söndag, mars 3

.

Jag åker tåg, har fått platsen längst fram till höger innan glasdörren som skärmar av den tysta avdelningen från den jobbiga. Mörkret har precis sänkt sig över trädtopparna och jag lyssnar på en spellista som är sommaren 2011. Varje låt är en känsla och dom passar så jävla bra in nu också. Det är vemodigt och lite fuck you och sorgligt och fint och hoppfullt och well, det är som jag känner inombords ungefär.

Eller nä, för det är lite som ett vakuum i bröstkorgen. Som att kroppen inte riktigt vet vad fan den ska känna för nåt. Och jag funderar på den där snubben och vad som kommer bli av det/oss och jag hör min kompis röst i huvudet. Det finns bara kör eller kör inte och om du kör och han inte vill samma så vet du iallafall att du gjorde det du kunde. Och det är ju så det är. Antingen blir det nåt eller så blir det det inte. Jag vet fan inte. Känslan när han är i närheten och känslan när han inte är det är liksom miles apart.

Och imorgon ska jag gå till jobbet och kolla mina kollegor i ögonen och berätta att jag ska sluta.

Och...ja. Jag fick en känning av våren förut och det gjorde nästan lite ont för att det var så fint.

6 kommentarer:

Anna sa...

Kram

minahistorier sa...

fint skrivet. jag håller med om att det bara är att köra. chansar man inte och satsar så vet man ju inte vad det kunde ha blivit.

Lfthmn sa...

Oj. Wow.
Lycka till imorgon! Det kommer gå bra!

Linn sa...

Anna: tack!

minahistorier: ja, men lite så. Den här gången tror jag tyvärr att det kommer bli platt fall, men så är ju livet också ibland.

lfthmn: tack! jag hoppas det också.

Anonym sa...

Hej Linn, du känner inte mig men jag har läst din blogg i säkert tre år snart. Vill bara säga att hela du verkar vara en sjukt fin och VETTIG person och jag kan omöjligt tänka att saker och ting inte kommer att lösa sig för dig. Sa jag att du är inspirerande också? Du är inspirerande också.

Linn sa...

Hej! Tack för väldigt fina ord!