lördag, januari 19

Inte bara socker och röda rosor

Det är lördag kväll och jag har inga planer och jag orkar inte dra igång nån plan heller så jag ligger i sängen i nån form av improviserad mysdress av en tisha och ett par strumpbyxor och kollar på en dokumentär om barn som vill bli ballerinor. Och på en sekund är den där, ångesten. Först lite lätt bakom revbenen och sen i hela överkroppen. Det är kemiskt relaterad ångest, jag vet det, men det gör det inte mindre verklig just nu. Jag vill bara grina, men jag har inget reellt att grina för. Jag tänker på att det kanske inte kommer vara nåt med den där killen och det känns så jävla tomt. Ska jag börja om hela skiten igen då liksom? Jag tänker att jag kanske vill mer än vad han vill och att den där timing-grejen kommer vara det som pajar. Jag tänker på dom där stunderna man alltid ångrar lite efteråt och som sitter kvar i flera år. Dom kommer alltid tillbaka på bakfyllan. Den där gången när jag hånglade med en kille, gick på toaletten och så hade han gått när jag kom ut igen. Alla dom där gångerna när det känns som om jag har varit FÖR nånting. För högljudd. För tyst. För forcerad. Hur dålig jag är på att höra av mig. All. Sån. Skit.

Det kommer från att jag drack alkohol igår och hade roligt och att kroppen måste återskapa massa tjafs, men det kommer också för att jag på riktigt är lite rädd den här gången. Det känns liksom lite på allvar och helt ärligt så vet jag inte riktigt hur jag ska orka upp om det faller. Om det här som känns så lätt och kul och bra och fint kom liksom NU efter flera år av singelskap, tar det lika lång tid igen till nästa då? Det känns lite som att det är fan min tur nu och att det här är den turen och att jag verkligen inte borde fucka upp och det gör att jag känner mig ännu mindre inuti.

Vissa dagar, som den här, önskar jag att jag hade ett facit till livet. This is it på nåt sätt.

2 kommentarer:

Lina sa...

Precis sådär tänkte jag den här tiden ifjol. Efter många år som singel och några havererade luftslott. Men nu är han fortfarande min pojkvän! Och fast jag inte känner dig alls har jag en misstanke om att det kommer din "pojkvän" (som snart kommer att mista citationstecknen) att vara om ett år också. Så försök att strunta i alla falska alarm din hjärna kommer med. :)

Linn sa...

Ja, hjärnan är en jävligt märklig sak att ha med att göra ibland alltså. Och jag hoppas ju såklart att du har rätt, men det får väl tiden utvisa I'spose.