söndag, februari 2

Nu känns parsamheten inte jättejobbig, får sitta i soffan och blogga medan nån annan dammsugerm

Igår hade jag en liten identitetskris som till största delen handlade om det här att vara i par. Jag låg och (kanske en smula dramatiskt) grinade i sängen och kände mig ensammast i hela världen, för när man tänker existensiella saker om sitt liv/förhållande är det ju lite tricky att prata med den man är ihop med eftersom det är väldigt lätt att den andra bara hör det negativa och dessutom själv är i det och inte kan ge några vidare råd samtidigt som det är svårt att prata med en kompis om det eftersom det också kan tolkas som att allt är dåligt plus det kanske inte är min rättighet att lämna ut min kille på det sättet. Okej, världens längsta mening men jag funderar sjukt mycket på det där. Balansen. Hur jag går från att ha vänt på varenda liten tanke med min kompisarmé till att känna mig lite fast i mitt eget huvud. Sen gick Andreas (efter att jag hade sagt att jag ville vara själv) varpå jag fick panik och ringde tillbaka honom med ytterst liten röst efter tre minuter och så pratade jag med honom iallafall. Tålamodet den mannen har med mig alltså. Jallafall, det gick bra och han stannade hemma med mig och jag gick och handlade och hade köksterapi resten av dagen. Gjorde inlagd rödlök, inlagd chili, salsa verde, långkokt, apelsin- och linemarinerad fläskkarré i coca cola och ananasjuice. Rostade egen muesli. Diskade diskade diskade. Såg Gone baby gone. Somnade.

8 kommentarer:

Johanna sa...

Ett mått på ett bra förhållande är att man står ut med varann de där ologiska och lite knäppa stunderna. För gud vad man har sådana stunder, då man bara är freaky och inte riktigt förstår sig på sig själv ens. Att den andre då bara "det är lugnt, kom här" är så jävla värt.

Josefine sa...

Åh den där fläskkarren vill jag ha receptet till!

Linn sa...

Johanna: Ja, det är nog så. Och det är så jävla skönt att bli "förstådd" eller iallafall klappad på i såna stunder.

Josefine: OKEJ! Det är Jonas Crambys recept på Carnitas ur hans texmex-bok fast jag lade till 2 små extra vitlöksklyftor, 1 liten burk ananasjuice och smakade av i slutet med lite mer spiskummin, salt och apelsinjuice än vad som stod i receptet. Om du inte har boken kan du hojta så kan jag fota och skicka över. Vi åt resterna igår genom att steka surdegsbröd, ha på kött, selleri, inlagd rödlök/chili och en sås på creme fraiche och pressad vitlök och det var fan nästan ännu godare än originalet.

Josefine sa...

Åh det låter ju helt fantastiskt. Måste testas! Kändes förresten efteråt skitdumt att bara kommentera och be om recept efter att du skrev ett så långt inlägg om något helt annat... Pinsamt! I alla fall så går väl de flesta igenom sånt där emellanåt och blir man lyssnad på och förstådd i såna situationer så har man hittat rätt! Låter som du gjort det tycker jag... Har själv haft liknande episoder, speciellt i början av ett förhållande när man fortfarande håller på och liksom landa i hur livet förändrats. Inte jättelätt att hantera alla gånger.

Josefine sa...

Haha... fan vad skumt. Jag tänkte när jag såg "Josefine" här ovan att jag varit inne och kommenterat och inte varit vid medvetande. Himla bra tips med ananasjuice i alla fall. Det ska jag också testa att pimpa med.

Och håller med Johanna om det hon skrev. Det måste ju finnas utrymme för att vela/tveka/undra i förhållande som med allt annat i livet.

Linn sa...

Hahaha! Jag tog för givet att det var du också så hejhej första Josefine också!

Och det är klart att ni har rätt. Det är ju så. Och Andreas är ju väldigt bra på det sättet, men det är ju inte helt okomplicerat att leva i parsamhet, även om det i nästan 100% är jättefint.

Singelbloggaren sa...

Stånk, precis ett sådant tålamod skulle jag vilja hitta någon som har! Samt att han gärna får vara lite synsk också, så att han förstår mig när jag inte förstår mig själv. :)

Josefine sa...

Hej Linn! Första Josefine här. Har inte Crambys bok så du får jättegärna fota av receptet och maila till josefine.rogel@gmail.com