torsdag, juni 16

Jag vet! Vi leker happy ending!

Okej. Jag är nu tillräckligt tillförlitlig för att bakiscravea närhet. Eftersom min lägenhet är sorgligt tom på sällskap som kan trösta mig så kan ni kanske berätta varsin fin story? Det behöver inte vara i nutid, men det måste vara en lycklig story som gör att man blir glad. Är ni med?

(snällasnällasnällasnällasnälla)

6 kommentarer:

Jessica sa...

Träffade en kompis igår, hade inte sett henne på länge. Hon har hittat en pojkvän och skulle beskriva honom:

"Han är helt vanlig, ingenjör och så. Inte speciell eller nåt, helt vanlig"
Annan kompis: "Men de är ju ofta de som är de bästa"
Nykär kompis: "Ja. Och han är speciell för mig"

Blev helt varm av glädje över det faktiskt.

Softy sa...

Du får tre storyn! Jag kunde inte välja och de gör mig alla glada!

Min morfarsfar serverade min morfarsmor frukost på sängen varenda morgon under deras 57-åriga äktenskap.

Min pappa som liksom jag är finlandssvensk ringde sin svenska arbetskollega vars dotter svarade i telefonen. Han hörde henne ropa på sin pappa; "Pappa kom fort! Det är ett mumintroll i telefonen!"

När jag vikarierade i ett lågstadium och vaktade ungarna ute på gården kom en liten kille, typ 8 år, och plirade länge på mig. Sen sa han: "Waaau! Du måst ha en MASSA pojkvänner!" å gick bort. Det är den finaste komplimangen jag fått nånsin! :)

Jessica sa...

Älsk på Softys storyn! Haha, mumintroll :D

k sa...

det här är min inre bomull:

http://konsternerad.blogspot.com/2006/01/januari-blev-det.html

Linn sa...

Jessica: Men vad fint!

Softy: Åh, jag gillar morfarsfar bäst. Nej, mumintrollet. Nej, åttaåringen. Nej, mumintrollet. Mumintrollet.

k: Fantastiskt! Bara så.

Jojjo sa...

Haha, mumintrollshistorian har hänt min pappa med! Eller snarare var han hemma hos en bekant när deras dotter tog emot telefonen och ropade att det var Mumintrollet i telefon... Barn är fantastiska!