tisdag, juni 7

En liten liten bokskörd

Det blev faktiskt nästan ingenting läst under mina tio dagar som frisomenfågel-ledig. Jag tog med mig två Bret Easton Ellis böcker och en Nicole Krauss och en nån annan, men läste bara ut Imperial Bedrooms och delar av Johan Hakelius Döda vita män. Och jag är halvvägs igenom When god was a rabbit av Sarah Winman.

Imperial Bedrooms var en typisk Bret Easton Ellis-bok. Jag gjorde lite fel för jag har faktiskt inte läst Less than Zero som är den första boken, som utspelar sig tjugo år tidigare. Imperial bedrooms är visst en uppföljning på karaktärerna, men sånt vet man inte om man är som jag och vägrar googla innan jag läser. Iallafall. Bret Easton Ellis lyckas återigen porträttera en halvt alkoliserad, misslyckad och missnöjd man i medelåldern som får ligga alldeles för mycket för sitt eget bästa och lider av en lätt släng av paranoia. Det är ju svårt att hitta fel i själva språket, men just den här boken upplevde jag mest som en blek kopia av hans andra böcker. Ett beställningsjobb, if you will. Läs den om du är Ellis-fan och känner ett behov av att ha läst alla hans böcker, annars behöver du inte bry dig faktiskt.
Betyg: 3/5.

Johan Hakelius Döda vita män började jävligt bra med ett fint personporträtt av ett engelskt fyllo som gillade texter, bitterhet och spel. Sen försvann hela boken. Det är lite som när öppningsspåret på en skiva är den absolut starkaste på hela skivan och sen kommer bara mediokerhet efteråt. Det kanske också beror på att jag inte är så intresserad av engelska adelsmäns ridvanor på mitten av nittiotalet utan mest gillar böcker om sprit, horor och skräp. Men om du är anglofil med försmak för extra mycket årtal och namedropping så kan du läsa boken.
Betyg: 1,5/5.

4 kommentarer:

Filip sa...

Vet du om det finns någon tanke bakom att namnge böckerna efter Elvis Costello-skivor? Bara det lockar ju lite extra.

Döda Vita Män fick jag i födelsedagspresent förra året. Trots att jag har rätt svårt för Hakelius gillade jag det mesta - men så delar jag också samma kärlek till England, årtal och namedroppande...

Åt fyra välfyllda tortillas igår. Ba så du vet.

Filip sa...

Måste för självrespektens skull bara snabbt rätta mig själv: Less Than Zero är ju så klart inte namnet på någon Costello-skiva, men väl namnet på en väldigt bra låt på My Aim is True. Viktigt sånt där.

Linn sa...

Filip: jag tänkte faktiskt på dig när jag läste Döda vita män. Den är lite samma lika som Filip och Fredriks tårtgeneralen i sitt detaljgrottande, och den gillade ju du.

Och gött att det blev bra. Vad blev det för guacamole?

Och: Tack för informationen! Det visste jag inte om ens en gång. Nu vet jag.

Filip sa...

Ehum. Låt oss inte tala om guacamolen.