Som det också kan vara

Jag är så himla trött på att vara på mitt jobb nu. Tre månader är LÅÅÅÅNG tid mellan att fatta ett beslut om att sluta och faktiskt göra det och ingenting jag gör nu känns speciellt bra. Jag är inte motiverad och utan motivation jobbar jag sinnessjukt dåligt och när jag jobbar dåligt mår jag dåligt så ja, just nu är det ungefär som vädret. Kallt. Pissigt. Som en grå dimma som hänger över mitt huvud. BLÄ.

Plötsligt händer det

Jag sitter på ett tåg igen. Det börjar skymma utomhus och himlen är blå ljusgrön gul orange rosaröd. Min kille sitter bredvid med en hand på mitt ben och jag har sockerdricka i hela kroppen. Han har träffat mina föräldrar nu. Sett var jag växte upp, min gamla skola. Bryggan jag drack spritblandning ur petflaska på.

Jag sitter på ett tåg igen och det är söndag och den svarta klumpen som suttit i maggropen så många söndagar är så långt borta att jag nästan glömmer hur den känns.

Jag är hemma hos mamma och pappa. Allting blommar och det är varmt och vindstilla och så jävla mysigt. Imorgon kommer min kille och mapa smider planer för hur dom ska jävlas med honom. Tyvärr har mamma pokerface som en jakthund så hon klarar inte ens av att berätta om planerna utan att skratta sig till tårar. Nu ska jag åka till morfar och dricka kaffe och ptja, det är dagsplanen i sin helhet det.

Alltså det tänker jag inte göra, men ändå

Jobbar med barnkläder. Vi ska ha utförsäljning. Jag går omkring och plockar på mig kläder som om det inte fanns nån morgondag. Den kan vara bra att ha. Och den kan vara bra att ha. Och DEN är VERKLIGEN bra att ha. Såatte, om en skulle ta och börja producera en unge rå kanske.

Jag visste inte ens att det kunde kännas så här

Det går upp för mig mer och mer att det här med att vara ihop med nån faktiskt kräver en del grejer från mig också. Det kanske tydligaste, och svåraste, är att förstå att det skyddsnät av familj och fina fina vänner som jag har ringt till om allting förut numera kanske måste vänta lite ibland. Att dom där grejerna jag tänker på som jag har babblat om alltid faktiskt inte längre kanske bara är mina att babbla om. Att nånstans i allt det här är det inte längre bara min (obefintliga) integritet det handlar om, det är också hans. Att jag inte kan rat him out varje gång jag blir osäker eller irriterad utan att jag måste ta det med honom, först iallafall.

Nu låter det ju som nåt negativt nästan, och det är det inte. Jag är äcklar nästan mig själv med allt gullegull men jag kan liksom inte låta bli.

Söndag

Jahapp, så vi är ihop och jag grinade lite igår för att det är så fint och för att jag är helt rädd att göra nåt som pajar det. Han strök mig över håret och ba jag ska ingenstans.

Fridag

Jag jobbar hemifrån idag för vi har inget internet på kontoret. Eller ja, imorse var jag på vårt lager och körde lite utbildning och sen köpte jag en urfin bukett med pioner och alstoemerior och nån annan jävla pinne med djupcerisa blommor på och mat tills ikväll men SEN jobbade jag hemifrån. Nu har jag bestämt mig för att kompa ut resten av dagen, dammsuga, spruta lite rengöringsmedel på ytor där det kommer synas att det blir städat och sen ska jag förbereda potatisgratäng och rödvinssås och försöka övertala min kille att vi ska dricka några öl när han slutar jobba och sen gå hit och käka mat, dricka vin och hångla. Åh, just det. Satt ute i solen på lunchen och fick en rand? Nu är det vår på riktigt.

Det gör inte ens nåt att jag får vakna helt okristligt tidigt

Jag är sockerdricka i benen bubbel precis bakom tungan lätt i steget. Jag är så liten, samtidigt så stor. Tänk om this is it? Det svindlar lite när tanken nuddar mig och jag knuffar bort den, men det går inte. Ett hörn ligger kvar där och ba tänk om tänk om tänk om tänk om.

Sliding doors

Det slog mig förut att om min kille hade varit ett uns mindre full eller i närheten av ett uns mindre fulla kollegor så kanske han aldrig hade åkt hit för en vecka sen och ringt på min dörr mitt i natten. Eller om jag inte hade skickat det där hejhurärdet-smset som han bestämt använde du började ju!-argumentet med i hallen när jag undrade vad fan han höll på med. Hade vi aldrig fått vara det här då? Orkar typ inte tänka på det här mer för det känns lite som att tänka på rymden eller trådlöst internet eller kroppen. Men ändå, hade vi inte blivit då?

Till Linda och alla som Linda

Min bästa blogg slutar nu finnas för att människan bakom bloggen inte orkar med att bli påhoppad för att hon inte skriver exakt det folk vill att hon ska skriva. För att det inte passar vissa läsares bild av vad man får och inte får tänka eller får eller inte får klaga på. Det är så förjävligt så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med all min ilska.

Linda, om du mot förmodan läser här så vill jag bara passa på att prata lite med dig om vad en blogg är och hur den fungerar för jag antar att du inte har nån egen? En blogg kan man ha till många saker. Att visa upp sig, att visa upp annat, att samla sin hobby, träffa folk eller bara ha den som känslooutlet och finna trygghet i att det finns fler än en själv som kanske känner samma sak. En blogg är inte till för läsaren, den är till för skribenten, med den lilla bonusen att man som läsare får vara med och dela nånting. Det ger ingen rätten att döma eller klaga eller gnälla. Om man inte gillar så tar man och klickar ner fönstret och låter bli att läsa igen och man gör det i tysthet för det är ingen som ber om att få höra det negativa.

Såna som Jenny finns det inte många av. Det är inte många som vågar dela med sig av det fula i livet med olyckor och rädslor och ilska för att det finns såna som du, Linda, som anser att om man inte har det värst av alla så har man ingen rättighet att må dåligt och klaga. Nu råkar det ju vara så att lycka är helt och hållet subjektivt och varje person utgår ju från sina känslor, sitt liv, sina referenser när den pratar om sig själv. Om vi alltid skulle tänka på att nån annan har det värre skulle vi ju stänga oss helt och hållet. Då skulle det ju bara vara dom i krigshärjade områden, dom utan vatten och mat, dom som måste gömma sig som får må dåligt. Alla vi andra skulle få gå här och vara nöjda med att vi ju faktiskt har det bättre och inte borde klaga.

Om livet vore så jävla enkelt, Linda. Jag tror att dom allra flesta gladeligen skulle välja den världen framför verkligheten om det vore så lätt. För känslan av att känna sig otillräcklig eller liten eller ensam eller förminskad eller utarbetad eller ouppmärksammad eller fel är väldigt solidarisk. Den kommer till alla. Ska man då inte få skriva om det för att man faktiskt inte har det värst? Ska vi tiga ihjäl känslan och få en värld där ingen nånsin säger nånting negativt och därmed också skapar ett samhälle där alla tror att alla andra är så jävla lyckade och mår så jävla bra och den där fula lilla skaviga känslan i bröstkorgen måste ju innebära att det är nåt seriöst fel på en?

Nej, så ska vi inte ha det. Det är därför bloggar som Jennys behövs. Hon blottar sig och gör att flera andra, däribland jag, känner att vi kanske inte är så himla ensamma om att tycka att saker är fult ibland. Hon gör så att såna som jag känner att vi inte är själva, att vi är mest som alla andra och såna som jag finner tröst i det.

Jenny, du kommer vara saknad.

Just nu har jag kaffevakt, men annars är det normalt

Har nu officiellt gått in i den vidriga nykärsfasen där jag skulle vilja limma ihop mig med min kille för att jag längtar efter honom även om han sitter en halvmeter från mig i soffan. Och gårdagen, alltså jag skrattade så jag grät och inte kunde andas. Livet ändå va, så jävla fint.

Jag somnar glad. Jag vaknar glad. Solen skiner, jag ska dricka vin med några av dom jag älskar och min mamma är behandlingsfri ett tag för det går så bra. Jag kan verkligen verkligen vänja mig vid den här känslan.

Hur man kan få tiden att gå

Vilken svordom använder du mest? Faan.
Äger du en iPod? Ja, men jag vet inte var den är.
Vilken tid är din väckarklocka inställd på? 8.09
Hur många resväskor äger du? Två asstora och en för liten. Helt fel alltså.
Använder du flip-flops? Njae, alltså om jag är på solsemester så är det ju smidigt, men inte annars. 
Var köper du dina matvaror ifrån? Ica eller Cajsa Warg. Lite för ofta det senare.
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Ta bilden. Hatar att vara med på kort.
Vilken var den senaste filmen du såg? Jag såg kanske trettio minuter av Laxfiske i Yemen i söndags innan jag somnade i soffan. Sista hela filmen var Django förra veckan.
Du är ledig. Umgås du helst med en hel barnfamilj eller med en vän? Förlåt, men vad är det för fråga? Om en vän har barn så umgås jag väl med en barnfamilj, annars utan ungar. Väljer ej umgänge baserat på barn/ej barn.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? Hur mycket pengar pratar vi om? Men en ny vardagsrumsmatta ligger hyfsat up there ihop med en ny dator.
Har någon någonsin kallat dig lat? Eh ja. Min mamma typ varje helg under min tonårstid. Samt jag själv hela tiden.
Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare? Ibland ligger jag på spikmattan, räknas det? Annars nej.
Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu? Jag tror att du kommer från baktiden.
Vilken är världens bästa artist/grupp just nu? Absolut ingen aning. Jag har en ny spotify-radio-playlist baserad på The Decemberists The kids don't stand a chance. Den lyssnar jag på hela hela hela tiden. Den är bra.
Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan och i så fall VAD? Om jag berättade det vore det ju ingen hemlighet now would it?
När var senast någon stötte på dig? Min kille stötte på mig i söndags om det gills. Annars var det nog för ett par veckor sen i en bar.
Vad åt du till middag senast? Rostade mackor med leverpastej samt jordgubbar.
Använder du huvtröjor? I mitt hem, inte så ofta utanför.
Kan du vissla? Ja.
Vem var den senaste som ringde dig? Min syster.
Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält? Jag gillar vanliga hederliga bergochdalbanor. Lagom thrill där.
Tror du folk pratar bakom ryggen om dig? Självklart, men inte i den utsträckning jag själv tror när jag är paranoid. Folk har nog med sina egna issues för att orka bry sig om mina.
Vilket riktnummer befinner du dig i? 08
Tittade du på tecknat när du var liten? Eh? Är himlen blå? Är vin gott?
Hur stort är ditt närmaste köpcentrum? Kvadratmeter vet jag inte, men det kanske är en trettio butiker eller så.
Hur många syskon har du? Ett.
Är du blyg inför det motsatta könet? Nej. Jag är lika oblyg inför alla kön.
Vilken film kan du alla replikerna till? Ingen?
Äger du några band t-shirts? Nu har du särskrivit lite här, men nej. Inga bandtishor.
När flög du senast? I februari när jag var i Amsterdam.
Hur många stolar står kring ditt köksbord? Fyra.
Läser du för skojs skull? Ja inte läser jag för att det är tråkigt.
Pratar du några andra språk? Jag pratar svenska och engelska och en jävligt stapplig tyska.
Diskar du din egen disk? Eftersom jag tyvärr inte har vunnit massor med pengar på lotto och kan ha en butler som gör det åt mig, ja.
Har du gråtit offentligt? Definiera offentligt. På jobbet, ja. På tåget, ja. Mitt på gatan, nej.
Har du en stationär dator eller en laptop? Finns det stationära datorer fortfarande?
Försöker du alltid lära dig nya saker? Annars kan man ju lika gärna dö.
Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar? Jag och min kille ska tatuera matchande månar runt naveln. Nä, det ska vi inte och nej jag har inget sånt planerat.
Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? Nej, det tycker jag är ett helt sjukt påfund. Varför skulle han göra det?
Kan du kasta macka? Japp. Jag är asbra på det till och med.
Har du någonsin varit i Jamaica? Dom här frågorna, var du full när du kom på dom? Nej, ej Jamaica.
Vad har du med dig in på bion? Mitt sällskap, grejerna i mina jackfickor och popcorn och en ramlösa.
Vem var din favoritlärare och varför? Jag gillade verkligen vår lärare i företagsekonomi på gymnasiet för att han var sjukt bra på att lära ut, rolig och lyssnade på alla.
Har du dejtat någon av en annan religion? Tror inte det. Dejtar ej religiösa människor.
Vad har du för väder? Jag har grå himmel, snålblåst och duggregn. Jag har beställt bättre väder till klockan tre ungefär.
Gillar du att flyga? Älskar att flyga. Det ger mig lugn.
Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner? Omtänksamhet.
När sov du senast på golvet? På midsommar för två år sedan.
Vilken är din favoritdrink? Dark and stormy eller Fidel Castro.
Gillar du din boende-situation? Jorå, den duger.
Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? Pratar vi regelbundet här nu? Jag måste snitta ungefär 7 timmar, men jag överlever på fyra om jag får sova igen det nån dag senare.
Är dina dagar fullbokade och stressiga? Nä, inte direkt.
Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna?! Jag var en jävla fjäskgris så jag hamnade sällan i trubbel trots att jag pratade. Fast jag skrev mest lappar för att inte vara störig och prata.
Vilken är din favoritfrukt? Är jordgubbar en frukt? Annars vindruvor, små blåa utan kärnor som sprätter när man biter i dom.
Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper? Nej.
Hur gammal blir du nästa födelsedag? 30.
Är du petig när det kommer till stavning och grammatik? Ja. Man får bara bryta om man bryter med flit in my books.
Tror du på liv på andra planeter? Det känns väl orimligt att vår skulle vara den enda som lyckades få till nåt liv tycker jag.
Vem var den sista personen som gjorde dig arg? Oklart.
Vad var det senaste du åt? En macka med ost.
Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller motsatta? Men gud vad du är fokuserad på det här med killar och tjejer. Jag kommer bäst överens med personer som är sköna.
Hur valde dina föräldrar ditt namn? Min mamma såg Liv Ullman på teve när hon precis hade fått sin dotter och ba min unge ska heta Linn. Då var hon typ tio. Pappa hade inte så mycket att säga till om där.
Gillar du senap? Mmm...senap.
Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? It all shall pass.
Skulle du någonsin hoppa fallskärm? Jag skulle hellre dö.
Vilken karaktär från en film påminner mest om dig själv? MEN GUD VAD SVÅRT! Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag är en blandning mellan bossen i The devil wears Prada och hon i Mitt stora feta grekiska bröllop kan man säga.
Har du någonsin köpt något från eBay, vad var det senaste i så fall? Nej.
Tycker du om att krama folk? I'm a hugger. Jag älskar att kramas. Med alla, alltid.
Skulle du säga att du är trendig? Näe, inte så jätte va.
Äger du en digitalkamera? Nope. Jag har min telefon. Men på din tid kunde man kanske inte fota med telefonen i och för sig så då är det väl ett ja då.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med? Ingen? Alla hatar mig, buhu.
Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det? Nej, eftersom jag själv är en av dom som gör så. Eller det stör mig om det är i jobbet och om det är min kille, annars inte.
Vilka böcker, om några har fått dig att gråta? Kan verkligen inte lista alla dom här för jag gråter typ jämt. Senast till nån Sophie Kinsella-bok. Grät riktigt mycket till Chris Cleaves The other hand och R.J Palacios Wonder. Och Jojo Meyes Me before you.
Tycker du att du är attraktiv? För det mesta så tycker jag det. Sen tycker jag att jag är skitful ibland också, men jag är lite för självgod för att det ska sitta i nån längre stund.
Vad är du allergisk mot? Ägg, fisk, skaldjur, nötter, mandel, tofu, djur.
Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Med tanke på förra svaret, nej. Det är det enda jag kan äta som inte är grönsaker.
Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat? Linn. Min mamma hade bestämt sig så det fanns inte på kartan att jag skulle bli en kille.

Nu har jag varit hungrig sen igår morse och det spelar ingen roll om/hur mycket/vad jag äter så blir jag hungrig efter en halvtimma igen. Börjat tro att jag har mask i magen, som min mamma hotade mig med när jag var liten att jag skulle få om jag åt snö. Så nu undrar jag: kan man få mask i magen av att äta snö? Alltså, jag har inte gjort det så hungerproblemet är fortfarande ett WTF, men jag blev nyfiken.

Monday, I'm in love

Är du min kille nu? 

Vi ligger i den stora stora sängen på pensionatet och utanför lyser månen nästan full och jag har druckit lite ganska mycket vin och tittar på honom i mörkret. Vi har precis suttit framför en brasa i två ihopskjutna fåtöljer eftersom det blev för långt emellan annars och jag känner mig lycklig utan några spår av gnag nånstans.

Jag är din kille nu och hjärtat slår så hårt så jag tror att det ska hoppa ur bröstkorgen vilken sekund som helst.

Det är tur att vuxenskapet innebär att man vågar ångra sig

Jag ligger i en säng på ett litet pensionat i ett Öregrund i lågsäsong. Fönstren är öppna och måsarna skriker och solen värmer mina ben och jag ser havet om jag rullar 30 centimeter åt vänster. Bredvid mig ligger min kille som nog ska vara min kille ändå för alltså, den där känslan av det som är rätt har fått sällskap av magpirret och jagkaninteslutatapådig:et. Igår satt jag i t-shirt på en uteservering och drack öl och när de enda andra två personerna där gick gjorde dom det med ett ni är så himla söta när ni sitter där och pussas. Och jag tror jag tindrade lite med ögonen just då.

Vi hyrde en bil och drog lott om körriktning och restid och ba okej, nu tar vi reda på vad det här är och känns det ens ett uns av nej efter helgen så har vi iallafall testat. Det känns inte ett uns nej. Det känns jävligt mycket sockerdrickepirrigt fantastiskt lyckligt.

Fegtaktiken

Orkade inte besluta mig själv för hur jag ska göra så jag fegade och skickade ett vill du ses ikväll eller ska vi ta det en annan dag? och om han säger annan dag så drar jag till min flyktplan. Ja, det är moget att låta nån annan bestämma över ens liv och viktiga beslut och grejer.

Jävla fucking livet

Jag har en annan famn jag kan få krypa upp i i helgen om jag vill. Jag finns här, du är mer än välkommen och jag ska ta hand om dig säger han från andra sidan vattnet. Min flyktplan. Och nu måste jag fundera på vad jag vill i allt det här. Alltså min flyktplan är inte nåt loveydovey, men det är ändå bara en bra idé om jag är helt hundra på att jag och min kille aldrig mer ska vara. Och det var ju det jag tänkte fram tills inatt. Och det är ju det som är status fortfarande, så egentligen borde det ju inte vara så mycket att fundera på? Fly, stäng av och gå vidare. Men är det det jag vill? VAD VILL JAG?!

Det som händer när man tar ut segern i förskott

Hur kan nånting som känns så bra samtidigt inte vara? Hann hela vägen till att vara påklädd och nästan redo att gå innan jag började gråta igen. Tror på riktigt att mina tårkanaler är defekta. Så himla ledsen är jag liksom inte. Det är bara att varje gång jag ska prata om saker som känns med folk jag litar på så ba *waterfall*.

Vi ska ses ikväll. Det var mitt initiativ för jag orkar inte med att vi ska sluta med nån form av fyllegrej och sen bara säga hejdå innan jobbet och låtsas som om ingenting har hänt. Han vill att vi ska ha en öppen kommunikation och jag känner mest bara för att skrika JAG HAR VARIT ÖPPEN MED DIG HELA TIDEN DET ÄR DU SOM INTE FUCKING PRATAR JÄVLA IDIOT. Fast jag vet att det inte är hela sanningen heller. It takes two to tango liksom. Samtidigt, motstridigt, så känns det så rätt när han är med mig hos mig nära mig.

Tji fick jag för att jag i telefon igår pratade om vårt uppbrott som kanske det ultimata breakupet.

Så ringer det på dörren precis när jag har somnat och jag vaknar och fattar ingenting och får superpuls och utanför står han. Jag saknar dig så himla mycket. Han är full och jag är nykter och han är så liten när han sitter i soffan och jag börjar gråta på en minut. Jag har ju städat ut honom. Han ska inte vara här, men ändå här är han och han har somnat i sängen med armarna om mig och näsan i min nacke och det är ju trevligt för honom. Men jag då? Jag kan liksom inte släppa nära. En kort stund kapitulerade jag och lät mig själv känna hur skönt det är med närhet, men det hjälper ju ingenting i längden. Imorgon. Till helgen. Vi är inte mer ihop för att han har kommit på att han saknar mig. Vi kommer inte bli mer ihop för att han säger att han har tänkt på mig. Det är ju inte vi. Han är inte kär i mig.

Nu har jag gått och hämtat ett täcke och en kudde och sitter i soffan i vardagsrummet och känner mest bara HELVETE! Varför ska han få ligga där inne och snarka och ha fått den närhet han behövde för att somna när jag sitter uppe och är ledsen? JAG DÅ? Jag hade ju precis börjat lura mig själv att jag är fine. Att han inte behövs. Att jag ska ha nån annan. Det sista jag behöver är hans kropp tätt intill min som påminner om hur det kan kännas. Fan.

Ord jag avskyr

Såg precis en bekants statusuppdatering på facebook och kom på att det finns ord som på riktigt gör att jag blir irriterad varje gång jag läser/hör dom. Till exempel:

parklek: WHAT THE FUCK STOCKHOLM? Duger inte lekpark/parken till er eller?

bamba: ba...näe. Maten/matsalen funkar eller varför inte ska vi käka lunch?

sambo: det finns få ord som jag tycker är fulare och används i onödan så ofta som sambo. Min sambo yada yada yada. Nej. Namnet eller min kille/man/dude/snubbe räcker. Om man har fler än tio hjärnceller fattar man ofta på meningen att det är nån nån är ihop med iallafall. Sambo är okej att använda vid arbetsintervjuer eller andra officiella sammanhang, mkej?

Phew, nu kommer jag inte på fler, men om ni har några hatord så får ni gärna motivera så kan jag lägga upp ett använd inte-lexikon i bloggy sen.

Edit: pojkvän/fästman är okej också även om jag personligen inte förstår varför det är så viktigt att tala om att man är förlovad. Det ser man väl på handen tänker jag?

Edit2: folk som pratar om sig själva i tredje person typ mamma/pappa när dom inte tilltalar barnet/är i barnets närvaro eller är ironiska. Exempel: Mamma ska på spinning ikväll som statusuppdatering på fejjan.

Unne säj!

Förutom att jag har insett att jag tycker rödhåriga killar av typen vindbiten kusttyp är sjukt snygga så har jag också insett att jag älskar ÄLSKAR ÄLSKAR att skämma bort mig själv. Som idag när jag till exempel precis bokade en 45 minuters massage klockan fyra. Kan det vara så att olika människors hjärnor är olika wireade för njutning? It would explain so much om så var fallet för allting som gör att det känns gött gör att jag blir bananas. Mat. Gott vin. Massage. Ligga. Kroppskontakt. Mh mh mmmmh.

Gott och blandat kan man säga

Nu har jag egentligen tre saker jag vill prata om och jag orkar liksom inte vara helt bloggig och spara det och tidsinställa inlägg and shit so here goes:

1) Johanna (som för övrigt borde blogga mer eftersom hon är så bra *hint hint*) tipsar om bloggen When you live in Gothenburg och om du har nån anknytning till Göteborg så är den skitkul. Klick klick.

2) Jag smsade med min kille (behöver nytt namn nu, men ex är så fult plus tycker att ex är nån som man har varit ihop med länge och fyra månader är inte länge. Hjälp?) igår. Ett litet hejhurärdet-sms och det kändes nästan okej. YEY!

3) Förra veckan skrev Peppe om altruism (Substantiv: altruism osjälviskhet, det att sätta andras intressen framför sina egna, att vara oegennyttig) och sen dess har jag tänkt på det men tilltagande irritation. Varför skulle en god gärning vara bättre för att den är osjälvisk? Vad är det för jävla skala som säger att bara en i taget får uppskatta nånting? Att man är en bättre människa om man offrar sig för andra? VEM HAR BESTÄMT DET?

Jag tycker självklart att man ska hjälpa andra. Jag tycker att man ska ställa upp för andra och vara snäll och tänka ett steg längre innan man gör nåt som potentiellt kan såra nån annan. Men jag tycker inte det är nödvändigt att utplåna sig själv, att kräla på marken och ge allt man har till nån annan while doing it. Det är det första.

Det andra är att jag inte förstår varför jag inte kan få må lite bra av att jag är snäll, om jag nu är det? Det är väl världens finaste känsla att känna att man får nån annan att må lite bättre? I min värld är det självförtroendestärkande och gör att man tycker lite bättre om sig själv för en stund. Hur kan det vara fel? Förra veckan när jag lekte vrak kom mina kompisar to the rescue. Dom sov hos mig. Dom kom med blommor och choklad. Dom svarade i telefon mitt i natten och smsade mig om dagarna och bara lät mig vara ett allmänt as. Jag hoppas verkligen att dom kände nån sorts stolthet över sin egen välvilja där. Att dom kände att dom är en bra vän och inte bara kände att dom offrade sig för min skull.

Jag tycker vi ska lyfta fram det själviska i att hjälpa andra mycket mer än vad vi gör. Jag tror att det skulle ha en mycket mer positiv effekt än om man ska göra nåt snällt och sen ha dåligt samvete för att man mådde bra av det eller att man inte var snäll nog.

Så. Kan vi bestämma att vi gör nåt snällt för nån annan i veckan och sen riktigt vältrar oss i hur jävla duktiga vi var när vi gjorde det? Hur världen är en SÅ mycket bättre plats med människor som oss i. Vilken fantastisk tur det är att vi finns. Tack på förhand!

Är det så här man gör när man bloggar, jag har glömt?

Jag var på Django igår och fy satan vad jag gillade den filmen. Nu är jag förmodligen så långt ifrån en filmconnoisseur man kan komma (gillar annars tecknat/romkom/pangpang, the american the better) men den är så SNYGG. Och musiken som jag iallafall väldigt sällan tänker på när jag kollar på film gör så mycket i den här. Sen älskar jag att gå på bio också så det kan ju ha haft nåt med saken att göra och att jag älskar Jamie Foxx. Och Christoph Waltz. Och Samuel L Jackson. Och Leo..nä, honom älskar jag inte, men han är bra nog. Det känns som att 2013 kommer bli (i min smak) ett bra bioår. Först Django, sen Ironman 3 och så såg jag att The great Gatsby kommer i maj och utanför själva salongen så var det posters för Despicable me 2. MIN FAVORITFILM FÅR EN TVÅA. Jag hoppade nästan jämfota av glädje när jag såg det.

Efter filmen lekte jag ekonomisk rådgivare åt en av min lillasysters barndomskompisar i två timmar via telefon. Det var ogivet eftersom jag har pratat med honom ungefär 2 gånger sedan JAG gick i högstadiet. Ogivet, men hemskt trevligt och nu är han skyldig mig en middag. Jag gillar att ha män som är skyldiga mig middag, hur oskyldigt det än må vara.

Morgontrött anyone?

Min första tanke när jag vaknade imorse: livet hade varit lättare om man fick sova sig genom det.

Saker saker saker

Jag har en lista där jag skriver ner saker jag ska köpa när jag får nytt jobb. (Jag vill inte köpa innan eftersom jag vill vara säker på att sparpengarna inte behövs till tråkigheter som mat och hyra och sånt.) Den börjar bli rätt lång nu och består till tre fjärdedelar av elektronikprylar. Ny teve. Ny dator. En iPad. Nån form av appletvgrej. HATAR TEKNIK VILL BARA ATT DET SKA VARA SNYGGT OCH FUNKA. Slut väldigt oviktig info.

Måndag

Idag har jag inte tänkt på min kille sådär jättemycket. Bara lite på lunchen när jag såg att jag hade mjölk i kylskåpet och kom på att jag köpte den för att han skulle kunna ha mjölk i kaffet. Och när jag såg kaffet. Fast sen kom jag på att jag fortfarande har hans login så jag kan se senaste Game of Thrones och kände lite win iallafall. Och när jag promenerade hem på lunchen så tänkte jag på en ganska bra sak. När man är nydumpad är man ändå fresh out of a relationship och även om det inte funkade så bra så har man ändå flowet och känslan av att vara snygg som kommer med att hänga med nån. Ni vet? Den där lilla känslan av överlägsenhet, eller kanske inte överlägsenhet utan snarare jämnvärde med omgivningen som gör att man inte bara känner för att klä sig i svart och gömma sig i ett hörn? Iallafall så ska jag ta tillvara på den känslan och inte kasta bort den genom att gömma mig i min lägenhet och inte prata med folk och tro att jag ska träffa nån på det sättet för DET kommer inte att hända.

Söndag

Det har känts helt okej sen i fredags. Rätt. Jag har skrattat med mamma och pappa och legat nånstans och läst. Det är effektivt att fly när man är ledsen. Bort från Stockholm, in i böckerna. Leva nån annans liv en liten stund, känna nån annans känslor. Må helt som vanligt för där har vi inte varit ihop. Men nu, på ett tåg på väg hem, känns det igen.

Jag sörjer nog inte honom honom i lika delar som att jag sörjer att jag är singel igen. Jag ska inte säga att det bästa med att träffa nån är att man slipper vara själv, men det är ju up there alltså. Jag tror det var därför hela grejen med min kille höll på så länge som det gjorde, att jag slapp vara själv och att alla attribut jag tänkt ut liksom fanns där. Han var rolig och tröstade mig när jag var ledsen och dansade med mig i köket när vi hade varit ute. Han pussade mig i nacken när jag lagade mat och höll om mig i soffan. Det gjorde att jag tänkte att jag var kär för herregud det var ju som en film in a way. Bara det att nåt gnagde i maggropen. Och jag lurade mig själv att det inte var viktigt för jag ville så gärna att det skulle vara min tur nu.

Och jag tror tror tror att det ska vara slita av kläderna jag vill inte vara utan dig när det är rätt. Så det här var inte rätt. Men det gör ont att vakna från en dröm iallafall, även om det blir bättre sen. I framtiden. Med nån annan.

Jag känner mig så extremt lyckligt lottad som har så fina människor runt mig. Jag går inte sönder längre. Jag kanske aldrig gick sönder i och för sig, men det gjorde ont och nu gnager det "bara" lite. Så hade det inte varit utan alla fina ord. Alla kramar. All kärlek.

Jag vill tacka er för det också. Vi känner kanske inte varandra, men varenda fint ord och kram och omtanke gör mig mer hel än innan. Det är som att ha en privat liten armé av skyddande välvilja och det är så jävla fint. Tack för att ni läser, tack för att ni bryr er, tack för att ni finns!

Det hjälper att jobba. Det och att skratta hjälper och imorse var inte min första tanke omg det är slut. Jag tänkte faktiskt inte ens på det förrän Stina frågade hur jag mådde innan hon gick. Framsteg.