torsdag, juni 16

A walk down memory lane

Åh gud. Jag kom precis på att jag vid väldigt många tillfällen gjorde slut/skrek på/sa att han kunde dra åt helvete när jag var ihop med min första kille. Så här i efterhand så var det både befogat och obefogat. Kanske inte befogat när han gick och lade sig före mig och värmde upp sängen när jag hade bytt lakan (ja, det är sjukt av mig). Kanske befogat när han gömde en snodd mobiltelefon i min soffa. Eller när polisen ringde hem till mamma och pappa för att han hade gjort nåt bilinbrott. (mycket, mycket dåligt av honom såklart) Men kanske inte för att han bara ville umgås med mig.

Alltså vårt förhållande. Så himla bra. Så himla dåligt. Jag var duktig flicka, han var ligist. Jag vann alla diskussioner, han älskade mer. Alla dom där första: Första killen. Första gången. Första bråket. Första uppbrottet. Första panikkärleken som ville krypa under skinnet. Första känslan av nej, det här bara går inte. Tårarna, skratten, självklarheten. Kärleken.

Att den liksom bara kan ta slut. Det är så himla konstigt. Först lever man sex år av sina ungdomsår med nån och blir på nåt sätt vuxen bredvid en annan. Sju år senare funderar jag på om jag skulle känna igen honom på stan. Eller klart jag skulle, men skulle vi hälsa då?

Han har barn idag. Barn och hus och en jättesöt flickvän/fru. Han stannade kvar. Jag letade efter livet. Han fick det där han alltid ville ha. Jag fick den kliande friheten.

Vi var bara barn som lekte vuxna, men det kändes som att det var på allvar. Det är lite roligt att tänka på proportionerna såhär i efterhand.


2 kommentarer:

Johanna sa...

Det ÄR konstigt att det blir som det blir! Jag var ihop med mitt ex i åtta år, och till och med när jag gjorde slut älskade jag honom fortfarande. Han är en helt fantastisk person, det tycker jag fortfarande, och idag är han en av mina bästa vänner.

Men jag minns att det jag tyckte var konstigast av allt var att man liksom bestämde själv. Att det inte bara "blev" slut, som jag alltid hade tänkt mig. När vi stod där och hade krisat lite och han hade kommit fram till att han ville leva med mig för alltid, och jag hade kommit fram till att jag ville något annat... Det var nog den sjukaste lärdomen någonsin: Man måste välja själv. Och sen måste man stå för det.

Nu har han gift sig och ska ha sitt första barn om två veckor. Det känns bra, men lite konstigt också såklart.

(ursäkta uppsats).

Linn sa...

Uppsatser alltid välkomna! Och den där lärdomen är så jävla konstig, men sann.