onsdag, januari 9

Konsten att vara snäll

Nu har jag bjudit min kompis på trettioårsmiddag och käkat asgott och druckit vin och grappa och kaffe och så kom jag precis hem och fick en briljant idé: Vi måste prata om konflikträdsla. GUD VAD KUL, tänker ni då. Visst? Nej, det tänker ni inte för ni tänker att den där Linn, hon är för fan helt sjuk i huvudet och ba gillar konflikter och söker sig till dom och liksom mjölkar ur den sista droppen obehag, fy fan vad vidrigt.

Närå. Men det är lite det som är grejen. Om man (som jag) är en person som ba jag är inte konflikträdd så är det spontana mottagandet *springer därifrån fort som fan* *galen tant alert*. Jag tycker att det är synd, för jag tror att man kan undvika så jävla mycket må dåligt genom att prata om grejer innan det blir en grej.

Alltså, jag HATAR när folk mår dåligt. Jag vill bara springa fram och kramas och ba det går över, hen var DUM och få personen att må bra igen. Om jag kan undvika direkta konfrontationer så please, be my guest. Men jag tycker inte att det är nåt att vara rädd för heller så länge som man tänker på att människan på andra sidan har känslor och är rädd/arg/ledsen den också.

Framförallt så hatar jag att städa i en uppförstorad röra där alla känner sig missförstådda och ej betrodda och inte lyssnade på och hatade och ja, men välj vilken dålig känsla som helst. För i mitt huvud är det det som är följden av oklarhet. Av otydliga direktiv eller duckande av det verkliga problemet. Att säga åh, nej men alltså det är inte så farligt fast man går därifrån och känner sig helt pissig. I min värld är det att inte ha  "faith in people" som min chef eventuellt har hintat att hen tycker att jag inte har.

För i min värld är det att just ha förtroende för att den andra sidan är kapabel till att lyssna, förstå och tänka att berätta att men du, nu känner jag mig lite överkörd här eller men du, det här kanske går att göra lite bättre? I min värld är det att tala om att jag ju vill att vi liksom löser det här ihop, för jag tycker att din åsikt räknas också. Här har vi ett problem, hur fixar VI det? istället för nejnej, det är inget problem fast man liksom känner långt inne i benmärgen att visst fan är det ett problem.

Ska vi diskutera det här i smågrupper och samlas igen imorgon för nu känner jag att jag kommer spåra ur här snart?

Inga kommentarer: