måndag, februari 17

En dag står han bara där

Så jag jobbar hemifrån igen nån vecka eller två för vi håller på att bygga butik och kan/vill inte sitta och jobba i byggdamm och så här en halv halv dag in i det hela känner jag att det inte alls är bra för mig att umgås med bara mig själv på dagarna. För det första blir jag extremt oproduktiv och sitter mest och leker med internet och för det andra börjar jag ifrågasätta annars helt självklara saker och grubbla över grejer som redan har passerat och inte spelar alls nån roll nu. Till exempel så är en av mina kompisar så jävla jävla nykär. Dom träffades förra veckan och nu är dom ihop och det är så himla fint allting och hon bokstavligt talat bubblar ur sig orden så man hör lyckan genom telefonen. Jag har tyvärr inte haft ynnesten att träffa henne in person än, men det lär ju vara rena rama glädjeinjektionen. Och det är så himla fint och jag är så sjukt glad för hennes skull. Men samtidigt så tänker jag så himla mycket på hur jag och Andreas träffades och den ångesten jag hade och hur rädd jag var för att han bara skulle försvinna och hur han skulle se att jag var en bluff eller hur han skulle ångra sig och göra som så många andra och fasa ut sig själv ur mitt liv. Och på hur jag istället för att vara oförställt lycklig gick omkring och tänkte om det verkligen var så himla bra och var jag verkligen kär och han gillade nog ändå inte mig så mycket och ja, i all oändlighet. Inte ens när vi blev ihop-ihop-jag älskar dig-ihop kunde jag njuta av det helt för då kunde han ju försvinna. Och nu när jag ÄNTLIGEN fattar att han inte kommer försvinna så är ju det för att det inte är nytt längre och så sörjer jag lite att jag inte njöt av att vara nykär. 

Fast samtidigt, nu när jag skriver det här så ploppar det upp diverse supersnabba minnen av stunder då jag fan inte gjort annat än att vältra mig i min egen lycka. Hur glad jag var när vi dansade i köket och hans tandborste flyttade in i mitt badrum och hur jag låg kissnödig i timmar i soffan när han första gången låg och höll om mig framför en film för jag tänkte att om jag gick på toaletten så skulle han inte hålla om mig nåt mer och det kändes så himla bra så jag kunde inte riskera det. Hur glad jag blev att det första puss:et i sms. Ahmen okej jag kanske också var helt vidrigt nykär? Well, nevermind me då isåfall. 

2 kommentarer:

S sa...

Åh hej igenkänningen! Alla säger åt mig att njuuuta men jag kan inte riktigt slappna av för jag vet ju inte om det är vi eller om han kommer stanna eller om han också försvinner. om han känner som jag, om vi kommer bli ihop nån gång eller om det kommer skita sig så JAG VÅGAR INTE NJUTA!

Men jag borde kanske lyssna på dig och ta mig i kragen och njuta så att jag inte missar det göttiga med att vara nyförälskad och allt det där.

Linn sa...

Nej, men det går ju inte att slappna av. Man är ju dumihuvet. Men försök att skriva om eller ta mentala filmer från de bra stunderna för dom försvinner så himla fort ur minnet.