillmötesgående så skriver jag här kommer x. Hör av dig om det är nåt annat jag kan hjälpa till med. (Kanske lägger jag in ett Ledsen att det tog lite tid om det känns som att det behövs.)

Iallafall typiskt duktig flicka måste vara till lags hela tiden-beteende, plus kul med uppmärksamhet när folk skrattar såklart, som absolut inte är nödvändigt. Jag skämtar fortfarande på min egen bekostnad pga det är roligt även för mig. Men nu väntar jag tills jag känner personen på andra sidan och den vet att jag inte är korkad eller lat (okej, är lat) eller ignorant innan jag gör det och det gör jättestor skillnad i bemötande utan att ha blivit otrevligt (blir också orimligt stolt över att ha listat ut det här om mig själv samt försökt ordna till det).

Finns det nån mer än jag som är så här eller? Vore gött att få diskutera det här lite mer in terms of vilka andra situationer man gör så här i.

10 kommentarer:

S sa...

Eh ja. Jag är precis såhär. Skämtar på min egen bekostnad och älskar bekräftelsen som andras skratt ger men har börjat inse att det kanske inte är så jävla bra i längden. För nu tar jag inte ens mig själv på allvar längre, jag har liksom blivit den jag skämtar om istället för att det bara är en liten del av mig.

Tar åt mig av det du skriver och känner att jag borde sluta vara till lags och förminska mig, och vara mindre duktig flicka.

Linn sa...

Det var verkligen inte menat som ett inlägg skrivit mot/till dig, fast jag förstår om det verkar så efter min kommentar hos dig. Det har bara varit så himla många såna här situationer runt mig nu på slutet. So verkligen inte menat som kritik av dig! Samtidigt: heja försökandet! Du kan göra det, helt säker!

S sa...

Nej nej nej jag menade inte så! Absolut inte! Menade att jag känner igen mig så himla mycket och att jag borde jobba med just detta.

Sofia sa...

Jag gör absolut så och har funderat på det rätt mkt idag faktiskt… (efter konstig utekväll igår). Har märkt att jag gör det extramycket med människor som inte bjussar på sig själva alls eller som inte visar intresse när jag/andra pratar… jag blir så osäker av deras beteende och försöker ”lätta upp stämningen” och få kontakt genom att förminska mig själv och blotta svagheter, typ för att dom ska känna sig mer bekväma? När det egentligen är jag som är obekväm från första början. Är ju knappast mitt problem eller ansvar om folk saknar social skills och inte min uppgift att pleasa dem. Plus att mitt beteende ju knappast får önskad effekt (blir väl bara en större avgrund mellan oss liksom, eftersom de här personerna aldrig skulle göra så mot sig själva).
Äh rörig kommentar. Hur som, bra inlägg! Ska göra 2014 till sluta pleasa och sluta be om ursäkt året!

Kära Syster sa...

Ja, ja, JA! Tänker på det här mest hela tiden, då jag ofta är i situationer när jag pratar inför folk (typ lärare/ledare). Och just det där, jag använder självförminskning för att de ska tycka att jag är rolig/tycka om mig. Och visst, att ha självdistans och självironi är en sak, men någonstans glider det över i osäkerhet och det känner folk av. Och slutar till sist att ta en på allvar. I skriven text kan man alltid redigera bort alla ursäkter, men när man konstant håller låda framför en grupp i två timmar är det svårt att hålla koll. Och sen kommer fälla nummer två, att straffa sig själv för att "man gjorde det igen"... Det finns ingen ände på kvinnofällorna.
Men övning och tillåtande har faktiskt funkat för mig, även om det tar tid. (Och vad grymt att du kan presentera dig som ekonomichef punkt. BAM, liksom.)

/Elin

Frida Gro sa...

Jag gör sådär hela tiden. Framför allt i sociala sammanhang som är ansträngda och får mig att känna att jag måste ta ansvar. Eller när den/de jag umgås med är lite mussliga själva, inte bjussar så mycket på sig. Då vräker jag på som tusan, blottar mig, förnedrar mig. För man vill ju att det ska vara uppsluppen stämning. Eller? Fy vad svårt att sluta med det också. PS. Bra inlägg

Bitter sa...

Typ alltid pga är hon som sitter i hörnet och säger nej till roligheter. När jag egentligen är Group Cfo i internationell koncern.

/nina sa...

Jag känner PRECIS så. När jag ska intervjua sökande på jobbet och säga vad jag är så blir jag osäker, fånig och kan knappt formulera min titel. Så jävla dumt!

Jag sitter också i en styrgrupp för tekniska utbildningar som "representant för näringslivet" (eftersom vi faktiskt anställer de som gått dessa gymnasieutbildningar, om de har rätt innehåll) och varje ng någon pekar ut mig som näringslivet vänder jag mig om mentalt och undrar om dom menar någon bakom mig.

Det värsta är väl att jag känner att föräldrar jag träffar i barnsammanhang liksom utgår ifrån att jag är nån sorts bullbakande morsa med framgångsrik man när jag istället är frånskild och IT-chef med en alldelese egen inkomst, rätt bra dessutom. Det blir ofta knöligt att snacka med både papporna, som jag egentligen har mer gemensamt med, och mammorna, som jag i många fall bara har könet gemensamt med. För att inte bli outhärdlig blir jag tjejig och fjantig. Usch.

Lfthmn sa...

Så klokt!
Jag har inte tänkt på det så konkret, men kommer ibland på mig själv med att vara likadan, "men inte kan väl lilla jag..." fast då blir jag arg på mig själv och tänker Nä nu jävlar.

Bra grej med att ha jobbat med amerikaner ett par år: Man hakar på deras sätt. Inte hundraprocentigt, men lagom. Det är faktiskt inte alls tokigt.

Linn sa...

Alltså HUR KAN SÅ HIMLA BRA KVINNOR GÖRA SÅ HÄR MOT OSS SJÄLVA? Heja alla här som liksom tänker på det och ba nej nu! och försöker sluta tänka så. Heja oss!