måndag, januari 21

Att jag aldrig lär mig att det är en skitdålig grej att läsa om cancer. Alltså, det är en bra grej att läsa om cancer för alla andra för det är så himla många som drabbas, direkt och indirekt. Det är viktigt att vi kan prata om det och att det får bli en del av livet, om än en jävligt oönskad sådan. Men jag ska inte läsa om den för det gör så ont i hjärtat så att det känns som att bröstkorgen ska kollapsa. Implodera. Vakuumsugas in och bara ligga där helt platt och ensam. 

Det är inte så ofta jag tänker på den sidan av mitt liv just nu. Dels för att mammas behandling verkar gå åt rätt håll och hon är som om hon vore frisk, men också för att det liksom inte går att hantera det som gör ont och det jag är rädd för hela tiden. Just nu har jag valt att blunda och hoppas istället. Just nu tänker jag att min älskade lilla söta mami kommer finnas där forever and ever och ringa och säga knäppa grejer som jag pussar en bild på dig och din syster varje kväll innan jag går och lägger mig för att jag längtar efter er. Såna saker som gör att man liksom skäms lite och tänker att hon är knäpp på riktigt men som också gör att det blir helt varmt och fint och mysigt i huvudet. Att hon och jag har massor med år kvar och att hon kommer vara den som håller i mitt barn och viskar samma sak till det som hon alltid gör till mig. Jag älskar dig så himla mycket, vet du det?

Det går inte utan henne. Jag vet inte vem jag skulle vara utan henne.

6 kommentarer:

Heléne - mitt så kallade liv sa...

Kram

Mirijam sa...

Ja fy fan, hur skulle det gå? Men det går ju, det ser man hela tiden runt omkring sig, att folk på riktigt klarar det.

Jag är glad att din mamma är på rätt väg! Stor kram

Linn sa...

Helene: Tack!

Mirijam: Ja, det är klart att det går. Folk överlever ju helt klart och jag menade inte att förminska andra som har varit/är i samma situation såklart. Andra kan ju så det är klart att jag inte blir icke-funktionell. Men det skrämmer skiten ur mig iallafall.

emster sa...

gråter nästan när jag läser det här. du beskriver känslan väldigt fint!

Johanna sa...

Jag får sån panik av sånt här, hatar hatar hatar sjukdom och död och sån himla skit. Hoppas innerligt att din mamma besegrar allt och lever toklänge.

Kram på dig.

Linn sa...

Emster: grät när jag skrev. Det kanske smittar

Johanna: tack. KRAM!