torsdag, februari 13

Choose the bigger picture

Jag är feminist. Det är på inget sätt ett statement för mig, mer en hygienfaktor. Jag tycker att det är en självklarhet att försöka jobba för lika rättigheter, lika skyldigheter och kanske framförallt lika stor respekt för alla människor oavsett kön eller ursprung eller friskhetsstatus. Redan från födseln har vi olika förutsättningar i livet. Vissa, som att vara bra på att räkna eller rita eller prata eller fantisera eller så, får vi försöka använda till att göra så bra vi kan och försöka utveckla under livet. Andra, som att ha snopp eller snippa eller vara vit eller svart, är lite svårare att göra nånting åt. Eller förlåt, jag menar ju såklart inte att vi borde göra nånting åt det eftersom det helt enkelt bara är attribut vi har råkat få med oss i ett genlotteri eller för att våra föräldrar råkade gilla varandra där lite en stund. Det är attribut som i en perfekt värld inte borde spela nån som helst roll. Men som spelar jävligt stor roll idag. Jag är feminist för att jag vill att vi ska försöka göra nånting åt det. För att jag vill att det ska spela mindre roll. För att jag tycker att alla förtjänar samma sort respekt. Inga konstigheter, en lägstanivå som jag tror att väldigt, väldigt många håller med om. Därför tycker jag att det är så o-er-hört tråkigt när diskussionerna kring hur vi ska ta oss dit så himla ofta handlar om huruvida man är/inte definierar sig som feminist, huruvida feminismen "har gått för långt?" och (den sköna) vem som egentligen förtjänar att kallas för feminist istället för HUR GÖR VI NÅT ÅT ATT VI INTE RESPEKTERAR VARANDRA? 

Det är här mina two cents ligger. Vi kan väl börja med att försöka göra just det, istället för att hoppa på varandra hela tiden? Jag fattar att det är jobbigt att alltid vara den som måste förklara varför och hur och att det är så jävla pissigt att hela tiden behöva fightas för folk som inte kan/vill förstå och att det är så jävla orättvist att behöva bli motarbetad när man bara vill väl. Tro mig, that's me i alla mina gräl ever. Men om det är nåt jag har lärt mig av alla dessa gräl så är det att dom gånger jag inte skriker och trycker på utan istället försöker förstå den andra och förklara målet med mina argument på ett lugnt och snällt sätt går poängen nästan alltid hem. Är man mer påläst, har bättre argument och ett mål som inte går att säga emot utan att låta som ett as (alla är lika mycket värda och förtjänar respekt) så vinner man i längden. Därför tror jag att vi som har fattat måste försöka ha tålamod  med (och ja, respekt för) dom som inte har det och välja the higher road. Det är inte lätt eller rättvist eller så, men det kommer göra fler människor mottagliga för förändring. Teach what you preach liksom.

1 kommentar:

Maria sa...

<3 <3 <3

Hurra vad du är bra.